Vila i frid, Dave

Lite mer än ett år efter det att Gary Gygax lämnade oss har nu den andre giganten från rollspelshobbyns gryning, Dave Arneson, också förlorat sista striden mot sin cancer. Nu har alltså mannen som skapade konceptet Dungeons i Dungeons & Dragons tillslut lagt tärningarna på hyllan.

Som jag sade förra året har alla kulturer någon sorts BNF, hjälte eller föregångsfigur, vars visioner en gång lade grunden till det man idag lever i och uppskattar som en del av ens liv och vardag. Ibland glömmer vi bort att tacka dem medan de ännu är ibland oss för vad det gjort, eller vi kanske inte ens inser hur mycket vi har föregångarna att tacka för det vi idag tar för givet. Jag kommer osökt att tänka på vad jag läste i Banana Wings där Mark skriver om hur han under flera år avfärdat Jack Speer som en fan som inte gjorde annat än att kritisera folks stavning i FAPA utskick. Naturligtvis insåg han när Jack väl vad död hur mycket han gjort, och hur mycket han betydit för fandom. Tyvärr är jag rädd att David Arnesons frånfälle kommer bli precis ett sådant tillfälle att upptäcka att det var han som låg bakom alla de där saker som andra senare slog mynt av och gjorde till allmängods. Saker är ju den att många av de innovativa greppen med den nya typ av spel som rollspelen var vid 1970-talets början var just Arnesons uppfinning. Själv var han helt enkelt inte den som gjorde någon större affär av det.

Precis som jag skrev för ett år sedan är det oräkneliga sätt som dessa kreativa genier influerat så mycket av poulärkulturen och därmed även flera av de som idag skriver fantasy eller skapar fantastik på tv, film eller i datorspel. Det sistnämnda gäller väldigt konkret för Arneson, som under senare år undervisat i speldesign för datorspelsutvecklare.

Själv har jag blivit inspirerad av Daves Blackmoor kampanj för mitt eget rollspelande. Faktum är att den inte bara är den längsta kontinuerliga rollspelskampanjen (1970-2009), utan även en skådeplats för tre generationer rollspelare som i sin fantasi skapat och upplevt förunderliga äventyr i främmande världar. Drömmar och visioner om äventyr binder samman oss alla som läser, skriver och spelar fantastik. Drömmen lever.

Uther, Once And Always

The Father of Roleplaying is dead.

Requiem aeternam dona ei,
Domine: et lux perpetua luceat ei

Jag föddes i Timrå i slutet av 70-talet men flyttade 1,5 år gammal till Piteå, och jag bodde under hela min uppväxt i en radhuslänga i utkanten av staden. Föräldrarna bor kvar där ännu. Min far var och förblir skäggigare än jag är, och min mor har fortfarande inte haft mer än fjorton födelsedagar. Pappa ägnar sig gärna åt släktforskning, till exempel, och mamma är förtjust i musik. Syskon finns det två av, en yngre syster som regerar på Guitar Hero och en ännu yngre bror som ser rolig ut på kort.

Jag växte upp med spel

Tonåren ägnade jag i huvudsak åt rollspel. Några äldre kusiner drog ner mig i träsket en sommar, jag bör ha varit runt sju, och sedan var jag fast.

När kusinerna lärde mig hade de inget rollspel med sig, så de konstruerade en enkel regeluppsättning på plats, och den fortsatte jag att använda av bara farten. Efter något inledande år med detta hemmagjorda rollspel fick jag ett exemplar av Drakar och Demoner. Mina kompisar och jag skrattade gott åt den rekommenderade åldersgränsen på elva år, har jag för mig att det var. Hela gänget var yngre än så, och vi hade redan spelat länge. Vi var små, men vi hade kul. Vad vi uppfattade som väsentligt skiftade väl så småningom. Vi konstruerade/improviserade ändå fram alla våra äventyr själva, så de blev naturligt anpassade efter vår ålder.

Senare samlade jag på mig fler och fler Drakar och Demoner-produkter och började använda regler från Äventyrsspels tidskrift Sinkadus och dylikt. Med tiden fick jag hitta på egna lösningar för att få det hela att gå ihop, men jag konstruerade inga helt egna rollspelssystem förrän i övre tonåren. Innan dess höftade jag nog oftast då de nedtecknade reglerna var otillräckliga eller otillfredsställande.

Spelandet fortgick med oförminskad styrka i många år innan det tappade lite fart på gymnasiet. Men egentligen var jag nog mer storyteller än spelledare. Det roligaste var att konstruera världar, platser, personer och historier. Att spela igenom äventyren var mer en formalitet. Jag är ganska säker på att fröet till mina författarambitioner fanns där i rollspelandet. Någon gång vet jag att jag skrev runt 40 A4-sidor inför ett äventyr vi skulle spela igenom.

På den tiden konstruerade jag mina världar allt eftersom utifrån de behov som historierna gav upphov till. Det var äventyren som var motorn i skapandet. Idag kan motorn vara lite vad som helst. Beroende på vilket hörn jag börjar nysta i behöver det för min del inte inledningsvis vara så stor skillnad på att skriva något avsett för läsning och något avsett för spel. Jag har flera gånger konstruerat världar, myter, personer och historier som jag inte riktigt vet vad jag ska ha till, och ett par av mina opublicerade romaner utspelar sig i världar som började som rollspelsvärldar. Men material som jag skapar i en sådan utvecklingsfas används och presenteras förstås på helt olika sätt i romaner och i rollspelsäventyr. Jag är mer noggrann med språket än jag behöver när jag skriver rollspelsmaterial, men vid skönlitterärt författande finns det ytterligare nivåer i texten som ska planeras och putsas. Det är inte lika komplext att skriva rollspelsmaterial, tycker jag, men jag har i och för sig aldrig skrivit äventyr avsedda för andra spelledare.

Egentligen finns det en ungefär lika påtaglig skiljelinje mellan att skriva noveller och romaner som mellan att skriva romaner och rollspelsmaterial för min del. Novellförfattandet har i stort sett inget gemensamt med rollspelsförfattandet. Mellan dessa extremer ligger romanerna som en förbindande länk.

Från övre tonåren och framåt har jag konstruerat högar av brädspels- och rollspelssystem. Bara en bråkdel av dem har testats och använts. Till att börja med drevs jag nog mest av irritation på brister i existerande system, men senare har det lika mycket blivit ett avkopplande nöje.

När det gäller brädspel är nog favorittypen någorlunda snabbspelade strategispel. Jag tenderar att koncentrera mig ganska intensivt, och tar det längre tid än kanske fyra timmar att spela igenom protesterar hjärnan. Idealspelet har ett enkelt grundläggande system, men med inbyggda finesser som ger komplexa taktiska möjligheter. Blood Bowl är förmodligen det brädspel som jag har spelat mest, men det är till stor del för att det kan spelas online på fumbbl.com, där jag går under namnet Bonehead. Det är utmaningen i att försöka överlista en mänsklig motståndare som lockar mig. När det gäller datorspel handlar det dock inte bara om lugn kamp mellan hjärnor. Jag spelar gärna actionfyllda krigsspel också. Helst i lag. Viktigast är att det finns ett mänskligt motstånd att kämpa mot. Att spela mot datorer är för enformigt i längden.

Andra intressen

Vi spelade även en hel del innebandy under uppväxten, men det har jag nog mindre att säga om. Fast en gång sköt jag stolpe-stolpe-in från motståndarnas förlängda mållinje på en match. Målvakten stod aningen för långt ut. Gräsligt snyggt mål, om jag får säga det själv. Nå, min klubba var väl någon decimeter ut från linjen när jag sköt.

Innebandyn låg på is under många år men återupptogs igen för något år sedan. Glatt överraskad upptäckte jag att mycket av spelsinnet fanns kvar, och med tiden har konditionen närmat sig den från fornstora dar. Jag drivs nog av samma tävlingsinstinkt när jag tampas med motståndarna på innebandyplanen som när jag deltar i novelltävlingar.

Jag vill även minnas att jag till och från läste böcker under uppväxten. Mest fantasytegelstenar på den tiden, men det slank ner en del sf också.

Mitt liv i Uppsala

Till Uppsala flyttade jag direkt efter gymnasiet, 1997, och sedan har jag blivit kvar. Det kunde lika gärna ha blivit Umeå. Någon gång får jag skriva en alternativhistorisk novell om vad som hade hänt om jag hade flyttat dit istället. Att det blev Uppsala berodde nog på att gubben som kom till vårt gymnasium från Uppsala för att presentera universitetet var bättre än killen från Umeå på att övertyga mig om ortens förträfflighet. Dessutom ligger Uppsala längre från polcirkeln.

Tills vidare trivs jag bra här. Staden är inte större än att man kan ta sig vart man vill med cykel, och det är nära till Stockholm när man vill dit. Tillgång till ett universitet med ett brett sortiment av lustiga små kurser är ett måste. Den ynkliga tillgången till vatten är visserligen en nackdel, men eftersom jag ändå inte har tänkt använda vattnet till så mycket mer än att titta på det går det bra ändå. Det kunde gott få vara sommar året runt dock. Förr eller senare kommer jag nog att emigrera längre söderut. Någonstans där det är 25 grader och sol året runt.

Här i Uppsala har jag pluggat teoretisk och praktisk filosofi, matematik, datavetenskap, litteraturvetenskap, svenska, statskunskap, engelska, spanska, konstvetenskap och en hög småkurser som exempelvis tidiga kulturer i östra Medelhavsområdet, anatomi och Herren Gud 5p. Vissa kurser lästes i ett försök att knyta ihop säcken till en lärarexamen, men när jag väl hoppade på lärarprogrammet hösten 2007 insåg jag det är psykologiskt omöjligt att gå det. I övrigt krävs det nog god fantasi för att se någon röd tråd.

Jag läser fortfarande böcker, så klart. I år har jag mest läst serier, eftersom jag har för avsikt att prova på att åstadkomma egna sådana och vill orientera mig lite. Oavsett medium avnjuter jag helst verk med i någon mening originell uppbyggnad. Sådant som jag inte ens hade tänkt på att man kunde göra. Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet är ett exempel på ett sådant verk. Alan Moores Watchmen är ett annat. Framställningen bör även vara skickligt genomförd. Skönlitterär text bör vara välskriven. Serier bör dessutom vara estetiskt tilltalande. När det gäller film tillkommer ännu fler krav.

Fandom

Min väg till sf-fandom var tämligen slumpartad. Någonstans annonserades det om Swecon i Uppsala … hmm … 99? Så jag gick dit, tittade på fåniga paneldebatter och pratade strunt med Michael Swanwick. Just när jag var i färd med att beskriva en novell som jag en gång hade läst traskade Ahrvid förbi och snappade upp mina ord. ”Var inte den novellen i Nova?” undrade han, och jag sa att det kunde den mycket väl ha varit, varpå vi växlade några ord. Samtalet avslutades med att han rekommenderade mig att gå med på SKRIVA-listan, vilket jag också gjorde. Den har varit mycket betydelsefull. Framför allt har novelltävlingarna utgjort en motivation till att skriva något överhuvudtaget. Till att börja med hände det väl även att jag tog något råd till mig.

Men jag hade inget fortsatt samröre med fandom förrän året därpå då jag läste en kurs i planetgeologi med en ung kvinna som i fandomkretsar gjort sig känd under namnet Åka. Hon upplyste mig om att fandom existerade, vilket inte var något jag reflekterade över ens när jag var på kongressen, och hon drog med mig till Williams.

Mitt mest bestående intryck av fandom är att toleransen för individuella egenheter tycks vara högre än i de flesta andra sammanhang. Jag ser mest fördelar med det. Individualist som jag är ogillar jag försök att stöpa om människor i en och samma form. Stundtals kan väl dock tålamodet prövas av personer med okonventionellt socialt beteende. Huruvida jag själv tillhör den tålamodsprövande skaran eller inte överlåter jag nog helst till andra att bedöma.

Skapande

För ca tre år sedan väcktes hastigt och lustigt ett intresse för teckning som bara har vuxit med tiden. För tillfället lägger jag mer tid på teckning än på författande, och jag ska gå en konstlinje på Wiks folkhögskola till hösten. Det känns lite bakvänt att börja på folkhögskola nu efter elva år som universitetsstudent, men det kan säkert bli intressant. Får man tro utomstående bedömare tycks jag, oväntat nog, ha talang för teckning, och om det visar sig att jag även kan lära mig konsten att måla vill jag i framtiden gärna framställa bildkonst av något slag. Serieskapande är till exempel något jag har tänkt prova på. Eftersom jag även gillar spel i alla möjliga former har jag funderat på att ge mig in i datorspelsbranschen. Där är det framför allt en position som game designer som lockar.

I likhet med Alan Moore tycker jag inte att en skapande människa bör fastna i en stil. Eller rättare sagt: Jag imponeras mindre av en skapande individ som håller sig till en stil än av en med större förmåga att variera sig. Som jag ser det ligger den största utmaningen i att bryta ny mark.

Hittills har det nog aldrig hänt att ett intresse för ett medium har försvunnit. Nya intressen läggs till de gamla allt eftersom, med gradvis förflyttat fokus. Mängden tid och energi är begränsad. Dessutom är vissa projekt svårare än andra att ta itu med. För att kunna skapa datorspel eller film skulle jag behöva en hel del folk och pengar, så jag håller mig mest till texter och bilder för tillfället.

Överhuvudtaget har jag påtagligt svårt att begränsa mig till ett karriärval, ett medium, en genre, osv. I mina studier tycker jag mig ständigt se samband som löper kors och tvärs mellan olika ämnen, och i skapande verksamhet vill jag helst inte låta tanken begränsas av existerande begrepp och klassificeringssystem i butiker.

Du frågar om framtiden? Ja, om tio år bor jag förhoppningsvis inte kvar i Uppsala utan ägnar mig först och främst åt skapande verksamhet i min herrgård vid Medelhavet (eller på Mars).

Ken har en liten klubb online som kallas Trollhalla, och där har jag nu anslutit mig till de trogna skarorna kring ”The Trollgod” som Ken är känd som. Man bygger sig en online-persona, inte olik den man spelar i T&T. Sedan småpratar man om allt mellan himmel och jord samt kämpar om ”trollish victory points” genom att dela med sig av skämt, anekdoter, hemmagjorda scenarier och illustrationer eller berättelser till fanzines. Jajamen! Det publiceras två fanzines om T&T för tillfället, förutom en massa annat lustigt som novellsamlingar och blyertspennor som t.o.m. har ett anfallsvärde enligt T&T reglerna.

Den vecka som gått har vi haft en ”Kindred Competition”, vilket var ganska skoj. Vi fick alla hitta på någon lite udda fakta om de varelser som befolkar Trollworld. Själv skrev jag om dvärgarnas förmåga att lukta sig till stulna dvärgaartefakter eftersom de kan känna doften av ädelmetall och juveler, samt märkliga fakta som att hobgoblins sjunger strupsång och lite annat smått och gott. Man känner sig verkligen kreativ och peppad när man får poäng för allt man bidrar med, och därför kan inspirera och peppa varandra i en positiv spiral av sällskaplig tävlan.

Jag gillar verkligen känslan av grupptillhörighet och den bubblande känsla av skämtsamt skojande där man tillsammans bygger saker och sedan spelar med dem i spelet. Det här givandet och tagandet är väl lite som i fandom när det är som bäst, med fans som skriver bloggar och fanzines tillsammans, läser böcker och utbyter erfarenheter med författare som är lika mycket fans de med. Vi får se när jag hittar nåt annat som jag kanske blir än mer entusiastisk över. Nu har jag i alla fall lagt ännu ett spel till samlingarna och haft en hel del kul med det. Nu skulle jag bara hitta en ny bra fantasyförfattare att läsa när man är i gasen…

På morgonen för två dagar sedan dog E Gary Gygax. Det kan tyckas vara en händelse som verkar vara relevant enbart för de närmast sörjande, men det har visat sig vara en händelse som berört många. För de som inte vet det var det alltså Gary och en annan person vid namn Dave Arneson, som skrev Dungeons & Dragons, och därmed i mångt och mycket skapade hela rollspelshobbyn. Ser man sig om i blogosfären så dyker det upp postningar om personliga minnen och liknande. Vad som hänt är ju att en hobby, en rörelse, har tappat en av dem som var med från början. En av dem som skapade det som man känner är ens identitetsskapade grupp med barndomsupplevelser och likande.

Fandom är också något som skapat mycket sociala relationer, minnen och upptåg. Precis som att rollspelsfandom nu reflekterar över sin historia och sitt ursprung, så har sf fandom gjort det. Det har skrivits ganska mycket om fanhistoria, och för många är det viktigt var fandom kommer ifrån, och hur man kan hålla kontakt med traditionerna och folk som är bärare av dessa.

Själv har jag läst Rob Hansens ”Then” och haft mycket nöje av det. Så vitt jag vet finns det ingen liknande översikt över svensk fandomhistoria, men jag kan ha fel. Jag har läst lite av Denis kolumner i VÄ, och jag tycker mig minnas att en del av den reflekterade lite över Denis äventyr i den svenska fandoms födelse. Denis dog ju härom året, och en del andra som var med i början har väl även de börjat falla ifrån. Det är alltid en tid för självreflektion när grundarna försvinner. Hur hamnade vi här? Håller vi traditionerna levande? Vill vi? Vart är vi på väg?

En social sammanslutning som inte har traditioner att vårda, och känner sitt förflutna kan lätt drabbas av generationsklyftor med åtföljande problem, tror jag. Det finns alltid en fara om fansen blir äldre och äldre att det tillslut inte finns någon fandom kvar. En del tycker detta inte är ett problem, egentligen. Men, frågan om hur man får in nytt blod medan man samtidigt håller kontrakterna med ”det gamla gardet” upptar folks intresse, både inom spelhobbyn och inom fandom.

Så, medveten om hur fenomenalt annorlunda populärkulturen skulle sett ut utan Gary (t.ex. antagligen inget World of Warcraft), tänker jag på mina egna kontakter med fandoms historia. Jag har ju träffat och pratat med Lars-Olov Strandberg, som varit på i princip alla kongresser i Sverige sedan det började, och jag har läst lite om Denis och de andras bedrifter. Fandom har ju faktiskt påverkat världen en smula även den. En eller annan har ju som ung läst sf och fanzines och bestämt sig för en karriär inom vetenskap.

Lite sorgsen känner jag mig allt, och kanske inte så sammanhängande som man kunde önska. Dock kan man kanske både inom sf fandom och rollspelsfandom då och då behöva en spark därbak och en påminnelse om vad det en gång var som kickstartade folks fantasi. Om inte annat kan det ju sporra till nya storverk.

Vila i frid, ni som gått före.

Själv känner jag ibland, mer eller mindre, mig hemma i lite olika grupper. Hackerkulturen t.ex. är tidvis ganska hemtrevlig. Men, jag måste erkänna att det där sättet att tänka strikt logiskt och att roas av formella system samt att kunna go in i ”hack mode” är jag inte bra på. Faktum är, att bli maniskt fokuserad av nåt och sedan under en natt sätta sig och skapa storverk av elektronik, systemspecifikation eller programkod är faktiskt nåt jag är ganska dålig på. Hur hemma är jag i det där gänget egentligen?

Gamerkulturen kan också vara lite hemma. Men, nu har jag träffat lite folk som är precis den typen som har ett mycket begränsat konversationsspann, dricker Dr Pepper och är besatt av att samla actionfigurer och superhjälteserier. I och med det så inser jag att jag är inte riktigt som de där filurerna trots allt. Min ganska respektingivande rollspelssamling till trots, så beter jag mig inte som en arketypisk spelnörd.

Fandom då, hur är det med den? Här är det ju lite lurigare. Spelar jag ping-pong? Nej. Hyllar jag arkaiska reproduktionstekniker? Nej. Ägnar jag mig åt mytologiserande återberättande av mina och kamraters bedrifter? Kanske. Dricker jag gärna öl? Ja. Ger jag ut fanzines, arrangerar kongresser eller bokcirklar om sf/f? Nej, jag har försökt och ledsnade på bristen av entusiasm, på provinsialismen eller den intellektuella stimulansen. Umgås jag ens med fans? Nja, men egentligen inte för att de är fans, vad nu det är.

Det verkar som om det där med fandom lätt blir lite flyktigt, även om man säkert kan försöka ringa in det bättre än min skiss ovan. Men, styrkan i det hela är faktiskt att man kan göra ganska mycket i fandom utan att det behöver kännas som man driver bort från fokus. Nog har det funnits en del tongivare inom fandom som t.ex. de hyperaktiva tonåringar som under lång tid angav tonen för vad som var fanniskt. Ibland undrar jag om man inte måste vara tonåring för att kunna tycka att fejdande, fanzinmakande, ölhäfande, flaggbrännande på Sista April och allt det där andra egentligen är så värst meningsfullt att syssla med. I alla fall inte nu.

Vi har nu alla ändock en gång varit tonåringar och åtminstone någon gång varit, eller fortarande är, i det där mentala tillståndet då omedelbara infall av mer eller mindre galen natur är nåt som man direkt faller för. Kanske är det därför fandom funkar. Kanske är det därför som den här sammanslutningen i all sin disparata sammansättning kan få en att känna sig hemma även när man inser att man saknar de flesta gemensamma nämnare. Förutom att man på nåt vis är med i fandom. Då kan man få för sig att vråla HELVETE! för det kan ju anses som fhaaaniskt…