2 juni 1998

Gråaktig var himlen och egentligen varken varmt eller kallt var vädret när vi 2 juni 1998 för tredje gången samlades på Fredmans. Och si, Johan Anglemark talade till Eder Ödmjuke Berättare och sade: ”Wahlbom, kan du tänka dig att skriva rapporten den här gången, för jag orkar inte sitta och anteckna?”, ty han såg att Eder Ödmjuke Berättare hade ett anteckningsblock och att det var gott. Ske alltså.

Jolkkonen upplyste dem som ville lyssna om att det i USA fanns sprayflaskor för de mest obskyra ändamål: stekytespray för den som vill ha en vacker stekyta på maten, matfettsspray att spruta i stekpannan (där man steker maten som man sedan sprayar stekyta på), samt avfrostningsspray för kylskåpet. Ungefär när diskussionen via spraymålning av modeller glidit in på specialeffekter för filmer anlände Ante och Åka, distribuerande ett ensidesfanzine betitlat ”Dhesperat!” (om jag tolkade det rätt), utfört i potatistryck och innehållande någon sorts rebus. I alla fall fick tryckmetoden element i församlingen att börja spåna om att man kanske skulle kunna göra en skrivmaskin med kluvna potatisar…

Därefter plockade jag upp min Speak & Spell ur väskan och lät folk leka med den. Den gjorde någorlunda succé, och så började vi tala om gamla talande leksaker. I allmänhet är de väl elektroniska numera, men man mindes med viss värme de gamla talande dockorna och skrattpåsarna med små batteridrivna skivspelare inuti. Det kändes som rätt tillfälle att berätta om den aktion som för fyra-fem år sedan genomfördes i USA: det stals ett stort antal talande Barbie- och G.I. Joe-dockor från leksaksaffärer, varefter tjuvarna av någon anledning som jag inte längre minns, möjligen bara för att det verkade som en Kul Grej, opererade dockorna och bytte ut talapparaterna, så att Barbie sade saker som ”Eat flaming death, you scum!” eller ”I’ll draw their fire!” och G.I. Joes vokabulär bestod av ”Shopping with you is so much fun!” och ”Let’s have a dream wedding!”

Och medan det i Fredmans stereo spelades ett par gamla Schlagerfestivallåtar och jag skrämde folk genom att sjunga med i Arja Saijonmaas ”Högt över havet” utan att göra mer än ett par missar (kan jag hjälpa att jag minns saker??) anställde Björn förhör med alla i närheten om de kunde engelska bokstaveringsalfabetet, och sedan diskuterades Ken Russells filmer. Linnéa nämnde något om det förestående bröllopet (fast jag hörde inte allt, för jag satt i andra ändan av bordet), det nämndes något om Sonny & Chers comebackturné (som ni kanske vet dog Sonny i en skidolycka för några månader sedan, men de har talats vid via medium), och konstaterades att colaflaskorna har vuxit och numera faktiskt rymmer 33 cl istället för 25 såsom gammalt och fornt var. Det tarvas mer forskning om huruvida det låter bättre eller sämre nu när man blåser över flaskkanten.

Och skåden, mitt i allting kom Anders Holmström från SF-Bokhandeln intraskande, ity han hört att vi skulle ha ganska skoj på våra sammankomster och åstundade att en gång delta. Sagt och gjort.

Under kvällen höjdes också volymen hela tiden på plastreggaen i högtalarna, så konversationen försvårades. Men vi kunde i alla fall dryfta Moster Tildas nackskott, apropå dryckesvanor – ett grått vin som Jolkkonen kommit i kontakt med någon gång. Chateau Badrum, så att säga. Vidare talade vi om hur sedlar kan tänkas se ut i framtiden, och hur man gör med sedlar när man reser i tiden: den erfarne tidsresenären gör troligen, föreslog Björn, som Doc Brown i ”Tillbaka till framtiden” och har flera uppsättningar sedlar för olika epoker. Sedan blev några riktigt sercon och började diskutera Dénis Lindbohms böcker. Jolkkonen berättade att han fått säga världens underbaraste replik till professorn häromdagen: ”Har vi någon yxa som är bra att klyva skallar med?” Skallarna i fråga är grishuvuden som han skall klyva i forskningssyfte. Han var också något osäker på vad han skulle ha för kläder, för det verkade ju något kladdigt. Jag vet inte vad ni säger, men jag skulle ge en del för att få se telefonisternas på Via Direkt min när de får en fråga om huruledes man avlägsnar hjärnsubstans från byxorna…

Vidare kom vi denna kväll fram till att Johan Anglemark kanske inte kan betraktas som någon fadersgestalt för Uppsalafandom, men kanske i alla fall en snäll storebror, och att Åka är en hoax och Ante ett alias för Magnus Eriksson. Slutligen kan meddelas att Tannenbaumviruset skördat ytterligare ett offer: Olle har lånat bandet och spelar det nu för folk!

Vi voro tillstädes: jag (Anders Wahlbom), Andreas ”Ante” Gustafsson, Anna ”Åka” Åkesson, Linnéa Jonsson, Magnus Eriksson, Björn X Öqvist, Tomas Winbladh, Johan Anglemark, Mikael Jolkkonen, Anders Larsson, Olle Östlund samt Anders Holmström.

Grüss Ghu,
Anders Wahlbom

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *