Spoileri, spoilera, spoileralla…

I kommentarerna till mitt förra inlägg dök den gamla diskussionen om ”spoilers” upp igen. Hur mycket får man säga om en bok innan man förstör den för folk som inte läst den ännu?

När jag skriver seriösa recensioner brukar jag försöka undvika att avslöja viktiga saker om handlingen. (Mer om recensioner har jag redan sagt på annan plats, se även den stora diskussonen i sf-bloggvärlden nyligen.) När jag inte skriver seriösa recensioner tycker jag att det är allra roligast att prata om just de där spännande detaljerna och de kritiska punkterna i berättelsen. Slutet, särskilt oväntade vändningar. De där sakerna som fångar mitt intresse, det är ju dem jag vill prata om!

Jag tycker också mycket om att läsa kritik, texter där man dissekerar litteratur och hittar alla intressanta aspekter. Jag läser gärna böcker efter att jag fått reda på vad det är som är häftigt med slutet. En period i högstadiet lusläste jag boken Fantasi och vetenskap i science fiction som inte skulle ha varit hälften så kul om den inte tog upp mängder med exempel från kända böcker och filmer, och därmed diskuterade kritiska saker i handlingen. Klassiker är böcker som alla tar för givet att man vet vad de handlar om, även om man inte läst dem, och någonstans kommer ju den kunskapen ifrån.

Så man kan ju säga att jag har en ganska respektlös inställning till det där med att avslöja saker. Jag vill ju prata och skriva om det jag tycker är coolt och intressant! Om jag verkligen går in på detaljer försöker jag komma ihåg att varna, men jag tycker verkligen att det är orimligt att hålla inne med små jämförelser och kommentarer i förbigående bara för att handlingen i böcker ska vara någon sorts helig hemlighet. Inte bara orimligt, ärligt talat tycker jag att det är fånigt. Jag inser att det kommer att göra folk irriterade ibland, men det må i så fall vara hänt.

Om man verkligen inte vill veta något om en bok innan man läser den undrar jag hur man avgör vad man ska läsa och inte.

Vad tycker ni andra om saken? Låt oss nu få en riktigt hetsig debatt!

22 reaktioner till “Spoileri, spoilera, spoileralla…”

  1. Det korrekta svaret är att man nog ska respektera andras tycke och smak och noga markera när man tänker avslöja något viktigt ur handlingen.

    Men jag tycker är att det är en lustig inställning till litteratur att läsa den för att få veta vad som händer i detalj. Jag läser böcker för att de är bra, för att njuta av språk och dialog. De blir inte sämre för att jag vet enstaka saker som ska hända, eller förklaringen till en del grejor. Visst finns det böcker som bygger på att man inte vet vad som kommer, men de är ju inte så intressanta. Det är mycket möjligt att min inställning är sammanbunden med varför jag inte är intresserad av thrillers och deckare…

    Nå, i ärlighetens namn har även jag uppskattat enstaka sådana böcker, så jag tror att det är spolieringsvarningar som gäller.

  2. Johan: Fusk! Du kan väl inte döda eventuell diskussion med att säga att du har facit. Eller, det kan du förstås, men det blir ju inget kul.

    ***SPOILERVARNING***

    Jag antar att du själv inser problemet med ditt ”korrekta svar”: vem avgör vad som är viktiga detaljer ur handlingen? Tag exemplet Brasyl. Du sade själv någon gång tidigare, i offentligt forum, att det är en tidsresehistoria — det är en väsentlig ledtråd för att förstå vad som händer (som jag inte ens fattade trots att du hade sagt det!). Var det en spoiler? Om en minimal antydan om kvantdatorernas betydelser — som ändå är uppenbar så fort de nämns i boken — är en spoiler, så var det också en spoiler. Hur ska man då över huvud taget kunna prata om böcker utan att stämpla ”SPOILERVARNING” i pannan!

