Neal Stephensons senaste roman Anathem var också ett ämne som diskuterades flera gånger i min närvaro (kanske på grund av att jag för närvarande läser den).

Några bilder blev det också.

Jag stannade inte så länge på pubmötet igår kväll, men jag hann åtminstone lägga ut texten om batteriers hållbarhet och vinpriser, och knäppa några bilder.

Det var inte ett så välbesökt bokprat, detta vårt bokprat för kvällen. Det var jag och Åka som pratade, och Maria, som inte läst så mycket av boken, som andäktigt lyssnade.

Vi lyckades ändå få en hel del sagt. Det är en bok som det finns mycket att lägga märke till i. Mest var vi nog intresserade av de olika drag i boken som gör den till ett protocyberpunkverk. Huvudpersonen är en tevepersonlighet, och ett genomgående tema i boken är kontrasten mellan honom själv och sin skärmpersona. Han kallas också för ”black shade”, och får vid ett tillfälle ett par svarta solglasögon att ha på sig, fast det är nog ett sammanträffande.

Boken handlar om nedfrysning av människor och odödlighetskurer, och vem som har rätt till dem. Upplösningen har inget definitivt budskap, även om den har en starkt moralisk ton. På sätt och vis är budskapet att sanningen alltid måste fram, vilket ju också är ett cyberpunkdrag.

Nästa bokpratsbok är The Affirmation av Christopher Priest, som vi ska prata om onsdag 12 maj. (Se kalendern för detaljer.)

Boken handlar om en man som lever i New York i mitten av sjuttiotalet (författarens nära framtid), och försöker hantera sin trytande telepatiska förmåga. En del av oss tyckte att den påminde om vår förra bokpratsbok, Camp Concentration, bland annat i det att den båda försöker behandla det som verkligen händer i allas vårt inre.

Ett annat tema är frågan om huruvida kunskap om andras tankar verkligen skulle hjälpa oss att förstå andra. Är huvudpersonens egna attityder och fördomar för starka för att hans förmåga ska kunna öka hans förståelse för andra?

Jag tror att vi alla tyckte om att läsa boken, och fascinerades av dess genomtänkta struktur. Flera av oss (särskilt Åka) hade gjort observationer de andra missat.

Nästa bokprat handlar om Bug Jack Barron av Norman Spinrad. Se kalendariet, e-postlistan eller Facebook för detaljer.

En del av oss hade också läst Atwood’s Oryx and Crake, en annan dystopisk roman, och konstaterade att det finns en del likheter, framförallt att båda på något sätt beskriver en miljökatastrof, om än mindre direkt i The Handmaid’s Tale än i Oryx and Crake. En annan likhet är ett den använder många flashbacks till perioden före katastrofen.

Vi var imponerade av Atwoods ekonomiska världsbeskrivning. Någon klagade på att romanen inte lockade en att läsa vidare. Berättelsen har ett ganska långsamt tempo, och verkar vara konstruerad för att ge intryck av en enahanda tillvaro.

Vi pratade ett stund om huruvida den snabba samhällsomvandling som boken skildrar är realistisk. Boken inbjuder till jämförelser med Iran; händelserna där gör att tidsperspektivet inte verkar alltför orimligt, förutom att författaren har lagt till en miljökatastrof som katalysator.

När vi pratat klart om Atwood forsatte vi med andra ämnen, som emotönten Bradbury.

Nästa bokprat kommer att handla om Toffs bok av Kalle Dixelius. Datum kommer snart.

Hedersgäster var Jon Courtenay Grimwood, Tim Powers, David Lloyd samt Bill och Mary Burns. Jon, Tim, Bill och Mary hade jag stött på tidigare, men David Lloyd hade jag ingen aning vem det var. Det vet jag däremot nu – det var den trevlige mannen i övre medelåldern som slog sig ner vid vårt bord i lobbyn på fredagsmorgonen för att prata och bjöd oss på öl. Det fanns ett väl tilltaget område bredvid baren i hotellobbyn med ett hundratal sittplatser där man kunde sitta och umgås mellan (eller i stället för) programpunkterna – det bästa påskkongresshotellet sedan Adelphi i Liverpool i det avseendet.

Baren

Programmet var bra, de delar jag såg, även om inget kändes oförglömligt. De två intervjuerna med Tim Powers var oerhört underhållande – Tim är en av de roligaste scenpersonligheterna inom sf-/fantasyvärlden. I samband med kongressen släpptes John Berlynes illustrerade Powers-bibliografi Secret Histories, ett överdådigt vackert bokverk som såldes för bara 35 pund. (De böcker vi köpte kan förresten beskådas på LibraryThing. I år blev det 24 nya böcker, färre än tidigare år, men vi börjar bli kräsnare i takt med att samlingen sväller.)

Jag gick på en paneldiskussion om överskattade böcker – Classics that aren’t – men den var ganska tråkig, exempelvis satt Rog Peyton i en kvart och spydde ospecificerad galla över Philip K. Dick, så jag gick därifrån efter en halvtimme. Konstutställningen öppnades under festliga former med cocktailparty i orangeribaren på andra våningen, en tjusig inglasad sak med dekorativa växter i, där hotellet bjöd på öl och vin; de sponsrade nämligen utställningen.

Panelen om romanerna på slutlistan till årets Arthur C Clarke Award var intressant. Jag har inte brukat gå på den men det är så många som framhållit den som en av de mest värdefulla panelerna på påskkongresserna så jag slöt mig till flocken i år. Panelen var ganska oense, men jag vet i alla fall att jag inte ska läsa Martin Martin’s on the Other Side av Mark Wernham. Besläktad med Clarkepanelen var naturligtvis den högtidliga utdelningen av BSFA-priserna, där romanpriset i år gick till Ken Macleods The Night Sessions. Lördagens stora tillställning var en konsert med National Festival Orchestra, som spelade bl a Beethovens sjätte symfoni i stora programsalen. Helt fantastisk upplevelse att få höra en symfoniorkester i salongsmiljö och inte i en konsertsal. Det var första och förmodligen sista gången i mitt liv. Stort tack till Vince Docherty och resten av kommittén för den upplevelsen!

På söndagkvällen var det skandinaviskt party i ett av rummen, framförallt organiserat av Herman Ellingsen. Lyckat, som vanligt. På måndagen fick jag en chans att för första gången se hela Dr Horrible’s Sing Along Blog i ett svep; den var ju uppdelad i tre delar när den sändes på webben i höstas. Den vann på att ses som en helhet, men är fortfarande inget jag kommer att skaffa.

Det kom ut ett nyhetsblad under kongressen som går att ladda ner från LX 2009:s webbplats. Nästa års påskkongress heter Odyssey 2010 och äger rum på Radisson Edwardian på Heathrow, precis som i fjor. Var kongressen hålls 2011 är däremot fortfarande inte spikat. Ingen hade lagt något bud, men det finns tydligen några som håller på att undersöka förutsättningarna för ett bud att läggas fram under nästa påskkongress. Mer om det på Novacon i november, lovades det.

Ska jag sammanfatta? Årets påskkongress var kanske den jag trivts bäst på hittills – mest för att jag lär känna fler brittiska fans för varje år. Utmärkt hotell, även om de tyvärr hade färre än 250 bäddar, så de flesta deltagarna tvangs bo på andra hotell i Bradford. Rikligt utbud av real ales till vettiga priser i barerna (fast nästan bara blond ales, tyvärr – inte den mest spännande typen), bra frukost. Som sagt var programmet trevligt, inklusive det fullspäckade fanprogrammet, lite mindre dealers’ room än vanligt, fast å andra sidan nästan bara böcker och inte så mycket kläder och annat trams.

För det första måste jag instämma med Ante om att det var mer välorganiserat i år. Alla verkade vara informerade om vilka paneler de skulle vara med i, och programmet ändrades inte mycket efter att kongressen börjat. Det var intressantare också (enligt min smak), med fler programpunkter som handlade om ideinnehåll och vad man kan göra med litteratur. Jag såg till exempel en panel som handlade om vad ondska egentligen är, och vad den har för roll i sf och fantasy. Och så var jag med i en panel om kolonialism och sf, som bland annat handlade om i vilken utsträckning sf är propaganda för kolonisering av rymden. Jag tycker förstås att paneler om att skriva och publicera är intressanta också.

Det var mycket steampunk i år, ännu mer än förra året. Volanger och mässingsknappar och mysko hembyggda manicker. Det fanns en ång-modevisning, som jag missade. Paret Penney hade konverterat sitt traditionella roomparty till ”steam tea”, och bjöd på kakor på silverfat i flera våningar. De hade till och med tagit med sig några fina koppar i tunt porslin med guldkant och blomdekorationer, fast inte tillräckligt till alla gäster. En snubbe som jag tror är någon sorts chef för vetenskapsmuseet demonstrerade sina hembyggda tebryggningsapparater — mycket snygga, men inte särskilt praktiska. Han hade en strålpistol i bältet också, som han nog hade byggt själv.

En fördel med att vara på den här kontinenten är ju att det finns stort befolkningsunderlag inom rimligt avstånd och med minimala språkbarriärer. Det är många författare, många experter, och tillräckligt många fans. Även på en sån här rätt liten kongress (ett par hundra medlemmar, kanske) ser man alltid Robert Sawyer hålla hov (det är hans hemmakongress) och det finns alltid kontakter att ta av för att ha ett solitt vetenskapsprogram. Jag är lättimponerad och beundrar folk som kan kasta ur sig siffror och redogöra exakt för hur många ton per år man kan lyfta till omloppsbana med olika typer av teknologi, och sånt.

Jag undrar fortfarande lite vad jag egentligen får ut av kongresser. Det känns som om jag tillbringar väldigt mycket tid med att irra omkring och känna mig vagt stressad över att jag inte utnyttjar tiden ordentligt när en kongress är så kort och snart över. Ibland råkar man ju ut för missöden också, som när hotellbarens personal var alldeles sönderjäktad, och jag inte fick min mat förrän dottern redan ätit färdigt — och sen fick jag något som inte var vad jag hade beställt. De är nog inte vana vid att ha full ruljans i den där baren. Tyckte nästan synd om dem, men när de sade att jag inte behövde betala lät jag gärna bli.

För övrigt tyckte jag att panelen om att redigera sina egna texter var väldigt bra. Jag tillämpar den inte just på sånt här skrivande, men ska nog ha nytta av ett eller annat knep framöver. Panelen rekommenderade också Robert Silverbergs bok Science Fiction 101, som Ante påpassligt köpte förra året. Den ligger nu på min allt högre och vingligare att läsa-hög brevid sängen.

Och dit går jag nu. Godnatt!