Utomjordingar och ”sense of wonder”

Utomjordingar i verkligheten, inte i SF böckerna, finns det massor av åsikter om (läs lite här) men om detta har jag inte tänkt skriva idag, jag tänker ägna mig åt utomjordingar (hädanefter kallade aliens) i böcker.

Jag läste ”Egen rymddräkt finnes” av Heinlein när jag var ca 11 år gammal. Det var min första SF och den gav djupa intryck och massor av det som vi SF-fans kallar ”sense of wonder”. När aliens kidnappade bokens huvudperson, Kip Russel, när han för första gången provade sin egenhändigt helrenoverade lotterivinst, en rymddräkt, och jag läste om maskansiktenas avskräckande yttre och skrämmande matvanor var jag totalt uppslukad. Slutscenerna på moderväsendets hemplanet och senare, ”den stora rättegången mot jorden” förstärkte min kärlek till aliens. Mina fantasier om aliens satte igång och visste inga gränser och ända sen dess har jag tänkt på främmande civilisationer och fantiserat om dem.

Hur är då aliens i regel beskrivna? Det finns massor av SF film som tyvärr ägnar sig åt att kreera någon typ av modifierad människa när de ska inkludera aliens. Eller så är de maskansikte-lika, människoätande monsters med drag av reptiler, insekter eller slemmiga sniglar…

Jag anser att de mest spännande aliens är de som mest skiljer sig från humanoider. Fred Hoyles ”Det svarta molnet” är ett bra exempel. I denna bok anländer ett kosmiskt stoftmoln till vårt solsystem och parkerar sig mellan jorden och solen. En ny istid hotar och allt görs för att avlägsna molnet. Det visar sig att molnet är en välvillig, intelligent alien och kontakt etableras och jag minns speciellt molnets reaktion när det får musik ”uppladdat”.

I de böcker av S.L Viehl som jag läser nu (jag är tyvärr inne på den 10 boken av 10) behandlar författaren aliens både bra och dåligt. Dåligt är att många är för humanoida, människor med blå hud, 6 fingrar och helt vita ögon… Precis som om det bara är de olika små detaljerna, tex annan färg, som gör aliens annorlunda. Det som är bra i hennes böcker är att Terraner beskrivs som bigotta ”rasister” som slänger ut aliens från jorden så fort det bara går, som anser att jordens befolkning ska hållas ”ren” och som predikar om jordmänniskornas överlägsenhet. Inte för att jag själv skulle stå för en sådan separatistisk åsikt (tror jag) utan mer för att författaren visar vad denna politik leder till för jorden och för de Terraner som beger sig ut i rymden… Vissa av huvudpersonerna är Terraner (en liten minoritet) och de drabbas av en slags ”omvänd rasism” på ett ofta väldigt dråpligt vis. När aliens diskuterar Terranernas fula ovana att ejakulera kroppsvätska full med otäcka bakterier överallt (spotta), och oroar sig för att gå för nära en Terran, lugnas de av upplysningen att Terranen i fråga inte har fått en rödfärgad panna (ett tydligt och säkert tecken på att spottloskan strax ska följa) och … ja då skrattar jag högt. I S.L. Viehls böcker är de aliens som är huvudpersoner ibland väldigt annorlunda och det uppskattar jag.

Jag kommer fortfarande ihåg den ”sense of wonder” jag kände när jag läste en SF-bok om kärleken mellan en alien (en stor puma-liknande kattvarelse) och en människa på en planet som mest bestod av en djungel i vilken katten hörde hemma. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad boken hette, det är säkert 30 år sedan jag läste den, men den var verkligt annorlunda. I den Viehl bok jag nu läser får jag samma känsla av glädje när en Terran skapar sig ett liv tillsammans med en väldigt stor, vattenlevande varelse och om hur deras kärlek överbygger skillnader som verkar oöverstigliga…

;o)

Mer aliens jag minns med värme? Hm… detta tål att tänkas på! Vilka kommer du på?

Det här inlägget postades i Kåserier och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Utomjordingar och ”sense of wonder”

  1. Johan J. skriver:

    Jag var nog i femton-, sextonårsåldern när jag läste Have Space Suit – Will Travel, vilket förmodligen påverkade min syn på den: det jag uppskattade, och uppskattar, mest med den har inte så mycket med rymden att göra som med Kips far. Jag är löjligt svag för porträttet av honom och de delar av bokens dialog där han deltar (framför allt den här dialogen men även den här biten). Att jag inte medvetet började läsa science fiction som genre förrän i samband med att min nuvarande litteratursyn åtminstone hade börjat ta form har nog gjort att jag har missat väldigt mycket av den enkla fascinationen.

  2. Johan Anglemark skriver:

    Kattboken låter som Bertil Mårtenssons ”Jungfrulig Planet”.

  3. Ante skriver:

    Åter igen hör vi att Heinlein snärjt ungdomen. Vad finns det för ”Heinlein” idag som folk snärjs av? Läser dagens unga femtiotalare av Heinlein, eller nå annat?

  4. Katrin skriver:

    Jag ska fråga mina ”ungdomar” vad de har snärjts av. Jag anar David Eddings…

  5. Linnéa skriver:

    Ortheanerna i Mary Gentles Golden Witchbreed var rätt intressanta vill jag minnas. Visserligen var de lika människor, men de hade tre kön och en rätt annorlunda samhällsstruktur. Jag minns inte boken så väldigt väl tyvärr.

    Jag gillade också Det svarta molnet, som var en av de första sf-böcker jag läste. Mycket SoW där.

  6. Rosa skriver:

    ET är den värme jag har för aliens. Annars så känner jag mig tudelad. Har jobbat (obs inte psykfall utan helt allvarligt :) med människor som säger sig ha eller vara inblandade i aliens här på jorden. De är i och för sig väldigt snälla sådana, de som finns här. Ser ut som oss. Rädda för vad vi gör med ozonlagret så därför är de här. Jobbar för fred. MEN så har jag de här andra som berättar om det som bl a hänt flera i USA, de som blivit bortlånade. Experimenterade på. Ja den ena historian efter den andra. Var också med och ”tog hand om” Virgil Armstrong (går att googla på) ett år när han var här. Det var en upplevelse som heter duga och en otroligt trevlig man. Jag har valt att tänka bort aliens. Vill inte ha med dem att göra.

  7. Svensson skriver:

    Vad gäller aliens är jag lite trött på alla dessa plausibla spekulationer över djurlika livsformer. Det blir så groteskt till slut – och ”groteskernas variationer är oändliga, men skönheten har sin standard” som Victor Hugo sa.

    Jag vill ha snyggare aliens, som människor fast mer perfekta. Änglar rent ut sagt… Lite enformigt att läsa om perfekta gestalter kanske, men hellre det än att leva bland groteskerier.

  8. Ante skriver:

    Världen är full av groteskerier, Svensson!

    Ärligt talat är det väl på något sätt lite naturligt att så många aliens är arketypiska figurer som återkommer om och om igen. Kattaliens, insektsaliens, ormaliens m.fl. är ju begripliga arketyper för beteende som vi människor kan relatera till. Det är riktigt svårt att skriva, och läsa, om aliens som är totalt annorlunda.

    Något jag kan bli imponerad av är när en sf författare använder en alien, inte för att visa på dess annorlundahet, utan för att visa på något annat eller att uppnå en effekt.

    Neas exempel på varelserna i Gentles bok är ju sådana. De är inte så annorlunda i sig själva, men deras samhälle är utformat för dem, och det är det som man kan få en sense of wonder ifrån. Själv älskade jag den boken när jag läste den i min forna ungdom. Jag har ingen aning om den håller än.

    Den senaste upplevelsen jag haft av sense of wonder, och lite yrsel och fasa, kom sig av att läsa Poul Anderson magnifika ”Kyrie”. Där är varelsen ett moln av intelligent, telepatisk plasma, men det är inte den som ger upplevelsen (även om tanken på en sådan varelse — främmande som den är — ger en viss känsla av svindel), utan vad som händer med dem. Varelsen i sig hade kunnat vara en banal lejonalien om Anderson kunnat använda den effekt som är berättelsens twist. Läs den!

  9. nea skriver:

    Ante – jag läste om Golden Witchbreed för 7-8 år sedan eller så och tyckte definitivt att den höll då. Däremot blev jag besviken på uppföljaren, Ancient Light.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *