En sak som slog mig, var att det fanns många samlingar med ”best of” diverse mer eller mindre stora namn i genren. Det verkar som om The Science Fiction Bookclub gett ut en hel del sådana. Flera av dessa var intressanta, och jag kanske kommer att skriva mer om dem senare, men en som speciellt fångade min blick var den som samlade berättelser av Lester del Rey.

Vilka av läsarna har hört talas om namnet del Rey? Är det via Del Rey Books, månne? Själv hörde jag talas om namnet på det viset, och då fick jag även veta att det var Lesters fru Judy Lynn som namngett Del Rey Books. Lite efterforskningar (på Wikipedia, som man gör nu för tiden) gav vid handa att han åstadkommit en hel del, och även fått fina priser för sina insatser. Så, är det bara jag som har dålig koll, eller är han inte så känd numera?

Nu kunde jag förstås inte låta bli att läsa lite i den Best of Lester del Rey volym som bor hemma hos oss. Ganska snart fick jag faktiskt en hypotes om varför Lester kanske är en av de bortglömda författarna. Jag ska presentera mina intryck, och har du några egna är jag sugen på att höra dem. Vårt exemplar av John-Henris Inre Landskap, och yttre rymd är ju t.ex. i Upsala, så jag vet inte om han kanske skriver nåt insiktsfullt där.

Längst bak i boken fann jag det som verkade intressantast, så det löste jag naturligtvis först! Lester gav där sina egna kommenterar och reflektioner till de noveller som ingick i samlingen. Där lärde jag mig, och det bekräftades av mina senare efterforskningar, att han var en av de författare som ingick i John Campbells stall av regelbundna bidragsgivare till Astounding och hans andra magasin. Dessutom verkade det som av de berättelser som här framställdes som Lesters bästa, de var i stor mån inte hans egna idéer utan Campbells. Nu var ju det inget konstigt i den kretsen men det är kanske en del till förklaringen till att han numera inte är en författare som man kommer att tänka på så ofta.

Hur använde då Lester del Rey de här idéerna? Nu kommer det fram ett par intressanta drag i de berättelser jag läst i samlingen. Några av de bästa berättelserna är förvånansvärt klena på klassisk ”sensawunda”. Det betyder dock inte att de är dåliga på något vis, men på nåt vis känns det typiskt att en av de mer minnesvärda berättelser jag läst av Lester del Rey handlar om en döende neanderthalares sista dagar och hans oförmåga att leva med det faktum att hans värld har förändrats med ankomsten av de Cro Magnon som nu sprider sig över jorden. Inget alternativhistoriskt, eller teknologiskt ingrepp i historien alls. Det är bara en väldigt human berättelse om hur en gammal man sörjer en svunnen tid och hur han som den siste av sin sort inte längre orkar leva. Riktigt rörande och inte en berättelse som på något vis breddat genren eller utvecklat dess vokabulär.

Kan det kanske vara så att det bästa Lester del Rey skrev var hantverksmässigt och hyggligt jobb, baserat på Campbells sprudlande fantasi, men att han själv inte hade de där stora visionerna? Skrev han när han skrev som bäst, saker som var rörande och engagerande, men utan den där gnistrande juvelen som folk långt senare återkom till och polerade, som ansibeln, terraformning eller positronhjärnor med inbyggda moralregler? Osökt kommer jag att tänka på Clifford D. Simak, en författare vars verk nu knappt står att finna, och som så vitt jag vet aldrig skapade nya svindlande idéer som sedan kommit att ingå i genrens gemensamma rekvisita. Simak var dock en mästare på subtil stämning och hade ofta en human och lite existentiell ton i sina bästa verk. Vårdar genren helt enkelt inte sina finstämda och lågmälda berättare?

Det kan ju vara så att alla utom jag känner väl till Lester del Rey, och att hans verk trycks om och läses om i kretsar där jag inte rör mig. Men, jag undrar om det är så. Måste man kanske introducera något stort, svindlande och konkret fär att inte riskera att bli bortglömd eller i alla fall falla ur tryck? Hur många av de lågmälda berättarna från förr känner du till?

Eftersom nostalgi säljer tänkte jag här publicera några väl valda citat.

Barndomsminnen verkar ha varit ett populärt samtalsämne på våra möten. Exempelvis:

…historien om hur Anna berättade för sin lillasyster om hur allt är gjort av atomer, varpå systern sprang till fadern och sade att hennes lögnaktiga syster påstod att Fantomen har gjort allt. Pikant pinsamt att bli anklagad för denna lögn var det eftersom Annas uppfattning om vad Fantomen var, var ganska vag. (1997-02-04)

Kruse berättade om en sköldpadda hon (?) hade haft som liten, som brukade springa bort med mycket jämna mellanrum och återlämnas mot hittelön. Sålunda brukade traktens ungar när de var godissugna titta förbi familjen Kruse och undra om sköldpaddan hade sprungit bort. Vi framförde här några konspirationsteorier, men de viftades bort. Karin var helt säker på att sköldpaddan kravlade ut i världen för egen maskin. (1997-10-07)

Teknik har alltid varit ett populärt ämne. En period vill jag minnas att de mer datorintresserade i församlingen brukade bli förvisade till ett särskilt bord, för att ge andra samtalsämnen en sportslig chans.

Även tekniska ämnen utan direkt koppling till datorer har förekommit:

Jag berättade för Andreas att det inte är några större problem att få tag på TV och videobandspelare i Sverige som klarar signalstandarden NTSC. Det fick honom att börja grunna på om han skulle ta kontakt med den vilt främmande amerikanska som skrivit till honom för att utbyta amatörporrfilmer. Jag lovar att bevaka ärendet och låta er veta hur det går. (1997-11-04)

Dolt i arkiven finns också beskrivningar av epokgörande händelser. Vad sägs till exempel om det här?

Det första stället vi provade var Williams i Ubbohuset, bredvid Universitetshuset (och inte långt från Jontes stuga, där Trøstcon och Verdenskongressen 1990 ägde rum). Det befanns vara tämligen tomt, ha sjyssta priser, ett gott sortiment öhl samt ett mycket smalt utbud käk till vettigt pris (och en indisk restaurang i rummet bredvid). Den lite väl bullrande jukeboxen konstaterades ha god musik, samt ett volymreglage som barpersonalen gärna skruvade ner lite när man frågade dem. Vi beslöt på stående fot att slå oss ner, och efter första rundan öhl att flytta mötena hit. (1998-11-03)

Det är skönt att se att mötena också uppfyllt sitt huvudsyfte, nämligen diskussioner om raketer och dylikt. Detta från det första pubmöte jag deltog i, om närvarolistorna är att lita på:

Exempelvis konstaterade Jolkkonen att alla raketer han under sitt stormiga liv har skickat iväg har exploderat efter någon futtig sekund i luften. En överlägsen Olle konstaterade att han minsann hade flera lyckade uppskjutningar bakom sig. (2000-02-01)

Men aktivare är inte samma sak som roligare. Som Upsalafan så får jag erkänna att jag tyckte att fandom var roligare på 80-talet, men det är jag helt säker på enbart beror på att jag då var student. Det jag minns som roligast var typiska studenteskapader som att driva runt på stan med andra fans i timmar och dagar, att fördriva dagarna på kafé och på nationspubarna, att sitta och spåna wittra vansinnigheter över vinflaska efter vinflaska. Det hade egentligen inget med fandom och allt med vår ålder att göra. Om man tittar efter hur aktiv Upsalafandom var på 80-talet och jämför det med hur det är idag, år 2008, så utfaller jämförelsen entydigt till 2008 års fördel.

Ett typiskt möte på puben anno 1986 drog kanske åtta-nio deltagare, och när det gäller övriga aktiviteter i form av att arrangera kongresser och skriva fanzines är det ingen större skillnad på då och nu. Visst har fanzinen bytts ut mot bloggar, webbforum och e-postlistor, och mycket sker i långsammare tempo. Det blir ju så när medelåldern ökar och folk får barn och jobb som knycker tid av dem. Men pubmöten med 20-25 deltagare, ett gruppfanzine (som vore motsvarigheten till den här bloggen) med ett dussin aktiva skribenter, regelbundna bokpratarmöten… nej, i mina stjärnblickande nostalgiska ögon går det inte upp mot att dra runt på stan och sätta upp affischer för Gotiska förbundet följt av en lång, irrande pubrunda, men det beror bara på att jag inte längre är 22.

Det är ju samma sak med det mesta andra i nöjesväg, det gör störst intryck på oss när vi är yngre och fortfarande som mjuka vaxtavlor. Jag kommer aldrig att ha samma fantastiska upplevelser med rollspel som hösten 1981, trots att jag i vuxen ålder spelat med bättre spelledare, kreativare medspelare och mer välskrivna äventyr. Jag kommer aldrig läsa en bok som gör större intryck på mig än vad Tolkiens ringtrilogi gjorde 1979, trots att jag läst skickligare skrivna böcker sedan dess.

Det är samma sak med fandom. The Golden Age of Fandom är de första åren. Det enda jag kommer på som inte passar i den här mallen är musik, musikupplevelser ger samma fräscha känsla av att vara unika hur många år som än förflyter. Jag undrar om musik tilltalar en annan del av hjärnan?

Och idag är det Saint Patrick’s Day. Sláinte mhór, a cháirde uilig!