Tarabagatai! 2

Ett fanmagazine från Johan Anglemark, Eddagatan 4 A, 753 32 Uppsala.

Fås genom SFF eller för det vanliga. Färdigställt i mars 1998.

 

Namnet och tendensen

Oundvikligen har folk undrat om namnet. Det kommer väl i och för sig inte som någon överraskning, men jag hade kanske trott att folk skulle ha grubblat i sina stilla sinnen snarare än yttra det högt. Jonas Ahlberg har dekonstruerat namnet på ett mycket anagrammatiskt sätt, men egentligen är det mer våld än nöden kräver.

I slutet av 1860-talet skrevs ett studentspex, en s.k. operabuffa, vid Södermanlands-Nerikes studentnation i Uppsala. Det utspelar sig på Madagaskar och de madagaskiska människoätarna häver ur sig ett och annat på sin rotvälska. När de blir riktigt exalterade upplåter de skriet Tarabagatai! De säger även "Jablonoi Krebet!", "Nova Zembla Severowostochnoj", "Olarion Polarion Gessimarion!" och "Tapet molares vilorum!", men det kändes inte lika fotogeniskt att ha som namn på ett fanzine.

Tarabagatai! är alltså en symbol för den exalterade entusiasm som detta fanmagazine ska alstra i era sinnen. Eller nåt. Sedan märker jag att det blir ganska mycket politik. Jag är inte särskilt intresserad av att diskutera politik, egentligen; vanligen blir det mest att man står och kastar argument efter varandra, inte så mycket för att övertyga någon som för att bevisa för sig själv att man står för sina åsikter och inte tänker låta dem som har fel stå oemotsagda. Däremot är jag naturligtvis ganska politisk av mig. Förmodligen har det med min uppväxt att göra. Jag växte upp ensam med mor och syster, och vi hade aldrig några pengar. Utlandssemester eller nya kläder annat än för att de gamla hade tjänat ut var inte ens något jag funderade över, det var så uppenbart barocka idéer. Självklart var vi inte fattiga eller for illa, det var det inte många svenskar som behövde göra på 60—70-talen, det var bara det att det aldrig fanns några pengar över efter att hyra och räkningar var betalda. Men när man efter en sådan uppväxt kommer i kontakt med människor som är uppväxta i villa, som ser skidsemester, utlandsresor och annat som självklarheter och som utan att blinka tycker att man kan skära ner ytterligare i välfärden, ja då är det svårt att hålla tyst. Det är en sak om de anser att det tyvärr är nödvändigt, men det är de där annwibblarna som inte förstår vad det innebär att sakna pengar som gör mig förbannad.

Men jag ska försöka avhålla mig från politik, ljuger jag med korslagda fingrar bakom ryggen. Tro’t den som vill. Då diskuterar jag hellre religion. Där har jag gått från en tämligen typiskt ateistisk vänsterattityd som sett religionen som det stora onda, det som orsakar allt lidande och alla krig och därför ska utrotas till varje pris, till att se (vad jag anser vara) sanningen i vitögat: Det är inte religionen som gör detta. det är vi människor. Det spelar ingen roll om vi är kristna, muslimer, kommunister eller njoejdschare. Vi slår ihjäl varandra ändå i den heliga övertygelsens namn.

M/S Titanic

Den otyglade marknadsekonomin är vår Titanic. Oj, vad den glänser, hej vad det går, men vad är det som skymtar vid horisonten? Inte kan väl det här skeppet sjunka? Det är ju överlägset alla skepp som tidigare byggts. Tyst på er, bakåtsträvare och domedagsprofeter. Det är meningslöst att spekulera i eventuella isberg vid horisonten, och dessutom klarade vi dimbankarna bakom oss riktigt bra. Jag skulle inte vilja vara tvungen att avstå från komforten på det här skeppet bara för några kraxande kråkors skull. Vi tar problemen som de kommer.

1998

Hur kan det komma sig att det är 1998 utan att det är science fiction? Det är mig en gåta. 1998 kan inte vara ett årtal som man skriver bara sådär när man undertecknar blanketter och brev. År 1998 flyger det atomdrivna enmansfordon mellan skyskraporna i städerna, det vet ju varenda människa. 1999 är det år som månbas Alpha färdas i rymden med skepp som heter Örnen och Falken; det visste jag redan 1976. Och om månbas Alpha kommer att slitas loss för sin färd i universum om ett år så måste ju den finnas redan i dag. Var är den? Här kan man ju tänka sig att den har byggts någonstans i lönndom, och att allt som ska ske mellan nu och år 1999 kommer att ske med rasande fart. En annan tanke är att de aldrig lyckas lösa problemet med äldre datorsystem som inte begriper att år 2000 inte är detsamma som år 1900. Kanske är det dessutom så att de ryska kärnvapenarsenalerna är inställda på att avfyras automatiskt år 1900, som någon form av testprogrammering. I sådant fall kommer man nästa år att ta 1999 i repris ett oändligt antal gånger, eftersom man inte vågar annat. I den vilda jakten på att hitta lösningen på problemet hetsutvecklas vetenskapen, och vi når den situation som beskrivs i Månbas Alpha. En vacker teori, som dessutom håller för Occams rakkniv. Det gör alla mina teorier. Den ger oss dessutom gott om tid att uppnå den teknik som krävs för att återskapa 2001 i verkligheten.


Cucumbers may provide non-culinary entertainment for young women, but they they fail miserably as food.

–Rob Hansen


 

Vad gör en kongress bra?

Varför blir vissa kongresser lyckade, medan andra misslyckas totalt? Finns det något bra recept att följa när man funderar på att arrangera en kongress? Jo, skulle jag vilja säga, det finns det. Jag har skrivit ner några viktiga punkter som jag anser är avgörande för en bra kongress. Jag inbillar mig att de är så pass generella att de utgör goda råd i största allmänhet, och att de inte är alltför självklara och onödiga. Men vad vet jag? Smaken är ju som bekant delad.

De viktigaste sakerna att tänka på är program, bar och trivsel. Ett bra program sprider en känsla av att folk har ansträngt sig, och det i sin tur bidrar till en god stämning. När man har åkt på kongress så vill man att arrangörerna bryr sig om en och har ansträngt sig, även om man inte besöker några programpunkter. Bra programpunkter kan naturligtvis se ut på flera olika sätt, men det är viktigt att de innehåller duktiga, intressanta och/eller roliga människor. Dessutom finns det fans som åker på kongresser huvudsakligen för att lyssna på programpunkter, och först i andra hand (om ens alls!) för att träffa andra fans och dricka öhl. Dessa kallas neofans när de är nya i fandom och serconister när de varit med ett tag. Lägg ner tid på programmet, svarva inte bara ihop det på en vecka eller två. Anpassa det efter den publik ni vill locka, så att det får en serconistisk eller fannisk prägel. Dagens svenska fandom är så liten att man förmodligen har både serconister och fanniska fans som tilltänkta besökare, och då bör man försöka avspegla det i programmet om man tror sig kunna det utan att riskera att det blir varken hackat eller malet.

Baren är enklare att lyckas med. Se till att ha ett gott och billigt sortiment av öl, och en trevlig plats att dricka det på. Soffor, eller bekväma stolar och bord är en god idé om möjligt. Mitt ideal för en bra bar är som en brittisk pub. Lite murrig, halvdaskig belysning och lågt möblemang. Lagom mycket plats. Det bör finnas sittplats för ungefär halva kongressen samtidigt. För stort känns ensligt, för litet är trångt. Men framför allt, se till att ha ett bra sortiment av under- och överjäst öl till priser som folk har råd med. Whisky är ett plus, men inte nödvändigt.