    Ditt ”korrekta svar” tillämpas naturligtvis inte heller i någon form av litteraturkritik. Läser man vilken bok som helst om sf-historia eller så får man räkna med att få veta slutet i Tau Zero, Childhood’s End eller Starman Jones. Förresten är litteraturkunskapen i gymnasiet en stor spoilerfest.

    Jag vill ha nyanser, inte ”rätt svar”. Jag vill veta: när är det tillåtet att knysta om böckers innehåll, och när ska man begränsa sig till att tala om omslaget? Är det en spoiler att avslöja strukturen i Cloud Atlas? Vad är rätt sätt att ange att man tänker prata om innehållet i en bok, IRL och som här på en blogg?

    Personligen anser jag att livet skulle bli tråkigare om ingen någonsin sade något till mig om innehållet i böcker jag inte läst och jag tänker inte anpassa hela mitt liv efter att vissa personer inte gillar att veta något över huvud taget om något som sägs inom en boks pärmar.

  3. Jag tycker att du inte riktigt verkar svara på vad jag skrev, Åka. Jag håller med om att man i en litterär analys av ett verk ska kunna diskutera allt, och måste kunna göra det för att det ska bli intressant, men om man gör det på ett ställe där läsaren inte förväntar sig att man spolierar handlingen – och vad som gör det får man använda sitt eget omdöme till – kan kosta på sig att tala om det innan man börjar. Kontexten är den stora skillnaden. Sedan kan man brassa på med bredsidor. I skolan eller på universitetet förväntar man sig litterär analys och att författaren diskuterar handlingen i detalj i syfte att att bilda läsaren; på en bokblogg eller Internetdiskussion på lägre nivå förväntar sig läsaren inte att få viktiga detaljer ur handlingen avslöjade.

    Personligen är jag helt på din sida, men jag har lärt mig att respektera dem som är spoilerkänsliga, även om jag personligen inte håller med dem.

  4. Björn: klart att jag vet vad jag tycker, men det betyder inte att jag inte kan ändra mig!

    Saken är väl att jag faktiskt bryr mig om vad andra tycker (lite för mycket ibland, som ni vet), men jag känner verkligen inte alls för att ständigt trippa på tå för att inte råka snubbla in på något som skulle kunna vara en ”spoiler” av minimalt slag.

    Jag vill fortfarande gärna veta hur andra i praktiken hanterar det här. Är den enda lösningen att träna sig att alltid förvarna eller be om tillåtelse innan man tänker säga något om en bok över huvud taget? Och vad är det rätta sättet att göra det, hur gör man?

    Johan: mitt eget omdöme? Skulle inte tro det. Eller, det är ju det jag brukar använda, och det funkar uppenbarligen inte bra nog.

  5. Vid närmare eftertanke tycker jag nog i alla fall att jag faktiskt svarade på vad du skrev i din första kommentar, Johan — där skrev du nämligen inget alls om kontext. Det kanske är det det hänger på, helt enkelt? I mitt ursprungliga inlägg tog jag ju upp skillnaden mellan recensioner och i princip alla andra bokkommentarer. Det har inte föresvävat mig att en blogg automatiskt skulle vara en zon där folk inte vill ha spoilers. På mina egna bloggar skriver jag precis vad jag vill, men här kanske jag borde vara lite mer försiktig, och kanske förse mina inlägg med någon inledande varning.

    Hej och hå, det är besvärligt att samexistera med en massa andra människor ;)

  6. Är det nyare böcker brukar jag undvika att nämna detaljer men är det äldre böcker (några år gamla) antar jag att de som bryr sig redan läst dem. En recension ska förstås inte avslöja för mycket och kritik antar väl att den som läser kritiken har läst boken. Om jag läser ett blogginlögg om Kanadensiksa författare förväntar jag mig inte direkt att detaljer i icke-kanadensiska böcker diskuteras (men i detta fall var detaljen en extremt liten spoiler om än spolier alls) så det är sammananget som spelar roll. Jag undvek till exempel att läsa Brasyl-recensioner innan jag läste boken då jag redan visste jag skulle läsa boken.

    Sedan så tror jag (eller det borde vara så) att en bok är optimerad för att läsas utan att känna till massor med saker i förväg. Så därför strävar jag efter att läsa boken första gången utan att känna till för mycket. Omläsning ger sedan en annorlunda upplevelse. En del av upplevelsen att läsa en bok första gången är ju att bygga upp världen och gissa vad som händer och den delen vill man ju inte gå miste om i onödan.

    Deckare går alldeles utmärkt att läsa om och upplevelsen blir oftast lika bra som när man läste böckerna för första gången (läste nyss om Stieg Larsson-böckerna till exempel).

  7. I den senaste texten på Vetsaga behandlar jag rätt detaljerat slutet i en trilogi där den sista boken gavs ut några veckor innan det där publicerades. Jag höll på den ett litet tag, för att ge de som hade tänkt läsa boken direkt en chans att göra så och åtminstone ha någon läsarskara att vända sig till, men jag kände a) att det fanns saker med boken som var värda att diskutera på ett sätt som passade för Vetsaga och b) att det inte går att föra en meningsfull diskussion av det slaget om man skall akta sig för spoilers. Jag satt och funderade över det där med kontext och vad man kunde förvänta sig av en text på Vetsaga, men kom fram till att en varning (”Den här miniessän kommer i korthet att kommentera hur The First Law i helhet förhåller sig till hur den episka fantasyn har sett ut sedan Tolkien”) skulle vara på sin plats. Det är ju den typen av diskussioner som är intressanta: är man rädd för vad man skall kunna säga och inte kunna säga om någon skulle halka över det blir det svårt att säga någonting med substans. Samtidigt vet jag att många läsare för det första tycker att det förstör deras läsning om de vet detaljer som slutet, och för det andra betraktar recensioner mer som konsumentupplysning än som analyserande litteraturkritik. Alltså undviker jag sådant i recensioner på Catahya, i blogginlägg och så vidare. Eller som jag skrev i en kommentar till ett Novanummer för ett tag sedan:

    Likväl: när Holmberg i recensionen av John Scalzis Old Man’s War, The Ghost Brigades och The Last Colony konstaterar att det här är spännande underhållning och inte mycket mer, tar man inte bort en smula av själva poängen med läsningen av den spännande litteraturen genom att i stora drag berätta vad som händer i de tre böckerna? Det blir delvis en fråga om varför man huvudsakligen har diskussioner: för en fördjupad diskussion om verken eller som konsumentupplysning? Jag vill absolut ha det förstnämnda, men gärna faktiskt det sistnämnda också och även om spänningslitteratur inte är vad som får mig att hoppa och studsa av längtan från första början så undrar jag om inte sådana här recensioner förtar en del av poängen, särskilt när det gäller böcker av just den här typen. Att få veta hur det går tillhör inte på något sätt de främsta anledningarna till varför jag läser, men det är inte en helt ointressant krydda och halvvägs in i en läsvärd recension av Michael Chabons The Yiddish Policemen’s Union (som i recensionens titel kallas The Yiddish Policeman’s Union), som jag definitivt vill läsa, slutar jag för att vara helt säker på att få behålla den kryddningen. Det hade varit roligare att kunna fortsätta läsa utan att behöva oroa mig för det.

  8. Nu får jag se om ni är så snälla som ni påstår.

    När jag läser en recension vill jag inte veta för mycket om bokens handling eller hemligheter eller vändningar. Sådant vill jag helst upptäcka själv. Jag har över huvud taget svårt att läsa böcker som det talas för mycket om eftersom jag liksom blir mätt av diskussionen. Men samtidigt tycker jag djupare diskussioner om en bok kan vara väldigt intressanta, dels om jag redan läst boken eller det är en bok som jag ändå inte tänkt läsa.

    Men kan man inte skilja på texter som skrivs som någon slags konsumentupplysning och texter som kanske är mer analyserande och kan inbjuda till en diskussion? Det är ju faktiskt möjligt att varna för spoilers om man nu väljer att skriva det senare.

