En recension: spoilervarning behövs.

En essä: spoilervarning behövs inte, det förutsätts att den glorifierade essäisten har större frihet än recensenten.

Läser man en recension i en dagstidning kan man förvänta sig att handlingen inte avslöjas helt. Det kravet tycks vara immanent.

Problemet ligger väl på ett annat plan, i internet/blogosfärens anarkism: få formella regler finns, ingen redaktör finns. Och svårt att avgöra vad som är essä resp recension. Anmäler man en nyutkommen bok torde emellertid spoilervarning kunna krävas, om nu handlingen ska avslöjas, om något ska ”spolieras”.

Själv har jag dock inget emot att detaljer avslöjas, vare sig i nya eller gamla böcker. Som Åka väl sa: alla vet vad en viss klassiker handlar om, ändå läser man den fortfarande.

Är en bok bra ska den tåla att bli ”avslöjad”. Storheten ligger i helheten, inte i någon ”defining moment” i handlingen.

För övrigt föreslog jag ju att man skulle titta på vilka inlägg på bloggen som skapat debatt när man tänker ut paneler till Kontext. Det här ser ju ut att vara en kandidat i så fall.

När jag läser en ny bok så vill jag veta så lite som möjligt om den. Helst inget mer än författare och titel, typ. Att läsa den där texten på baksidan är helt uteslutet. Det kan vara kul att läsa efteråt, för att se om man läst samma bok som beskrivs. Alltså är jag livrädd för spoliers. Jag vill, första gången, upptäcka så mycket som möjligt på egen hand.

Men. Men, men, men. Det är mitt problem. Om jag inte vill ha spoilers så får jag hålla mig borta från platser där de kan finnas, annars får jag helt enkelt skylla mig själv. Förvisso så tycker jag att en varning är schysst och den borde användas i alla sammanhang där det är nödvändigt. Men spoilers borde finnas i de flesta blogginlägg/artiklar/diskussioner/whatever. Kul att prata utan dem.

Däremot så finns det en förbjuden zon: recensioner. Min definition av en recension har inga spoilers, enbart en kort beskrivning av handlingen. Och då ska den vara kort. Själv brukar jag få ont i magen när jag måste gå mer än 30 sidor in i en bok för att sammanfatta. Men alla fungerar inte såhär, alltså håller jag mig undan från recensioner i 99 fall av 100, typ. Recensioner är roligast att läsa efteråt…

Så, hur får man tag på böcker om man inte vill veta något om dem? Jag vet inte riktigt hur det går till. Men jag lyckas nästan allt pricka rätt ändå och det är ytterst sällan jag läser en dålig bok. Rekommendationer är alltid en bra väg att gå. Jag har läst lite böcker, någon annan har läst samma böcker, vi tycker någorlunda lika, alltså kan jag säkert tycka om andra saker som denna person också gillar. En bra författare; köp resten av hans eller hennes böcker. En prisvinnare? Måste ju finnas något av kvalité där. Fantasy Masterworks? Låter som en mycket god idé, bara att plocka några titlar.

Folk brukar peka på böcker i min ”olästa” hylla och fråga: ”Vad är det här för bok? Vad handlar den om?” och mitt svar är nästan alltid: ”Vad? Hur ska jag veta det? Jag har ju inte ens läst den! Sluta prata en massa nonsens.”

Med det sagt så kan jag ändå läsa recensioner någon gång ibland. Inga direkta problem när det är av en recensent jag har läst tidigare. Men är det någon ny så tar jag typ ett ord i taget, i min rädsla. ;)

Sen tycker jag nödvändigtvis inte att det behöver spela så stor roll om jag vet vad som händer eller inte. Det finns så grymt mycket mer att hämta i en bok än ”ovissheten inför kommande sida”. Men jag vill helt enkelt ta reda på allt på egen hand.

Någon form av markering så att läsaren själv kan välja om den vill ta del av funderingar som kommer att avslöja viktiga saker om en bok som den kanske hade tänkt läsa är inte särskilt svårt att lägga in, men en schysst sak att göra, så varför inte?

Min invändning är helt enkelt att jag inte tänker ”nu ska jag avslöja en viktig del av handlingen” innan jag gör det. Det är helt enkelt inte alls uppenbart för mig varje gång jag associerar till något jag vill kommentera. Det känns oerhört besvärligt att träna in en förmåga att låta alla tankar passera ett spoilerfilter innan jag låter dem komma ut. Fast det är för all del möjligt, och det kan mycket väl tänkas vara en av de där goda vanorna jag borde lägga sig till med… suck.

Man borde kanske ha olika namn på recensioner som är ”kritiska svar” och dem som är ”konsumentupplysning”.

Men nästan allting annat jag känner för att säga och skriva om böcker handlar ju om det viktiga som händer i dem, det är där jag stoppar in mina kritiska svar.

En sådan skillnad brukar ju göras. Jag tycker att det är en del av skillnaden mellan en bokanmälan och en recension.

En recension, om den är bra, ska ju vara en sorts kritiskt svar på boken. Om det ska fungera behöver ju läsaren av recensionen antingen ha läst boken, eller få de relevanta styckena beskrivna.

Jag tror inte att särskilt många uppfattar distinktionen som sådan som du nämner den. En bokanmälan, om man över huvud taget använder båda uttrycker, ses nog mer som en kortare och enklare recension, utan att en recension därmed ges fritt spelutrymme för att behandla allt möjligt. Och då blir det förstås knepigt att trycka dit recension och sedan tro att man kan säga allt utan att folk blir irriterade och lite ledsna, om man vill undvika det.

Jag diskuterade helt kort spänning som krydda i litteraturen när jag kommenterade John-Henri Holmbergs recensioner i det tolfte numret av Nova science fiction. Ett exempel på en novell som jag tycker tappar en hel del på att det inte fungerar är Philip K. Dicks “Second Variety” (för övrigt en av de allra första noveller jag läste av Dick en gång i tiden). Det är fortfarande inte en dålig novell, men den hade varit ännu bättre om handlingen inte hade varit lite för perfekt. Det oförutsägbara, på vilken spänningen i verket bygger, blir förutsägbart eftersom det så tydligt är den bästa vändningen novellen kan ta utan att det känns ansträngt.

Jag har en antologi (The Best Military Science Fiction of the 20th Century) där “Second Variety” hamnar precis bredvid Poul Andersons “Among Thieves”. Den senare novellen visar hur viktigt det där överraskande draget kan vara: på så många sätt tycker jag att “Second Variety” borde vara den bättre novellen, men eftersom “Among Thieves” lyckades, första gången jag läste den, verkligen att ta en vändning som överraskade mig samtidigt som jag kunde acceptera den. Det i sig gjorde att jag uppsattade den sistnämnda novellen mycket mer.

Både Dicks ”Second Variety” och Andersons ”Among Thieves” bygger på vändnignarna de tar. Känner man redan till vad som händer blir läsupplevelsen en helt annan. För en del kanske inte nödvändigtvis sämre, men har man fått det avslöjat för sig är det naturligtvis svårt att avgöra – då har man över huvud taget aldrig fått chansen att betrakta texten med ovetande ögon. Vill man se hur väl den håller med spänningsmomentet bortkopplat kan man faktiskt läsa den igen. Att ha fått vad som sker avslöjat för sig gör att åtminstone ett sätt att betrakta ett verk är förnekat läsaren. Å andra sidan behöver man inte alls tycka om det.

En morgon för ett par veckor sedan satt jag hemma hos en vän och såg på film med henne. Vi såg, för hennes del för långt ifrån första gången, Lucky Number Slevin, och jag undrade om inte den typen av film – där mycket av poängen är ovissheten om vad som händer och uppdagandet av vad som ligger bakom allt – passade sig sällsynt illa för att se om och om igen. Hon svarade att det tvärtom var just den typen av film som hon ogillade att se första gången, eftersom hon då bara satt och undrade vad som skulle hända.

Att sitta och fundera över vad som skall hända stjäl uppmärksamhet från annat. Tänk på Bertolt Brechts episka teater, till exempel, där en av poängerna var att handlingen skulle avslöjas så att besökarna inte skulle vara koncentrerade på den utan kunna ta till sig vad Brecht betraktade som teaterns djupare funktion. Om man inte behöver göra det kan man alltid upptäcka nya dimensioner som man annars hade missat. Men om man råkar tycka om att sitta där och pussla och fundera över hur det skall gå och vad och vem och när, varför skall man inte få göra det? Någon form av markering så att läsaren själv kan välja om den vill ta del av funderingar som kommer att avslöja viktiga saker om en bok som den kanske hade tänkt läsa är inte särskilt svårt att lägga in, men en schysst sak att göra, så varför inte?