Stafetten 3: Karin Kruse, Uppsala

Detta är den tredje av mina personliga intervjuer med människor inom svensk fandom eller som på annat vis är involverade i det här med sf och fantasy. Kruse föreslogs av det förra intervjuoffret, Biörn X Öqvist, med motiveringen att hon är en ganska skön person!

Begynnelsen

Jag är ursprungligen norrlänning, kommer från Gällivare, men växte upp i Hallstahammar dit familjen flyttade 1968. Pappa Stig var gymnasielärare (filosofi, psykologi och samhällskunskap). Mamma Gunilla arbetade med textil tillskärning, även hon på gymnasiet. Trist, för hon var utbildad tillskärare och skräddare, men ingen använde kostymer i Gällivare… Brorsan Olof, sju år äldre och förvillande lik Jan Guillou, gick i skolan. När den sprängdes för ca 30 år sedan bodde vi inte ens där, så det var inte han som sprängde den, vad de än säger!

Fandom

Under fritiden under tonåren hängde jag en period mest med det beryktade Hallstahammarsfandom, bestående av undertecknad, Mika H Tenhovaara och Mikael T I Andersson. Det kom sig av mitt intresse för min klasskompis Marias bror Mikael… och när jag blev ihop med honom när jag var 14 år så fick jag fandom med på köpet. Det gjorde ju absolut ingenting. Vi gjorde en massa fanzines och hade rockband och en massa drömmar.

Jag var SF-intresserad redan innan jag träffade TIMA (som var hans fan-namn). I familjen och släkten lästes det en hel, även Olof Möller (som fanns i sommarstugan). John Carter på Mars var en familjefavorit ett tag, och Tolkien fick man med modersmjölken. Egen rymddräkt finnes, Jules Verne, Häpna! (lästes hos moster), Kosmos-serien…

Fandom fångade mig för att det fanns spännande människor där. I början var jag också överväldigad av den uppmärksamhet jag fick. Senare blev jag överväldigad av alla kreativa, nytänkande, intelligenta och fantasifulla personer som drogs till just fandom. Tänk, passar jag in där? De senaste många åren har jag varit en fringe-fan, och passar nog bäst där. Jag har inte längre samma driv till annat än att långpendla och snyta mina barn. Men vänta bara tills ungarna flyger ur boet och flyttar hemifrån…!

Musiken

Senare hamnade jag i rollspelsträsket, och efter det i rockbandseländet och arrangerade konserter. Jag sjöng, körade, spelade keyboard, bas och percussion. Det ballaste var att spela röd rutschkana av glasfiber. Den var en liten spädbarnsmodell som gav ifrån sig många spännande ljud. Jag har alltid velat ha mer, så jag och några till startade Y-dur, ett nätverk med band så att vi kunde fixa konserter och sådant. Det slutade som vanligt med att jag gjorde nästan allt (ja, jag spelade ju inte solo för alla band under konserterna…).

Det var kul att spela i band, men trots att jag kan hålla tonen när jag sjunger och att jag kan räkna ut hur man spelar de flesta instrument så är jag inte vidare musikalisk. Jag kan inte improvisera eller spela på gehör, så för allas trevnad tar jag inte upp det igen. Jag hade en kort romans med bluegrass och lirade femsträngad banjo med HP Burman och Anders ”Lillen” Eklund en kort period, och de människor man träffade i de sammanhangen var fantastiskt musikaliska och hade det. Det har ju inte jag då, men plinkar nuförtiden lite ukulele i lönndom… Men inte offentligt. Ännu.

Något körkort hann jag aldrig ta…

Det var väl OK att växa upp i Hallstahammar. Man hade många vänner där, vänner jag träffar än idag. Under den period jag bodde där fanns ingenting att göra för tonåringar, det var därför vi startade alla rockbanden. Jag skulle inte vilja flytta till Hallstahammar efter pensioneringen. Uppsala känns som mitt hem, och jag tror jag gärna bor här resten av mitt liv. Qui vivra verra…

Uppsala

Hösten 1985 flyttade jag till Uppsala för att studera. Jag började med religionshistoria, fastän jag hade sökt in till juristlinjen. Helst ville jag bli marinbiolog med inriktning på däggdjur. Kära nån!

