Sf-musik igen

Jag har planerat ett tag att skriva ett genmäle till Johans artikel Det finns inget som heter science fiction-musik. Min huvudsakliga invändning gäller påståendet att musik inte är narrativ. Snarare skulle jag säga att merparten av all musik är är skapad just för att framföra berättelser.

Till att börja med har vi musik satt till poesi. Min erfarenhet från komponering är att tonsättningen spelar stor roll för hur berättelsen, och de flesta sångtexter är berättelser, framstår. Sedan har vi musik för dans. Det är förstås ovanligt med dans utan musik, och även dans är för det mesta narrativ, ofta genom att representera myter, eller som exempelvis i våra pardanser rituellt spela upp våra sociala konventioner. Vid det här laget har jag täckt in merparten av all musik som producerats, men till och med modern konstmusik, även om den inte representerar en specifik berättelser, följer ofta en narrativ mall med en inledning, ett klimax, och ett slut.

Följaktligen tycker jag inte att det är fel att påstå att ett musikstycke är science fiction om det representerar en science fiction-berättelse. Här kommer ett litet exempel från den musikaliska komikerduon Flight of the Conchords (som skulle kunna klassificeras som filk):

Det är heller inte svårt att finna exempel på musikalbum som i sin helhet utgör science fiction-berättelser. Österikiska mind.in.a.box gör inget annat. David Bowie’s 1. Outside är ett annat exempel på en cyberpunkberättelse i musikalisk form.

Jag tycker inte heller att det är orimligt att referera till musik som ingår i t.ex. sf-film för sf när den är skriven för att kunna ingå i den övergripande berättelsens sf-värld. Ett bra exempel är The American Astronaut, en rymdvästernhistoria där ett av de element som gör världen främmande för oss är människornas relation till musik.

2 reaktioner till “Sf-musik igen”

  1. Jag tror att jag har börjat komma underfund med att mitt problem med begreppen ”sf-musik” och ”fantasymusik” är att jag ser texten som extremt sekundär i musik. Jag kan höra en låt femtio gånger utan att egentligen lägga märke till texten, och gör jag det så glömmer jag bort den igen. För mig är texten att ornament, ytterligare en instrumentstämma, men vad den *säger* spelar ingen roll för mig. Jag lyssnar knappt på den.

  2. Ah, precis så lyssnar jag på musik också. Jag ser rösten som ett bättre instrument. Endast för ett fåtal svenska artister brukar jag verkligen lyssna på texten. Däremot gillar jag inte instrumental musik speciallt mycket.

    En låt jag fått väldigt mycket sf-känsla av är ”First we take Manhattan” (eller vad den nu heter) av Leonard Cohen. Jag blev mycket besviken då jag kollade på olika tolkningar av texten och ingen av dem var så sf-ig som min tolkning eller upplevelse.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *