När sanningen överträffar verkligheten

Jag har på sistone gjort ett återbesök i det förflutna. I detta fall innebar det en märklig impuls att titta på tv-serien Arkiv X igen. Den kunde när den var som sämst vara lite sådär småfånig, och när den var som bäst ett stycke ganska intrikat paranoia och konspirationsteori. Inget kittlar väl fantasin lika mycket som tanken på främmande liv i universum och om man dessutom får en liten adrenalinkick av invecklade försök att hålla sanningen hemlig så är det ju en given vinnare. På något vis kändes serien som en ganska typisk nittiotalare, med misstro mot etablissemang och lite anstrykning av ”alternativa” livstolkningar. Men, det som slår en när man ser om den är ju hur spöklikt det känns som om den handlar om nutiden.

Oavsett vad man tycker och tror om UFOs och tanken på att det skulle finnas en konspiration för att hålla kontakter med dem hemliga, så är själva konceptet med maktmissbruk och vardagliga intrång i privatlivet från myndighetsmakt inte bara fantasi utan realitet. I serien kommer man i säsong fem till den intressanta situationen att det verkar som om folk med makt och pengar inom militär och säkerhetstjänst inte haft en hemlighet de underhållit allmänheten, utan att de för att hålla saker hemliga så hittar de på en hemlighet som de sedan sprider ut antydningar om att de försöker hålla hemligt, så att själva hemligheten dols av förvirringen om deras fabricerade hemlighet är sann eller inte när de nu verkar jobba så hårt på att hålla den hemlig. Blev du lätt yr av det där? Det är en oerhört komplex soppa där sanningen är så väl dold av lögner att den inte längre syns när själva sanningen har slutat vara meningen med vad folk tror är sant. Det bästa sättet att gömma något är att göra det i det öppna har det sagts. Ska du ljuga så ljug så stort och mycket att folk inte kan föreställa sig att du har mage för så grova lögner, som en expert sa. Mycket intrikat, och nästan lite beundransvärt i sin illvillighet.

Det var riktigt underhållande att se några av de bättre avsnitten, där Chris Carter med medarbetare tar i från tårna. Man inser att skådisarna som vanligtvis inte gör mer än en hygglig insats faktiskt kan bli riktigt bra om det vill. Om man dessutom tycker om att få en liten ilning längs med ryggraden både från sensawunda och från en lätt känsla av skräck och fasa. ”Njutbart” faktiskt.

Vardagen så. Tyvärr är det inte bara underhållning. Nu idag har vi så efter nittiotalets lite populariserade auktoritetsskepticism (om den nu någonsin var så stark som sades vete sjutton, men ändå) fått ett samhälle där vi godtar precis den typ av våldtäkt på individen som i Arkiv X används för underhålla oss med lite ilningar. Bara tanken att man ska kunna ta DNA prov på ”tänkbara brottslingar” som man i Storbritannien diskuterat och nu även i USA pratar om är skrämmande. Att man i Sverige på fullt allvar diskuterat att polisen ska få befogenhet att övervaka kommunikation innan det ens begåtts ett brott är också skrämmande. Samhället har blivit så genomsyrat med rädsla för alla möjliga verkliga och inbillade hot att folk glömmer bort att byta in sina friheter mot säkerheter inte gör dem ett dugg säkrare, bara mer kontrollerade.

John-Henri Holmberg skrev i en ledare i Nova om hur sf är inte bara roligt och intressant, utan meningsfullt och direkt nyttigt för att man inom science fiction länge skrivit böcker som diskuterat utopiska och dystopiska scenarier, och att det där länge funnits en diskussion om samhälle, individer och frihet. Naturligtvis gör jag inte på något vis John-Henri rättvisa genom att så kortfattat sammanfatta hans ledare, men ni förstår kanske vad jag far efter. Jag tror definitivt att han har rätt, och att en öppen debatt om frihet och makt är något som kanske borde föras även utanför genren. Filmer som Gattaca har ju setts av många, likt tv serien jag pratar om, men jag vet inte om folk brytt sig tillräckligt mycket för att inse att även dystopiska scenarier serverade för underhållningssyfte faktiskt kan säga nåt om vår framtid. Själv är jag illa berörd av utvecklingen, och det gjorde ironiskt nog upplevelsen av att titta på Arkiv X än mer effektiv i att ge mig de där ilningarna.

Frågan är du förstås om det finns en konspiration, och om det finns några aliens? Antagligen inte, men när man ser hur direkt förnuftsvidriga saker sker i vardagspolitiken kan man ju börja undra. Är det någon som försöker dölja nåt genom att dra ut det så långt i strålkastarljuset att folk inte tror på det längre? Är vardagspolitiken där makten våldför sig på oss en postmodern ”reality show” där själva vardagens sanning blivit ett skämt?

Jag vet inte riktigt om man ska dra den tankekedjan till slutet, men det finns något skrämmande i allt det här. Science fiction kanske kan få en att tänka, fundera och reflektera över vardagen trots allt?

The Truth Is Out There

4 reaktioner till “När sanningen överträffar verkligheten”

  1. För alla svenskar födda 1975 och senare finns det ju redan ett DNA-register. När de startade registret lovade de att bara använda det för forskning och inte för polisarbete. Det var förstås lögn.

  2. Jag tror inte att det var lögn då, de menade säkert vad de sade. Lärdomen är inte att politiker och forskare ljuger, utan att man ska fundera på hur något kan missbrukas och inte på ärligheten hos dem som påstår att de inte tänker missbruka det. Det är inte de som kommer att bestämma över saken om tjugo år.

  3. Är det inte så att man måste gå med på att hamna i det registret? Jag har ett vagt minne av att vi blev tillfrågade om vi gick med på att några prover från dottern fick sparas, och att vi sade nej. Fast jag har förstås ingen aning om hur det funkar, läskigt nog. Vad är det här för register ni talar om, och hur har det upprättats?

  4. PKU-registret, och man skall kunna säga nej till att ens barn hamnar i det, ja. Eftersom jag ogillar att staten sitter på DNA-register över invånarna så begärde att mina prover skulle förstöras (mall) för ett par år sedan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *