Kan en bok vara för bra?

Jag läste ganska nyligen boken Naomi av Douglas Clegg. Författaren har vunnit både Bram Stoker och International Horror Guild Award, så jag blev lite nyfiken. Dessutom var den ganska billig.

Det stod ganska snart klart varför han blivit belönad med horrorgenrens finare priser, för han kan skriva riktigt bra. Ett par stycken tyckte jag faktiskt var så bra att jag visade dem för Åka att läsa utan att försöka förklara sammanhanget, utan bara låta henne se hur han uttryckte sig. Jag blev imponerad.

Nu är förstås frågan vad man ska leta efter i en bok som denna. Den är marknadsförd som skräck, och handlar definitivt om ”mörka” teman och ting. Ändå är den lite speciell, för flera gånger börjar Clegg bygga upp ett mysterium och antyda att det finns något hotfult och dolt. Vid ett par tillfällen lägger han till och med upp kapitelavsluten med en cliffhanger. Men, sedan gör han inget av det!

Faktum är att detta nog är den minst stämmningsfulla skräckroman jag läst på länge, utan att detta berott på att den är dålig! Den är helt enkelt för bra.

Kan man som skräckförfattare skriva en bok som är ”för bra”? Kanske. Om man har en utmärkt språkkänsla och kan skriva engagerande om människor och deras öden, men väljer att göra detta med skräckens alla attribut som spöken och gengångare utan att göra sitt yttersta för att bygga upp en olustig stämmning, har man då skrivit en bra bok? Egentligen?

”Utmärkt! Men inte alls så värst bra.” Det är mitt mycket paradoxala utlåtande. Mycket märklig upplevelse.

3 reaktioner till “Kan en bok vara för bra?”

  1. Pga anledning så skrev jag detta direkt i min webbläsare (som bara kan stava på engelska). Jag hoppas det inte blev för grova fel.

    För övrigt undrar Ante fortfarande hur det kom sig att ett helt gäng med människor samlades och byggde webbplats och entusiastiskt startade en blogg, som mest vi låtsatskanadensare skriver på.

  2. Nog finns det många böcker idag man kan känna ”bra men dålig” inför.

    Det är genren ”välformulerat snömos”, ”middlebrow”, ”prentious and ponderous” osv.

    Med andra ord: skrivkunnigheten brer ut sig, stilkänslan utvecklas, men att på enkelt (men inte simpelt) sätt berätta en story, den konsten är i utdöende.

    Kort sagt: det är dags att kalla en spade en spade. Sånt ger inga pris och utmärkelser, men det får man ta…

  3. Det luriga med Clegg är att han berättar en story, och gör det bra. Han bara inte gör det som man förväntar sig.

    Hur mycket kan man tänja på genrens gränser och ändå hålla sig inom gränserna och behålla fanskaran? Lurigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *