Bokslut 2007: del 1

För två år sedan skrev jag en sammanställning över allt jag läst under 2005 som bland annat publicerades i Folk och Fans i Landet Annien. Förra året kom jag aldrig till skott att göra det, men nu tänkte jag ta chansen igen och gå igenom 2007 års läsupplevelser i kronologisk ordning.

Jag läste 33 böcker under 2007, vilket gör det till det första året sedan jag började föra bok 2001 som jag tog mig över 30-boksstrecket. Även om det inte är en särskilt imponerande siffra, så kommer jag dela upp min genomgång på ett antal postningar.

Nåväl, låt oss börja.

Mark Helprin – Winter’s Tale
Ur en rent språklig synvinkel är nog den första roman jag läste ut under 2007 också den bästa. Helprin skriver lika bra som någon annan författare som jag någonsin läst och inledningen i boken med beskrivningar av det tidiga 1900-talets New York är ett fantastiskt, lyriskt mästerverk. Tyvärr håller inte hela denna bok lika hög kvalitet; ungefär halvvägs in i boken hoppar berättelsen fram in i en nära framtid och berättelsens tonvikt skiftas till en betydligt mindre intressant politisk och filosofisk allegori med religiösa övertoner.
Boken har stora likheter med John Crowleys Little, Big. Båda gigantiska, lyriska New York-skildringar med starka ickerealistiska inslag och båda har nog spelat viktiga roller i att etablera Urban Fantasy-genren. Det här är en tjock bok som kräver en hel del av sin läsare, men för den som är intresserad av den mer litterära delen av fantasygenren och för den som lägger värde i en författares språkliga handlag är den närmast ett måste.

Joe Haldeman – The Forever War
Det är ganska märkbart hur ofta sf-klassiker är riktiga bladvändare. Haldemans berömda militär-sf-roman om rymdsoldater som förlorar kontakten med den värld de är satta att försvara pga relativistiska effekter, är visserligen driven av starka sf-idéer med klar metaforisk kraft, men det som slog mig mest av allt var hur ledigt den gled ner. Oavsett hur glada vissa är att kalla science fiction för ”the literature of ideas” så är det nog ändå gammalt klassiskt pulpberättande som skapar de största avtrycken.

Irmelin Sandman Lilius – Bonadea
Sandman Lilius brukar ofta räknas som en av de bästa svenskspråkiga fantasyförfattarna, men trots att hon främst har skrivit ungdomsfantasy så lyckades jag missa hennes böcker under min uppväxt. Bonadea är en lågmäld historia om en föräldralös flicka i den fiktiva staden Tulavall som tröttnar på barnhemmet där hon bor och bestämmer sig för at flytta in på vinden ovanför stadens bageri. Boken handlar främst om flickans liv i staden där hon försörjer sig på att springa ärenden åt dess innevånare. Fantasydelen av berättelsen är väldigt återhållen och består endast av några få scener med övernaturligheter och på det stora hela känns berättelsen som en ganska traditionell ungdomsroman, som inte är en miljon mil från exempelvis Astrid Lindgren. Som vuxen läsare ter sig Bonadea ganska mycket som en bagatell, men den var trots detta en trevlig bekantskap och jag kan nog tänka mig att återvända till Sandman Lilius värld.

Gene Wolfe – Exodus from the Long Sun
Johan tog i det föregående inlägget på den här bloggen upp frågan om favoritförfattare. Till skillnad från honom så har jag faktiskt en sådan: Gene Wolfe. Det måste tyvärr här sägas att han inte blivit förlänad denna status tack vare Exodus from the Long Sun eller The Book of the Long Sun, vilken är serien som Exodus är den sista delen i. The Book of the Long Sun handlar om prästen Patera Silk, som blir indragen i ett inbördeskrig på The Whorl, ett enormt cylinderformat generationsrymdskepp på väg mot ett okänt mål. Serien börjar mycket lovande med Nightside the Long Sun, men tyvärr blir varje efterföljande del mer långdragen och mindre intressant och när Wolfe väl kommit fram till Exodus är det närmast oläsligt. Den här boken tog mig över fyra år att läsa ut, då jag sällan klarade av att läsa mer än femtio sidor innan jag tröttnade och lade den åt sidan. Den enda anledningen till att jag ville läsa ut den är att det sägs att uppföljaren The Book of the Short Sun är betydligt bättre.
Enligt min åsikt har Wolfe en benägenhet att bli väldigt pratig när han inte riktigt är inspirerad och jag tycker mig definitivt se symptom av detta här. Folk måste diskutera allt i oändlighet och beskriva saker in i minsta detalj och detta blir som sagt väldigt påfrestande efter ett tag. När Patera Silks käresta här börjar beskriva varför det inte är så kul att ha stora bröst som man kan tro var jag SÅ HÄR nära att slänga boken i väggen.
Nej, läs The Book of the New Sun, The Fifth Head of Cerberus, Peace eller The Island of Doctor Death and Other Stories and Other Stories istället; de är äkta mästerverk.

Mikael Niemi – Svålhålet
Den här boken lyssnade jag på som ljudbok, och den passade ypperligt i detta format. Mikael Niemi läser själv ur boken som består av en räcka löst sammanhängande berättelser som känns som de har sitt ursprung i en klart muntlig humoristisk tradition. Inspiration från Douglas Adams Liftarserie är uppenbar, men Niemi har ett tydligt norrländskt perspektiv och en personlig berättarröst, vilket gör att han blir långt ifrån någon epigon.
Eftersom detta är en av de få svenska sf-böckerna som publicerats under de senaste åren känns det som något som de flesta borde läsa och borde kunna gilla.

Gene Wolfe – The Devil in a Forest
The Devil in a Forest är en kort ungdomsroman och handlar om en ung föräldrarlös pojke i en namnlös medeltida by. En Robin Hood-liknande stråtrövare bor i skogen utanför byn och pojken dras tills hans romantiska livsstil. Wolfe utnyttjar denna utgångspunkt för skriva en moralistisk berättelse om personligt ansvar och bedrägliga dragningskraften hos de laglösa.
Som bäst är denna bok under en nattlig vandring till en uråldrig gravhög. Här kommer Wolfes förmåga att blanda det övernaturliga med det vardagliga fram som bäst, men boken innehåller även den långa sekvenser med detaljerade beskrivningar av ytterst triviala detaljer. Inte heller detta är en av Wolfes bättre romaner, men det slår i alla fall Exodus from the Long Sun.

Fortsättning följer…

Det här inlägget postades i Recensioner och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Bokslut 2007: del 1

  1. Svensson skriver:

    Apropå det du skrev om Haldeman, så tänker jag: om sf enbart vore en idélitteratur så fanns ju inget rum alls för berättande, då skulle ju allt vara ett slags essäer.

    Å andra sidan finns ju sf-stories där idébiten överväger, som Lindbohms ”Frostens barn”: massor av idéer upphängda på smal intrigtråd, och föga miljöer och personer och sånt som man möter i vanliga narrativ.

    En bok som bara kunnat skrivas inom sf, en idéroman av bästa märke således, denna Linbohmmare!

    Aporopå Niemi. S J Lundwall sa en gång att i svensk sf hör man alltid suset från tallarna, och detta var menat som negativ kritik… Av dylikt skäl har jag inte vågat läsa detta Svålhål: är det näver-och-vadmal med lite sf-parafernalia eller vad…?

  2. Jesper skriver:

    Näver-och-vadmalsbiten stämmer, men det är fortfarande väldigt mycket sf.

    Svålhålet kan bäst beskrivas som en humoristisk samling av löst sammanlänkade berättelser, men den har ändå aningens fatalistisk och dyster underton, samt en känsla för naturen som jag med stor lätthet kan förknippa med något sorts norrländskt folkkynne. Men den är som sagt på inga sätt tråkig.

  3. Mina associationer gick snarast till Stanisław Lem när jag läste Svålhålet. Jag har till och med för mig att det fanns några namn eller något som jag uppfattade som möjliga referenser. Filmen The American Astronaut har också till stora delar samma känsla (och är också äldre än Svålhålet).

  4. Pingback: Upsalafandom » Bokslut 2007: del 2

  5. Pingback: Upsalafandom » Bokslut 2007: del 3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *