Jag har just börjat lyssna på en serie podcasts med samtal mellan Jonathan Strahan och Gary Wolfe. Det finns 15 timslånga avsnitt vid det här laget och jag har bara hört ett och ett halvt, men jag tycker att det är värt att rekommendera. Känns litegrann som en bra men ganska vagt definierad programpunkt på en kongress, och jag känner ofta att jag vill föra anteckningar (dålig avkopplingslyssning för min del!). Fullt av kommentarer om vad man kan läsa, vad som är på gång, och vad som är vad i historisk kontext. Hur somliga författare är bättre än andra på att överraska, och hur somliga läsare inte vill bli överraskade. Vad Locus och recensenter har för betydelse. Kan man förstå Joanna Russ utan att läsa den sf hon läste och stod i dialog med? Vad är det som gör ”new sword and sorcery” ny, och hur är det med alla andra ”new”-subgenrer? Och vem blir nästa Paolo Bacigalupi?

Det här är två snubbar som är grundligt pålästa och belästa, och som slänger namn och titlar ur sig på löpande band. Ofta gör de som man brukar när man är väldigt bekant med folk och kallar författare vid enbart förnamn, så man får spetsa öronen ibland för att hänga med. I stort sett har jag inte haft några problem med det ändå, och det är kul och inspirerande att höra på. I några avsnitt har de tagit in fler personer i konversationen också.

Alla avsnitt kan laddas ner från Jonathan Strahans blogg. Jag hittade dem först via en länklista på Torque Control (Vector-bloggen), där det finns direktlänkar till de första nio avsnitten. Sedan får man leta i arkiven efter resten.

Jag tänker nog lyssna igenom dem i tur och ordning. Får se om jag kommer ikapp!

Har just läst ännu en god SF-bok. Det är Det sista slottet av Jack Vance – en bok från 1979 men skriven redan 1966.

Handlingen utspelas många hundratusen år i framtiden då människorna befolkar många platser långt ute i universum. Jorden har i stort sett blivit förstörd i de många krigen som människorna inte kan sluta med att ägna sig åt. Kvar finna bara några nomadstammar som överlevt. Ett antal människor från  stjärnorna som överlevt bestämmer sig för att flytta tillbaka till Jorden och bygga upp samhällen i form av ett antal slott där en ultimat aristokrat bosätter sig. Det finns till att börja med människor, som kan teknik och vetenskap och bygger upp självförsörjande samhällen där en ultimat aristokrati bosätter sig. De är självförsörjande med hjälp av solkraft, konstgjord matproduktion etc.

De importerar varelsen från andra delar av Universum, som de lär sköte mekaniskt arbete, byggnadsarbete och begränsat jordbruk – vinodlingar etc. All kunskap försvinner från aristokratin, som enbart ägnar sig åt arroganta trakasserier av underställda, intriger sins emellan, avnjutande vin, musik och underhållning.

Belöningarna för arbetet består av konstgjord nektar som mekanikerna, bönderna och arbetarna får från aristokratin. Allt fungerar under många hundra år. Allt underhåll och all utveckling hålls tillbaka av aristokratin, som har andra prioriteringar. Arbetarna, mekanikerna och de andra som gjort jobben tröttnar på sina despotiska herrar och avviker. Aristokratins samhällen kollapsar eftersom ingen kan klara teknik, underhåll eller annat som behöver fungera för att hålla ett samhälle igång.

Det blir krig! Känns det hela igen? Utspelas verkligen det hela några hundratusen år i framtiden? Aristokratin är kanske våra civilekonomer och finansiella myglare och övriga despoter i samhället i form av korrupta socialistiska generaldirektörer och andra socialistiska ”chefer” och andra rabiata skitstövlar.

Och de övriga är vi skattebetalare, som går på knä av skatter och avgifter för att försörja ”aristokratin”! Aristokratin importerar dessutom utomstående, som kan generera röster åt aristokratin mot att få några allmosor i gengäld samt och åt att ägna sig åt lönsam i stort sett ostraffad kriminalitet.

Temat har förekommit i många bra Science Fiction böcker, och det här är en av de bättre. Den är också med sina knappa 100 sidor lättläst och lätt tillgänglig. Reflektera över vårt nutida samhälle.

Neal Stephensons senaste roman Anathem var också ett ämne som diskuterades flera gånger i min närvaro (kanske på grund av att jag för närvarande läser den).

Några bilder blev det också.

Bland delintriger kan nämnas följande:

Draken Blatifagus och hans vedermödor och glädjeämnen och heder. En intelligent och grym företeelse som är närmast osårbar men som kan skadas av magiskt svärd hanterade av dådkraftig krigare av ädel börd.

Människor som är bundna av magi och inte kan åldras förrän magin upplöses, kompletterat med fantasifulla funderingar omkring begreppen liv och död och levande döda.

Mångdimensionella gudaliknande varelser och som har förmåga att styra över liv och död. Där en av de mäktigaste Shagul är instängd i ett gravvalv men har en yttre sekt som arbetar för hans frigivande av terror och vanvett.

Objekt med magiska egenskaper framställda av gudabenådade hantverkare – Kronolaben, mångdimensionella bilder och ritningar etc.

Maktfullkomliga adelsmän och intrigmakare, som utan mänskliga känslor och empati utnyttjar alla som kommer i deras väg och som kasseras då de inte är användbara längre. Kanske en spegling av de senaste 30 årens svenska näringsliv med fruktansvärda, arroganta finansiella fifflare, lögnare och skitstövlar som Percy Barnevik och hans direktörer Arne Bennborn, Tomas Ericson, Per Ramvall, Anders Alkenius och hans andra demoner i ytlig människoskepnad.

Vidriga ”varelser” i haven — Raugoner.

En brunn i ett demonarium ut mot Universums kaos, där man kan fiska upp demoner och andra vidriga företeelser. Vissa kan tämjas — Horndemonerna — och utnyttjas av maktfullkomliga överstepräster. De vidriga Kaklunerna är emellertid otämjbara av människor.

Girighet symboliserad av köpmannen Baldyr Brummare och hans anhang samt av olika adelsmän.

Heliga ordenssällskap med prästinnor med magiska egenskaper – Jarmina och andra – som till en början bara är sidofigurer men tar en allt större plats i en demonisk och surrealistisk värld.

Vindhäxan Silvia Miranda och hennes ageranden och möjligheter. Även hon till att börja med en kanske sidofigur som så småningom intar en plats bland de mäktiga huvudpersonerna.

Medlemmar i en vansinnessekt Remutradyrkarna vars blotta närvaro och läten bringar omgivningen till vanvett. Men även de har sina demoniska gudar.

Vivisektion och varelser som delvis hör till växtriket. Utövande av grymma aktiviteter med stympningar och skapande av artificiellt liv.

Hemliga tempel och gravkamrar samt höga torm.

Kanske inspirerat av Tolkiens torn.

Författarens spekulationer över vad som egentligen styr Universum är tämligen filosofiska och klart intressanta. En hel del av dessa spekulationer tycker jag mig känna igen i vissa av mina drömmar. Fascinerande!

Fäktmästare och magiska svärd utövande maktkamp och ”ära”.

Riddaren Arn Dunkelbrink med vanställt ansikte efter kamp mot draken Blatifagus. En verklig kämpe som aldrig ger sig.

Vargfolket med den vita vargkvinnan.

Stenvarelse på havsbotten på jakt efter sin kvinna.

Öar med urgammal historia och vilande medvetenhet.

Ohälsosamma näringar t.ex. att bryta svavel i osunda, miljöförstörda områden. Man kan här dra paralleller med det hänsynslösa utnyttjande av arbetare som fortfarande förekommer på många platser i världen. Moderna ”civilserade” industrier outsoursar till sådana länder och köper billiga varor därifrån istället för att begära kvalitet och drägliga levnadsförhållanden för säljarnas personal. Den hänsynslösa kapitalismen i sin prydno. De kommer på så sätt runt alla krav på arbetsmiljösystem OHSAS och motsvarande – vilket görs kontinuerligt av bland annat svensk storindustri ABB, Eriksson och många andra.

Jättar, halvmänniskor, vargmänniskor, zombier och odöda.

Stenvarelser som kan leva i vulkaners lava.

Alkemister och drogmakare.

…och krig… och krig.

Ja här finns det mesta i fantasybranchen. Och det visar sig att det finns fundament för fortsättningar även fast de ovan redovisade företeelserna slutligen sätts in i ett sammanhang som kan betraktas som en avslutad enhet i denna första bok.

Erik Granström planerar åtminstone 3 böcker ytterligare. Jag ser fram mot att läsa även dessa. Där kanske man får veta mer om:

Vad är den Femte Konfluxen och vad händer då den infinner sig?

Hur går det då de vidriga Kaklunerna släppts lös?

Hur intrigerar översten Praantz da Kaelve vidare – och vilka nya segrar når han – och på vilkas bekostnad?

Vad händer vidare på edbrytarnas ö och hur klarar sig draken Blatifagus och hans vänner sig därifrån? Befrias edbrytarna?

Etc.

Boken är omfattande 518 sidor och läses i etapper och man bör smälta intrycken några dagar innan man kan fortsätta efter ett–två kapitel. Persongalleriet är omfattande med kanske ett hundratal namn och titlar att hålla reda på – som i en roman av Dostojevski. En fundering jag hade efter knappa 200 sidor är om inte boken skulle må bättre av att delas upp vidare med kanske separata böcker för ovanstående redovisade intriger och idéer.

Men minst tre nya böcker kommer att bli till. Men de skulle kanske förslagsvis i stället vara minst 10 st böcker totalt – att döma av all fantastisk fantasi, filosofi och kreativitet som helt klart finns hos Erik Granström. Jag önskar honom en mycket god lycka i hans fortsatta författarskap.

http://kenmacleod.blogspot.com/2010/06/diana-comet-presents75-years-of.html

Jag stannade inte så länge på pubmötet igår kväll, men jag hann åtminstone lägga ut texten om batteriers hållbarhet och vinpriser, och knäppa några bilder.