Att finna sin plats – att hitta hem

På engelska heter det finding one’s tribe. Jag tror inte att alla människor får uppleva den känslan, och jag undrar om den dessutom inte är knuten till det ungdomliga psyket – en facett av nyfikenheten, naiviteten och den stormande entusiasmen som sällan återfinns över 25 års ålder. Jag tror också att den hör samman främst med tankens sysselsättningar.

Jag talar alltså om den där känslan av inte bara att en ny värld har öppnat sig för en, utan att man har hittat ett sammanhang där man hör hemma. Att finna tro är säkert besläktat; jag vet inte, jag har aldrig gjort det. Det närmaste jag har kommit var känslan av meningsfullhet och samhörighet jag som 17-åring kände vid ett studiebesök på Krishnakollektivet. Den känslan tror jag är snarlik den att finna tro, och det är inte riktigt detsamma som finding one’s tribe, som bättre beskriver det jag far efter än ”att hitta hem”, eftersom det framför allt handlar om människorna man kommer i kontakt med. (När man finner Gud tror jag däremot att ”hitta hem” är klockrent rätt beskrivning av känslan. Och ”hitta hem” tror jag inte heller är lika förknippat med ungdomen, tvärtom är det nog vanligare bland äldre människor – ”till slut har jag hittat hem” hör man ibland folk säga.)

Att hitta fandom var för många av oss denna känsla. Jag upplevde den nog egentligen starkare när jag gick med i Forodrim, Stockholms Tolkiensällskap, och sedan ännu starkare igen när jag gick med i Uppsala Tolkiensällskap. Jag upplevde den inte alls på mitt första spelkonvent, däremot. Det är en stark känsla av att man har hittat ett sammanhang och en grupp människor där man till slut passar in och vars verksamhet upplevs som intressant, viktig och oändligt fascinerande. Man vill veta allt och engagera sig helhjärtat och göra gruppen till sin egen. Det är lite som en social sense of wonder.

Kan man känna den i ett idrottslag? På en arbetsplats? Jag har mycket svårt att föreställa mig det; för mig är känslan intimt förknippad med geekdom av olika slag. Tankens verksamheter, som sagt.

Vad tror ni? Hur många av er har upplevt det jag talar om, och vad tror ni om mina resonemang om ålder, typ av sammanhang och personligt kynne som fenomenet är förknippat med?

Det här inlägget postades i Kåserier och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Att finna sin plats – att hitta hem

  1. darnia skriver:

    Vet du vad? Den där känslan får jag när jag träffar Upsalafandom.

  2. Johan J. skriver:

    Jag har funderat en del på det här, de senaste åren, eftersom jag a) trivs väldigt bra i fandom och b) inte riktigt känner igen mig i beskrivningen. Jag har också tänkt på liknelsen med ett idrottslag, men inte riktigt känt att jag har kunnat göra en vettig bedömning där. Jag har varit med i närmare ett tiotal olika idrottsföreningar, men mitt verkliga engagemang var för det fotbollslag jag bytte till när jag var sju år gammal och sedan fortsatte spela i resten av min aktiva tid, så minnet av känslan när jag gick med (och började trivas mycket bättre än i föreningen jag tränade med tidigare) är ganska vag. Men det kändes nog lika mycket som min plats som fandom gör. Å andra sidan kanske det bara betyder att jag är bra på att känna mig hemma i olika sammanhang.

    Eller så är jag bara inte personlighetstypen som kastar mig in i olika saker. Trots att jag är löjligt lättentusiasmerad och förr eller senare brukar hamna rätt mycket i centrum av det jag sysslar med, så är det aldrig att jag hittar någonting och omedelbart stormförälskat tar del av det. Jag hittade fandom genom Sverifandomlistan 2001 eller 2002 eller någonting sådant, var på ett pubmöte i Stockholm 2003 (tror jag, eller så var det 2004) några timmar för att hämta ett gäng böcker från Ahrvid som priser från några vinster i SKRIVA-novelltävlingar, var på min första kongress 2005, två kongresser 2006, tre 2007 och fyra (inklusive den första jag själv var med och arrangerade) 2008. Det är likadant i andra sammanhang som har tagit tid och engagemang: jag var visserligen knuten till Catahya redan innan sidan startade, men jag var inte riktigt aktiv förrän 2004 eller så. Jag är väldigt engagerad i min nation, men det första året spelade jag bara lite fotboll och innebandy, var på några nationssammankomster och satt halvinaktivt i stipendieutskottet. För mig måste känslan av samhörighet växa fram; den slår mig sällan direkt. Jag betvivlar att jag hade känt mig lika hemma på min första kongress om jag inte hade pratat med så många tidigare och haft någon uppfattning om vilka de var.

  3. Johan Anglemark skriver:

    Nej, som jag skriver så var det inte fandom för mig heller, utan Tolkienrörelsen. Kanske är du inte heller personlighetstypen för den här sortens förälskelse i ett socialt sammanhang.

  4. Amiechan skriver:

    Jo, jag har hittat den känslan i en sport också. Det slog till rätt fort när jag besökte en aikidoklubb och började träna där. Jag släppte direkt den judoklubb jag försökt träna i utan att trivas.

  5. Johan Anglemark skriver:

    He, jag är inte förvånad över att det handlade om just aikido, som ju har en viktig mental aspekt. Jag har aldrig tränat aikido själv, men på vänner verkar det som att det är lite av en livsstil, ja.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *