Att se film som ett barn

Jag har förmodligen nämnt min fascination för asiatisk film förr. Jag har egentligen inte läst in mig, så jag vet inte mycket om det. Jag bara uppmuntrar maken, och han hittar en massa roliga filmer. Sedan tittar jag. Jag förstår ofta inte riktigt vad som händer, och ofta är det inte alls uppenbart vilken sida man ska sympatisera med och varför. Jag anar ibland syftningar till händelser och företeelser jag inte känner till. Det är roligt, och lite utmanande. Det är lite som att upptäcka en ny värld helt från början.

Jag misstänker att det är just där lockelsen ligger för mig. Det där att bara kasta mig in i en annan berättartradition och en annan kultur, och bara se — utan några speciella förväntningar eller krav eller ens analyser.

Det är lite som att vara barn på nytt. När jag var liten hade jag inte så utarbetad smak, helt enkelt därför att jag inte sett så mycket. Allt var nytt, och jag höll på att bygga upp en karta över verkligheten. Jag undrar ibland om intresset för fantasy och science fiction knyter an till den där bekanta men alltmer avlägsna känslan av att upptäcka världen. I fantastiken får man nya världar presenterade på silverfat. Men det finns ju genrekonventioner också, och man känner sig ofta märkligt hemtam även i de främmande världarna. Det är strömlinjeformat, kompetent utfört, och fast rotat i en och samma grundläggande kultur (vit, angloamerikansk, medelklass, o s v).

Efter att ha sett ganska många historiska filmer, fantasyfilmer och gangsterfilmer från Hong Kong, Kina och Korea börjar jag se en del mönster och ha en del förväntningar, men det är fortfarande nytt och ganska okänt och därför intressant på ett helt annat sätt än motsvarande filmer från Europa eller Nordamerika skulle vara.

En gång såg vi en kinesisk fantasyfilm gjord i amerikan för amerikaner. Den hade samma ingredienser som många av sina förebilder, men en berättarteknik och en sensmoral som känns igen från Hollywood. Fortfarande rätt skoj, men inte alls lika intressant eftersom jag fundamentalt känner igen alltihop.

Det här inlägget postades i Kåserier och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Att se film som ett barn

  1. Johan Anglemark skriver:

    Jag har sett extremt lite asiatisk film, men jag håller med: Det nya berättarperspektivet och de okända konventionerna gör det hela fascinerande. Det är en del av tjusningen med Bollywood också, även bortsett från de fantastiska sång- och dansnumren.

  2. Ante skriver:

    Det finns jättemycket skoj! Jag kan rekommendera A touch of Zen till exempel.

    Bollywood är fortfarande nytt för mig, men jag måste erkänna att jag är lite skeptiskt initialt till det där med sång och dans i film.

  3. Jag tycker om dansnummren i Bollywoodfilm. För mycket av västerländsk film har blivit till manus återberättade enligt strikta mallar. Dansnummer och liknande är ett sätt att återta filmmediet för bildkonsten.

  4. Ante skriver:

    ”har blivit till manus återberättade enligt strikta mallar”??

    Tja, för mig är film ett narrativ som består av text och bild, gärna i kontrast eller förstärkande symbios. Det är som en tecknad serie med en tidsdimension.

    Jag är fortfarande väldigt svag för saker som Kurosawa och Ford. Det är bildkonst för mig.

  5. Det jag finner begränsande är när film enbart används som ett medium för drama, vilket tyvärr oftast är fallet. De regissörer du nämner är undantag från den regeln.

    Ett ännu bättre exempel är Lynch, som ofta skapar scener av rent bildestetiska skäl, och låter det vara sekundärt att passa in dem i berättelsen.

  6. Ante skriver:

    ”ett medium för drama”? Jag förstår inte det heller.

    Menar du film som bara är någon sorts illustrerad bok, typ?

    På sätt och vis är det ju det den enda det är, fast med mer möjligheter. Ibland tycker jag inte det behövs mycket mer. Man kan illustrera på många olika vis och en del kan vara ganska givande.

    Å andra sidan kanske det är det du far efter, eftersom jag inte riktigt förstår dina formuleringar.

  7. Nej, jag menar snarare film som inspelad teater.

  8. Ante skriver:

    Nu förstår jag.

    Ja, det är väl att göra för lite av filmens möjligheter. Själv kan jag iofs knappt nåt om teater så jag vet ju inte riktigt vad teater går ut på…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *