Stafetten 1: Gabriel Nilsson, Uppsala

Jag kommer under en tid framöver att utföra personliga intervjuer med ett antal människor inom svensk fandom eller som på annat vis är involverade i det här med sf och fantasy. Resultaten presenterar jag här på Upsalafandombloggen. Först ut är Gabriel Nilsson!

Jag föddes i Timrå i slutet av 70-talet men flyttade 1,5 år gammal till Piteå, och jag bodde under hela min uppväxt i en radhuslänga i utkanten av staden. Föräldrarna bor kvar där ännu. Min far var och förblir skäggigare än jag är, och min mor har fortfarande inte haft mer än fjorton födelsedagar. Pappa ägnar sig gärna åt släktforskning, till exempel, och mamma är förtjust i musik. Syskon finns det två av, en yngre syster som regerar på Guitar Hero och en ännu yngre bror som ser rolig ut på kort.

Jag växte upp med spel

Tonåren ägnade jag i huvudsak åt rollspel. Några äldre kusiner drog ner mig i träsket en sommar, jag bör ha varit runt sju, och sedan var jag fast.

När kusinerna lärde mig hade de inget rollspel med sig, så de konstruerade en enkel regeluppsättning på plats, och den fortsatte jag att använda av bara farten. Efter något inledande år med detta hemmagjorda rollspel fick jag ett exemplar av Drakar och Demoner. Mina kompisar och jag skrattade gott åt den rekommenderade åldersgränsen på elva år, har jag för mig att det var. Hela gänget var yngre än så, och vi hade redan spelat länge. Vi var små, men vi hade kul. Vad vi uppfattade som väsentligt skiftade väl så småningom. Vi konstruerade/improviserade ändå fram alla våra äventyr själva, så de blev naturligt anpassade efter vår ålder.

Senare samlade jag på mig fler och fler Drakar och Demoner-produkter och började använda regler från Äventyrsspels tidskrift Sinkadus och dylikt. Med tiden fick jag hitta på egna lösningar för att få det hela att gå ihop, men jag konstruerade inga helt egna rollspelssystem förrän i övre tonåren. Innan dess höftade jag nog oftast då de nedtecknade reglerna var otillräckliga eller otillfredsställande.

Spelandet fortgick med oförminskad styrka i många år innan det tappade lite fart på gymnasiet. Men egentligen var jag nog mer storyteller än spelledare. Det roligaste var att konstruera världar, platser, personer och historier. Att spela igenom äventyren var mer en formalitet. Jag är ganska säker på att fröet till mina författarambitioner fanns där i rollspelandet. Någon gång vet jag att jag skrev runt 40 A4-sidor inför ett äventyr vi skulle spela igenom.

På den tiden konstruerade jag mina världar allt eftersom utifrån de behov som historierna gav upphov till. Det var äventyren som var motorn i skapandet. Idag kan motorn vara lite vad som helst. Beroende på vilket hörn jag börjar nysta i behöver det för min del inte inledningsvis vara så stor skillnad på att skriva något avsett för läsning och något avsett för spel. Jag har flera gånger konstruerat världar, myter, personer och historier som jag inte riktigt vet vad jag ska ha till, och ett par av mina opublicerade romaner utspelar sig i världar som började som rollspelsvärldar. Men material som jag skapar i en sådan utvecklingsfas används och presenteras förstås på helt olika sätt i romaner och i rollspelsäventyr. Jag är mer noggrann med språket än jag behöver när jag skriver rollspelsmaterial, men vid skönlitterärt författande finns det ytterligare nivåer i texten som ska planeras och putsas. Det är inte lika komplext att skriva rollspelsmaterial, tycker jag, men jag har i och för sig aldrig skrivit äventyr avsedda för andra spelledare.

Egentligen finns det en ungefär lika påtaglig skiljelinje mellan att skriva noveller och romaner som mellan att skriva romaner och rollspelsmaterial för min del. Novellförfattandet har i stort sett inget gemensamt med rollspelsförfattandet. Mellan dessa extremer ligger romanerna som en förbindande länk.

Från övre tonåren och framåt har jag konstruerat högar av brädspels- och rollspelssystem. Bara en bråkdel av dem har testats och använts. Till att börja med drevs jag nog mest av irritation på brister i existerande system, men senare har det lika mycket blivit ett avkopplande nöje.

När det gäller brädspel är nog favorittypen någorlunda snabbspelade strategispel. Jag tenderar att koncentrera mig ganska intensivt, och tar det längre tid än kanske fyra timmar att spela igenom protesterar hjärnan. Idealspelet har ett enkelt grundläggande system, men med inbyggda finesser som ger komplexa taktiska möjligheter. Blood Bowl är förmodligen det brädspel som jag har spelat mest, men det är till stor del för att det kan spelas online på fumbbl.com, där jag går under namnet Bonehead. Det är utmaningen i att försöka överlista en mänsklig motståndare som lockar mig. När det gäller datorspel handlar det dock inte bara om lugn kamp mellan hjärnor. Jag spelar gärna actionfyllda krigsspel också. Helst i lag. Viktigast är att det finns ett mänskligt motstånd att kämpa mot. Att spela mot datorer är för enformigt i längden.

Andra intressen

Vi spelade även en hel del innebandy under uppväxten, men det har jag nog mindre att säga om. Fast en gång sköt jag stolpe-stolpe-in från motståndarnas förlängda mållinje på en match. Målvakten stod aningen för långt ut. Gräsligt snyggt mål, om jag får säga det själv. Nå, min klubba var väl någon decimeter ut från linjen när jag sköt.

Innebandyn låg på is under många år men återupptogs igen för något år sedan. Glatt överraskad upptäckte jag att mycket av spelsinnet fanns kvar, och med tiden har konditionen närmat sig den från fornstora dar. Jag drivs nog av samma tävlingsinstinkt när jag tampas med motståndarna på innebandyplanen som när jag deltar i novelltävlingar.

Jag vill även minnas att jag till och från läste böcker under uppväxten. Mest fantasytegelstenar på den tiden, men det slank ner en del sf också.

Mitt liv i Uppsala

Till Uppsala flyttade jag direkt efter gymnasiet, 1997, och sedan har jag blivit kvar. Det kunde lika gärna ha blivit Umeå. Någon gång får jag skriva en alternativhistorisk novell om vad som hade hänt om jag hade flyttat dit istället. Att det blev Uppsala berodde nog på att gubben som kom till vårt gymnasium från Uppsala för att presentera universitetet var bättre än killen från Umeå på att övertyga mig om ortens förträfflighet. Dessutom ligger Uppsala längre från polcirkeln.

Tills vidare trivs jag bra här. Staden är inte större än att man kan ta sig vart man vill med cykel, och det är nära till Stockholm när man vill dit. Tillgång till ett universitet med ett brett sortiment av lustiga små kurser är ett måste. Den ynkliga tillgången till vatten är visserligen en nackdel, men eftersom jag ändå inte har tänkt använda vattnet till så mycket mer än att titta på det går det bra ändå. Det kunde gott få vara sommar året runt dock. Förr eller senare kommer jag nog att emigrera längre söderut. Någonstans där det är 25 grader och sol året runt.

Här i Uppsala har jag pluggat teoretisk och praktisk filosofi, matematik, datavetenskap, litteraturvetenskap, svenska, statskunskap, engelska, spanska, konstvetenskap och en hög småkurser som exempelvis tidiga kulturer i östra Medelhavsområdet, anatomi och Herren Gud 5p. Vissa kurser lästes i ett försök att knyta ihop säcken till en lärarexamen, men när jag väl hoppade på lärarprogrammet hösten 2007 insåg jag det är psykologiskt omöjligt att gå det. I övrigt krävs det nog god fantasi för att se någon röd tråd.

Jag läser fortfarande böcker, så klart. I år har jag mest läst serier, eftersom jag har för avsikt att prova på att åstadkomma egna sådana och vill orientera mig lite. Oavsett medium avnjuter jag helst verk med i någon mening originell uppbyggnad. Sådant som jag inte ens hade tänkt på att man kunde göra. Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet är ett exempel på ett sådant verk. Alan Moores Watchmen är ett annat. Framställningen bör även vara skickligt genomförd. Skönlitterär text bör vara välskriven. Serier bör dessutom vara estetiskt tilltalande. När det gäller film tillkommer ännu fler krav.

Fandom

Min väg till sf-fandom var tämligen slumpartad. Någonstans annonserades det om Swecon i Uppsala … hmm … 99? Så jag gick dit, tittade på fåniga paneldebatter och pratade strunt med Michael Swanwick. Just när jag var i färd med att beskriva en novell som jag en gång hade läst traskade Ahrvid förbi och snappade upp mina ord. ”Var inte den novellen i Nova?” undrade han, och jag sa att det kunde den mycket väl ha varit, varpå vi växlade några ord. Samtalet avslutades med att han rekommenderade mig att gå med på SKRIVA-listan, vilket jag också gjorde. Den har varit mycket betydelsefull. Framför allt har novelltävlingarna utgjort en motivation till att skriva något överhuvudtaget. Till att börja med hände det väl även att jag tog något råd till mig.

Men jag hade inget fortsatt samröre med fandom förrän året därpå då jag läste en kurs i planetgeologi med en ung kvinna som i fandomkretsar gjort sig känd under namnet Åka. Hon upplyste mig om att fandom existerade, vilket inte var något jag reflekterade över ens när jag var på kongressen, och hon drog med mig till Williams.

Mitt mest bestående intryck av fandom är att toleransen för individuella egenheter tycks vara högre än i de flesta andra sammanhang. Jag ser mest fördelar med det. Individualist som jag är ogillar jag försök att stöpa om människor i en och samma form. Stundtals kan väl dock tålamodet prövas av personer med okonventionellt socialt beteende. Huruvida jag själv tillhör den tålamodsprövande skaran eller inte överlåter jag nog helst till andra att bedöma.

Skapande

För ca tre år sedan väcktes hastigt och lustigt ett intresse för teckning som bara har vuxit med tiden. För tillfället lägger jag mer tid på teckning än på författande, och jag ska gå en konstlinje på Wiks folkhögskola till hösten. Det känns lite bakvänt att börja på folkhögskola nu efter elva år som universitetsstudent, men det kan säkert bli intressant. Får man tro utomstående bedömare tycks jag, oväntat nog, ha talang för teckning, och om det visar sig att jag även kan lära mig konsten att måla vill jag i framtiden gärna framställa bildkonst av något slag. Serieskapande är till exempel något jag har tänkt prova på. Eftersom jag även gillar spel i alla möjliga former har jag funderat på att ge mig in i datorspelsbranschen. Där är det framför allt en position som game designer som lockar.

I likhet med Alan Moore tycker jag inte att en skapande människa bör fastna i en stil. Eller rättare sagt: Jag imponeras mindre av en skapande individ som håller sig till en stil än av en med större förmåga att variera sig. Som jag ser det ligger den största utmaningen i att bryta ny mark.

Hittills har det nog aldrig hänt att ett intresse för ett medium har försvunnit. Nya intressen läggs till de gamla allt eftersom, med gradvis förflyttat fokus. Mängden tid och energi är begränsad. Dessutom är vissa projekt svårare än andra att ta itu med. För att kunna skapa datorspel eller film skulle jag behöva en hel del folk och pengar, så jag håller mig mest till texter och bilder för tillfället.

Överhuvudtaget har jag påtagligt svårt att begränsa mig till ett karriärval, ett medium, en genre, osv. I mina studier tycker jag mig ständigt se samband som löper kors och tvärs mellan olika ämnen, och i skapande verksamhet vill jag helst inte låta tanken begränsas av existerande begrepp och klassificeringssystem i butiker.

Du frågar om framtiden? Ja, om tio år bor jag förhoppningsvis inte kvar i Uppsala utan ägnar mig först och främst åt skapande verksamhet i min herrgård vid Medelhavet (eller på Mars).

Det här inlägget postades i Intervjuer och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Stafetten 1: Gabriel Nilsson, Uppsala

  1. Svensson skriver:

    Matnyttigt! Och intressant om det där Alan Moore sa, att man man bör byta stil som konstnär.

    OK, bra ideal. Men ju mer man förändrar sig, desto mer liknar man sig själv. Se t ex på Lars Gustafssons ”Fyra poeter”, där han hittar på fyra poeter och skriver i ögonskenligen olika stil. Allt blir ändå bara Gustafsson…

    Viljan att utvecklas må finnas där, men man kan inte hoppa över sin egen skugga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *