Världen är ur led — njut medan det varar

Har ni tänkt på det här med vad som anses vara ”sci fi”, eller annan fantastik som ligger en nära om hjärtat? Det är ganska mycket skit som skyfflats ut för konsumtion som stämplats med fantastikstämpeln för att det funnits en eller annan raket, strålpistol eller nåt annat fånigt tecken på att det tillhör genren. Själv insåg jag efter den litteraturkurs jag gick om sf, då vi konfronterats med några olika mer eller mindre fantasifulla försök att definiera science fiction, att det inte är en genre över huvud taget. Nu är det dock inte science fiction som jag tänkt på, utan en annan ”genre” som jag sedan många år känt mig mycket förtjust i. Jag tänker på skräckgenren, och jag antar att ingen blir direkt förvånad om jag säger att jag inte anser att skräck är en genre det heller.

När det var Halloween här i landet så kunde man se folk spöka ut sina hus med små spökfigurer i rabatterna eller med plastskelett som hängde och vajade i vinden på verandan. Det var mycket tydligt att svart, orange och vissa typiska attribut som spindelväv och skelett var ”skräck”, enligt temat. Nu kanske någon vill påpeka att man inte ska dra alltför stora växlar på fenomenet Halloween. Det kan jag ju instämma i även om det var det som satte igång mina tankar, jag ska bredda mig en aning.

Eftersom jag är förtjust i att läsa saker som publicerats och marknadsförts som skräck, har jag med samma blick som granskade folks verandor vid Halloween tagit och skärskådat en del av de noveller och romaner jag läst. Tänker jag då tillbaka så finner jag att det inte är direkt ovanligt att man skriver berättelser som egentligen är synnerligen ordinära, men att huvudpersonen råkar vara vampyr. Framförallt i fallet med vampyrer så verkar det vara så utspritt, att de flesta vampyrhistorier jag läst har jag inte ansett vara skräck alls!

Naturligtvis har jag då ett annat sätt att ta mig an det hela. Skräck är för mig inte de yttre attributen, utan det är en stämning och en inställning till texten och ämnet. Då är det ganska naturligt att diverse texter som folk skrivit utan att egentligen betrakta dem som skräck, kan tillhöra den etiketten och en hel del som är utgivet som skräck inte alls är det. Nu inbillar jag mig naturligtvis inte att någon ska se detta som någon Viktig Insikt(tm), men det är en liten observation om att det ganska ofta är så att vi serveras nåt som på ytan ser rätt ut, men när man sätter huggtänderna i det så är det bara teaterblod inuti. Rekommendationer eller recensioner av någon som insett problemet är alltså ganska intressanta.

Under den panel om skräck som fanns i programmet på Ad Astra (en enda, och i en liten lokal, i slutet på programmet sent på kvällen. Det var en av de mer välbesökta paneler jag var på…) sa Brett Alexander Savory nåt som fastnade i mitt minne. Jag minns inte längre sammanhanget, men han nämnde ordet ”despair” när han diskuterade vad som var bra respektive dåligt med diverse skräckfilmer. Det slog mig att detta kanske är ett bra ord för att visa på vad som är kärnan i upplevelsen och attityden jag far efter. Något annat som nämndes i samma konversation om jämförelse var att om det saknar en ”moralisk poäng” så är det inte bra skräck. Nu ska vi se om jag kan få ihop det här till nåt.

Skräck handlar om hur det kontrollerade och ordnade vrids ur gängorna, och den känsla av förtvivlan som uppkommer vid denna förlust av kontroll leder av tvång till någon sorts situation då antingen personerna i texten, läsaren eller världen konfronteras med någon sorts moralisk poäng. Var det lite tungt? Är jag ens på rätt spår? Jag tror någon form av sådan process ligger bakom bra skräck.

Man kan ju säkert vrida på det hela ganska mycket, men jag vet hur det känns när jag läser en novell av den briljante Thomas Ligotti. Man får en känsla av overklighet, av drömsk förtrollning som visar på hur ingenting är riktigt pålitligt och solitt. Är det en känsla av förtvivlan jag försöker beskriva? Kanske inte, men det är något som beror totalt på hur författaren angripigt sitt ämne och inte på om genrekonventionerna följt och de traditionella monstren eller fenomenen är på plats. Det är sånt som gör mig till skräckläsare, och det är inte en direkt behaglig känsla. Av någon anledning är det dock nåt jag återvänder till och det kittlar mitt sinne på estetiskt tilltalande vis. Har du någon gång bestämt dig för att det där med skräck inte verkar vara din grej så kanske du helt enkelt inte gillade ”genrekonventionerna”? Jag är inte så värst förtjust i dem.

Kanske är jag helt vilse, eller så är jag nåt på spåret. I alla fall är det klart att böcker om vampyrer som lika gärna kunde handlat om folkskollärare är nåt som tråkar ut mig, och det som jag gillar handlar om helt andra saker. Det vore kul att veta om någon annan tänkt nåt liknande.

Nu ska jag bara säga åt er att läsa Borderlands som ett ypperligt exempel på när skräck inte är genrekonventioner utan bara riktigt skruvande, välskrivna berättelser som inte ger dig en känsla av avslappnat behag. Utan en mer svårbeskrivlig känsla av obehag. Njut.

8 reaktioner till “Världen är ur led — njut medan det varar”

  1. I princip ja. Halloween var det som fick mig att tänka i dessa banor så det var mest ett avstamp.

    Men, även om Halloween naturligtvis inte har så mycket med litteratur att göra så är det ganska vanligt att Halloween betyder ”allt sånt där skräckgrejer”. Exempevis är det ju ofta man har skräckfilmsfestivaler och annat då, och liknande. Diverse pryttlar av allmänt gotisk och mer eller mindre skräckrelaterad natur såldes mest överallt här det det var dags.

    Men, kopplingen var inte så stark, nej.

  2. Ahh, genrepjunk…

    Nej nu var jag elak. Det är ju därför vi är fans, vi gillar att diskutera våra favvogenrer: sf, fantasy och skräck.

    Men att skräck som du säger ofta bara har lite attribut och inte skiljer sig från annat, well, då kan man ju tänka på att gränsen mellan skräck och fantasy ofta är vag. Skräck kan också kallas ”weird fantasy”: som fantasy, fast konstigare…

    Mycken skräck är inte hemsk, nej den är skön: mys-rys som vi sa på 70-talet. Där kommer nog Halloween-stilen in, allt är bara skoj.

    Att sedan sann skräck ska ha något slags ”despair” och känsla av utsatthet, som du berör, well det kan möjligen fokusera på denna genres själ.

  3. Pjunk? Det ordet undrar jag om jag sett förr.

    ”som fantasy, fast konstigare”, var bra! Den formuleringen var fin.

    Det var ju tillfredställande att min något ofokuserade famlande efter skräckens skäl verkar funnit lite genklang. Jag tror att det är den där känslan av annorlundahet (”we’re not in Kansas anymore”) som jag gillar. Är det det annorlundahet som berör, men inte är till för att man ska känna sig hemma och tillfreds så närmar man sig kärnan.

  4. (Ordet pjunk: ”känslopjunk” talar man t ex om, att frossa i känslor, fruktlöst rotande i känslor.)

    Skräckgenrens särart kan alltså vara lite konstig, lite sjuk om man så vill. Goethe sa för sin del att ”det romantiska är sjukt, det klassiska är friskt”. Ser man till Lovecrafts och Poes kärntexter så är de väl en smula sjuka, senromantiska frosserier i det bisarra, ”the arabesque and the grotesque”.

    Nu blev det kanske lite negativt. Nåväl, jag gillar mestadels ljusare texter, som om vi talar Lovecraft kan vara sånt som ”The White Ship”, ”The Quest of Iranon” och ”The High House in the Mist”. Hans så kallade ”dream world”-texter, influerade av Dunsany.

    Men jag gillar även bisarra och mörka texter, skräck asså – som ”Ett fat amontillado” av Poe som jag läste om nyss. Sjuk och osund, men bra.

  5. Ett slags annorlundahet som berör (sa du), ett slags alienering kan man säga.

    En Ballard inger ofta en obehagskänsla, fullt medvetet. Och hans texter har mer än en gång fått mig att tänka på Lovecraft; frosseri i undergång och olycka – men också en nödvändig strategi för att skildra ”det hårda 1900-talet”. Detta att uppehålla sig vid fanstygen, se dem i ögat och sedan se igenom dem…

    … och får man detta att leda någonvart, t ex till den där moraliska poängen du nämnde överst, well då har vi inte bara skräck utan allmänt högklassig prosa!

  6. Men, Ante, vad har trollkarlen från Oz med det här att göra? Känslan av annorlundahet är väl inte skräckens särart, den får man också från exotiska miljöer i icke skräckfylld sf och fantasy.

    Jag har alltid tänkt mig att grejen med skräck är att man sätter sig in i läskiga situationer så att man blir lite skrämd, men på ett tryggt sätt eftersom man inte är där själv på riktigt. Känslan av fara kittlar lite, och sen återgår man till vardagen. Litegrann som när folk läser snaskiga nyheter om otäcka brott i tidningen.

    Fast det finns kanske mer i det.

  7. Repliken från Trollkarlen från Oz signalerar att nåt inte är som det ska, inte bara annorlunda. Det var därför jag använde det.

    Nog är det så att känslan av fara kan kittla lite, men det är inte (som Lennart så bra formulerade det) ”själen” i skräck. Skräck handlar om det groteska och det vridna för poetisk effekt, men det handlar om att bryta ner gränser för nedbrytandets skull.

    Ligotti och Lovecraft fokuserar ju t.ex. på själva tillvarons meningslöshet som en existensiell nödvändighet som bara kan framkalla en känsla av fasa om detta budskap kan ladda ens poetiska effekt.

    Poängen ska alltså inte vara att man ska återgå till vardagen som inget hänt, utan att ens perspektiv ska förändras. PKD gör t.ex. ofta sådant och det är definitivt mer skräck än sf många gånger!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *