Skräck kontra sf

Ett av de nyare tillskotten i makens ganska imponerande rollspelssamling är Trail of Cthulhu. Jag bläddrade lite i den och råkade läsa beskrivningen av egenskapen ”Sanity”. Det slog mig att det här nog sätter fingret på en aspekt av vad som gör att den här sortens skräck inte funkar på mig. Så här står det:

Exposure to the truths of the Cthulhu mythos shatters the core of the human psyche by stripping away all illusions of human significance, benign nature, and loving God, leaving nothing but the terrifying vistas of stark, cosmic nihilism.

För mig ter sig det här fullständigt motsatt mot den grundläggande inställningen i den mesta science fiction, nämligen att det finns en signifikans — till och med romantik — i att upptäcka de enorma perspektiven och själv vara en försvinnande liten varelse. Det finns äventyr mot en kosmisk bakgrund, och själva livet ter sig desto mer viktigt i kontrast mot rymdens tomhet.

När jag läste At the Mountains of Madness (såvitt jag minns, det var ett tag sedan) var min starkaste reaktion att huvudpersonen var neurotisk och överspänd. Det mesta som de upptäcker verkar inte uppenbart farligt, och jag fick inte intrycket av att folks reaktioner var motiverade.

Man ska förstås skilja på Lovecrafts egna verk och vad folk har gjort av det efteråt, men för mig ter sig själva utgångspunkten i citatet ovan väldigt främmande och lite fånigt. Det spelar förstås på den där känslan man kan få när man lär sig något som gör att man måste justera sin världsbild, och som somliga tycker är mest läskig medan andra gillar och tar till sig.

Det som skrämmer mig är vanlig mänsklig grymhet eller dumhet. Okända saker som gömmer sig i mörkret tror jag bara inte på, helt enkelt, och eftersom jag är präglad på (eller bara mer disponerad för?) sf är min grundinställning att nya kunskaper och nya förutsättningar är mer utmaning än lamslående hot. Jag kan uppskatta skräckfilm för att den triggar någon sorts fly-eller-slåss-reflex, men skräcklitteratur funkar nästan inte alls på mig.

Så har det i alla fall varit hittills, men jag måste erkänna att jag faktiskt är ganska okunnig om skräcklitteratur. Har jag fullständigt missat någon aspekt, eller är skräck bara inte min grej?

Det här inlägget postades i Kåserier och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Skräck kontra sf

  1. Svensson skriver:

    Att ha en genre som kallas ”skräck” och frossa i ångest, rädsla och (just det) skräck, är egentligen nihilistiskt som bara den.

    Vad man än tror på, så blir upplägget att allt är förlorat, allt är meningslöst osv tröttsamt till slut. Vilket gör att jag t ex gillar Lovecrafts drömska fantasy mer än hans skräck.

    Bra beskrivning av stämningen i ”Mountains…” för övrigt: allt som upptäcks befinns vara hemskt, hemskt, mest för att bygga upp stämningen. Eller för att Lovecraft kanske uppfattade tillvaron så, som den nihilist han var.

  2. Ante skriver:

    Mountains of Madness var när jag läste den ganska seg och händelselös. Jag har aldrig fattat folk som tycker den är så bra. Den kändes som en sf berättelse beskriven på ”fel sätt”.

    Color out of Space å andra sidan tycker jag funkar. Egentligen är det också en sf berättelse, men den funkar som den är skriven.

    Något märkligt finns i en brunn i en gammal gård, och folk och fä i närheten blir mer och mer urlakade och grå, som om något äter upp själva färgen i deras liv.

    Tillslut i ett ljusspel och underligt sceneri som får en att tänka på Närkontakt av Tredje Graden, så lämnar varelsen jorden.

    Naturligtvis har det då blivit klart att det är nåt som levt i vattnet som förvittrat själva naturen kring gården, och nu när dalen sk läggas under vatten pga en damm, är det risk för att hela dammen ska bli en sådan osund källa av utomjordiskt ljus som förvittrar folk och fä tills de blir grå och galna?

    Det är en ganska rak berättelse om First Contact, men där varelsen totalt ignorerar eller bara parasiterar oss och sedan försvinner. Utan förklaring.

    Det är en sensawundaupplevelse, i kontakten med den främmande livsformen, men tonen att vi inte ens är värda att försöka ta kontakt med är kanske det som vrider upplevelsen från sf genrens storögda förundran till känslan av rysning när man inser att vi är små och obetydliga när det finns en massa hot som kan göra vad de vill med oss.

    På nåt vis är det sistnämnda inte helt självständigt, utan kräver lite av den första förundrade sinnestämmningen. Jag tycker den är en av HPLs främsta.

  3. Johan Anglemark skriver:

    Jag har aldrig blivit skrämd av skräcklitteratur; det jag har uppskattat i de delar av den som jag har läst har varit ”fantasy-elementet”, eller vad man ska kalla det. Fantasifullheten.

  4. Ante skriver:

    Om jag blivit skrämd är ju en definitionsfråga. Men, jag vet att när jag läste t.ex. A Winter Haunting av Dan Simmons så var den stämning av att ”nåt var på gång” och en vis ilning av överhängade fara definitivt en del av upplevelsen. Bra bok, för övrigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *