Tarabagatai!

Ett fanmagazine från Johan Anglemark, Eddagatan 4 A, 753 32 Uppsala.

Fås genom SFF eller för det vanliga. Färdigställt i januari 1998.

Jag sitter och blir förbannad på en massa svin och önskar förtryckarjävlarna och profitörerna åt helvete, samtidigt som jag drar in en skaplig lön och kan unna mig goda viner och exklusiv whisky. "Vadå, vad gör du själv", undrar de blaserade yuppiewannabeerna när jag spottar på folk som tjänar pengar på andras elände. Ja, vad gör jag själv? Inte ett förbannat dugg. De har rätt, de jävlarna. Och vad skulle jag kunna göra? Vi lever i vad som förmodligen är det mest effektiva systemet att sköta mångmiljonhövdade samhällen som någonsin har provats, och de flesta alternativ åt vänster, höger och mittemellan skulle antagligen vara sämre. Det enda jag i praktiken skulle kunna göra är småsaker vars enda praktiska betydelse vore att ge mig en smula bättre samvete. Att det här systemet annars har så stora brister att det mycket väl kan leda oss käpprätt in i vår egen undergång är en annan sak. Vad som behövs är väl egentligen lite genetisk bearbetning av människor, lite fin genmanipulering. Det bör väl utföras i smyg av en väl sammansvetsad konspiration av läkare och forskare, annars kommer handikapprörelsen, EAP och Alf Svensson springande och försöker stoppa en. (Hmm. En tanke slog mig. Man skulle beväpna DHR, EAP och KDS med tunga vapen och tussa ihop dem. Det påminner av någon anledning mig om att H P Lovecraft vid sju års ålder låtsades heta L Valerius Messala och lekte att han torterade urkristna i amfiteatrar! Lekte med klossar kan jag tänka, och hörde inom sig massornas jubel när ännu en kristen slets i bitar av de tänkta lejonen. Helt fascinerande.)

Den själviska genen, hette det för några år sedan. Det är väl just den man skulle vilja identifiera och avlägsna. Om man på kuppen gjorde människan lite slöare och mindre benägen att överleva som art är väl ingen större skada skedd. Dö ska vi ju alla, förr eller senare, med eller utan äpple i munnen och senap på skulten. Möjligen skulle livet bli mindre färgstarkt, men då har vi ju alla tidigare generationers övergrepp att gotta oss åt i virtuell verklighet.

Tittar man däremot på en typisk svensk kongress idag (t ex Konfekt 97) så slås man av att den har en enorm slagsida mot åldrarna 20—39. (Flera av Konfektdeltagarna som är över 40 år var dessutom på kongressen huvudsakligen för att de blivit personligen inbjudna, vilket förstärker intrycket.) Det är väl bättre än för tio år sedan, antar jag, där slagsidan borde ha legat på åldrarna 16—29. Vi har trots allt haft en viss nyrekrytering (mest i Uppsala och Linköping), och de fans som var aktiva för tio år sedan har inte massgafierat, som generationen före dem. Intressant är att Internetgruppen av svenska fans är betydligt mer blandad; där finns flera fans i fyrtioårsåldern och uppåt som inte satt sin fot på någon kongress på 10—15 år eller mer.

Vad jag hoppas på är inte att vinna tillbaka fans från 60-talet, de har gafierat för gott, de flesta av dem, och skulle därför inte tillföra någon kontinuitet. Nej, jag hoppas att dagens 30—40-åringar inte gafierar eller slutar gå på kongresser under de år som kommer, så att deltagarna på en svensk kongress om tio år kommer att vara jämnt fördelade i åldrarna mellan 20 och 50 år. Då har vi nämligen en chans att få en fandom där ingen behöver känna att han hamnat på andra sidan åldersgärsgårn, vilket jag tror är vad som hände med väldigt många fans under sjuttiotalets andra hälft, när fandom invaderades av högljudda tonåringar. Brutala generationsväxlingar är alltid trista.

Eftersom jag aldrig varit så bra på att hitta på storylines råkade inte Bay-bay ut för särskilt mycket värt att uppteckna, men knappologi har jag alltid varit bra på så jag skapade ett land för honom att bo i. Landet Bayalla, landet som koloniserades av vikingar men undgått att upptäckas igen av omvärlden (utom av Tyskland under de bägge världskrigen, min fantasivärld hade aldrig tillfredsställt mig om jag inte hade fått några nazister, Tigerstridsvagnar och pickelhuvor att fantisera om) uppstod. Under åren 1974—76 befolkades Bayalla av tidningsredaktioner, fotbollsserier, museer, riksdagsval med fler uppdiktade statistiktillfällen. Jag skapade ett antal politiska partier, kommunister, DKK (de konservativa kristna), nationalsocialister i en salig blandning och slog tärning om hur riksdagsvalen förlöpte. (Eftersom ett val om året var några val färre än vad som tillfredsställde mig så förrättade jag val retroaktivt tillbaka till andra världskriget.) På ett analogt sätt avgjordes "allsvenskan" i fotboll.

Alla dessa händelser beskrevs i Nyhetsblaskan, Bayallas största tidning, som hann komma ut med 17 nummer innan den gick i graven. Jag hade då nyss fyllt tretton och hade helt enkelt vuxit ifrån det ganska barnsliga upplägg och namngivningsmönster som Bayalla hade. Men det kan nog sägas vara mitt första fanzine, med en upplaga av ett exemplar och hela fyra läsare.

Frågan är sålunda: Var ska vi göra av alla böcker? Jag kan inte med att sälja böcker som jag tycker om, eller ställa undan dem på vinden. Lenins samlade verk försvann upp på vinden några år innan vi sålde dem till Sten Thaning, och jag har skänkt bort en del skräppockets och sålt av dubbletter, vilket är mer än jag hade klarat för tio år sedan, men att ta steget längre och sälja hyggliga böcker för att skapa plats åt nya kan jag inte tänka mig. En faktor som också borde spela in är hur lätt det är att damma böckerna. Bok-Victor berättade en gång om en antikvariatshandlare i Uppsala som dammade en del böcker i sitt lager för första gången på några år och fick i sig en så stor mängd damm att han dog knall och fall, av akut allergichock eller kvävning. Det blev så många partiklar att hans andningssystem panikreagerade och lade av. Jag vet emellertid inte om slutsatsen man ska dra är att man bör damma av sina böcker ofta eller inte alls. Förmodligen antingen eller.

Jag skulle gärna vilja ha ett välstädat hem som inte ständigt är överbelamrat med bråte, men jag har ingen lust att leva ett liv utan tidskrifter, böcker och en massa projekt i luften. Alltså måste jag välja. Idealet vore naturligtvis att ha en så pass stor bostad att man kan förvisa bråten till ett rejält arbetsrum och bibliotek. Men kanske har jag fel? Kanske går det att kombinera vår nuvarande bostad med ett prydligt, välstädat hem? Jag antar att jag måste hitta den där svenssonkursen för att få svaret.

Slutet av högstadiet domineras av Tolkien, även om mer Heinlein slinker ner. I nian, och senare det första året på gymnasiet blir det mycket Bertil Mårtensson och Clifford Simak. Något senare även Lloyd Alexander och Sam J Lundwall. Samt Tolkien, så klart och Stephen Donaldson.

Mina första år i Uppsala läser jag mängder av Howards Conan, Farmers Riverworld, en massa Vonnegut samt Julian Mays Pliocene Exile-böcker. Moorcock dessutom, nästan uteslutande fantasyproduktionen från sextiotalet. Någon gång här plöjer jag också Zelaznys Amber-böcker samt läser en hel del Flann O'Brien och Lovecraft.

Efter ytterligare ett par år i Uppsala blir det mer blandat, lite Faulkner, Strindberg och mer Flann O'Brien. Det är inte enbart av fri vilja, till stor del styrs urvalet av vad jag läser på den litteraturvetenskapliga linjen. Mot slutet av åttiotalet snöar jag in på Chris Priest, och i nittiotalets början läser jag huvudsakligen Priest, Ian McDonald, Iain Banks och Mike Moorcock. Åren efter det en del Philip Dick, Pratchett och Roddy Doyle och de senaste åren mer Banks, Dick samt Robin Hobb och Diana Wynne Jones.

"Och en otroligt feminin frilla har han också." (Uppsnappat på tåget)

"Det finns få saker som säger mer om en människa än hennes bild av livet: om hon ser det som en väg, ett fältslag, ett växande träd eller ett rullande hav." (Karin Boye, Kallocain)

Scenen är total harmoni — ett palats där alla älskar sin nästa och lever i stor välmåga. De kan inte lämna det palats där de lever, men det stör dem inte. Palatset är för dem en gyllene bur och de tas omhand av underbar personal. Men en dag stormas palatset och sanningen uppenbaras för läsaren — de är livstidsfångar som fått sina minnen utraderade och behandlas med silkesvantar för att inte orsaka onödigt lidande (men ändå hålls inspärrade som avskräckning samt för att inte stöta allmänhetens rättsmedvetande). Vad som slutligen har skett är att folket tröttnat på att försörja dessa grova brottslingar varför de kastar sig över dem och lynchar dem. De dör utan att förstå varför.

Tänk er en gammal nedgången gumma på stan, sliten, hemlös, sjuk och trött på livet. Om man gav henne gift och sade: Det här är ett gift, ta det så slipper du leva mer, och hon tog det, skulle man kunna fällas för det? Och skulle man ha handlat rätt?

Den 26 december 1979 utropade Robert Ben Madison, en 13-årig högstadieelev i Milwaukee, Wisconsin sitt sovrum som oberoende suverän stat: Kungariket Talossa. Han besteg tronen under namnet Robert I. Med början under 1981 släpptes andra in i RT (Regipäts Talossán; kungariket Talossa) som medborgare. Demokratiska val började hållas 1981 och landet blev konstitutionell monarki 1985. Efter flera kriser åren 1986-1988 rörande vem som skulle vara kung skrevs en ny constituziun i slutet av 1988 som bekräftade Talossas demokratiska väsen. Madison har behållit en framstående roll, som kung och som en av det progressiva konservativa partiets ledande ljus, men andra medborgare har också intagit framskjutna positioner. Under dessa nitton år har Talossa haft över 60 medborgare, från USA, Kanada, Québec, Frankrike, Schweiz, Norge, Australien, Italien och Storbritannien. [...]

RT:s politiska liv omfattar flera politiska partier. Januari 1998 sitter fyra partier i cosân: Progressiva konservativa partiet, Els Zefençadéirs del Päts Talossán (Landet Talossas försvarare, eller ZPT), Raßemblamáintsch dels Citaxhiens Talossáes och Talossas kommunistparti. [...]

Har du svårt att få plats med dina böcker? Då ska du köpa Bigott - det portabla bokbålet. Diameter 56 cm, komplett med gnistskyddet Moralist™ i smutsavstötande grafit och värmeisolerande 16 mm

bottenplatta. Den lättmonterade rökavledaren

Autodafé™ finns som tillbehör.

Medföljer gör "Guide över anstötlig litteratur",

komplett med motiveringar ur tre olika moralistiska

synvinklar - chict socialistisk, apokalyptiskt kristen och

navelskådande islamitisk. Läs om varför du ska förvandla

Malone dör, Madame Bovary och Grottbjörnens folk till aska,

medan du med gott samvete kan låta Lady Chatterleys älskare,

Fröken Smillas känsla för snö och Markis de Sade stå kvar i hyllan.

Bigott - ett måste för dig som behöver mer

plats i bokhyllan. Nu endast 995:- inkl. moms.