    Sen står det ju var och en fritt att skriva hur mycket eller lite de vill om en bok liksom det står mig som läsare fritt att välja bort de recensenter som tar med för mycket. Vilket jag har gjort.

  9. En sådan skillnad brukar ju göras. Jag tycker att det är en del av skillnaden mellan en bokanmälan och en recension.

    En recension, om den är bra, ska ju vara en sorts kritiskt svar på boken. Om det ska fungera behöver ju läsaren av recensionen antingen ha läst boken, eller få de relevanta styckena beskrivna.

  10. Jag är inte så insatt i terminoligin, men jag menar att man kan göra en bedömning av en bok och dess olika delar såsom persongalleri, språk, berättande och handling utan att nödvändigtvis avslöja för mycket om den senare. När jag pratar om recension är det en sådan bedömning jag menar, en som talar om för mig om boken är läsvärd eller inte, och varför. Om den sedan dessutom beskriver hela handlingen och alla eventuella överraskningar så behöver jag ju inte läsa boken.

    Jag förstår att min uppfattning kan verka snäv, men för mig handlar läsning mycket om att uppleva och upptäcka. Och då måste det finnas något kvar att upptäcka.

  11. Nu får jag se om ni är så snälla som ni påstår.

    Ah, och så väljer du inlägget som avslutas med ”Låt oss nu få en riktigt hetsig debatt!”. Fast vi är rätt harmlösa, faktiskt, för det mesta.

  12. Jag tycker att det i väldigt stor utsträckning beror på vilken typ av litteratur vi talar om. Se det här inlägget på Ampersand, till exempel.

    Jag diskuterade helt kort spänning som krydda i litteraturen när jag kommenterade John-Henri Holmbergs recensioner i det tolfte numret av Nova science fiction. Ett exempel på en novell som jag tycker tappar en hel del på att det inte fungerar är Philip K. Dicks “Second Variety” (för övrigt en av de allra första noveller jag läste av Dick en gång i tiden). Det är fortfarande inte en dålig novell, men den hade varit ännu bättre om handlingen inte hade varit lite för perfekt. Det oförutsägbara, på vilken spänningen i verket bygger, blir förutsägbart eftersom det så tydligt är den bästa vändningen novellen kan ta utan att det känns ansträngt.

    Jag har en antologi (The Best Military Science Fiction of the 20th Century) där “Second Variety” hamnar precis bredvid Poul Andersons “Among Thieves”. Den senare novellen visar hur viktigt det där överraskande draget kan vara: på så många sätt tycker jag att “Second Variety” borde vara den bättre novellen, men eftersom “Among Thieves” lyckades, första gången jag läste den, verkligen att ta en vändning som överraskade mig samtidigt som jag kunde acceptera den. Det i sig gjorde att jag uppsattade den sistnämnda novellen mycket mer.

    Både Dicks ”Second Variety” och Andersons ”Among Thieves” bygger på vändnignarna de tar. Känner man redan till vad som händer blir läsupplevelsen en helt annan. För en del kanske inte nödvändigtvis sämre, men har man fått det avslöjat för sig är det naturligtvis svårt att avgöra – då har man över huvud taget aldrig fått chansen att betrakta texten med ovetande ögon. Vill man se hur väl den håller med spänningsmomentet bortkopplat kan man faktiskt läsa den igen. Att ha fått vad som sker avslöjat för sig gör att åtminstone ett sätt att betrakta ett verk är förnekat läsaren. Å andra sidan behöver man inte alls tycka om det.

    En morgon för ett par veckor sedan satt jag hemma hos en vän och såg på film med henne. Vi såg, för hennes del för långt ifrån första gången, Lucky Number Slevin, och jag undrade om inte den typen av film – där mycket av poängen är ovissheten om vad som händer och uppdagandet av vad som ligger bakom allt – passade sig sällsynt illa för att se om och om igen. Hon svarade att det tvärtom var just den typen av film som hon ogillade att se första gången, eftersom hon då bara satt och undrade vad som skulle hända.

    Att sitta och fundera över vad som skall hända stjäl uppmärksamhet från annat. Tänk på Bertolt Brechts episka teater, till exempel, där en av poängerna var att handlingen skulle avslöjas så att besökarna inte skulle vara koncentrerade på den utan kunna ta till sig vad Brecht betraktade som teaterns djupare funktion. Om man inte behöver göra det kan man alltid upptäcka nya dimensioner som man annars hade missat. Men om man råkar tycka om att sitta där och pussla och fundera över hur det skall gå och vad och vem och när, varför skall man inte få göra det? Någon form av markering så att läsaren själv kan välja om den vill ta del av funderingar som kommer att avslöja viktiga saker om en bok som den kanske hade tänkt läsa är inte särskilt svårt att lägga in, men en schysst sak att göra, så varför inte?

  13. En sådan skillnad brukar ju göras. Jag tycker att det är en del av skillnaden mellan en bokanmälan och en recension.

    En recension, om den är bra, ska ju vara en sorts kritiskt svar på boken. Om det ska fungera behöver ju läsaren av recensionen antingen ha läst boken, eller få de relevanta styckena beskrivna.

    Jag tror inte att särskilt många uppfattar distinktionen som sådan som du nämner den. En bokanmälan, om man över huvud taget använder båda uttrycker, ses nog mer som en kortare och enklare recension, utan att en recension därmed ges fritt spelutrymme för att behandla allt möjligt. Och då blir det förstås knepigt att trycka dit recension och sedan tro att man kan säga allt utan att folk blir irriterade och lite ledsna, om man vill undvika det.

  14. Personligen tycker jag att en vanlig recension ska vara konsumentupplysande (de flesta använder ju aldrig ordet bokanmälan): den ska ge någon sorts ledtråd till ifall det är en bok man vill läsa eller inte. Här är jag nog mest på de spoilerkänsligas sida, och vill inte ha med handlingsreferat. Intressant att jag verkar ha motsatt uppfattning mot den Björn uttrycker!

    Man borde kanske ha olika namn på recensioner som är ”kritiska svar” och dem som är ”konsumentupplysning”.

    Men nästan allting annat jag känner för att säga och skriva om böcker handlar ju om det viktiga som händer i dem, det är där jag stoppar in mina kritiska svar.

  15. Någon form av markering så att läsaren själv kan välja om den vill ta del av funderingar som kommer att avslöja viktiga saker om en bok som den kanske hade tänkt läsa är inte särskilt svårt att lägga in, men en schysst sak att göra, så varför inte?

    Min invändning är helt enkelt att jag inte tänker ”nu ska jag avslöja en viktig del av handlingen” innan jag gör det. Det är helt enkelt inte alls uppenbart för mig varje gång jag associerar till något jag vill kommentera. Det känns oerhört besvärligt att träna in en förmåga att låta alla tankar passera ett spoilerfilter innan jag låter dem komma ut. Fast det är för all del möjligt, och det kan mycket väl tänkas vara en av de där goda vanorna jag borde lägga sig till med… suck.

  16. Julle/ Johan J starade en tråd om det hela på Catahya. Och förhoppningsvis orkar någon mer än jag svara, så småningom. Eftersom jag tyckte att mitt svar var så långt och fint så kopierar jag in det här:

    När jag läser en ny bok så vill jag veta så lite som möjligt om den. Helst inget mer än författare och titel, typ. Att läsa den där texten på baksidan är helt uteslutet. Det kan vara kul att läsa efteråt, för att se om man läst samma bok som beskrivs. Alltså är jag livrädd för spoliers. Jag vill, första gången, upptäcka så mycket som möjligt på egen hand.

    Men. Men, men, men. Det är mitt problem. Om jag inte vill ha spoilers så får jag hålla mig borta från platser där de kan finnas, annars får jag helt enkelt skylla mig själv. Förvisso så tycker jag att en varning är schysst och den borde användas i alla sammanhang där det är nödvändigt. Men spoilers borde finnas i de flesta blogginlägg/artiklar/diskussioner/whatever. Kul att prata utan dem.

    Däremot så finns det en förbjuden zon: recensioner. Min definition av en recension har inga spoilers, enbart en kort beskrivning av handlingen. Och då ska den vara kort. Själv brukar jag få ont i magen när jag måste gå mer än 30 sidor in i en bok för att sammanfatta. Men alla fungerar inte såhär, alltså håller jag mig undan från recensioner i 99 fall av 100, typ. Recensioner är roligast att läsa efteråt…

    Så, hur får man tag på böcker om man inte vill veta något om dem? Jag vet inte riktigt hur det går till. Men jag lyckas nästan allt pricka rätt ändå och det är ytterst sällan jag läser en dålig bok. Rekommendationer är alltid en bra väg att gå. Jag har läst lite böcker, någon annan har läst samma böcker, vi tycker någorlunda lika, alltså kan jag säkert tycka om andra saker som denna person också gillar. En bra författare; köp resten av hans eller hennes böcker. En prisvinnare? Måste ju finnas något av kvalité där. Fantasy Masterworks? Låter som en mycket god idé, bara att plocka några titlar.

    Folk brukar peka på böcker i min ”olästa” hylla och fråga: ”Vad är det här för bok? Vad handlar den om?” och mitt svar är nästan alltid: ”Vad? Hur ska jag veta det? Jag har ju inte ens läst den! Sluta prata en massa nonsens.”

    Med det sagt så kan jag ändå läsa recensioner någon gång ibland. Inga direkta problem när det är av en recensent jag har läst tidigare. Men är det någon ny så tar jag typ ett ord i taget, i min rädsla. ;)

    Sen tycker jag nödvändigtvis inte att det behöver spela så stor roll om jag vet vad som händer eller inte. Det finns så grymt mycket mer att hämta i en bok än ”ovissheten inför kommande sida”. Men jag vill helt enkelt ta reda på allt på egen hand.

  17. Man kan naturligtvis inte veta vad varje enskild läsare av en recension tycker är för mycket, men det går att undvika att avslöja de allra viktigaste detaljerna/vändningarna/hemligheterna. Ibland är det till och med för mycket att avslöja att det finns en sådan eftersom det dels kan leda till att man som läsare av boken sitter och väntar på den, dels kan göra det alltför lätt att i förväg räkna ut vad som kommer att hända. Vissa berättelser bygger ju just på sådana vändningar.

  18. Om upplevelsen av en bok blir förstörd av att man känner till någon detalj i handlingen vill jag verkligen läsa det i recensionen, så att jag slipper läsa boken. ;-)

    För övrigt föreslog jag ju att man skulle titta på vilka inlägg på bloggen som skapat debatt när man tänker ut paneler till Kontext. Det här ser ju ut att vara en kandidat i så fall.

  19. En spontan kommentar till denna intressanta debatt:

    En recension: spoilervarning behövs.

    En essä: spoilervarning behövs inte, det förutsätts att den glorifierade essäisten har större frihet än recensenten.

    Läser man en recension i en dagstidning kan man förvänta sig att handlingen inte avslöjas helt. Det kravet tycks vara immanent.

    Problemet ligger väl på ett annat plan, i internet/blogosfärens anarkism: få formella regler finns, ingen redaktör finns. Och svårt att avgöra vad som är essä resp recension. Anmäler man en nyutkommen bok torde emellertid spoilervarning kunna krävas, om nu handlingen ska avslöjas, om något ska ”spolieras”.

    Själv har jag dock inget emot att detaljer avslöjas, vare sig i nya eller gamla böcker. Som Åka väl sa: alla vet vad en viss klassiker handlar om, ändå läser man den fortfarande.

    Är en bok bra ska den tåla att bli ”avslöjad”. Storheten ligger i helheten, inte i någon ”defining moment” i handlingen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *