Stafetten 4: Matthias Palmér, Uppsala

Detta är den fjärde av mina personliga intervjuer med människor inom svensk fandom eller som på annat vis är involverade i det här med sf och fantasy. Matthias föreslogs av det förra intervjuoffret, Kruse, med motiveringen att hon är nyfiken på vad han gör nuförtiden. ”Han behöver en liten puff för att komma till ett månadsmöte!”

Ursprung

Större delen av min uppväxt tillbringade jag i Garphyttan utanför Örebro. Garphyttan är en gammal bruksort med cirka 2000 invånare, på kanten till Kilsbergen och tämligen naturskön.

Min mamma flyttade till Sverige från Österrike med min mormor och diverse släkt när hon var sex år. Min mormor upplevde en del hemskheter under andra världskriget och hennes inställning verkar vara att krig och elände är normaltillstånd, kriget kommer snart igen. Min mamma verkar ha brutit med denna fatalism till fördel för ibland överdrivet kritiskt förhållningsätt till olika samhällsfenomen som television, mobiltelefoni, byråkrater, konsulter osv. Som halv andra generationens invandrare bemöter jag detta muntert med optimism och utopiska visioner.

Min pappa växte upp i lärarbostaden till skolan där farfar var magister. Farfar var en väldigt nyfiken person men samtidigt en riktig besserwisser och kunde lätt trötta ut folk med sina föreläsningar, även utanför skolans väggar. Denna gen verkar vara dominant och ledde till en revolt bort från det akademiska för min pappa och sen en kontrarevolt tillbaka till det akademiska för mig.

Jag har två yngre systrar som står mig nära.

I min subjektiva bild av vad Garphyttan erbjöd i form av fritidsaktiviteter kunde man välja mellan nykterismen och idrottsrörelsen. Då jag hade astma och var minst i klassen (med undantag för lilla Anna; jag vägde 35 kilo när jag gick i åttan) var valet inte så svårt. I korthet kan man säga att med undantag av nykterhetsrörelsen var jag inte särskilt social av mig under denna period av mitt liv. Jag läste helt enkelt mycket böcker.

Efter att ha gjort diverse nedslag bland de 5 hyllorna med ungdomslitteratur som fanns på skolbiblioteket beslöt jag mig för att gå mer systematiskt tillväga och började läsa från A (viss filtrering utifrån baksidetexterna förekom). Efter en tid kom jag till bokserien Universums öde skriven av George Johansson och jag fick direkt mersmak. Ganska snart var jag inne på vuxenlitteraturen och slukade Asimov, Clarke, Lundwalls antologier Det hände imorgon osv.

Till Uppsala för studier och fandom

Efter att ha valt bort Kiruna och rymdingenjör på grund av dess för praktiska karaktär kom jag fram till att jag ville läsa naturvetenskap och matematik på ett friare sätt efter gymnasiet, dvs inte en civilingenjörslinje. Uppsala stod för kvalitet och tradition, dessutom hade jag en släkting i staden. Alltså blev det Uppsala och matematik, fysik, datavetenskap, litteraturvetenskap och en liten smula retorik och filosofi. Jag ångrar att jag inte tog mig tid och läste statsvetenskap eller sociologi eftersom jag är mycket nyfiken på de frågeställningar som dessa ämnen behandlar. Samtidigt är jag helt nöjd med att ha fritidsintressen som handlar om helt andra saker än det jag arbetar med och vill inte ändra denna ordning.

Hur kom jag då i kontakt med Upsalafandom? Uppsalafandom var banbrytande och började spamma redan 1996! Skämt åsido, så sökte Johan efter ”science fiction” och ”Uppsala” på Altavista och fann min hemsida där jag skrev lite kort om mina intressen. Johan tipsade om kongressen 1996 som jag av någon anledning inte kunde vara med på. Jag i min tur tipsade istället min kursare Åka som genast engagerade sig och drog med en mängd människor, mig inberäknad.

Fafierad

Jag minns fortfarande de många diskussionerna på Williams och kongresserna, men tvingades efter ett par år till en gradvis nedprioritering som jag hoppas kan reverseras i framtiden. Främst handlade det om att jag blev doktorand och jobbade på tok för mycket samt att jag hittade sporten capoeira som också tog upp mer och mer av tiden.

Jag hade alltid velat testa på någon kampsport men skrämts bort av inslag av auktoritet och stryk, kanske omotiverat. Capoeira, med sitt sydamerikanska ursprung, är mer en akrobatisk dans med starka kulturella inslag, t ex sång och gemenskap. Det finns inte heller någon tydlig tävlingstradition utöver de individuella mötena i rhoda (en ring av människor som klappar händer, sjunger och spelar instrument). Jag är särskilt förtjust i de mer akrobatiska inslagen (även om jag inte kommit så långt själv); sök på Youtube så förstår ni vad jag menar.

Tyvärr finns det en del konflikter mellan olika utövande grupper som till viss del förtar glädjen. Min grupp, en lokal filial till den världsomspännande Capoeira Brasil, upplöstes för ungefär två år sen då vår tränare flyttade till Stockholm. Jag har inte upptagit utövandet sen dess, men det kan hända att jag gör det i sällskap med min son Vilmer om han visar intresse när han blir äldre.

För tillfället är jag föräldraledig och ägnar mig åt långrandiga och smått absurda diskussioner med min 4-årige son. Till exempel: ”Man måste skjuta grisen först, annars springer den sin väg, för den vill ju inte att man skär stjärten av den.” Min snart ettåriga dotter kräver också rätt mycket uppmärksamhet.

När jag inte är föräldraledig växlar jag mellan rollen som projektledare för vidarutvecklingen av Uppsala Universitets studentportal och forskning inom teknologi förstärkt lärande inom olika eu-projekt. Arbetet med studentportalen innebär konkret att identifiera de behov som universitet har och därefter specificera hur dessa kan förverkligas genom tekniska lösningar. Jag ägnar mig också åt att skjuta på min disputation.

Jag forskar på hur den semantiska webben kan användas inom teknologiförstärkt lärande (kallas även ibland e-learning). Mer konkret skulle man kunna säga att jag forskar på system där individer har stor frihet i att utrycka sig med hjälp av metadata, överenskomna vokabulärer, begreppssystem osv. för att bättre kunna samarbeta och beskriva för sig själva och andra vad de vill/ska ha/har lärt sig. Förhoppningvis leder detta till att man kan själv välja sina verktyg och personligen hantera sitt lärande oavsett om det sker formaliserat på ett universitet, på arbetstid i ett företag eller helt privat för sitt höga nöjes skull. Dessutom måste man ta hänsyn till att lärandet inte är en isolerad aktivitet utan ofta sker ”just in time” eller som en del av andra aktiviteter. Gränsdragningen mellan en väldigt omfattande vision och det som ska in i min avhandling är som synes ännu en aning otydlig.

Den tid som blir över ägnar jag åt att programmera, se på föreläsningar online (t ex sajterna fora.tv och ted.com är stora källor till glädje) samt förstås konsumera science fiction i olika format.

Jag bor med sambo och två barn i Rickomberga i en fin lägenhet som dock börjar kännas för liten.

Engagemang

Privat är jag först och främst engagerad i min familj och de utmaningar det innebär att uppfostra och samtidigt ge utrymme för självständighet, nyfikenhet och kreativitet.

På ett annat plan är jag engagerad i att försvara våra rättigheter och friheter på nätet som blir allt mer ifrågasatta av lobbyister, särintressen och oförstående politiker. För närvarande handlar det mest om att bekämpa FRA-lagen, IPRED, och datalagringsdirektivet. Dessutom är nya dumheter som polismetodsutredningen och Acta (från EU) på gång. Jag har en känsla av att debatten ofta reduceras till kampen om vilka ord som ska användas och vilken betydelse och emotionell laddning dessa ord har, på grund av frågornas komplexitet. Nyspråk, skeva förenklingar och konstiga liknelser är de vertyg som används. Tyvärr leder detta till att kampen inte blir på samma vilkor då försvararna oftast inte är lika skrupellösa (som lobbyister) eller oförstående (som politiker), utan är noggrannare med sitt språk (t ex med att upphovsrättsintrång är inte detsamma som stöld).

Närbesläktad är frågan hur vi hanterar kunskap i samhället i stort. Vi har erövrat oerhörda mängder kunskap om oss själva och vår omvärld samtidigt som vi har möjligheten att i stort sett utan kostnad obegränsat dela med oss av den via nätet. Detta skulle kunna leda till en kulturell och samhällelig explosion där vi gemensamt löser de oerhörda problem som ligger framför oss i form av resursbrist, energibrist, pandemier samt mindre allvarliga sjukdomar. Tyvär ser vi hur detta hejdas av patent och vinstintressen som är uppkomna ur de traditionella affärsmodellerna. Jag tror inte att svaret är att kasta ut kapitalismen, men kanske bör den kompletteras på något sätt, särskilt när det finns starka inslag av allmännytta. Nå, jag har inga svar, men frågan engagerar mig.

Jag är också fascinerad och lite engagerad av de många övriga kriser som verkar hänga över oss, särskilt intressanta är finanskrisen och de närliggande energi- och resurskriserna, då de har potential att förändra samhället i grunden (jag rekommenderar www.chrismartenson.com/crashcourse för er som orkar). Jag erkänner att jag gillar domedags-science fiction (vem gör inte det?) och att dessa kriser är nästan lika underhållande. Men det förminskar inte det faktum att vi verkar ha allvarliga problem framför oss och att det vore idiotiskt att i alla fall inte utvärdera riskerna och fundera på om traditionella skydd som att ha en hemförsäkring är nog.

Förebilder

Så undrar Johan om det finns någon jag beundrar. Min tolkning av vad det innebär att beundra en person innefattar att man personligen skulle vilja besitta personens egenskaper och visioner, samt ha uppnått liknande framgångar som den personen. För mig känns det också naturligt att det är en samtida person.

Som första person som jag beundrar måste jag nog slå ihop tre personer i min närhet. Det är Mikael, Anna och Magnus som varit drivande bakom nätverket stoppaFRAlagen.nu och till viss del symboliserat FRA-motståndet. Tillsammans har de kämpat dag och natt mot etablissemangets arrogans och inkompetens genom att outtröttligt sätta sig in stora mängder dokument och argumentera med folkvalda och medier om vår digitala framtid. Att denna långkörare sen spillt över till debatten om IPRED, Acta, Datalagringsdirektivet och Polismetodutredningen gör bara att jag beundrar deras ork ännu mer.

Den andra personen jag beundrar är Richard Dawkins för att han med seriöst med fakta, logik och en underbar brittisk accent försvarar de icke-troendes plats i samhället. Då en värld där vi blir allt mer beroende av varandra och uppseglande konflikter kring våra begränsade resurser blir alltmer troliga är mitt intryck att de sekulära och humanistiska perspektiven är viktigare än någonsin att försvara.

Den tredje personen jag beundrar är Craig Venter för att han är en framgångsrik entrepenör med fantastiska visioner. En person som tar sig an att sekvensera människans genom, snabbare än en internationell allians av forskare med gigantisk budget, och sen växla om till att försöka skapa syntetiskt liv (och är på god väg) och därefter vilja lösa energiberoendet genom syntetiska framställda bränslen, är som taget ur en science fiction-roman.

Framtiden

Om tio år lever jag och min familj i ett fortsatt kulturellt, socialt och tekniskt rikt samhälle där vi kan glädjas åt små och stora saker. Jag har också haft modet att bli entrepenör och satsat på en idé som kombinerar min forskning med ett engagemang i någon viktig fråga. Jag har också återknutit kontakterna med fandom och börjat skriva sf-noveller som ingen läser, om en främmande civilisation där invånarna är svampar som tänker och kommunicerar genom att deras mycel växer och samverkar i komplexa mönster.

2 reaktioner till “Stafetten 4: Matthias Palmér, Uppsala”

  1. Det var ju inte igår! Tråkigt att det låter som det dröjer ytterligare ett tag innan vi ser Matthias i fandom igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *