Redan de gamla pulpförfattarna…

Jag läste just ett referat av novellen ”The Microcosmic God” av Theodore Sturgeon, publicerad 1941. Den handlar tydligen om en man som skapar en sorts mikroskopiska varelser som lever mycket snabbare än människor, och låter dem evolvera under kontrollerade former. Meningen är att de ska passera människans utveckling så att man kan dra nytta av upptäckter och uppfinningar som de gör. Det går enligt planen först, men ganska snart drar de ifrån människorna så mycket att de inte går att förstå över huvud taget, än mindre kontrollera eller dra nytta av.

Det verkar lite bekant på något sätt.

Det finns många sf-idéer som har funnits längre än man tror.

Och för övrigt kanske jag borde läsa något av Vernor Vinge någon gång. Borde jag det?

5 reaktioner till “Redan de gamla pulpförfattarna…”

  1. Den frågan har jag också ställt mig. Han verkar onekligen intelligent och ambitiös, men jag som alltid har haft en förkärlek för god intrig och vältecknade personporträtt framför vetenskap och idéer, och har väldigt svårt för allt som liknar vetenskapliga eller tekniska infodumpar och dessutom ogillar tjocka böcker, har fått lite blandade signaler om jag skulle gilla Vinge eller inte.

  2. Vernor Vinge är riktigt bra!

    Jag är inte så mycket för hans (eller någon annans) novellsamlingar, men ”A Fire upon the Deep” och ”A Deepness in the Sky” är helt omistliga science fiction böcker!

    Massiva infodumpar upplevde jag inte i dessa böcker – däremot en sprudlande fantasi kopplad till väldigt medryckande intriger och idéer, och en hel del nagelbitande.

    Jag har nyligen läst hans ”Rainbow’s End”, vilken jag också gillade, och som hade personteckningar som jag upplevde som väl över medel för science fiction.

    Han är ingen Don de Lillo på det planet, men det behöver han inte vara :)

  3. Jag håller med Torbjörn om det här. Jag har inte läst ”Rainbow’s End” men de AFutD och ADitS gillade jag väldigt mycket. Novellerna är lite mer blandad kompott men jag gillar dem också.

  4. Jag läste AFutD en gång, men la faktiskt ifrån mig boken innan jag avslutat den.

    Många rekommendationer gjorde mig nyfiken, men jag måste säga att jag tyckte att den boken skulle tjänat på att stuvas och styckas en aning. Vissa synnerligen enerverande aliens tog upp så mycket tid och det kom aldrig frammåt i handlingen att jag gav upp.

    Jag antar att min senaste inlägg om min lässtil kanske kan sprida ljus över den reaktionen. Men, jag tycker inte den är vidare bra upplagd. Man måste gilla det där antropologiska mittenpartiet av den boken för att få veta hur det går.

    För övrigt anser jag att singulariteten bara är dumheter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *