Fanarkismen

Varför detta motstånd inom fandom mot att organisera sig? Den unga svenska fandomen var under de första åren på femtiotalet fylld av entusiastiska ungdomar som gång på gång försökte att skapa rikstäckande/skandinaviska föreningar eller federationer. Samma fenomen drabbade den amerikanska fandomen, och där lever fortfarande det mest framgångsrika försöket kvar, i form av National Fantasy Fan Federation (som inte innebär att det är en organisation för fantasy, fantasy var ett vanligt samlingsbegrepp på den tiden för det vi sedan några år tillbaka kallar fantastik, dvs sf, fantasy och övernaturlig skräck). Framgångsrikt, kallar jag det, och det var N3F förvisso, men det blev aldrig någon succé inom amerikansk fandom, utan började ganska snart föra ett eget liv, med medlemmar som ofta i övrigt inte hade någon kontakt med mainstream fandom.

Amerikanska N3F slog som sagt aldrig an bland fans i gemen, och detsamma gäller de olika svenska försöken. Bäst lyckades här Skandinavisk Förening för Science Fiction, men det beror nog mest på att föreningen hade lärt sig av de tidigare storvulna och överambitiösa projekten att samla alla fans i en och samma förening, och nöjde sig med att ge ut fanzines och ha små lokala möten. Dvs, fungerade som vilken förening som helst. SFSF lever fortfarande men är idag i stort sett bara en Stockholmsförening med måttlig aktivitet.

Här i Uppsala har vi under många år diskuterat att bilda en rejäl förening. Vi bildade ett slags förening 1985, som aldrig organiserades formellt utan mest har existerat som ett alias för vårt kaotiska och anarkistiska nätverk av fans, utan organisationsnummer, styrelse och sådant där. Det har funnits förespråkare för en ”riktig” förening, men de har alltid varit i minoritet. Frågan är varför. Det finns onekligen fördelar med en formell organisation. En förening har en klart definierad verksamhet och förhoppningsvis stabilitet. Den är lätt att förstå sig på. Man behöver inte fundera på hur man kan aktivera sig. Det finns något att syssla med, något att jobba sida vid sida med andra medlemmar om. Föreningar lever sitt eget liv.

Ändå har svensk (och angloamerikansk) fandom varit skeptiska mot det organiserade. Har vi en romantisk, kanske förljugen, självbild av att vara fria obyråkratiska själar? Är vi lata? Vill vi slippa strider om ur verksamheten ska utformas och om vem som ska bestämma? Eller inser vi helt enkelt bara inte vad vi kan uppnå med stadgar, organisationsnummer och styrelse som vi inte kan uppnå utan byråkrati? Jag vet inte. Jag är skeptisk till föreningar i fandom, och ändå har jag varit och är med i flera föreningar som aldrig hade fungerat som lösa nätverk (tror jag) – Tolkiensällskapen.

Dessa funderingar är naturligtvis föranledda av diskussionen om Imagine på fandom.se:s forum.

Det här inlägget postades i Kåserier och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Fanarkismen

  1. Johan J. skriver:

    Men fandom fungerar som den är. Framför allt är det så mycket roligare att göra saker i en miljö som inte förväntar sig stämplar och beslut. Den friheten är inte romantisk och förljugen, den tycker jag som rör mig såväl inom fandom som i mycket mer byråkratiserade miljöer är högst påtaglig. Sedan kanske det inte har så mycket med oss själva att göra som med tradition och vana, men det spelar egentligen inte någon större roll i mina ögon.

  2. Sten skriver:

    I mitt fall finns det flera anledningar.

    För det första så fungerar fandom bra som den gör, precis som Johan säger ovan. Jag har svårt att se några direkta fördelar med att skapa en förening. De flesta inom fandom befinner sig i åldersgruppen ”mellan 26 och döden”, vilket gör det rätt svårt att få bidrag, även om man skulle vilja det. Samarbeta med andra kan man göra ändå.

    För det andra har jag en romantisk och förljugen självbild om att vara en fri och obyråkratisk själ, som inte behöver ta hänsyn till andra människor och slipper syssla med politik. I bästa fall skulle föreningen göra en väldigt liten skillnad, och ha mycket begränsad makt.

    I värsta fall skulle föreningen göra något. Om du i nuläget tycker att någonting behövs är det bara att göra det. Skapa ett forum, anordna en kongress och så vidare. Behövs det pengar kan man alltid ordna en insamling. Går det inte så går det inte. Med en stor och effektiv förening skulle det naturliga vara att göra sådana saker inom föreningens regi.

    Och då får plötsligt föreningen makt. Eftersom svensk fandom ser ut som svensk fandom gör är min pessimistiska känsla att det skulle ta omkring 30 minuter innan en överdos drama skulle sätta igång.
    ”Rösta inte på Johan till styrelsen! Johan sade en elak sak till mig 1996! Han är ingen äkta fan!”
    ”Usch vad Sten är jobbig! Sten får inte vara med i föreningen. Om Sten är med i föreningen tänker jag gå ur. Ni får välja vem ni vill utesluta.”
    ”Stockholmsfandom har för mycket att säga till om. De röstar bara på varandras förslag hela tiden. Jag ska starta en egen förening utan dem. Så det så.”
    ”Medlemsavgifterna är för höga! Om föreningen hade funnits 1978 hade de säkert varit lägre då.”
    ”Aargh! Det finns för få kvinnor i styrelsen. Dumma patriarkat! Hjälp, hjälp, jag är förtryckt!”
    ”Årsmötet fattade fel beslut. Varför fattade årsmötet fel beslut? Om jag hade vetat att årsmötet skulle fatta det beslutet kanske jag hade varit med på mötet. Dumma möte.”
    ”Suck. Jag orkar inte längre. Vi ses om femton år.”

    Och så vidare. Detta ställt mot ditt bästa scenario, som är… vad? Vad skulle den formella organisationen i bästa fall kunna uppnå? Exempel?

    Jag vet att jag är negativ. Ledsen.

  3. Johan Anglemark skriver:

    Ledsen? Jag är också negativ till föreningar inom fandom och det har jag varit i 23 år. Framgick inte det? Jag försöker bara klura lite runt varför.

  4. Karolina skriver:

    Jag är mycket negativ till föreningsformen. USC blev en förening 2006 (…? I should know this…) för att vi skulle kunna hyra lokaler billigare. Det är trots allt ganska stor skillnad på att betala 120/30 kr i timmen.

    För att få ett organisationsnummer måste man ha stadgar och styrelse, har jag för mig, så vi skaffade både och. Problemet blev att de som hamnade i styrelsen fick svår hybris (ja, utom jag då) och ordföranden titulerades sektledare på skämt av ett gäng personer – och det var ju roligt för dem, men knappast för alla andra.

    Det skapade en känsla av utanförskap som jag tycker att vi dras med än idag. Det är svårt att komma in i gruppen. Diskussioner glider ofta över i intern humor som är svår att hänga med i (obviously) för nykomlingen. Och styrelsen tycker fortfarande att det känns väldigt viktigt att presentera sig med namn och titel – det är bra för deras självkänsla, men dåligt för gemenskapen, dåligt för idéflödet och synnerligen dåligt för föreningens primära syfte – att diskutera Harry Potter.

    Folk som vill bättra på sin självkänsla borde läsa en sån där ”hjälp dig själv”-bok av Dalai Lama istället för att bli föreningsstyrelse.

  5. Kjartan Lindøe skriver:

    Med så mange uheldige erfaringer, skjønner jeg jo litt hvorfor dere er skeptiske. Jeg må jo innrømme at jeg undres litt over hvor lite tilvendt dere er til organisering og hvordan oppføre seg i foreninger. Selv har jeg vært leder og styremedlem i opptil flere norske foreninger, og har vel aldri følt noe behov for å presentere meg med tittel.

    Og at en forening skal lide under folk som ikke klarer å forstå at andre er uenig med dem, og gjør andre vedtak er nok en ting jeg ikke helt skjønner. Da er det jo bare å fortelle dem at de oppfører seg barnslig og be dem vokse opp og akseptere demokratiet.

    Men takk for oppklarende bloggpost som hjalp meg til å forstå litt mer om hvorofr dere er skeptiske.

  6. Sten skriver:

    Jo, precis. Det är olika synsätt som krockar här.

    Fandom är ingen demokrati. Det finns ingen anledning till att fandom skulle bli en demokrati, tycker jag. Saker skulle inte bli bättre av det, och med största sannolikhet skulle de bli sämre.

  7. Johan Anglemark skriver:

    Demokrati har definitivt gjort Catahya sämre. Från början var det en webbcommunity med en femhövdad ägarskara som skötte det som de ville. Sedan blev det en demokratisk, bidragsfinansierad förening och nu kan man inte sparka ut folk som beter sig illa hursomhelst, nu har folk rättigheter och allt måste utredas och röstas om. Inga stora saker får göras utan demokratiska beslut. Istället försvinner folk som tröttnar på skitstövlarna.

    Svenska statens syfte med dessa bidrag är att uppfostra ungdomar till demokrati, och det lyckas de ganska bra med. Många har lärt sig mycket mer om föreningsdemokrati i Catahya, hur stadgar och styrelsearbete fungerar. Men Catahya blev sämre. 1-0 för demokratiarbete mot fantasin.

    Fast USC-exemplet tycker jag låter extremt. Jag har aldrig varit med om, som jag kan minnas, att en styrelse drabbats av hybris.

  8. Johan J. skriver:

    Fast på många sätt har demokratin också gjort Catahya bättre, eftersom det har tillåtit vem som helst att kunna komma in och engagera sig och känna att det här är mitt som definitivt hade varit omöjligt annars, särskilt med personer som väldigt gärna påpekade sin egen ställning. Mitt engagemang i Catahya hade inskränkt sig till att skriva någon enstaka text då och då under de villkoren, till exempel. Jag (som, i och med att jag tillhörde kärnan i gruppen som plötsligt tog makten i och med demokratiseringen, förstås kanske inte är objektiv) är inte alls lika entydigt övertygad om att Catahya i längden blev sämre – även om en hel del saker definitivt hade fungerat bättre, och att det är lätt att se det engagemang som försvann, men svårare att avgöra vilket som inte hade funnits av andra anledningar eller dött likväl. Men det säger i så fall minst lika mycket om det tidigare Catahya och möjligheterna till egna initiativ inom ramarna för ett toppstyrt community som om den demokratiska föreningsformen. I princip inga av de fördelar jag ser jämfört med tidigare skulle finnas inom fandom – däremot nästan alla nackdelar.

  9. Tommy Persson skriver:

    Det beror nog på hur en förening fungerar. Datorföreningen Lysator i Linköping (och som LSFF inspirerats av) har alltid arbetat efter principen att ”den som gör något bestämmer”. Så det har aldrig varit problem med att styrlesepost skulle anses vara något eftersträvansvärt osv. Vad en förening ger är kontinuitet. Saker kan överleva även om aktiviteten är låg bitvis.

  10. Johan Anglemark skriver:

    Jo, så här skrev jag i Minotauren för sju år sedan, in min fanspalt ”Fandom runt”:

    Nu kan man ju undra varför det egentligen bildas föreningar överhuvud taget, om det synbarligen går alldeles utmärkt i alla fall. Fördelarna är onekligen många. Svenskar känner sig hemma i föreningar och organisationer och det kan vara lättare att locka ett visst slags människor till en förening med klart definierad verksamhet och syfte än till en diffus grupp som man kan misstänka mest består av ett kompisgäng. En förening ger stadga, och något konkret.

    Stadga på så vis att det kan vara lättare att klara gruppen genom tider av inaktivitet; så länge man åtminstone håller ett årsmöte varje år så lever föreningen vidare och kan återaktiveras. Stadga också genom att det finns kalendarier, utskott, undergrupper med ansvar för medlemstidning och andra arrangemang. Det finns redan en struktur att hoppa in i; man behöver inte fundera på hur man kan aktivera sig.

    Något konkret i den meningen att är man med i en förening så kan man säga till sig själv och andra att man är sf-fan, för man har ett formellt medlemskap att peka på. Att bara umgås med en grupp människor är mer diffust. När blir man sf-fan? När man har varit med på tre pubkvällar? Gått på en kongress? Läst fyra fanzines? En förening ger också en möjlighet att vara anonym, att betala in en medlemsavgift och få en medlemstidning i utbyte, och slippa engagera sig mer än vad man har lust till. Man kan lura i vassen, så att säga. Å andra sidan kan man undra vad verksamheten vinner på sådana medlemmar.

    Men det finns ju på motsvarande sätt fördelar med att inte vara organiserade. Man slipper en hierarkisk uppbyggnad, ett gap mellan föreningens ordförande och styrelse och de vanliga medlemmarna, som kanske inte alla har samma åsikter om ur verksamheten ska utformas. Man slipper därför risken för strider om vilken inriktning föreningen ska ha; i stället är det fritt fram för vem som helst i gruppen att arrangera vad som helst utan att fråga någon annan. Man slipper också pappersarbete och krav på sig från medlemmarna, krav som lätt kan uppfattas både som en hämsko och ett ok som tynger samvetet och inte heller behöver man käbbla om uteslutning av folk från möten för att de inte betalar medlemsavgift och så vidare. Man slipper även valberedning och jakten på villiga styrelsemedlemmar.

    Vidare kan det kan vara lättare att få med nya i gänget, om dessa slipper betala en hundralapp utan bara kan dyka upp på en pubkväll och vara med. Det kan vara lättare att driva verksamheten vidare om den är mer amöbalik; har man inga krav på sig på årsmöten och aktivitet så kan man övervintra och återuppliva verksamheten när intresset hos ”medlemmarna” vaknar igen, utan att någon har uppfattat det som om den någonsin dog. En nedlagd förening brukar lukta lik, det är inte alltid återupplivningsförsök attraherar gamla medlemmar. De minns ofta anledningen till att den dog.

Kommentarer inaktiverade.