En profetia går i uppfyllelse

Den första tisdagen i maj år 2002 inföll som förutspått den 7 i månaden. I katafalker och gravurnor runt omkring i Upsala vaknade höglagda eller förbrända sf-fans, den ene efter den andra, och måttade efter att ha segat sig upp i kvällsljuset sina darrande steg mot Williams krog, som mot alla odds och utan att någon förstår hur ännu är den mötesplats där Upsalafandom fylkas med skrämmande regelbundenhet. Käre läsare, följ med mig när jag träder in i den skumma salen, för att se sig vad som döljer sig i rökdimmorna.

Jag känner scenen; jag har varit här förr. Längs bortre kortväggen urskiljer sig i det skumma ljuset en bardisk, bakom vilken det står en något för ung flicka som med osäker blick skänker ut öl och tar upp beställningar på skosulor. Flickans konkreta manifestation skiftar från gång till gång, men hennes ålders- och beteendeattribut är konstanta. Ibland sviktar hennes självförtroende och hon vänder sig till en äldre mustaschprydd herre som äger stället. Jag sneglar ner mot hans fötter men skodonen ser intakta ut, så det måste vara någon annans sulor som så nonchalant krängs till den hungrande publiken. Resten av lokalen är full av stolar — somliga tomma och andra nedtyngd — och bord.

Vid ett av dessa bord sitter ett begravningsfölje, verkar det som. Dystra miner, grå ansikten som skådar ner i ölsejdlar, dämpade röster som försiktigt stiger mot taket men upplöses innan jag hinner uppfatta något av dem. Jag undrar förstrött vem de sörjer och ska just till att vända blicken mot det bord där sf-fansen sitter, när Åke Bertenstam kommer in och slår sig ner bland de sörjande. Jag sluter mig till att det måste vara underbetalda och överarbetade bibliotekarier vid Carolina Rediviva. Det förklarar saken. Jag borde ha insett det tidigare; gravöl brukar ju vara ganska muntra tillställningar på det hela taget.

Det sista bordet, kameleontbordet som ökar och minskar i storlek allteftersom kvällen färdas mot midnatt, där folk ständigt flyttar runt och kapar åt sig lediga platser: där sitter de stolta representanterna för Upsalas science fiction-läsande ungdom och njuter av att höra sina egna stämmor klinga. Jag slår mig oförmärkt ned i ett hörn och gömmer mig bakom en flaska Double Diamond.

Skaran diskuterar kort huruvida något annat stamlokus ändå inte vore att föredra, med tanke på att ölet här är dyrt, sortimentet tråkigt och maten oinspirerad, när den överhuvud taget är tjänlig som människoföda. Skulle det inte vara värt det att flytta någon annanstans, om så bara för att slippa denna eviga diskussion och dessa eviga klagomål? De tänkbara alternativen granskas ett och ett och inget befinns hålla måttet, utom möjligen gamla Papillon, som några av deltagarna besökte i april. Men innan något beslut hinner fattas uppstår en språkdispyt om bruket av termerna plätt respektive pannkaka för att beteckna den maträtt som består av gräddade tunna skivor gjorda på en smet av mjölk, mjöl och ägg. Norrlandsfalangen förfäktar plättar, sörlänningarna drar pannkakans lans och den Sverigefinska falangen berättar om de märkliga tingestar som esterna kallar pannkakor, men som inte är särdeles lika sina svenska motsvarigheter. Det hela svävar på karakteristiskt vis över i en religiös diskussion, där Therese framför den befängda åsikten att palt är godare än kroppkakor. En koalition av smålänningar, kvasiölänningar och personer med småländskt eller öländskt påbrå — osäkert hur många generationer tillbaka — tillbakavisar påståendet med hetta, och sjunger utförligt kroppkakans lov, ned på innehållsdeklarationsnivå.

Jolkkonen avbryter bryskt elegierna genom att slå näven i bordet och och förklarar att nu ska det pratas rasism i stället. Han har nyligen avnjutit Frans G. Bengtssons Silversköldarna och betvivlar den skulle passera genom den politiska korrekthetens nålsöga idag. Medan det rasistiska järnet ligger där glödhett på bordet avhandlas lapparnas bruk av den lappländska marken och avskjutning av alla fridlysta vilda djur som hotar deras jordskövlande renhjordar, och sällskapet chockar omgivningen och förmodligen även sig självt genom att kategoriskt kräva lapparnas avskjutande, gärna med kulspruta som Johan tycker är ett underhållande vapen. Johan erbjuder i sammanhanget sig flott och osjälviskt att skriva rapport från mötet, och inhöstar som tack för detta 38 kronor, en pfennig och tretton cent. Det är inte helt säkert om hans vilda lovtal till kulsprutan bidrar till att öka eller minska penningsumman.

Maria och Samuel tar i sammanhanget tillfället i akt att underkänna ”hela konceptet arisk ras” och förklarar det vara ovetenskapligt nonsens. Som ett slags försoningsgåva utbringas deras skålar i vilket fall, i brist på avdankade folkpartiledare och FN-generalsekreterare att hylla. Men om rasbiologin har sett bättre dagar verkar hårologins framtid ljusare. Flera av deltagarna får under kvällens lopp för sig att beställa in hamburgare eller biff med pommes frites, och det står ganska snart klart att mängden pommes frites som serveras är direkt proportionell mot beställarens hårlängd. Ingen verkar riktigt förstå varför, eller vågar fråga av rädsla för att uppdaga arkana samband de helst vill slippa bli bekanta med.

Om inte rasbiologin är en nyckel till rediga, stolta svenska män; vad är det då? Gruppen begrundar problemet ett tag, och konstaterar sedan att Therese åtminstone förtjänar en riktig man. (Detta skedde innan Karl-Johans kalsongstorlek kablades ut på Sverifandomlistan. Förf. anm.) Hon protesterar inte mot detta, men menar att han i så fall måste vara under 30 och lukta gott. En viss förvirring utbryter då detta verkar stå i motsättning till enstaka mötesdeltagares uppfattning om vad som konstituerar en riktig karl, men mumlet lägger sig snart. Åter är det Jolkkonen som bryter dödläget.

”Turkarna och finnarna,” ryter han, ”de är de riktiga karlarna – de är de stora brottarfolken! Men finska språket, det är skapat av schamaner som har rökt på.” Eftersom Jolkkonen är de residente experten på finsk-ugriska språk är det ingen som vågar säga emot och mötet flödar vidare till att diskutera andra intressanta ting, som Åkas besök på saudiska ambassaden tidigare på dagen, parisiska judars kalotter med Harry Potter-motiv och Åkes cyborgarm som ännu inte är helt läkt.

I skydd av debattens vågor smyger jag mig ut igen, mätt på öl, skosula och prat. Men inte på pommes frites. Jag skulle aldrig ha klippt mig.

Närvarade på mötet gjorde Johan Anglemark, Åke Bertenstam, Andreas Davour, Anna Davour, Mikael Jolkkonen, Torbjörn Josefsson, Maria Jönsson, Daniel Luna, Gabriel Nilsson, Karl-Johan Norén, Therese Wikström och Samuel Åslund. Nästa möte hålls tisdagen den 4:e juni. Samma klockslag, samma ställe.

Det här inlägget postades i Rapporter och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *