Neil Gaiman på påskkongressen

En av de mest välbesökta programpunkterna under kongressen var Neil Gaimans hedersgästtal på söndagseftermiddagen. Jag tror att alla som ville lyssna fick plats i rummet (som rymmer ungefär 900 personer) men det var definitivt några som stod längs väggarna. Gaiman är rätt charmig, och definitivt rolig att lyssna på. Han inledde med högläsning: novellen ”Orange”, som han skrev på flygplanet på väg till Australien, där han skulle träffa sin redaktör och tala om att han ville dra tillbaka en novell från en antologi – så för att redaktören skulle bli glad igen skrev han ”Orange”. Det lär ska finnas ett videoklipp av Gaiman läsande ”Orange” vid något tidigare tillfälle, här. Bra novell. Han läser bra också.

Sedan pratade han en stund om hur han hittade till fandom, och om känslan av att ha funnit sin grupp (your tribe), med anekdoter från hans första påskkongresser. Påsken 1986 var Gaiman i Glasgow på påskkongressen där; kongressen hölls i Central Hotel som ligger i centralstationen, så han klev av tåget klockan fem på morgonen och snubblade in på hotellet i avsikt att skaffa ett rum, sova några timmar, duscha och äta frukost. Förutom att det fanns en bar mellan utgången och receptionen, så det blev inget rum på hela kongressen. Så kan det (kanske) gå.

Under samma kongress satt Gaiman och pratade med en redaktör, som han försökte övertyga om att det vore en god idé att någon skrev en magisk roman om London, det vill säga om Londons magiska sidor. ”Ja, gör det!” sa redaktören, vilket förbluffade Gaiman en hel del, men det var det som blev fröet till Neverwhere.

Saker ni inte visste om Neil Gaiman: av alla typer av saker han har skrivit, romaner, noveller, serier och så vidare, tycker han mest om att skriva radiopjäser. Och American Gods kom till därför att han kände att kritikerna höll på att stoppa in honom i ett fack, han-som-skriver-om-England-och-magi, efter Stardust och Neverwhere. Och när han sökte efter bra miljöer inför filmatiseringen av Neverwhere så fick han lifta med tunnelbanetåg som stannade vid nedlagda stationer för hans skull. Och han har egentligen inget alls emot att talböcker med hans verk sprids fritt, för han vill ju att folk ska läsa, eller lyssna på, det han skriver, och det är faktiskt inte ofta som man upptäcker helt nya författare genom att köpa deras böcker, utan man lånar eller får någon bok av dem, och när man har fastnat så köper man fler.

Dessutom läste han en del av första kapitlet av sin nya bok, som kommer ut om några månader. Den heter The Graveyard Book och är ett slags modern version av The Jungle Book (Kiplings Djungelboken), men i stället för att handla om en pojke som uppfostras i djungeln av vargar så handlar den om en pojke som uppfostras på en kyrkogård av spöken. Och inspiration till den boken fick han för många år sedan, när han bodde granne med en kyrkogård, i ett hus som hade en igenmurad dörr som ledde till kyrkogården. Jag förstår fullkomligt att det var fantasieggande. Ända sedan dess har han börjat skriva boken med några års mellanrum, skrivit några sidor och sedan slutat för att han inte tyckte att han var tillräckligt duktig som författare ännu, och bara skulle förstöra historien om han började skriva den innan han blev duktig nog. Men så för ett par år sedan insåg han att han visserligen inte är tillräckligt bra men å andra sidan knappast kommer att bli bättre, så det är lika bra att skriva boken nu. Det är trevligt med avväpnande självdistans.

2 reaktioner till “Neil Gaiman på påskkongressen”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *