Oops!

När man översätter något närläser man det på ett helt annat sätt än när man bara läser för nöjes skull. Jag har just avslutat översättningen av Paul di Filippos kortroman Ett år i den linjära staden, nominerad till Hugopriset 2003, för Nova SF:s räkning. Den beskriver en värld som består av ett New York City, eller rättare sagt ett Manhattan, som är mycket långt, kanske oändligt långt. Möjligen ligger det inuti en lång tub, kanske en torus.

Nå, denna värld begränsas på ena sidan av en flod och på andra sidan av järnvägsräls. På bortre sidan av spåren respektive floden bor övernaturliga varelser som kallas rälstjurar respektive fiskarhustrur. Deras uppgift är att hämta de döda. I dödsögonblicket dyker de upp, rälstjurar om man är en syndare eller fiskarhustrur om man har levt ett dygdigt liv, och lyfter upp kroppen – som då dematerialiseras – och flyger bort med den. Ingen kropp kvar.

Så hur hade författaren tänkt sig följande passager ur berättelsen?

”Hördu, i din senaste novell, där huvudpersonen var tvungen att klä på sin systers pestdrabbade lik…”

”I kombination med hennes långa kolsvarta hår fick utstyrseln henne att se ut som en begravningsentreprenörs brud.” (efter att tidigare ha låtit huvudpersonen föreställa sig en värld där befolkningen tvingades ”att ta hand om lämningarna efter sina kamrater bäst de kunde” och en ”yrkeskår av dödsmäklare hade vuxit fram för att ta hand om denna obehagliga uppgift”.)

Bloop, bloop!

Det här inlägget postades i Kåserier och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *