Den ungdomen…

Jag läste nyligen en essä av Cory Doctorow om att skriva för ungdomar. Han skriver där att unga människor ”really use books as markers of their social identity”. Det var ganska fint formulerat, även om jag inte är säker på att jag vet vad det betyder i verkligheten alla gånger. Fast jag minns en tid då jag alltid hittade naturare (såna som gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet) vart jag än kom, och man vanligen kunde prata med dem om miniräknare (snabbt uttömt, men kärt samtalsämne) och bolla gamla skämt ur Liftarens guide till galaxen. De där böckerna hade verkligen ett starkt värde som gemensam referensram.

Eftersom jag aldrig har knutit mig själv särskilt starkt till någon särskild musikstil har böcker alltid varit mycket viktigare än musik när jag försökt definiera mig själv. Du är vad du läser? Kanske det.

Jag har säkert nämnt någon gång att jag blev lite förbluffad när en kille berättade att William Gibson gav honom en identitet, men sedan insåg att det var helt rimligt och vettigt. Killen var någon sorts datornörd, som när han läste lite cyberpunk insåg att det fanns ett sätt att se på det som han gjorde som coolt.

Några andra reflektioner? Hade ni andra några böcker som gick laget runt i bekantskapskretsen i tonåren, eller som blev kult på något plan?

(Egentligen hade jag tänkt skriva om mina första planer på att skriva en sf-roman i 14-årsåldern, och vad de stupade på, men det får bli nästa gång.)

Det här inlägget postades i Kåserier och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Den ungdomen…

  1. Johan Anglemark skriver:

    Hmm, för mig var nog länge Sagan om ringen en identitetsmarkör – jag var Tolkienfrälst.

  2. Oskar Jönsson skriver:

    jag har alrdrig upplevt att vilka böcker jag läser spelar roll för min identitet, snarare att jag läser i så fall

  3. Svensson skriver:

    Även för mig var Sagan om ringen en stor grej. Jag, brorsan och en kompis läste den, det präglade vår jargong ett tag. Sedan blev det ankism – och sf – och Alistair Maclean – och idag är väl Ernst Jünger den store gurun.

    ”Identitetsmarkör” behöver man väl inte säga längre, men intressanta böcker har han förvisso skrivit. Outtömliga.

  4. Johan J. skriver:

    Jag kan inte påstå att jag har identifierat mig utifrån vad jag har läst. Det har mer varit (och är), som Oskar säger, att och hur jag har läst. Jag läste mycket och eklektiskt; de flesta personer jag umgicks med i min hemstad när jag växte upp läste så lite att det hade varit meningslöst att använda böcker som identitetsmarkör eftersom de inte hade förstått dem ändå.

  5. Jag tror att Åkas två exempel, em, exemplifierar två lite olika saker.

    Dels har vi böcker som läses av en hel grupp och blir en del av gruppens gemensamma identitet genom referenser, så som Liftarens guide i Åkas artikel. När det gäller den formen av identitetsskapande har Johan rätt i att det bara är möjligt om man faktiskt ingår i en grupp av personer som läst samma bok.

    Dels har vi identitetsskapande genom identifiering med personer i en bok. Här är exemplet med Gibsonläsaren passande. I det fallet behöver bara en person vara inblandad.

    Jag skulle säga att det är i det första fallet det passar bäst att tala om ”identitetsmarkörer”, så jag gissar att det är det Doctorow i första hand tänker på.

  6. Johan Anglemark skriver:

    1. Jag håller med Björn.

    2. Jag ÄLSKAR de här små monsteravatarerna. Briljant idé. Hur stort är galleriet?

  7. Monsteravatarerna byggs ihop av lösa kroppar, ben, osv., baserat på en hash av användarens e-postadress. Det finns 125000 möjliga monsterkonfigurationer om man inte tar hänsyn till färgen. Jag orkar inte räkna ut hur många som finns med hänsyn tagen till färg. Många.

    Eftersom de är så populära fick de bli lite större.

  8. Johan Anglemark skriver:

    Ah, alla får med bedövande sannolikhet en egen avatar alltså. Briljant! Nästan så att jag har lust att ta bort min gravatar…

  9. Nicklas skriver:

    Jag håller också med Björn. Inte för att självidentifieringsvarianten som i fallet Gibson är mindre viktig, men snarare att dne är så individuell att det inte riktigt går att prata om den i social kontext. Det handlar mer om självbild och inte tillhörighet — även om de säkert kan vara överlappande.

  10. Johan J. skriver:

    Tillhörigheten påverkar definitivt självbilden och självbilden kan påverka tillhörigheten, men de är fortfarande två olika saker.

  11. Nu kanske någon tycker att allt prat om avatarer inte passar under det här inlägget – men alltihop handlar ju om självbild.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *