Det finns inget som heter science fiction-musik

Det är väldigt vanligt att sf- och fantasydiggare pratar om sf-musik och fantasymusik, med vilket de verkar mena något slags symfonisk rock eller hårdrock respektive svartmetall. Möjligen medeltidsliknande ballader om troll eller skäggiga krigare. Jag är en smula allergisk mot detta. Fantasy och sf är former av fiktion, berättelser som skildrar något som är tekniskt omöjligt för att vår vetenskap inte kommit på hur man gör, respektive något som är bryter mot våra naturlagar – magi och så vidare. Musikstycken, däremot, bryter inte mot våra naturlagar eller är tekniskt omöjliga. Inte heller är de berättelser om sådant.

Vad folk verkar mena med sf- eller fantasymusik är stämningsmusik som de personligen associerar med sf eller fantasy, antingen för att musiksmaken ingår som en del av en ungdomskultur som även innefattar rollspel eller fantasy eller sf, eller för att musikerna använder sig av sf och fantasymotiv på skivomslagen. Men det är ett nonsenssätt att se på det hela. Det som är fantasymusik för den ene är det inte för den andre.

Musik är en konstform som inte berättar något, med väldigt få undantag. Visst säger den något, uttrycker något. Men den är inte narrativ. Det finns inte deckarmusik, det finns inte spionmusik. Det finns religiös musik, men det beror på att religion är ett budskap. Musik kan självklart uttrycka budskap – den är till och med bra på det. Men sf och fantasy är berättelser, inte budskap.

Jeff Wayne: War of the Worlds

De få undantagen är musik som verkligen utgör en sf-berättelse, som Jeff Waynes War of the Worlds. Men dessa undantag är ytterst sällsynta och är väsensskilda från metallband som har en drake på omslaget och kallar en av sina låtar för Smaug och genast hyllas som skapare av fantasymusik.

Bah, säger jag. Sf och fantasy är berättelser, inte stämningar.

11 reaktioner till “Det finns inget som heter science fiction-musik”

  1. Givetvis finns det deckarmusik. En låt i varje fall, ”Continuation” av John Vanderslice. Som också också har gjort SF-musik med temaskivan ”Time Travel Is Lonely”.

    Men annars håller jag med dig fullt ut.

  2. ”Fantasy och sf är former av fiktion, berättelser som skildrar något som är tekniskt omöjligt för att vår vetenskap inte kommit på hur man gör, respektive något som är bryter mot våra naturlagar – magi och så vidare.”

    Vill bara poängtera att magi hör till Fantasy endast (kanske rymdopera också, men då kallas det inte magi) och att för att något skall klassas som science fiction så måste det vara vetenskapligt plausibelt; alltså det får inte bryta mot tidens vetenskapliga paradigmer vid tidpunkten då boken/musiken/filmen släpps. Om det bryter mot en paradigm så kallas det rymdopera eller om det är på Jorden så antar jag att man skriver om genren till Thriller eller Skräck eller liknande.

    Petig jag är.

  3. Jag skrev en kommentar här:

    I mångt och mycket håller jag med honom: science fiction och/eller fantasy är inte en stämning, och därmed inte heller ett visst sound. Musik blir inte science fiction-musik på grund av en theremin, lika lite som någonting kan bli fantasy på grund av en harpa eller för den delen skärande gitarrsolon till dubbeltramp. Musik kan inte vara science fiction eller fantasy annat än genom sin lyrik. […] Många försök att knyta musik till någon av genrerna är minst sagt ansträngda och jag får lite samma känsla som när fantasyläsare inte bara att koppla vill genren till pseudomedeltida miljöer, utan medeltida miljöer till fantasy och därmed får svårt att skilja på historisk skönlitteratur och fantasylitteratur.

    [—]

    Dock: tillhör inte poesi med science fiction- eller fantasytema genrerna? Det slutar den inte göra när den blir tonsatt. Sedan kan den förvisso i många fall vara usel, men bristande litterär kvalitet har inte så mycket med genredefinitioner att göra.

  4. Det finns religiös musik, men det beror på att religion är ett budskap.

    Dock så vill jag mena att fantasy i sig kan vara ett budskap. Det är ganska allmänt accepterat att Alver och Orcher inte finns, men kan det inte på samma sätt som religion finnas ett djupar spår att gå på i tanken på denna dualism? I min värld finns det musik med Fantasy/SF tema, sen att musiken kan tillhöra vilken genre som helst bryr jag mig lite i. Ett exempel är bandet Bal-Sagoth som gör en form utav episk symfonisk svartmetall med tydliga teman som barbari, episka strider, dualistiska gudar, hjältar, nekromantiker etc etc. Jag skulle inte tveka en sekund att kalla den musiken för Fantasy musik, varför? För att fantasyn är så till den grad inbakad i musiken att tar du bort den episka sagan som hör bandet till är det inte musik längre. En skicklig symfoniker vet hur man väver in en saga/historia i sin musik genom att skickligt använda sig av instrument och stämningar. När boven dyker upp då kommer något ”ont” instrument som bastuba eller oboe och när allt är frid och fröjd är det mer glada flöjter och harpor. Jag håller inte alls med dig och anser att du är allt för snäv i din världsbild. Visst Blind Guardian och Manowar är inte fantasy musik, men Elffor, Bal-Sagoth och Nox Arcana är garanterat det.

    Min slutplädering är att musik(instrumental) visst kan berätta en historia bara man är mån nog om att förstå och tolka musiken. Det är ungefär som att jämställa med att var och en som läser samma bok upplever en personlig individuell saga. Musik är vad vi gör den till, vill du bara se det som en konstform, ditt problem, musiken för mig är något mycket mycket djupare än en tom kanske vacker yta.

  5. Jag blev just uppmärksammad på denna diskussion därför att en liknande förs på Fanaclistan. Så här skrev jag just på Fanaclistan, om elektronica/sf och heavy metal/fantasy:

    Jag tror att orsakerna är helt olika.

    Electronican – eller elektronican, som man börjat stava på svenska –
    har fått en naturlig ”framtidskoppling” i och med redan mycket tidigt,
    besläktat utövande, som exempelvis med den på tjugotalet lanserade
    thereminen som sedermera kom att flitigt användas i soundtracken till
    science fiction-filmer där man hade ”rymdljud” som ackompanjemang.

    Förutom, naturligtvis, att musik framställd på elektronisk väg (inte
    akustisk), med vad som uppfattas som apparater (inte instrument) på
    ett ganska omedelbart vis ”känns” mera science fiction än
    violingnisslande på folkdanslogen.

    Att betongtung hårdrock skulle ha en koppling till fantasy verkar
    mycket rikigt mer svårbegripligt och där tror jag att det bara rör sig
    om ren tradition. Heavy metal-musiken uppstod i slutet av sextiotalet,
    som ett av många musikaliska experiment i den tämligen sjudande
    hippieeran – och några av de allra första exponenterna, som Led
    Zeppelin och Black Sabbath, råkade helt enkelt vara dels mycket ockult
    intresserade (lustigt nog i Zeppelins fall på riktigt, i Sabbaths som
    image – man skulle ju tro att det var tvärtom!), vilket inte var
    ovanligt i hippietiedens mystiscismflum, och dels influerade av J. R.
    R. Tolkien, bland hippiefolket och medlemmarna i Led Zeppelin sedd som
    något av en bibelförfattare.

    Till det kommer att heavy metals musikaliska rötter ligger i tung
    blues (och förstås rock ’n’ roll, som Elvis – som dock i sin tur också
    stammar ur bluesen), där vooodoon och ockultismen bland färgade i den
    djupa, amerikanska södern redan från början spelade en stor roll.

    Så medan det är svårt att se någon omedelbar, begriplig koppling
    mellan fantasy och ylande elgitarrer och benkrossande komp och sångare
    som skriker skallen av sig, så finns kopplingen där snarare som ett
    slags tradition, ett slags nedärvd blandning av doser av ockultism och
    doser av hippietidens vurm för fantasy som ett slags religion till
    rent religiösa föreställningar om satan och demoner och onda andar och
    häxor och trollkarlar.

    En något oväntad konsekvens för heavy metal-bandet Uriah Heep blev att
    när de under ett och samma år (1972) utgav dels sin genom alla tider
    mest uppskattade platta, ”Demons and Wizards”, och dels dess
    uppföljare, ”The Magician’s Birthday”, blev floden av
    äktenskapserbjudanden och andra sorters erbjudanden från moderna,
    självutnämnda häxor så pass påfrestande att de till den därpå följande
    plattan, ”Sweet Freedom”, fullständigt övergav alla former av fantasy-
    och för den delen sf-teman och sjöng om helt andra saker. De här
    häxfansen trodde att medlemmarna i Uriah Heep var trollkarlar – på
    riktigt, inte av varianten uppträda-på-scen! :-)

    Fast sedermera kom bandet att återvända till genren på en platta som
    bar den talande titeln ”Return to Fantasy”.

    Kör hårt,
    Bellis

    P.S. Ett band med många mycket renodlade science fiction-texter är för
    övrigt de kompromisslöst diamanthårda metalrockarna Judas Priest. D.S.

  6. Så förresten, jag tycker inte att Johan Anglemark har alldeles rätt i sitt inlägg. Det är inte bara omslagen som är fantasyinspirerade i heavy metal-världen – inte så sällan musikerna också, varför texterna är direkta fantasytexter.

    Man skulle med hans resonemang lite omvänt lika gärna kunna säga ”Bah! Böcker är inte fantasy, för de är ju inte tekniskt omöjliga och bryter inte mot våra naturlagar!” :-)

    Kör hårt,
    Bellis

  7. Pingback: Upsalafandom

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *