7 juli 1998

Någon, jag minns inte vem längre, skulle skriva en rapport från senaste mötet i Upsala. Någon i de myllrande människomassor som var där som kan sammanfatta den kaskad av otroliga spektakel som pågick – jag förmår helt enkelt inte.

Hm… Förmodligen var det jag som fick detta på min lott. Harkl

Jag återsåg mitt kära Upsala klockan 19:52 tisdagen den 7/7. Det stod kvar. När jag kom in på Fredmans pub några minuter senare slogs jag dock av en oroväckande fanbrist. Jag beställde en öl och satte mig, samtidigt som jag med en säpo-agents vana blick genomsökte lokalen. Den var folktom. Tja, inte helt folktom. Några bord längre bort satt ett hånglande par i 17-årsåldern, och vid bordet bredvid sat en grupp män som upphetsat diskuterade fotboll. Om fans vad det dock ont. Eftersom jag är en optimistisk människa letade jag efter andra förklaringar än ”ni har bytt lokal och inte talat om det för mig”, utan större framgång. Jag beslöt mig ändå att vänta ett tag. På Confuse hade jag inhandlat boken ”Foundation’s fear” av Gregory Benford, en bok som jag egentligen släpat med mig för att läsa på tåget, men eftersom dedär pendeltågen går alldeles för fort nu för tiden hade jag inte hunnit med detta, så jag fortsatte glatt, då och då tittandes ut genom fönstret för att se om en mängd glada fans strömmade mot lokalen. Det var dåligt med strömmningarna. 45 minuter senare var min öl slut, och medan jag fyllde på den passade jag på att försöka värva bartendern. Han hade inte en aning om vem vare sig Benford eller Asimov var, men han hade sett ’Starship Troopers’. Jag gav upp.

Klockan nio ryckte jag till av att en TV, placerad ungefär en meter ovanför mitt huvud, satte igång. Den visade några människor som spelade fotboll. Detta tyckte tydligen det övriga klientelet i lokalen om, då de började skrika och peka. Jag hade som sagt precis skaffat mig en öl, så jag beslöt mig för att iallafall dricka upp den samt läsa ut min bok innan jag flydde. Jag läste ut boken (en ganska medioker sådan, rekommenderas bara till övertygade Asimovfanatiker, och knappt ens till dem) och var halvvägs nere i mitt ölglas då jag plötsligt spratt till av glädje.

In i lokalen dök tre välkända ansikten upp, nämligen Mikael Jolkkonen, Tomas Winbladh och Magnus Eriksson. De hade faktiskt varit på Fredmans, men gett upp ungefär tio minuter innan jag kom dit. Dessa tre herrar spenderade tydligen omkring hundra minuter vandrandes omkring på Upsalas nationer i jakt på en som inte hade någon TV. De hade misslyckats. Ett tisdagsmöte hade det dock varit, och jag fick några mystiska hänvisningar till Godzilla.

50% av sällskapet hyrde ”Screamers” och såg den hemma hos Mikael Jolkkonen. Resten gick hem och sov. Filmen var bra. Mikael bjöd på te. Det var gott. Vi samtalade i några timmar om ämnen inkluderande självlysande möss, Philip K Dick, svenska fjäll och hur man kan leva på att leka med giftiga ormar.

Spännande fortsättning följer nästa månad. Då kommer inte jag att dyka upp, så ni får se till att föröka er. Eller nåt. Annars blir det tomt på Fredmans. Och det vill vi inte. Ju.

— Sten Thaning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *