Boken handlar om en man som lever i New York i mitten av sjuttiotalet (författarens nära framtid), och försöker hantera sin trytande telepatiska förmåga. En del av oss tyckte att den påminde om vår förra bokpratsbok, Camp Concentration, bland annat i det att den båda försöker behandla det som verkligen händer i allas vårt inre.

Ett annat tema är frågan om huruvida kunskap om andras tankar verkligen skulle hjälpa oss att förstå andra. Är huvudpersonens egna attityder och fördomar för starka för att hans förmåga ska kunna öka hans förståelse för andra?

Jag tror att vi alla tyckte om att läsa boken, och fascinerades av dess genomtänkta struktur. Flera av oss (särskilt Åka) hade gjort observationer de andra missat.

Nästa bokprat handlar om Bug Jack Barron av Norman Spinrad. Se kalendariet, e-postlistan eller Facebook för detaljer.

The Carnegie had small but excellent SF (ground floor, left) and technology (first floor, center) sections. I quickly devoured Olaf Stapledon’s classics Last and First Men and Star Maker, Asimov’s Foundation trilogy, and Clarke’s The City and the Stars. A better introduction to SF was unthinkable at that time. These books turned me into a lifelong, devoted, SF reader. Thanks to this initiation I was able to take part in the development of modern SF into its current mature form.

The technology section had several wonderful books on spaceflight. The most prominent and distinguished was the third edition (1957) of Willy Ley’s Rockets, Missiles, and Space Travel. It is a book of a kind that is no longer written and that, I believe, can today be published only after overcoming stiff editorial resistance. Its 528 readable pages present an historical, technical, and in part narrative history of its title subjects. Its bibliography details texts in a number of languages and does not shy away from reproducing titles in Cyrillic and Japanese notations. Try doing that now! I love this masterpiece so much that I recently bought a used copy online.

Dr. Ley was one of the founders of the Verein für Raumschiffahrt (Association for Space Travel), the famous club of German astronautics enthusiasts, which among other achievements experimented with liquid fuel rockets at its Raketenflugplatz (rocket airdrome) in the outskirts of Berlin. He and his wife Olga fled to New York City after the Nazi seizure of state power (the group dissolved a bit later, due to disagreements concerning cooperation with the Nazis). My reading of SF and rocketry literature moved me to contact him. We met twice in his modest house in Jackson Heights, NYC. Our conversations convinced me to study mechanical engineering and other subjects in college (CCNY), so that I could advance the development of liquid fuel rocket engines. I admire them and Willy Ley to this day. Indeed, he was revered in NYC SF circles and is now an American cultural icon.

His immense scholarship in several fields, combined with my continual reading of the best SF, helped save me when I was no longer able to study engineering, mathematics, and physics. I switched to philosophy and transferred to Queens College, which was near Far Rockaway. The importance of studying the history of philosophy and literature – not only SF – was impressed on me by Willy Ley’s pleasant but authoritative character. It has never left me, although I left the Carnegie Library behind when I moved to Manhattan to attend Graduate School at Columbia University. That magnificent library, a monument to learning, burned down around 1970; it was replaced by a postmodern monstrosity whose online photos fill me with disgust for our dumbed-down age.

En del av oss hade också läst Atwood’s Oryx and Crake, en annan dystopisk roman, och konstaterade att det finns en del likheter, framförallt att båda på något sätt beskriver en miljökatastrof, om än mindre direkt i The Handmaid’s Tale än i Oryx and Crake. En annan likhet är ett den använder många flashbacks till perioden före katastrofen.

Vi var imponerade av Atwoods ekonomiska världsbeskrivning. Någon klagade på att romanen inte lockade en att läsa vidare. Berättelsen har ett ganska långsamt tempo, och verkar vara konstruerad för att ge intryck av en enahanda tillvaro.

Vi pratade ett stund om huruvida den snabba samhällsomvandling som boken skildrar är realistisk. Boken inbjuder till jämförelser med Iran; händelserna där gör att tidsperspektivet inte verkar alltför orimligt, förutom att författaren har lagt till en miljökatastrof som katalysator.

När vi pratat klart om Atwood forsatte vi med andra ämnen, som emotönten Bradbury.

Nästa bokprat kommer att handla om Toffs bok av Kalle Dixelius. Datum kommer snart.

PS. För er som skriver här på bloggen kan jag meddela att jag just uppgraderat den till WordPress 2.8. Det finns en lite töntig film som sammanfattar de viktigaste nyheterna.

on my desk right here i have a signed first edition of m. john harrison’s The Centauri Device

i keep it in a 6-by-6 inch cage in which it cannot stand up or turn around, and i force-feed it ruthlessly in hopes of fattening its liver

what are you going to do about it, huh, Remic? nothing, that’s what

…

if i want to take a bunch of Solaris DVDs and drown em in a sack that’s my business, don’t meddle in things you don’t understand, Remic

…

since back in old country my people have gathered to watch two proud strong issues of Asimov’s fight in a pit. it is an honorable death for the magazine, for Asimov’s is strong and loves to fight. these are our folkways, Remic. who are you to interfere? how dare you

…

you know what the most beautiful thing in the whole damn world is? i’ll tell you what it is Remic, i’ll tell you good. its when a man and his son drive up into the mountains with a couple good huntin guns and maybe some beers, maybe the boy has a beer too why not, his mother dont need to know. you dont even need to talk much just enjoy all that silence. just wait real quiet until you see one of them Star Wars prequels come shamblin on by. let the boy take the first shot. thirty aught six’ll drop that big hairy prequel right in its tracks, it aint cruel, it don’t feel no pain. the boy’s a man today. you can teach him how to cut off that prequel’s antlers and how to take its hide and how to get rid of them ugly hayden christianseny bits that ain’t no good to nobody. just like your daddy done for you with A New Hope, and his daddy done for him with War Of The Worlds. you’ll never understand what that means Remic and thats why i pity you

Den pub som vi brukade träffas på har bytt ägare och plötsligt stod den trevliga serveringspersonalen utan anställningsavtal, för att den nye ägaren förhalade undertecknandet av dem i all oändlighet. De sade upp sig och talade om för sina vänner vad som hade hänt.

Vi har inte varit odelat nöjda med puben i vilket fall efter ägarbytet, så vi flyttar. Vi får se var vi hamnar till slut, men till en början försöker vi med Pipes of Scotland (den pub där dead-doggen efter Kontext hölls).

Vad: Upsalafandoms 150:e månatliga pubmöte
Var: Pipes of Scotland, puben som ingår i Hotel Uppsala i korsningen Kungsgatan-S:t Olofsgatan.
När: Tisdag 2 juni, 18.30 och framåt

Vi får se om vi orkar hitta på något extra för att det både är 150:e mötet sedan traditionen återupptogs januari 1997 och inflyttningsfest på Pipes of Scotland!

Uppväxt

Min familj flyttade till Örebro från Växjö när jag var sex år, och jag bodde där tills det blev dags att flytta till Uppsala och bli student. Mina föräldrar och min lillasyster med familj bor fortfarande i Örebro, så jag besöker staden med jämna mellanrum. Den ser likadan ut som för tretton år sedan. Slottet är mycket slottigare än Uppsalas, och det finns flera stycken riktigt trevliga caféer. Detta är dock inte tillräckligt för att jag ska känna något större behov av att flytta dit.

Min pappa är läkare, min mamma präst. Pappa tycker om fotografering och min mamma ägnar just nu sin inte helt obegränsade fritid till att lära sig bulgariska – hon har förmodligen ett större ordförråd än jag vid det här laget, vilket är en smula pinsamt. Dessutom har jag en syster i Linköping, en syster i Örebro och en bror som för närvarande bor i Norge. Och sammanlagt fem syskonbarn, av vilka det yngsta är några dagar gammalt.

Tonåren ägnade jag åt att sitta framför en dator eller läsa böcker. Nästan hela tiden. Ibland samtidigt. Fast jag har vissa minnen av att vara utomhus också. Jag sysslade med orientering för länge sedan, tills det blev rätt uppenbart att min totala avsaknad av lokalsinne ibland var till en viss nackdel. Då började jag i stället friidrotta, tills jag insåg att det var jobbigt att träna. Så jag började spela schack i stället. Jag slutade med att försöka med schack på tävlingsnivå när det gick upp för mig att jag helt enkelt inte har ett tillräckligt bra minne. Och så var jag inblandad i det som nu kallas Svenska Kyrkans Unga. Och sådär.

Gymnasiet ägnade jag åt att spela bräd- och rollspel och att sitta på caféer. Min minnesbild av Hamncaféet i närheten av min gymnasieskola är att jag tillbringade betydligt mer tid där än på lektioner, men förmodligen överdriver min minnesbild. Det livet tog en paus under ett år mitt i gymnasiet, då jag lämnade landet och flyttade till Australien som utbytesstudent.

Uppsala

Jag ville bli student. Det vill säga, jag ville läsa på universitetet i Uppsala. Jag har tyckt om Uppsala sedan jag var barn. Min mamma läste på distans och då och då tog hon med mig dit när hon skrev tentor, och släppte mig lös i staden under dagen. Det var jättebra, för jag kunde gå vilse utan att det gjorde särskilt mycket, och plötsligt dök det upp ännu en bokhandel. Sådant kan få vilken tioåring som helst att bli förälskad i en stad. Jag har med andra ord velat bli uppsalastudent så länge jag kan minnas, så jag skaffade en kurskatalog och valde bland programmen som verkade roligast. Fast ämnet var i ärlighetens namn rätt sekundärt.

Huvudsakligen läste jag språkteknologi. Datalingvistik med språkteknologisk inriktning, tror jag det står på min examen. Plus, förstås, roliga kurser. Fysik för poeter, runkunskap, arkeoastronomi, personnamn och ortnamn, kemi i köket, sådana där saker. Du vet, sådant där man tycker är fullständigt självklart att göra när man bor i Uppsala. I början hade jag ambitiösa planer på att läsa en matematikutbildning vid sidan om programmet. Det fungerade i några veckor, tills jag började förstå att matematik också kräver att man lägger ned en massa tid på det. Man kan antingen plugga dygnet runt eller passa på att vara student lite av tiden. Och vid det här laget hade jag precis börjat komma i kontakt med fandom, så jag lade ned projektet.

Fandom

Det är i första hand Anna Davours förtjänst att jag kom i kontakt med fandom. Fast då hette hon Åkesson. Vi hade en lära-känna-varandra-middag på studenthemmet där jag ganska nyss hade flyttat in, det vill säga, um, 1996, tror jag, och jag hamnade bredvid en sympatisk person som omedelbart började diskutera science fiction med mig. Lite senare sprang jag in i henne när hon var på väg till Biörn X Öqvist för att se på film, och så satt jag plötsligt på hans golv och drack te och pratade med intressanta människor. Det var inte den sista gången det hände – en skrämmande stor del av min tid i Uppsala har bestått av att jag har suttit på Biörns golv och druckit te, inte sällan i över ett dygn i sträck.

Ja, och sedan dök det upp ett pubmöte med Uppsalafandom. Där satt Johan Anglemark, och efter ett par timmar yttrade jag de där ödesmättade orden: ”Anordna en kongress? Jag har ingen aning om vad en sf-kongress är för något, men det låter roligt. Det är klart att jag är med i kommittén.” Därefter fanns det ju liksom ingen återvändo.

Fandom består av en massa personer. De flesta av dessa är intressanta att prata med. Det beror dels på att en typisk fan är intelligent. Eller intressant. Eller åtminstone i besittning av en massa mystisk och intressant kunskap om sådant jag antingen är intresserad av (vilket är bra) eller inte vet något om (vilket är ännu bättre), samt tycker om att diskutera. Ofta, länge och högljutt. Det tog ett litet tag innan jag förstod kulturen med att det är helt okej att tala om för folk att de har puckade åsikter utan att det är meningen att de ska ta det personligt, och ännu längre innan jag förstod att det inte är alla andra som har förstått detta. Ibland får jag en känsla av att fanniska diskussioner, särskilt sådana som sker i realtid, gör mina dåliga egenskaper mer framträdande. Som att det i många sammanhang är helt okej att avbryta folk som pratar, eftersom det ofta är den enda möjligheten man har att själv bli delaktig i monologen. Det är inte lätt att vara ny i fandom. Jag försöker jobba på att dels inte prata oavbrutet och att dels inte avbryta folk, med varierande resultat. Men, som sagt, jag tycker faktiskt om kulturen.

Jag tycker om att kunna åka på en kongress utomlands, slå mig ned i närheten av okända slumpmässiga personer och kunna anta att jag dels har något gemensamt med dem och att jag dels vill prata med dem. Typ.

Om något skulle få mig att gafiera, skulle det möjligen vara om jag kom fram till att det finns fler tröttsamma personer än intressanta personer, till den grad att det helt enkelt inte var värt det längre. E-postlistor är praktiska på det sättet, det är lättare att undvika jobbiga människor och diskussioner när man har tröttnat på dem för stunden.

Ett mer sannolikt scenario är att jag inte skulle gafiera, men prioritera andra saker. Det är illa nog att bo i en stockholmsförort där det är ett projekt att ta sig någonstans (i Uppsala sätter man sig på cykeln och är framme efter tio minuter), och mitt behov av att träffa andra människor går i vågor. Så jag skulle kunna betrakta mig som fan men inte besöka någon kongress eller pubmöte eller liknande. Räknas det som gafiering?

Tja, och så skulle jag kanske få för mig att flytta till yttre långtbortistan utan någon inhemsk fandom. Det finns folk som aktivt jobbar på att få igång en lokal fandom i sådana lägen, men jag är inte särskilt bra på sådant.

Ute i världen

Jag har flyttat runt en del. Australien var ett bra ställe att bo på, men ligger alldeles för långt bort från allt som inte är Australien, och egentligen från det mesta som faktiskt är Australien också. Å andra sidan bodde jag där 1994, när det inte fanns allmän tillgång till Internet. Det är möjligt att det är närmare idag. Det mesta i världen är det.

Italien har den stora nackdelen att folk pratar italienska där. Italienska är ett mystiskt språk – det verkar jätteenkelt, men när man väl ska försöka kommunicera inser man att det inte alls är särskilt enkelt att göra sig förstådd. Iallafall om man är jag. Världen skulle bli mycket bättre om jag var mer språkbegåvad, åtminstone för mig.

Både England och Irland är mycket sympatiska länder. I största allmänhet tycker jag bättre om den engelska kulturen än om den svenska, även om det finns dåliga saker där också. Fast jag skulle nog inte välja att bosätta mig i Sheffield igen. Det finns å andra sidan många städer i England.
Dublin är dock en fantastisk stad. Allt är för dyrt, men staden är fantastisk. Och det finns en massa fans där, och de gör kongresser, och jag förstår språket, och staden är mer full av pubar än vad som egentligen är fysiskt möjligt… Hm. Varför bor jag inte i Dublin, egentligen? Nu när jag tänker efter har jag svårt att hitta några nackdelar. Det skulle vara deras kollektivtrafik då, men med en cykel skulle det gå att undvika det mesta av den.

Finge jag välja skulle jag helst bo i Dublin, skulle mitt spontana svar bli just nu. Fast det är antagligen för att jag just har suttit och tänkt på Dublin en liten stund, staden gör sådant med min hjärna. Eller också London. Jag tycker om London, även om jag aldrig har varit där mer än sådär en vecka i taget. Det skulle vara roligt att bo i USA i några år. Jag har aldrig bott i USA. Det är en brist i mitt liv.

Stockholm

Dessy skaffade ett jobb söder om Stockholm medan vi bodde i Uppsala. Hon stod ut med drygt två timmars restid till jobbet i ett halvår, och sedan bestämdes det att vi ville flytta. Just nu jobbar jag också i Stockholm, vilket gör det till ett ganska logiskt ställe att bo på. (Familjen består för närvarande av mig, Dessy och vår guldfisk Sushi.)

Här lär vi bo tills vi inte längre arbetar här. Avstånd till jobbet är egentligen den enda anledningen att bo i Stockholm. Jag har aldrig varit särskilt främmande för att flytta med kort varsel när det har dykt upp något intressant som kräver att jag bor någon annanstans. Det blir lite mer pusslande när man är två personer, men det kommer säkert att gå bra.

Just nu är jag översättare och projektledare på ett översättningsföretag. Det är ett vikariat som räcker till slutet av september, sedan får vi se vad som händer. Annars är jag frilansande översättare, mest av datorprogram och tekniska handböcker. De senaste åren har jag arbetat hemifrån, och jag hade glömt hur praktiskt det kan vara med sådana där arbetskamrater. Fast det finns stora fördelar med att jobba hemifrån också.

På fritiden sitter jag framför datorn och/eller läser böcker… Hm. En nackdel med ett visst mått av arbetsnarkomani är att det inte blir så mycket fritid alls. Det är alltid något jag borde göra – bokföring, eller skriva fakturor, eller den där deadlinen som närmar sig med oroväckande hastighet, och sådant där. Semestrar har en tendens att ägnas åt diverse kongresser. För en tid sedan startade jag ett projekt som går ut på att lära mig hitta i Stockholm. Man skulle kunna tro att alla de praktiska cykelvägarna, i kombination med en GPS och en cykelkarta på ett par hundra sidor, skulle göra att det går att cykla utan att åka vilse. I en perfekt värld skulle det stämma. Lagom tills vi flyttar härifrån kommer jag säkert att ha lärt mig geografin någotsånär.

Vilket år som helst ska jag nog göra ett nytt avsnitt av mitt fanzine. Eller göra det webbaserat. Folk utanför fandom brukar i allmänhet kalla webbaserade personliga fanzines för ”bloggar”, så steget kanske egentligen inte är så långt.

Jag nämnde för en tid sedan för Anders Wahlbom att jag visste alldeles för mycket om Doctor Who utan att någonsin ha sett något avsnitt av tv-serien. Han blev bekymrad över denna brist i min allmänbildning och lånade ut en halvmeter DVD-filmer med representativa avsnitt, så att jag skulle kunna sluta vandra omkring i ignoransens illaluktande träsk (jag tror att det var så han uttryckte det). Detta fick till följd att jag av bara farten beställde hem ett par säsonger vardera av Doctor Who och Torchwood, och de senaste veckorna har jag ägnat kvällarna åt att se ett par avsnitt per kväll. När Dessy kommer in i rummet brukar jag entusiastiskt förklara handlingen för henne. ”Titta, där kommer onda mördarrobotar! Och där också! Tjoho!” Hon får av någon anledning samma lätt överseende ansiktsuttryck som när jag leker krokodil med guldfisken. Nåja, alla människor behöver inte tycka om allt.

Entusiasmer

Det jag engagerar mig djupt i tenderar att gå i vågor. Jag brinner för saker i korta (och ibland längre) perioder. Just nu har jag ärligt talat svårt att komma på något speciellt jag brinner för den här veckan, men det kanske beror på vad man menar. Jag brukade vara entusiastiskt intresserad av enskilda politiska frågor, men jag har blivit allt mer desillusionerad när det gäller hur mycket det går att påverka politik.

Jag hoppas att jag börjar brinna för något snart. Det är ofta rätt kul. För tillfället är jag med i två kongresskommittéer, och förhoppningsvis kommer min entusiasm att gå igång på högvarv lagom tills planeringen gör detsamma.

Förebilder

Tre personer jag ser upp till? Hm. Det beror på vad man menar. Det finns faktiskt politiker jag ser upp till, sådana som trots massivt motstånd faktiskt lyckas göra världen märkbart bättre. Margaret Thatcher och Ronald Reagan är två exempel på sådana. Det är bara tråkigt att de är i en sådan minoritet.

Det finns människor som gör saker där jag dels är glad att någon gör saken ifråga, och där jag dels blir oerhört imponerad av det faktum att någon kan lägga ned så mycket energi på ett projekt. Andrew Wiles stötte på ett matematiskt problem som ingen hade lyckats lösa, trots att världens bästa matematiker hade försökt de senaste 350 åren. ”Äsch”, tyckte han. ”Hur svårt kan det vara?”. Och så låste han in sig på sitt rum i sju år och kom inte ut förrän han hade löst problemet. Alexander Petrov ville göra en filmatisering av Den gamle och havet. Så han gör en animerad film. Genom att måla 29 000 filmrutor. I olja. Och fotografera dem, en ruta i taget. Jag ser upp till den typen av hängivenhet.

Och så finns det människor som konstant gör saker som egentligen borde vara totalt omöjliga, och som får mig att tänka ”mmm, jag skulle vilja vara en sådan person”. Som Nikola Tesla och Richard Feynman. De gör världen bättre bara genom att finnas till. (Ja ja, genom att ha funnits till, i just de två fallen.)

Irritationsmoment i livet

Jag retar mig alldeles för mycket på språkfel för mitt eget bästa, och oproportionerligt mycket på saker som när människor inte kan skilja mellan ”de” och ”dem”. Den stora nackdelen med mitt jobb är att jag har tappat förmågan att till exempel se en engelskspråkig film utan att störa mig på fel i undertexterna. Det här är en irritationskälla som lätt blir ganska pinsam, eftersom den ju liksom bygger på att jag själv inte ska göra mig skyldig till några språkfel. Så är dock inte fallet. Universum är inte ordentligt styrt (vilket är en annan sak jag ofta irriterar mig på). En annan sak som gör mig alldeles för upprörd är när folk envisas med att tro på saker som alla borde kunna inse är omöjliga, om man bara tänker efter i trettio sekunder. Som homeopati, elallergi och sådant där. Ännu mer irriterad blir jag av att folk tjänar pengar på folk som tror på sådant. Det skulle vara okej om de bara kunde erkänna att det handlar om magi, eller åtminstone att det är en religion, men det stör mig att folk tror att det har något med vetenskap att göra. Hm. Samtidigt stör jag mig på människor som kritiserar en religion utifrån sina fördomar, utan att vilja sätta sig in i vad det är man kritserar.

Och så irriterar jag mig på smittsamma smaker. Det finns saker som dels är totalt oätbara, till exempel bananer och lakrits, och dels smittar ned sin omgivning. En hel skål med godis blir helt oätbar om man blandar ned några bitar lakrits i den. En fruktsallad blir oätbar av uppskattningsvis fyra bananmolekyler. Andra människor förstår inte detta, förmodligen för att de inte delar min uppfattning om vad som är totalt oätbart. Andra människor har fel.

Tja, jag irriterar mig på nästan allt politiker gör, förstås. Men det är inte mitt fel, det är en inneboende egenskap hos politiker.

Höjdpunkter i livet

Det finns olika typer av höjdpunkter. Vissa saker, som när jag träffade Dessy och när jag kom i kontakt med fandom, är klart definierade tidpunkter som jag såhär i efterhand har insett gjorde mitt liv betydligt bättre. Å andra sidan finns det tidpunkter som kändes mycket höjdpunktigare än de var – som när jag äntligen fick ut min examen, elva  år efter det att jag hade börjat utbildningen och sex år efter min sista kurs. Jag har inte haft någon som helst nytta av det där papperet sedan jag fick det, men det var i alla fall en alldeles underbar känsla. I flera år fick jag lite odefinierat ont i magen varje gång jag tänkte ”javisstja, den där utbildningen, den borde jag göra något åt. Någon gång.”. Jag är rätt bra på att ignorera sådana där magkänslor och skjuta upp saken jag borde göra tills jag får mer tid. Det fungerar nästan aldrig.

(Den enda gången det faktiskt fungerar att göra så är när det gäller tandläkare. Allmänna jag-borde-göra-det-här-känslor håller sig på en konstant bakgrundsnivå, men när man får ont i en tand ökar smärtan ganska linjärt tills man slutligen blir tillräckligt motiverad för att övervinna sin tandläkarovilja och går dit. Fast den strategin har andra nackdelar och rekommenderas inte.)

Fast det finns ju utdragnare höjdpunkter också. Den tiden i mitt liv jag har haft roligast var förmodligen när jag var student i England i ett halvår. Förmodligen skulle jag inte tycka lika mycket om att bo i Sheffield i dag – allt har sin tid, och det finns lägen i livet då man måste inse att man inte vill ha olika typer av studentaktiviteter fyra-fem dagar i veckan – men just då, och just där, hade jag oerhört roligt.

Framtiden

Jag har ingen aning vad jag gör om tio år. Allvarligt talat vågar jag inte ens komma med en kvalificerad gissning. Jag kanske bor i Älvsjö, Stockholm och arbetar som frilansande översättare. Eller så har jag bytt karriär. Eller så har jag bestämt mig för att doktorera. Eller så följer jag efter Dessy när hon byter stad/land/kontinent och hittar något att göra beroende på förutsättningarna där. Allt beror på en mängd saker som i sin tur beror på en mängd saker. När jag blir stor ska jag skaffa mig en plan i livet. Jag har hört att det finns folk som har en sådan.

Jag är inte säker på att jag håller med. Det skulle vara roligt, som ren hobby, att skissa på en sådan grammatik i alla fall, bara för skapandets glädje och för den kreativa problemlösningens skull. Man behöver ju inte fortsätta när man når de riktigt knepiga stadierna utan kan sluta där, på den punkten. (En annan fråga som i vart fall jag ställer mig är om det redan finns språk som är mer lämpade för syftet än vårt indo-europeiska modersmål.)

Artikeln refererar också några filosofiska och estetiska teorier om kronologi, och rekommenderas i sin helhet: Tidsrejsens grammatik.