Kanadensiska sf-författare

***SPOILERVARNING***
I detta inlägg nämns en mindre detalj från en bok, en detalj som av somliga kan anses av betydelse för handlingen (även om jag själv inte tycker att det har någon som helst betydelse, och troligen skulle ha blivit mer intresserad av boken om någon sagt det till mig innan jag läste den). Jag upprepar: ***SPOILERVARNING***

Ett av mina små projekt sedan jag flyttade till Kanada har varit att bekanta mig med kanadensiska sf-författare.

Rober Sawyer verkar vara det största namnet, i alla fall om man räknar i allmän synlighet: han nomineras till Hugo-priset då och då, är aktiv på nätet och dyker ofta upp på kongresser. Han verkar sälja rätt bra också. Jag känner att jag borde knyta ihop mina intryck av Hominids, som jag började skriva om efter att ha läst första kapitlet.

Jag håller delvis med Tommy, som skrev att han tyckte att personskildringen var dålig, men det var inget stort problem för mig. Det kanske blir träigare om man läser uppföljaren, men i den här boken är folks personligheter inte särskilt framträdande eller betydelsefulla. Det enda som störde mig lite var, som jag sade från början, det gubbsjuka porträttet av den vackra unga forskaren — men det visade sig faktiskt att hon bara hade en blek biroll i boken, så det gjorde inte så mycket. Tyvärr tyckte jag inte handlingen var så intressant. Visst, en neandertalare kommer till vår värld från ett parallellt universum där de blivit dominerande och homo sapiens har försvunnit. Det ger möjlighet att betrakta mänskligheten lite utifrån och diskutera hur det skulle ha kunnat vara istället, men jag tycker inte alls att det gav något nytt eller var särskilt intressant. Beskrivningen av neandertalarnas värld skulle kunna vara från någon Le Guin-bok, fast om hon hade gjort det hade det varit roligare skrivet. Fånigast är när en av huvudpersonerna tittar på en stol och reflekterar över att den som tillverkat den förmodligen känner att hon bidragit till samhället. Hur som helst är handlingen mycket enkel: Ponter Boddit kommer till vår värld av en olyckshändelse, lär sig lite om oss och blir sorgsen över hur vi förstör jorden (ja, jag sade ju att det inte var särskilt originellt), och lyckas ta sig hem igen.

Lite kul var det i alla fall att det var en kvantdator som öppnade vägen mellan världarna, precis som i Brasyl. Jag får lust att skriva en artikel om kvantdatorer och multiversum, för att bena ut begreppen. Vi får väl se om jag kommer åt att göra det någon dag.

futuretales.jpg
Övriga kanadensiska författare jag provat på under tiden här är Guy Gavriel Kay (de två första Fionavar-böckerna), Claude Lalumière (novellen ”This Is the Ice Age”), och Cory Doctorow om han räknas (”When Sysadmins Ruled the Earth” och ett par av serietidningarna med Futuristic Tales of the Here and Now). Kanske har jag missat någon författare, men dessa är de jag minns just nu. Nyligen har jag också lånat en bok av Charles de Lint, och Tanya Huff bor visst strax utanför Kingston så henne får jag väl lov att läsa något av så småningom. Jag har också skaffat senaste Tesseracts, en antologi som verkar ganska trevlig.

Frågan är: spelar det någon roll varifrån en författare är? Ibland, ibland inte. Det beror väl på vad man skriver om. Och apropå det är det lika märkligt varje gång jag ser Åsa Larsson-böcker i bokhandeln här!

Det här inlägget postades i Kåserier och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Kanadensiska sf-författare

  1. Johan Anglemark skriver:

    Dum fråga: Vem är Åsa Larsson? Jag hoppas också att du tänker läsa någon av Kays bra böcker! Det verkar lite synd att läsa det sämsta han har skrivit som smakprov.

  2. Åka skriver:

    Åsa Larsson är en av våra bästsäljande deckarförfattare! Har du missat henne i bokstället vid kassan på Konsum?

    Jag citerar mig själv: ”Fast min käre make skakade på huvudet och sade att de inte var bra böcker, och att jag borde läsa något nyare av Kay. Det är ju ändå Fionavar-böckerna som är mest kända, och läser jag för att allmänbilda mig är det ju dem jag borde ta mig an.” Jag hade hoppats på lite Kay-diskussion när jag skrev om det där, men det kom inte så mycket mer än ett titeltips. Du får väl berätta lite om vad jag ska läsa och varför!

  3. Johan Anglemark skriver:

    Jag har noterat att det finns deckarförfattare som heter Kjell Eriksson, Camilla Läckberg och…, ja nån mer förutom Stieg, Håkan och Mankell, men Åsa Larsson har inte gjort något intryck. Hon har kanske ett för vanligt namn?

    Läs precis vad som helst av Kay, förutom Fionavar. Allt är mer eller mindre bra, förutom Fionavar. Ponera att Moorcock hade skrivit bara å ena sidan Count Brass-böckerna och å andra sidan Mother London, Pyat-kvartetten, Gloriana… behöver jag säga mer? Tigana är inte den bästa i utförandet, däremot är den bärande idén fantastisk; och hans två senaste är de svagaste sedan Fionavar. Men börja med antingen Tigana eller A Song for Arbonne. Varför? De är oerhört välskrivna, känslosamma, medryckande… tja, vad mer behöver du veta?

  4. Tommy Persson skriver:

    Hum, liten spoiler till Brasyl där och jag som just läser den. Men dom tur var så hade jag redan räknat ut detta själv.

    Åsa Larso skrev till exempel Solstorm och jag tycker hennes böcker är klart bättre än Camilla Läckbergs eller Helen Turstens. Utspelar sig mycket i Norrländsk reliiös miljö. Filmen Solstorm var däremot inte så bra.

    Anda’s Game tyckte jag var riktigt kul.

    Jag har också bara läst Fionavar av Kay… Jag minns bara att jag tyckte att böckerna var OK men inget speciella.

  5. nea skriver:

    Under påskkongressen 2000 i Glasgow läste jag Kays Lord of Emperors. Jag läste de sista 50 sidorna eller så sittande mitt i en kaskad av pappersflygplan som folk runt omkring mig satt och kastade – det märkte jag ingenting av förrän ett av flygplanen träffade mig i ansiktet. De sista sidorna i boken fick mig att gråta. Jag nämnde det för Kay som jag träffade i en hiss (han var hedersgäst på kongressen) och han log nöjt och sa ”I want them to put that on my tombstone: ’He Made People Weep'”.Lord of Emperors är fortsättningen på Sailing to Sarantium – det är en duologi.

  6. Åka skriver:

    Tommy: det var väl ingen spoiler! Vad är det i läsupplevelsen som förstörs för att man vet det? Vad menar man med spoiler egentligen? Jag kan mycket väl tänka mig att det kan funka åt andra hållet, åtminstone för mig, att om jag vet att en bok innehåller något som verkar coolt så vill jag läsa den och se hur det är genomfört.

    Nea: tack för tipsen! Det är lättare att hitta och lägga märke till böcker som jag känner till och har hört talas om än böcker som jag inte vet något om.

  7. Tommy Persson skriver:

    Ja, högst en liten spoiler om någon spoiler alls. Det jag syftade på var mest detta med att kvantdatorerna orsakade fenomenet.

    Knepigt det där med spoilers. Jag antar att man innan man inser att det är multiversum inblandade inte vill veta det. Jag är anhängare av att veta så lite som möjligt om en bok då man läser den första gången.

    Angående Kanadensiska författare så den bok man fick denna vecka elektroniskt från Tor (www.tor.com) var _Sun of Suns_ av Karl Schroeder.

  8. Tommy Persson skriver:

    Jag kom plötsligt på häromdagen vad som var min huvudkritik mot Sawyers böcker. De känns konstruerade när man läser dem! Det känns som att han suttit och valt olika komponenter för att tilltala olika läsargrupper. Både Calculating God (som jag inte lyckades läsa klart) och Homonids har till exempel huvudpersoner med lite samma typ av personlig problem.

    Sedan kan man ju undra om jag tycker detta bara för jag läst att Sawyer medvetet arbetat på att bygga upp sitt namn som ett varumärke och medvetet försök nå nya läsare som normalt inte läser sf. Om man inte känner till detta kanske man inte tänker på det…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *