This is a brilliant cinematic move. Wikus van de Merwe undergoes a series of transformations: from the phonily-smiling, ever-optimistic-seeming, bureaucratic spokesperson of a mercenary firm, to the firm’s slimy deportation boss, to a genetically modified violent human desperate for a ’fix’ back to fully human form, to a person who, while motivated solely by this powerful desire, perhaps does several good things for the Prawns. At each stage he’s as unreliable as his name suggests. The fit is perfect. Too bad that few outside South Africa and the Netherlands (’Apartheid’ is Dutch for ’apartness’) would get the devastating point.

Jag hittade tre av de nominerade novellerna på StarShip Sofa, och via Vector-bloggen hittade jag även den fjärde från Transmissions from Beyond. Den här veckan har jag lyssnat på dem alla fyra på väg till och från jobbet. Jag gillade dem allihop. Jag har inte tid att skriva så mycket om dem nu, men jag länkar till vad Vector-redaktörerna har samlat ihop för kommentarer — det räcker och blir över. Fast vill man verkligen inte ha några spoilers rekommenderar jag att man läser eller lyssnar först.

“Evidence of Love in a Case of Abandonment” av M. Rickert är en väldigt starkt berättad historia om en flicka i en ganska osannolik dystopisk framtid. Temat är väl lite politiskt tillspetsat, särskilt om man har kontakt med somliga kretsar som vi kanske inte ser mycket av i Sverige, men det kommer liksom inte i vägen för att den är väldigt bra skriven med ett beklämmande perspektiv inifrån. Text här, ljud här. Vad folk säger.

“Little Lost Robot” av Paul McAuley handlar om identitet och moral. Och om öde. Och en väldigt kraftfull robot. Mer säger jag inte. Text (pdf) här, ljud här. Och återigen: vad folk säger.

“Exhalation” av Ted Chiang är en sån där typisk tankelek som han brukar skriva — lite av ett pussel för läsaren att lista ut vad det är för sorts värld den utspelar sig i. Slutar med att berättaren utbrister i en utläggning av sense of wonder. Ganska charmig, men absolut inte någon av hans intressantaste noveller. Text här (längst ner på sidan finns länkar till olika format), ljud här, och vad folk säger.

“Crystal Nights” av Greg Egan är en sån där historia om AI och önskan att skapa intelligent liv att efterträda oss. Vad kommer ens skapelser att tycka om en? Massor av etiska ställningstaganden och kompetent technobabble, som leder upp till ett typiskt sf-slut. Text här, ljud här, och vad folk säger.

Utan att säga särskilt mycket alls skulle jag vilja utnämna ”Little Lost Robot” till min favorit och hoppas att den vinner.

Håll till godo. (Den här postningen kom lite sent, eftersom jag var lite för trött igår. Eftersom ingen annan håller sitt schema för postningarna antar jag att det inte kommer surt efter.)

Den bok som skulle diskuteras var Dan Simmons’ Song of Kali, som vann World Fantasy Award för bästa roman 1986. Handlingen i boken utspelar sig i Calcutta – en otäck stad dominerad av Kali-kultister, i alla fall om man får tro bokens berättarperson.

Vissa hade blivit riktigt äcklade av den ohygienska likhanteringen och annat otäckt som förekommer i boken, medan andra verkade ha högre tolerans. Oavsett det hade bokens upplägg som skräckroman förvånat de flesta med sin upplösning, som är en sorts kärlekens triumf.

Det diskuterades vidare hur vi såg på skildringen av Calcutta i boken. Berättarpersonen är rakt igenom boken fientligt inställd till staden, och man får en vinklad och väldigt negativ skildring. Miljöbeskrivningarna är ganska generiska, och förutom Kalikulten som spelar en roll i handlingen hade den nog kunnat utspela sig i vilken stad som helst i tredje världen.

De fantastiska elementen i boken består av händelser relaterade till Kalikulten och återuppväckande av döda. Vi tyckte att det fungerade bra som en sorts bakgrund, men att själva de scener där personer i boken direkt konfronteras med detta var tunt beskrivna. Det är nog bättre att inte läsa den primärt som en fantasybok, utan att fokusera på de övriga elementen. Det konstaterades att det gör boken till en ganska typisk WFA-pristagare.

Är det någon mer som läst boken och har något att tillägga?

Nästa bok till läsning är Last Call av Tim Powers. Se sidan om bokprat och kalendariet.

Det stod ganska snart klart varför han blivit belönad med horrorgenrens finare priser, för han kan skriva riktigt bra. Ett par stycken tyckte jag faktiskt var så bra att jag visade dem för Åka att läsa utan att försöka förklara sammanhanget, utan bara låta henne se hur han uttryckte sig. Jag blev imponerad.

Nu är förstås frågan vad man ska leta efter i en bok som denna. Den är marknadsförd som skräck, och handlar definitivt om ”mörka” teman och ting. Ändå är den lite speciell, för flera gånger börjar Clegg bygga upp ett mysterium och antyda att det finns något hotfult och dolt. Vid ett par tillfällen lägger han till och med upp kapitelavsluten med en cliffhanger. Men, sedan gör han inget av det!

Faktum är att detta nog är den minst stämmningsfulla skräckroman jag läst på länge, utan att detta berott på att den är dålig! Den är helt enkelt för bra.

Kan man som skräckförfattare skriva en bok som är ”för bra”? Kanske. Om man har en utmärkt språkkänsla och kan skriva engagerande om människor och deras öden, men väljer att göra detta med skräckens alla attribut som spöken och gengångare utan att göra sitt yttersta för att bygga upp en olustig stämmning, har man då skrivit en bra bok? Egentligen?

”Utmärkt! Men inte alls så värst bra.” Det är mitt mycket paradoxala utlåtande. Mycket märklig upplevelse.

Bokomslag: The World Without Us

Just nu läser jag en bok som inte är sf, men ändå har stor sf-relevans: The World Without Us av Alan Weisman. Boken kom ut förra året, och har sålt väldigt bra, men jag har inte kommit mig för att läsa den förrän nu trots att jag genast blev intresserad när jag såg den. Det här är en fantastisk bok, som handlar om människans påverkan på planeten och livet här, och ett stort tankeexperiment med hur det skulle gå om vi alla plötsligt försvann och övrigt liv fick breda ut sig som det vill och kan. Guldgruva som källmaterial för världsbyggande sf-författare!

Vad skulle hända om människan försvann? Hur länge skulle våra byggnader stå kvar, hur skulle livet klara sig, vad skulle komma efter oss? Ganska fascinerande. Weisman går till undangömda och relativt opåverkade platser, och tillbaka i tiden till före människan, för att hitta ledtrådar till vad vi har för total inverkan på ekosystemen där vi befinner oss. Jag måste också säga att han skriver väldigt bra och medryckande, det är en både läsvärd och läsbar bok.

Det handlar också om hur våra byggnader och vår teknologi står sig med tiden. Här har vi Severians sand.

Scientific American skrev en del när boken kom ut, bland annat hade de en tidslinje för New Yorks sönderfall. Här kan man hitta artikeln om man skulle ha missat den.

Läser man inte den här boken är det i alla fall värt att känna till vad man missar.

(Med viss tvekan kategoriserar jag detta som en recension, trots att det knappt är det. Men det handlar i alla fall om en bok.)

Nu tänkte jag göra samma sak igen, fast med teve.

Firefly (2002)

Det här är den enda USA-producerade serien i listan.

Firefly är en rymdopera skapad av upphovsmannen till Buffy. En cynisk men karismatisk krigsveteran, från ett inbördeskrig inte helt olikt det amerikanska, åker runt i ett vilda västern-liknande solsystems utkanter, skrapande ihop sitt levebröd genom att utföra olika skumma uppdrag. Inte ett helt obekant koncept alltså.

Styrkan i serien ligger i dramat inom besättningen, och i den lätt humoristiska dialogen. Efter att serien lades ner gjordes en biofilm också, som blev en rejäl flopp (i min mening välförtjänt).

Charlie Jade (2005)

En privatdetektiv från en värld som tagen från en roman av Philip K. Dick finner sig fångad i en parallellvärld liknande vår egen. Gradvis uppdagas att ett företag från huvudpersonens hemvärld är inblandade i ohämmad resursöverföring från andra världar.

Mot denna bakgrund kommenterar denna kanadensisk-sydafrikanska samproduktion personlig moral i relation till makt och exploatering.

Förutom sina filmiska kvaliteter har serien utmärkt musik.

Doctor Who (2005–)

Alla känner väl till BBC:s sf-flaggskepp Doctor Who. Den nya serien har måhända lite högre budget än när det begav sig, men fortfarande ligger tonvikten på en intressant historia. Sedan spelar det inte så stor roll om det syns att utomjordlingarna är gjorda av gamla rengöringsmedelsflaskor.

Life on Mars (2006–2007)

I denna BBC-serie vaknar en polis i Manchester vaknar efter en trafikolycka upp på 70-talet, där han fortsätter sitt arbete trots psykedeliska meddelanden från verkligheten. Huvudpersonen påminner på många sätt om någon av Philip K. Dicks (där är han igen) antihjältar, då han slits mellan att acceptera sin nya miljö eller att försöka bryta sig ut och vakna upp.

Det var det. Nästa gång ska jag göra en lista över sf-romaner som trots att de är romaner är usla.

För ett antal år sedan, i början av nittiotalet, var det en hel del snack om David Wingrove och hans monumentala sf-serie Chung Kuo. Nu, år 2008, verkar inte längre en framtid dominerad av Kina och kinesisk kultur lika spekulativ. Som vanligt hinner verkligheten ikapp dikten. Ännu har vi inte megastäder över hela jorden och en kejsare över jorden. Kanske kommer det med. Jag blev i alla fall fascinerad och började läsa första volymen. I den fanns det en person som begick de vidrigaste handlingar. Han var motbjudande till den grad att jag slutade läsa, av äckel. Något senare när alla böcker kommit ut, undersökte jag den sista volymen på Uppsala English Bookshop. Genom att bara skumma baksidestexten stod det klart att den person som berört mig så illa uppenbarligen fortfarande var mitt i händelsernas centrum och verkade åtnjuta lycka och välgång. Det fick mig att lägga ner boken, bestämma mig för att aldrig läsa den samt att om jag någonsin träffade David Wingrove skulle jag slå honom på käften. Han hade våldfört sig på mig med de bilder hans bok planterade i mitt sinne.

Nu vet jag inte om jag fortfarande känner lika starkt för alla de föresatserna. Dock tänker jag inte läsa böckerna. För mig är det faktiskt så att en bok eller en film där någon skitstövel, en riktig vidrig typ, lyckas och frodas när de hederliga och hyggliga går under, helt enkelt inte går hem. Jag kräver någon sorts moralisk rättvisa. Kanske kan det anses både lite omodernt och lite banalt, men sådan är jag. Om inte den person som utsätter andra för lidande blir straffad eller konfronterad med det faktum att han förlorat sin mänsklighet, kan jag inte se verket som konst. Även underhållningsliteratur måste för mig ha någon sorts konstnärlig moral.

Som det sades på en panel under Ad Astra, om man sätter eld på en kartong med ett spädbarn och filmar det så är det inte en skräckfilm. Det måste finnas en moral. Nu kom jag åter att tänka på dessa ting efter att ha läst ett avsnitt av The Darkness That Comes Before.

I denna bok finns det en man, en scylvendi, ett folk som påminner lite om prärieindianer eller mongoler. Denne man är en stamhövding som heter Cnaiür urs Skiötha. Han är en mördare, vilde och totalt psykpopatiskt paranoid. Det är ingen spoiler, det framkommer direkt. Dessutom anser han, likt resten av scylvendi, att de som inte är scylvendi är offerlamm på krigsgudens altare. Om andra ord anser de att alla andra än de bara är till för att slaktas, dräpas och offras. Sällan har man hört om en mer patologisk kultur, och jag är inte ens säker på att Bakker inte hittat en sådan kultur på vår egen planet. Detta kunde jag kanske fördra, men det sätt som Cnaiür beter sig, när hans fruktan får utlopp i raseri och misshandel, fysisk och psykisk, så börjar jag närma mig gränsen.

Hur långt kan en författare gå innan man som läsare tappar kontakten och empatin med de man läser om? För mig känner jag att en person som är så fixerad vid våld och död och med en så låg uppfattning om homosexuella och kvinnor att han inte bara kokar inombords av tvångstankar, utan också vid varje tillfälle lever ut dessa känslor i form av vidriga dåd av våldtäkt, mord och tortyr, han är gränsen för mig. Misogyni samt sexuellt våld är liksom inte underhållning. Våld mot kvinnor verkar vara ett snabbt sätt att få mig att må illa.

Vad gör man när man känner att en person i en bok är en galen hund som borde avlivas för att göra världen till ett bättre ställe? En del personer vill i sådana här tillfällen säga att det bara en är främmande kultur, och att poängen är att jag ska bli upprörd. I sådana fall börjar jag undra om inte den moraliska poängen, om sådan finnes, dränks i den motvilja man känner som läsare?

Jag har inte bestämt mig för att lägga ner boken än, eller att bestämma mig för att lämna de fortsatta volymerna därhän. Det finns onekligen en balansgång att gå som författare. När kan man fläska på med osmakligheter, och när blir de helt enkelt för mycket?

Vi får se hur det går.

När jag var ordentligt mycket yngre, kanske runt 12 år gammal, slukade jag den första boken om Sherlock Holmes — En studie i rött — och fastnade direkt. Det dimmtäckta Londons gator utövade en förtrollande charm på mig, och jag kände att detta var en civiliserad tid av gentlemen och proper engelsk Kultur(tm). En stor mängd böcker av Jules Verne och Conan Doyle senare och jag var totalt dränkt i det sena artonhundratalets kolonialistiska idévärld. Jag har nog aldrig riktigt slutat att fascineras av den sedan dess. Nu sprang jag nyligen på ett par böcker som fick mitt slumrande intresse att vakna igen.

Nicholas Meyer skrev 1974 en bok som på svenska publicerades under titeln Den sjuprocentiga lösningen. Det är en Sherlock Holmes pastisch, som berättar vad det egentligen var som skedde under den tid då Holmes försvann efter att han drabbat samman med Moriarty och han ansetts som död. Den läste jag ett bra tag efter det att jag slukat allt Conan Doyle skrivit, och efter det att minnet av dessa historier hunnit sjunka undan en aning. Någon gång hade jag väl försökt att läsa om en favorit, men de framstod som formelartade och dammiga på ett sätt som fick mig att tro att jag vuxit ifrån dem. Meyer lyckades dock åter få gnistan att tändas och den gamla charmen att återvända. Ganska nyligen så sprang jag på ännu en an Meyers pastischer The West End Horror, som denna gång inte befann sig på deckarhyllan utan under rubriken skräck. På den hyllan fanns en annan volym, som är den som jag nu precis avslutat och tänkte orda lite om.

På framsidan möts vi av en klatschig blurb med den oförglömliga frasen ”Sherlock Holmes enters the nightmare world of H.P. Lovecraft”! Att Lovecrafts värld inte är samma sak som hans fiktiva värld, och att en fiktiv person knappast kan besöka en verklig persons värld verkar ha gått blurbförfattaren totalt förbi. Boken är en antologi med mer eller mindre lyckade noveller om Holmes och hur han löser märkliga fall där märkliga varelser och kulter, i stil med de i Lovecrafts verk, figurerar.

Hur funkar det då? Jo, ganska hyggligt. En typiskt berättelse av Doyle är ju ganska formelartad, och det är inte så svårt att bygga mer arkana och suspekta hemligheter som bas för mysterierna. I princip alla berättelser är Holmes väl bevandrad med den occkulta världen, och känner t.ex. till Necronomicon. Nog hade det varit mer effektfullt om Holmes tvingats konfrontera sin logik mot det oerhörda som Lovecrafts varelser representerar? En av författarna gör dock något litet extra av sakerna och det blir först på sista sidan klart hur mycket han vänt upp och ned på ens förväntningar. Sånt gillar jag. Som affischnamn ser det ju inte tokigt ut heller att ha Neil Gaiman först ut i listan av förattare, men tyvärr tyckte jag inte att hans bidrag var ett av de bättre. Det finns flera andra kända författare, som Elizabeth Bear och Brian Stableford, men jag såg inga tecken på att de författare jag kände till skrev bättre eller sämre. Tim Lebbon skrev kanske den mest obehagliga av dem alla och hans övriga produktion kanske kan vara värd att håla utkik efter.

På det hela taget är det riktigt charmigt med att läsa om den viktorianska eran. Det är en era av upptäckarlust och framstegstro som är främmande för dagens samhälle. Väldigt annorlunda är ju också det strikt skiktade samhället, med var person på sin plats på stegen. Detta börjar ju dock komma tillbaka i dagens Sverige så det kanske bara känns hemtamt. Dock gillar jag den lite långsammare värld som porträtteras i Holmes äventyr. Det är inte fråga om att vara uppkopplad hela tiden, eller att skicka SMS eller tjata i mobiltelefon. Ska man åka tåg till en avsides by för att godsherren där bett en komma och lösa ett mysterium så läser man en dagstidning, röker pipa eller tänker kluriga detektivtankar. Det är tilltalande. Naturligtvis kom det sig så att jag en dag, medan jag fortfarande höll på att läsa Shadows over Baker Street, när jag passerade förbi bordet med billighetsböcker utanför Indigo råkade se en bok för $5 som hette Sherlock Holmes – the man and his world. Det visade sig vara en biografisk skiss över Holmes och hans era. Mycket trevlig liten skrift med fina bilder och en intressant vinkel på den viktoriska erans liv och leverne som om Holmes faktiskt existerat. Nu vet jag mer än någonsin tidigare om England under 1900-talets gryning!

Nu är då frågan om jag ska ta mig an originalet. Vågar jag läsa om Conan Doyles berättelser, och kanske förstöra de fina minnen jag har av dem? Det är ju enklare att vifta undan pastischer som formelartade och banala. Jag känner mig dock riktigt sugen, om inte annat för att nu kunna se dem som dokument över denna svunna era om inte annat. Vid horisonten reser sig dock ett stort moln, jag har börjat bli sugen på att läsa om en mastodont. Silmarillion. Vi får se vad det blir. Man har ju sällan problemet att man inte har något att läsa i alla fall.

Egentligen kanske det inte beror så mycket på boken som på att jag har svårt för några av de drag som utmärker många ungdomsböcker, som hur storyn fungerar: inom ramen för den överhängande handlingen får bokens båda huvudpersoner, Nita och Kit, en rad problem som alla klaras av på ungefär lika många sidor och där det, hur hotande de än är, alltid går att ta sig igenom svårigheterna genom någonting protagonisterna tidigare lagt sig till med, oavsett om det är en månskensrönnkvist eller en tacksam Lotus Esprit. Det känns lite som ett tv-spel: ett gäng banor de skall ta sig igenom för att komma fram till och besegra bossen. Det är ett berättande som kräver mer delaktighet från min sida för att faktiskt engagera mig.

David Weber skriver ganska speciellt. Han börjar på A, sen tar han B, sen C och så i rak ordning ”äter” han sig fram till Ö. Längst denna raka väg tuggar han fram som en ångvält. Allt löser sig relativt enkelt och inte många komplikationer antyds ens. Med andra ord skulle man kunna tro att hans böcker är tråkiga och fantasilösa. Av någon väldigt knepig (och av mig obegriplig) anledning är böckerna ändå läsvärda. De blir gedigna av alla historiska referenser han saxar in, och av hans politiska kunnande. Dessutom är ingenting svart eller vitt utan alla lever i en ”verklig” värld bland alla rymdskeppen och alla olika planeter. Personerna i böckerna blir trovärdiga och inte allt för stereotypa. Jag kan inte säga att jag VARMT rekommenderar hans böcker, inte som jag utan tvekan kan göra med Tanya Huffs böcker. TH har det där lilla extra, knorren, saltet, innerligheten… David Weber Är underhållande och trivsam men när jag läst ut hans senaste kommer de att få ligga i bokhyllan Väldigt Lång Tid innan jag ens ska tänka på att läsa om alla…

Tanya Huff däremot ska jag börja läsa om nu när jag blir klar med DW… Den senaste boken i hennes serie om sergant Kerr kom levererad med posten igår och jag läser GÄRNA om alla hennes böcker som jag redan har innan jag kastar mig över den nya godbiten. Det gäller att suga på de goda karamellerna…