Nu tänkte jag göra samma sak igen, fast med teve.

Firefly (2002)

Det här är den enda USA-producerade serien i listan.

Firefly är en rymdopera skapad av upphovsmannen till Buffy. En cynisk men karismatisk krigsveteran, från ett inbördeskrig inte helt olikt det amerikanska, åker runt i ett vilda västern-liknande solsystems utkanter, skrapande ihop sitt levebröd genom att utföra olika skumma uppdrag. Inte ett helt obekant koncept alltså.

Styrkan i serien ligger i dramat inom besättningen, och i den lätt humoristiska dialogen. Efter att serien lades ner gjordes en biofilm också, som blev en rejäl flopp (i min mening välförtjänt).

Charlie Jade (2005)

En privatdetektiv från en värld som tagen från en roman av Philip K. Dick finner sig fångad i en parallellvärld liknande vår egen. Gradvis uppdagas att ett företag från huvudpersonens hemvärld är inblandade i ohämmad resursöverföring från andra världar.

Mot denna bakgrund kommenterar denna kanadensisk-sydafrikanska samproduktion personlig moral i relation till makt och exploatering.

Förutom sina filmiska kvaliteter har serien utmärkt musik.

Doctor Who (2005–)

Alla känner väl till BBC:s sf-flaggskepp Doctor Who. Den nya serien har måhända lite högre budget än när det begav sig, men fortfarande ligger tonvikten på en intressant historia. Sedan spelar det inte så stor roll om det syns att utomjordlingarna är gjorda av gamla rengöringsmedelsflaskor.

Life on Mars (2006–2007)

I denna BBC-serie vaknar en polis i Manchester vaknar efter en trafikolycka upp på 70-talet, där han fortsätter sitt arbete trots psykedeliska meddelanden från verkligheten. Huvudpersonen påminner på många sätt om någon av Philip K. Dicks (där är han igen) antihjältar, då han slits mellan att acceptera sin nya miljö eller att försöka bryta sig ut och vakna upp.

Det var det. Nästa gång ska jag göra en lista över sf-romaner som trots att de är romaner är usla.

Oavsett vad man tycker och tror om UFOs och tanken på att det skulle finnas en konspiration för att hålla kontakter med dem hemliga, så är själva konceptet med maktmissbruk och vardagliga intrång i privatlivet från myndighetsmakt inte bara fantasi utan realitet. I serien kommer man i säsong fem till den intressanta situationen att det verkar som om folk med makt och pengar inom militär och säkerhetstjänst inte haft en hemlighet de underhållit allmänheten, utan att de för att hålla saker hemliga så hittar de på en hemlighet som de sedan sprider ut antydningar om att de försöker hålla hemligt, så att själva hemligheten dols av förvirringen om deras fabricerade hemlighet är sann eller inte när de nu verkar jobba så hårt på att hålla den hemlig. Blev du lätt yr av det där? Det är en oerhört komplex soppa där sanningen är så väl dold av lögner att den inte längre syns när själva sanningen har slutat vara meningen med vad folk tror är sant. Det bästa sättet att gömma något är att göra det i det öppna har det sagts. Ska du ljuga så ljug så stort och mycket att folk inte kan föreställa sig att du har mage för så grova lögner, som en expert sa. Mycket intrikat, och nästan lite beundransvärt i sin illvillighet.

Det var riktigt underhållande att se några av de bättre avsnitten, där Chris Carter med medarbetare tar i från tårna. Man inser att skådisarna som vanligtvis inte gör mer än en hygglig insats faktiskt kan bli riktigt bra om det vill. Om man dessutom tycker om att få en liten ilning längs med ryggraden både från sensawunda och från en lätt känsla av skräck och fasa. ”Njutbart” faktiskt.

Vardagen så. Tyvärr är det inte bara underhållning. Nu idag har vi så efter nittiotalets lite populariserade auktoritetsskepticism (om den nu någonsin var så stark som sades vete sjutton, men ändå) fått ett samhälle där vi godtar precis den typ av våldtäkt på individen som i Arkiv X används för underhålla oss med lite ilningar. Bara tanken att man ska kunna ta DNA prov på ”tänkbara brottslingar” som man i Storbritannien diskuterat och nu även i USA pratar om är skrämmande. Att man i Sverige på fullt allvar diskuterat att polisen ska få befogenhet att övervaka kommunikation innan det ens begåtts ett brott är också skrämmande. Samhället har blivit så genomsyrat med rädsla för alla möjliga verkliga och inbillade hot att folk glömmer bort att byta in sina friheter mot säkerheter inte gör dem ett dugg säkrare, bara mer kontrollerade.

John-Henri Holmberg skrev i en ledare i Nova om hur sf är inte bara roligt och intressant, utan meningsfullt och direkt nyttigt för att man inom science fiction länge skrivit böcker som diskuterat utopiska och dystopiska scenarier, och att det där länge funnits en diskussion om samhälle, individer och frihet. Naturligtvis gör jag inte på något vis John-Henri rättvisa genom att så kortfattat sammanfatta hans ledare, men ni förstår kanske vad jag far efter. Jag tror definitivt att han har rätt, och att en öppen debatt om frihet och makt är något som kanske borde föras även utanför genren. Filmer som Gattaca har ju setts av många, likt tv serien jag pratar om, men jag vet inte om folk brytt sig tillräckligt mycket för att inse att även dystopiska scenarier serverade för underhållningssyfte faktiskt kan säga nåt om vår framtid. Själv är jag illa berörd av utvecklingen, och det gjorde ironiskt nog upplevelsen av att titta på Arkiv X än mer effektiv i att ge mig de där ilningarna.

Frågan är du förstås om det finns en konspiration, och om det finns några aliens? Antagligen inte, men när man ser hur direkt förnuftsvidriga saker sker i vardagspolitiken kan man ju börja undra. Är det någon som försöker dölja nåt genom att dra ut det så långt i strålkastarljuset att folk inte tror på det längre? Är vardagspolitiken där makten våldför sig på oss en postmodern ”reality show” där själva vardagens sanning blivit ett skämt?

Jag vet inte riktigt om man ska dra den tankekedjan till slutet, men det finns något skrämmande i allt det här. Science fiction kanske kan få en att tänka, fundera och reflektera över vardagen trots allt?

The Truth Is Out There

Detta är alltså mitt första blogginlägg i detta forum. Och jag tänkte jag skulle skriva om TV-serien Stargate SG-1. Den går på Kanal 6 på vardagar kl 1800 och är väl värd att följa.

Jovisst är den det; ge den några chanser och du ska se att du är fast. Hursomhelst är det en smart serie, av flera skäl. Jag kan här förbigå sånt som bra rollbesättning (den har det, nog om det) och lagom påkostad scenografi, för det bästa med den är själva intrigerna, själva mångfalden i intrigtrådar.

Legenden är att det på 1900-talet hittats en gåtfull artefakt i Egypten, en hyperrymdsport, en port till stjärnorna som man med tiden lärt sig använda – men det är top secret, government denies knowledge! USA:s försvar tar sig via denna Stargate till främmande världar, möter främmande folk och får del av avancerad teknologi, och med tiden invigs övriga supermakters regeringar.

Det smarta intrigupplägget är nu att det hela utspelas i nutid, i tidigt 2000-tal, och därmed kan man relatera till figurerna på ett annat sätt än i exempelvis Star Trek. SG-figurerna kan otvunget skämta om aktuella filmer, populärkultur och aktuella förhållanden, vilket osökt får en att identifiera sig med dem. I sina civila liv kör de även dagens bilar, bor i vanliga hus osv.

Och det kan förekomma intriger i dagens värld med konflikter mellan flygvapnet och CIA, med Ryssland och annat dylikt. Men lika osökt kan ett avsnitt utspelas på en främmande planet, dit man kommit via den alltid så behändiga stjärnporten. Man kan med andra ord ha Star Trek-liknande avsnitt.

För det tredje kan man fara ut i rymden med rymdskepp byggda med alien-teknologi, vilket åter gör det Star Trekkigt – men utöver detta har vi som sagt nutidsförankringen med allt vad där tillhör. Och det är denna mix av nutid och oändlighet, av vardag och fantastisk verklighet, som ger ”Stargate SG-1″ sin osökta charm.