Istället blev det religionshistoria, religionsfenomenologi, religionssociologi, filosofi, astronomi, civilrätt, offentlig rätt, immaterialrätt, jiddisch, paleontologi, historia, ekonomisk historia, redovisning, företagsekonomi, företagsrätt, pedagogik, geologi, kulturgeografi, meteorologi, mineralogi, samhällskunskap… äsch. Cirka 300 universitetspoäng av gamla sorten, i alla fall. Men bara en fil. kand. Kanske borde jag ha struntat i juridiken och läst mer ekonomisk historia. Tror jag. Men nästan allt har varit kul!

Marinbiologin, däremot, den hade jag aldrig de kvalifikationer som behövdes för. Jag hamnade rätt från början med religionshistoria. Det är fortfarande min favorit! Juristlinjen hade jag bara fått för mig att jag skulle in på. Och jag kom ju in där. När jag var på en världsräddarkonferens i Kairo träffade jag mitt i natten två flickor som tiggde. Den äldre flickan, 4 år gammal med avskuren tunga, tiggde med lillasyster i handen. Jag tog dem till ett matställe och de fick äta tills de kräktes, och sedan äta igen. Jag insåg då att juridik inte kan förändra så mycket som jag skulle hoppas på. Sedan fick jag fly hem till Sverige igen med Gulfkriget i hälarna och Mossad på halsen. Jag tjatade mig in på lärarhögskolan och har sedan dess berättat om dessa flickor för alla mina elever, och flera av dem räddar idag världen.

När jag tittar tillbaka var Uppsala var ett bra val. Staden är lagom stor och här finns alltid nya människor. Synd bara att de bygger så mycket i stadskärnan just nu att ”lungorna” försvinner.

Rädda världen

Bortsett från att plugga ägnade jag det mesta av studietiden och en tid därefter åt att försöka rädda världen. Jag är en riktigt priviligierad jävel som får ha de åsikter jag behagar, och som har tillgång till sjukvård, dagis, utbildning och annat. Möjligheten till att jag skulle ha fötts till sådana förmåner är försumbart liten om man tittar på den globala födelsestatistiken.

Om det nu ska vara så att den förbaskade slumpen avgör om man ska få ha en dräglig tillvaro eller inte här i världen så tycker jag det väl vore trevligast för oss alla på jorden om chanserna var lika bra för alla. Jag kan inte stoppa världssvälten eller göra andra mirakel, så för att inte utmatta mig och förändra allt i hela världen på en gång så mognade beslutet att inrikta mig på åsiktsfrihet. Mitt fokus i slutskedet av min rädda världen-period låg på Östtimor.

Mitt favoritminne från de här åren är från en konferens i Krakow, när deltagarna kom – iklädda sina folkdräkter – till en polisstation där de godtyckligt hade arresterat några miljöaktivister som jag kände. Alla dessa olika nationaliteters dräkter och hudfärger skrämde poliserna så att de trodde det kunde bli internationella förvecklingar. De släppte aktivisterna pronto.

Att sitta och hacka sönder Berlinmuren var också en underbar upplevelse. Och att hålla handen tillsammans med flera tusen andra människor genom de baltiska staterna. Och vi blev bara fler och fler och fler…

Eller att bli slagen i huvudet av Portugals gamle president general Nuñes med en ihoprullad affisch. Eller att flörta med Dalai Lama. Charmerande och karismatisk man, men så har ju den kontext som han vuxit upp i format honom. Det var han som började flörta på ett oskyldigt sätt, och vi samtalade en stund tills hans livvakter avbröt för att det kom en massa annat folk. Jag var plaskvåt, för det var skyfall i Wien under konferensen för mänskliga rättigheter 1993. Jag var den enda som fanns i närheten av hans skyddade talarpodium, och jag var redan blöt så jag kunde lika gärna stå i regnet och fånga vattendroppar på tungan. Han provade också och vi fnittrade hysteriskt. Sedan upphörde skyfallet plötsligen, solen bröt fram med 30 graders värme, tusentals människor strömmade till och förtrollningen var bruten…

Men allt var inte kul. Att vara omringad av indonesiska flottan ute vid kusten vid Östtimor och bli hotad att de ska skjuta vårt skepp i sank om vi närmade oss Östtimor med vårt skepp var jobbigt. Hoten innefattade också att de skulle arrestera oss allesammans och ta oss till fängelseön Bali, våldta oss tjejer och tortera killarna på annat sätt tills vi blev hämtade. Nu tror jag inte att de skulle ha verkställt hoten, för det skulle ha blivit ett jäkla liv. Men att stå på fel sida av en kanon var inte så värst trevligt.

Inte för att det avskräckte mig. Jag körde flera race tills jag fick fast anställning och började pendla till Sala 1994. Efter det har jag bara gjort kortare strandhugg, mestadels i Bryssel där mitt förlag har anordnat en del konferenser med fokus på ”u-lands”-kvinnor i världsekonomin. Att stå mitt i ett gäng nynazister i Berlin på Anschluss-dagen med min ”judiska näsa” var inte heller riskfritt. Jag klarade mig med mitt svenska pass och tyskklingande namn (då bar de till och med mitt bagage…)

Just nu är det Västsahara jag arbetar mest med, särskilt genom det lilla bokförlag i form av stiftelse som jag sedan många år driver med ett par kompisar. Kolla vår hemsida www.globalpublications.org. Där kan man läsa en hel del artiklar (gratis) och köpa böcker. Mina två titlar om Östtimor är slutsålda tror jag, men den första av dem håller just nu på att bli översatt till bosniska. Kul!

Men mina barn Anna och Jarl, 10 respektive 4 år, går naturligtvis före allt annat.

Arbetet

För att försörja mig plågar jag tonåringar! Härligt att vara lärare i SO-ämnena (religion, historia, samhällskunskap och geografi). Det har jag gjort i över tio år nu, i lilla Sala (på samma skola som David Nessle gick på).

Det är kul att vara lärare, för att man ser hur de personer man arbetar med växer och utvecklas till resonerande människor. Man lär sig själv en massa saker under resans gång också, och det är väldigt belönande när man når fram och får en person bli stolt över sina egna prestationer. Det är en egoboo som är mastig!

Det blir, tvärtemot vad en del tror, aldrig tjatigt och upprepande! Visserligen lär man ju ut de saker som man ska enligt lag, och man återkommer till samma områden år efter år, ibland flera gånger per år, men de grupper man undervisar är så olika att man måste attackera stoffet på flertalet sätt. Jag har till exempel undervisat om franska revolutionen i 14 år, men banne mig om jag har gjort det likadant varje gång.

Det går absolut att lära ungarna något, och lyssnar du på vad de säger så lyssnar de på vad du säger. Så enkelt som bara den!

Vad jag gör du om tio år kan man tack och lov aldrig veta. Men det ska bli mycket spännande att se vad det blir!

Det här inlägget postades i Intervjuer och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Stafetten 3: Karin Kruse, Uppsala

  1. Johan J. skriver:

    För övrigt tycker jag är synd att den här stafetten stannade av. Jag uppskattade att läsa intervjuerna.

  2. Johan Anglemark skriver:

    Den kommer igång igen.

  3. Stefan Olsson skriver:

    Ah, jag gick på högstadiet i Sala det år då ”krusebusen” började och nog minns jag henne! Det var sannerligen en fascinerande människa och lektionerna med henne liknade inte några andra. Jag minns ett prov om buddism vi hade, där vi på rasten innan fick varsitt blad med diverse bilder på att studera. Sedan bestod provet i att vi skulle skriva ner en liten uppsats, med de tankar och associationer som bilderna gav upphov till. :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *