Bokslut 2007: del 2

Jag fortsätter här min genomgång av alla böcker jag läste ut under 2007. Den första delen kan läsas här.

Jasper Fforde – The Fourth Bear (ljudbok)
Det här är den första romanen av Fforde som jag läst och jag kan definitivt tänka mig att läsa mer av honom. The Fourth Bear är en typiskt brittisk, lättsam och humoristisk bok som kan vara väldigt trevlig att läsa om man inte orkar ge sig på något tyngre, men som inte direkt lämnar något större avtryck.
Det här är strukturellt sett väldigt mycket en vanlig deckare, med en medelålders polis som går sin egen väg som huvudperson. Det som skiljer den här boken åt är att den utspelar sig i ett England där sagofigurer är verkliga och lever som en förtryckt minoritet. Fforde skriver ganska bra och boken är bitvis riktigt rolig. Nu när Pratchett har övergått från att vara fantasyförfattare till att bli propagandist så kan nog Fforde till viss del ta hans plats.

H. G. Wells – Tidsmaskinen
Under förra våren läste jag en kurs is science fiction på litteraturvetenskapliga institutionen här i Uppsala. Tidsmaskinen var den första boken jag läste på kursen och alla böcker jag kommer recensera fram till Bradburys Fahrenheit 451 (undantaget De norrbottniska satansverserna) ingick även de i kursen.
Tidsmaskinen är en av de allra mest klassiska sf-berättelserna. En namnlös tidsresenär berättar för en samling viktorianska gentlemen om sin resa in i en avlägsen framtid där barnsliga och lättjefulla Eloer hålls som boskap av de vämjeliga och underjordiska Morlockerna. Dessa två folkslag är produkten av att Englands över- och underklass har levt åtskiljda under årmiljonerna och Wells använde detta scenario för att peka på de problem som han såg i sin samtids klassuppdelning.
Som science fiction lämnar kanske berättelsen en del övrigt att önska; tidsmaskinen förklaras på ett nästan filosofiskt plan som är ganska underhållande, men den används ändå mest som ett redskap för att komma någon annan stans. Fokuset ligger som sagt istället på den samhälleliga situation som presenteras i boken. Har man sett den senaste filmen känns det som om halva berättelsen saknas, men det kan man väl knappast skylla Wells för. I vilket fall som helst så känns den en smula tunn, men eftersom den samtidigt är tämligen kort (140 sidor i min utgåva) så är det något som alla som har ett intresse av science fiction bör och kan läsa.

Mary Shelley – Frankenstein
Brian Aldiss menar i bok The Billion/Trillion Year Spree att science fiction-genren startar med Frankenstein. Jag tror inte att jag kan hålla med. Visserligen är skapandet av monstret science fiction-artat, men samtidigt ligger tonen i boken mycket mer åt det gotiska skräckhållet.
På grund av tidbrist fick jag snabbläsa Frankenstein och därför tyckte jag inte att den var alltför hemsk. Hade jag lagt lika mycket tid på den som jag vanligtvis lägger på böcker hade jag nog funnit den ganska tråkig och träig, för den är tyvärr inte särskilt välskriven.

Arthur C. Clarke – Childhood’s End
Det här var andra gången jag läste Childhood’s End och jag tyckte nog bättre om den den här gången. När jag läste den för ungefär tio år sedan tyckte jag att den helt enkelt var för dåligt skriven för att kunna tas på allvar, men nu så kunde lägga fokuset mer på idéerna och det underlättar nästan alltid när det gäller Clarkes verk.
Jag har alltid tyckt att det har varit lite underligt att Clarke har varit så kritisk mot religion när hans böcker för det mesta svämmar över i religiös metaforik. Böcker som Childhood’s End och 2001 må vara grundade i en rationell världssyn, men samtidigt finns det alltid en tendens att vilja se det gudomliga i universum och ge det en språkdräkt som nästan är hämtad direkt ur en religiös tradition.
I det här fallet fungerar det dock ganska bra. Trots att det inte människorna i boken inte reagerar realistiskiskt på något sätt så lyckas ändå Clarke skapa en känslomässig resonans inför de kosmiska händelser som utspelar sig mot slutet av boken. Jag anser fortfarande att det inte är någotlitterärt mästerverk, men jag förstår nog bättre nu vad som har gjort att boken fått en sådan hög status inom sf-världen.

Den här veckans inlägg blev ganska kort; jag får nog ta igen det nästa vecka. Så häng i.

5 reaktioner till “Bokslut 2007: del 2”

  1. Min brorsa gick även den där kursen, han gillade den vill jag minnas…

    ”Tidsmaskinen” är skoj på så sätt att vetenskapen i den är omöjlig (det går inte att färdas bakåt i tiden, lagen om orsak och verkan motsäger det) – men detta upplägg är ett smart sätt att diskutera samhällsproblem som du antyder. Alla, även kritiskt lagda vetenskapstyper, brukar kapitulera för romanen som helhet.

    Vi tänker oss ”Frankenstein” som skräck mest pga Hollywoodfilmen som gjordes, den med Boris Karloff. Shelleys story är väl mest sentimental, om den nu inte är torr och träig som du antyder. Sedan om den är sf eller inte, well, sånt kan man diskutera länge…

    Att Clarke är negativ mot religion men samtidigt har smått religiösa tongångar i sina verk, se där en motsägelse jag också funderat över – i min artikel på Vetsaga, ”Hieroglyfer i skyn” bl a.

    In alles var det kul med ett blogginlägg om gammal sf. Mer sånt!

  2. När övergick Pratchett till att bli propagandist? Jag säger inte nödvändigtvis emot dig, jag undrar bara vad du baserar det på. (Däremot kommer han antagligen snart att sluta skriva så mycket böcker, av uppenbara orsaker.)

    Allt Fforde har skrivit är för övrigt bra. Sådetså.

  3. Frankenstein är inte skräck i modern mening, men den har nog ändå väldigt mycket gemensamt med den gotiska traditionen och romaner som ”Castle of Otranto” osv. Den var alltid mer sentimental än skrämmande faktiskt.

    Vad det gäller Pratchett så tycker jag att han i sina senare romaner har blivit mycket mer intresserad av att föra fram sina politiska åsikter än att berätta en historia. Jag må hålla med honom i mångt och mycket, men det gör inte hans böcker mer njutbara.

  4. Jag har bara läst fram till The Truth (tror jag), men vad jag fascineras över är hur Pratchett trots sin tydliga humanistliberala agenda lyckas skriva utmärkta böcker där propagandan flätas in naturligt och inte stör på något sätt. Så jag håller med om att han har en mycket tydlig agenda, men inte att det på något sätt gör hans böcker mindre njutbara.

    Men jag har inte läst någon av de senaste fem årens böcker…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *