Språk och fantasi

Det finns en del ”hjälpvetenskaper” för fantasyförfattare. Ett typiskt fantasyverk som utspelar sig i en sekundärvärld à la Tolkiens Midgård, Lewis Narnia, Jordans ”Randland” osv, är ju ofta försett med kartor, egna språk eller fragment därav, utdrag ur fiktiva historiekrönikor osv. Tanken slog mig just att detta kanske inte bara är en konsekvens av att författaren försöker att måla upp en trovärdig sekundärvärld, utan närmare förknippat med den kreativa processen än så?

Marzhin, Marzhin, pelec’h it-hu
Ken beure-se, gant ho ki du

Bet on bet kas kaout an tu,
Da gaout dre-man ar vi ruz

Ar vi ruz eus an naer-vorek
War lez an aod, toull ar garreg

Mont a ran da glask d’ar flourenn
Ar beler glas ha’n aour-yeoten

Koulz hag uhel-varr an dervenn
E-kreiz ar c’hoad, ’lez ar feunteun

Jag är inte ensam som fantasyläsare om att sedan tidiga år ha fascinerats av historia, vexillologi, heraldik, historia och lingvistik. Jag började rita kartor, flaggor och skissa på egna språk innan jag blev biten av fantasy. Kanske är det samma del av min hjärna som stimuleras när jag lär mig glosor i ett nytt språk, bläddrar i en historisk atlas med mera, som när jag läser en fantasieggande berättelse som utspelar sig i en fantasivärld? Jag undrar om det finns något sätt för mig att gå vidare med denna tanke, peta på den och se om den innehåller korn av sanning.

Vad tror ni? Är jag något på spåren eller gör jag misstaget att tro att några personliga intressen måste ha ett samband, där inget samband finns?

Det här inlägget postades i Kåserier och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Språk och fantasi

  1. Nej, jag tror att det är helt riktigt att många fantasyläsare också är intresserade av världskonstruktion. Överlappningen mellan fandom och rollspelshobbyn borde vara en indikation så god som någon.

    Jag ägnade mig själv under tonåren åt elaborat världsbyggande, främst för rollspel, men gravt influerad av Tolkien. Nu håller jag väl som det ser ut på med det fortfarande, förresten, men med mindre fokus på kartritande och språkbyggande.

    Häromdagen skissade jag dock en ganska snygg flagga. Vet inte om den är snygg nog för att folk ska vilja döda och dö för den, men man kan ju testa.

  2. Ante skriver:

    Jag vet att länge tyckte jag det roligaste med att skaffa ett nytt rollspel var att upptäcka en ny värld, inte primärt nya regler.

    Fantasy gillar jag, och jag gillar känslan att utforska en ny värld. Dock har jag aldrig ritat flaggor eller konstruerat språk. Språk är ju fascinerande, men jag har aldrig varit bra på språk så det kanske gör sitt till.

  3. Magnus skriver:

    Jag började rita kartor, flaggor och skissa på egna språk innan jag blev biten av fantasy.

    Haha! Ja jäklar! Det där stämmer på pricken in på mig också. Anekdotiska evidens så klart, men det ger dig i alla fall en datapunkt till i spekulationen.

    Intressant i sammanhanget är ju att en av fantasyhistoriens mest utvecklade sekundärvärldar, nämligen Tolkiens, uppkommit på ganska precis det sättet. Tolkien började ju med att konstruera språk, men eftersom han inte bara vill konstruera ett språk, utan även simulera en språkhistorisk utveckling växte det fram talare av språket, och en värld som dessa talare befolkade. Världen fick en historia, och så blev det berättelser om världen och personer i den, och till sist blev det faktiskt ett par böcker som utspelar sig i den också.

    Åtminstone för Tolkien tycks alltså världen och dess mytologi vara det primära, och de resulterande berättelserna sekundära. Berättelserna skapades för världen, snarare än tvärtom.

  4. Svensson skriver:

    Magnus: Tolkien skapade som sagt sitt Midgård först som språklek etc, de rena berättelserna kom senare. Läs mer i mitt inlägg Tittskåpet som fick liv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *