Det var litet. Det vill säga, det var en rätt stor kongress jämfört med dem jag själv arrangerat, men mindre än de flesta kongresser av den sort den här försöker vara. Antalet medlemmar var kanske 200-300, utspridda på fyra våningar i hotellet. Fyra programsalar, ett konstutställningsrum med fanzinehörna, en con suite, ett spelrum, ett dealers room, ett programrum för barnen, och ett green room (dit programdeltagarna kan gå för att förbereda sig eller bara slappna av). Consviten (det är ett rum med läsk, snask och smörgåsar, där det är meningen att folk ska kunna sitta och umgås) låg faktiskt ganska centralt, men den var inte särskilt utnyttjad ändå. Många människor satt i korridoren där registreringsborden stod, men man såg aldrig särskilt många på samma ställe samtidigt. Programsalarna såg alltid lite halvtomma (om inte nästan helt tomma) ut.

Jag kan göra ett bättre program. Nu dömer jag hårt med ganska litet underlag, men både Ad Astra i Toronto i våras och den här kongressen hade allvarliga problem med att få programmet att fungera. Det hände ofta att panelister inte dök upp där de skulle vara, eller att de inte riktigt visste vad panelen skulle handla om. Det verkar väldigt valhänt hanterat, och när jag frågade lite verkar det inte vara ett engångsproblem. Inte gick det att veta vad programpunkterna skulle handla om heller, för det enda som stod tryckt någonstans var rubrikerna, som ibland inte var så beskrivande. ”Writers and writing”. Vad handlar det om? ”Vi skulle ha haft med det i programboken, men vi hann inte”, förklarade en av arrangörerna. Förutom det tycker jag också att programmets litterära del var ganska svag, men det kanske hade sett bättre ut om jag faktiskt kunnat lista ut vad varje punkt handlade om.

Montreal laddar för världskongressen. Det är väldigt uppenbart. Det handlade mycket om att informera om värdskongressen, och se till att alla får veta vad de behöver. Väldigt många av de närvarande är involverade på ett eller annat sätt. Det kändes kul, förväntan hänger redan i luften. Ordföranden var extremt entusiastisk, och pratade också gärna om varför fandom är så bra och hur roligt fans kan ha medan de gör vettiga saker.

Starkt vetenskapsinslag. Kanske för att David Brin var det stora namnet, men också för att den lokala amatörastronomiska föreningen RASC har goda kontakter i fandom, och för att det finns några andra lokala entusiaster som drar i såna här saker. Det fanns ett föredrag av en kvinna som jobbat med simulerade mars- och månresor, till exempel. Hon berättade lite om praktiska arrangemang, och hennes tvåveckors fälttest av kosthållning för deltagarna i en sådan här simulerad marsresa. (Fast de fuskade litegrann, och hade sophämtning och vattenleveranser bland annat.)

Nätverk. Jag var verkligen inte särskilt utåtriktad den här helgen, och det kändes väldigt mycket som en kongress där alla känner alla och pratar om sina interna projekt. Ändå hade jag flera väldigt trevliga konversationer, och träffade folk som jag nog kommer att ha kontakt med igen. Jag stötte också på några fanzine-bekanta, som jag mötte första gången på Ad Astra. En del trådar jag plockade upp kommer nog att vävas ihop i den lokala lilla proto-fangruppen här i Kingston. Jag känner mig jättenöjd, trots att egentligen inte alls lyckades umgås med folk egentligen.

Please note that ’lab lit’ is not ’science fiction’; briefly, lab lit fiction depicts realistic scientists as central characters and portrays fairly realistic scientific practice or concepts, typically taking place in a realistic – as opposed to speculative or future – world.

För att vara rättvis har man tagit med en ”crossover”-kategori, som är science fiction med extra realistiska forskarsituationer. Det lustiga är vad man finner när man tittar närmare i huvudlistan, alltså inte crossover-listan. Där hittar man flera författare vi känner igen som sf-författare, och de flesta av deras verk är såna vi är vana vid att tänka på som sf — vilket de enligt redaktören här inte alls är. Som andra har påpekat är ganska mycket av den heta nya sf som kommer ut nu sådan som utspelar sig i nära framtid, eller i en alternativ nutid, så det är kanske inte så konstigt att gränserna är flytande. Fast det är ganska intressant att tänka på. Antarctica av Stan Robinson, Lust av Geoff Ryman — inte science ficton?

Det är kanske här man hittar nyckeln till att introducera sf för folk som inte gillar sf: böcker som inte är så som de föreställer sig att science fiction är.

Jag har inte tidigare läst något av Robert Sawyer, jag vet bara att han är en ganska populär författare sådär i största allmänhet. Nyligen läste jag också en intervju med honom, där han säger så här:

I’m at one end in terms of accessibility: I have a large mainstream audience in Canada because of it — people who don’t read any other SF but Rob Sawyer. At the other end, there are people like Charles Stross and Greg Egan, who are writing for the hard-core SF buff; their stuff is impenetrable if you don’t have a solid grounding in science and in the previous literature of SF before going in.

När jag nu till slut började läsa Hominids var det två saker som framstod jättetydligt i första kapitlet:

1. det börjar med en massa detaljer om neutrinodetektorn SNO
2. en ung postdoc med fransk brytning visar sin spets-bh

Jag kan inte låta bli att undra om det här verkligen är så lättillgängligt, även om jag själv tycker att det är rätt charmigt att läsa om ett labb där jag själv jobbar. (Men det gör lite ont i mig att de förstör detektorn. Slå på strålkastarna när man har högspänningen på till fotomultiplikatorerna, och en massa blod och skräp i det ultrarena tunga vattnet!) Och så tycker jag att Sawyer verkar lite gubbsjuk i sin beskrivning av den här forskaren, Louise.

Det första intrycket är inte odelat positivt. Undrar om resten av boken kan kompensera för det, eller om det är som Tommy skrev i en kommentar, att personskildringen i allmänhet är orealistisk. Jag får återkomma om detta.

Men jag kan nog ändå rekommendera den som vill veta något om SNO att läsa bara de första 2-3 sidorna i boken.

Stället där jag jobbar nu (eller i alla fall emellanåt, som förra veckan) är SNOLAB, ett underjordiskt laboratorium i en gruva, två kilometer under jord (2070 meter ska det vara, har det sagts mig). Robert J. Sawyer var där på studiebesök innan han skrev Hominids, så vitt jag förstår. Det går ett rykte om att han tog stort intryck av en kvinnlig postdoc som visade honom runt, och folk tycker att han kanske använde sig lite för tydligt av den förebilden. Men det är som sagt ett rykte, och jag har inte läst boken ännu så jag kan inte säga något om hur Sawyer genomförde det. Det sägs att den är bra. Jag har den.

Varför i en gruva? För att skärma av så mycket som möjligt av den kosmiska strålningen, som stör våra väldigt känsliga detektorer. I en gruva detekterar man neutriner, och försöker detektera mörk materia-partiklar, sånt som passerar genom berggrunden mycket lättare än joner från rymden.

AMANDA, som jag jobbade med i Uppsala, är som ni kanske känner till ett neutrinoteleskop på sydpolen. Det finns med i Antarctica av Kim Stanley Robinson. Den har jag läst, och den var bra.

(För övrigt hade jag lyckats lura mig själv med ett för bra lösenord, och kunde därför inte logga in igår. Sånt händer ibland, på webben där jag försöker tänka på säkerheten men inte orkar bry mig så jättemycket…)