Och så trivseln. Försök att skaffa en mysig lokal, inte en skolmatsal, tom flygplanshangar eller något annat charmlöst, trist ställe. Idealet är ett mysigt litet hotell, men det ställer till andra problem, problem som vanligen visar sig olösliga i Sverige. (Dyra barpriser, dyra hotellrum med mera). Försök att ha en så pass stor kommitté att ni inte behöver slita ut och stressa ihjäl er. Stressade kommittémedlemmar är ofta stingsliga och snarstuckna. Tanken är att även kommittén ska kunna trivas, vilket leder mig in på det viktigaste av allt: Utgå hela tiden från er själva! Gör en kongress som ni skulle vilja besöka, inte en som ni hoppas och tror att någon tänkt målgrupp ska tycka om. Det är era vänner ni bjuder in, eller åtminstone era blivande vänner. Det är inte några "kunder".

Nu anser några att jag har glömt det viktigaste, hedersgästen. Men hedersgästen spelar ofta en mindre roll för om kongressen blir lyckad eller inte. Huvudpoängen med att ha en hedersgäst är att locka folk och att just hedra någon som utmärkt sig som författare eller fan. Det är viktigt att hedersgästen är trevlig, annars drar han/hon ner stämningen, men det är inget partydjur man är ute efter, som ska dra upp tempot och öka trivseln på kongressen. Däremot är det så att ju mindre kongressen är, desto viktigare är det att gästen är trevlig och desto mindre intressant huruvida han/hon är känd. För en 300-personers kongress vill man ha ett stort affischnamn som kanske David Brin. Huruvida Brin är trevlig eller inte spelar mindre roll, de flesta kongressdeltagarna kommer ändå inte att umgås med honom. På en 35-personerskongress däremot kan en hedersgäst som Iain Banks lyfta hela arrangemanget eftersom alla får en chans att umgås med och inspireras av honom.

I detta sammanhang är det också lämpligt att nämna marknadsföring. Folk (även fans, trots att de ofta liknar fä) är tröga att fatta beslut och påverkas mer av upprepade budskap. Ser man bara en reklamlapp, eller bara på ett ställe (i SFF, i SF-bokhandeln, på Internet osv.) är det lätt att få intrycket av att kongressarrangörerna antingen inte riktigt vet hur de ska göra reklam för sig (och vet de då hur man gör en bra kongress?), eller kanske inte tror på sig själva så pass mycket att de vågar sticka ut huvudet och tala om att de finns. Skicka ut reklam på flera sätt. Ett annat praktiskt knep är att be dem man vill ha med på kongressen att sitta i någon panel...

Ur verkliga livet I

På tåget blev jag häromveckan åhöra vittne till ett par unga människor som diskuterade en gemensam vän, låt oss kalla henne Petra. Det var vad de kallade henne, så det får duga. De förbluffades över att hon vägrade tala utländska språk. De hade varit med henne i både videobutiker samt på tågluff, och hon vägrade blankt att tala vare sig franska, engelska eller spanska. Möjligen franska, om det var alldeles nödvändigt. Detta fall av, tycker man, uppenbart uselt självförtroende för sin egen förmåga att uttrycka sig muntligt på utrikiska, retade hennes två bredvid mig sittande vänner till den grad att åtminstone killen med ett glatt skratt berättade om hur han aldrig försatt ett tillfälle att försätta henne i situationer där hon tvingades välja mellan att tala engelska och att göra bort sig. Exempelvis i videobutiken, där de kunde se ut en film med amerikansk titel och han sedan inför uthyraren sade "Vi vill ha den där filmen..., Petra, vad var det den hette igen?"

Vänskapen är liksom dumskan förunderlig.

Ur verkliga livet II

För några veckor sedan hamnade jag på SL-pendeln bredvid ett par flickor som arbetade som växeltelefonister på Ericsson. De diskuterade olika fasta situationer de råkade ut för, bl.a. de uppringandes oförmåga att förstå hur stort Ericsson är. Den ena tjejen sade "och så ringde han för att fråga efter killen med en piiiismejker, och jag sa vadå han me piiismejker, jo han me glasögon å piiismejker. Alltså att de inte fattar att det kan finnas många med piiismejker på Ericsson och hur ska jag kunna veta vem som har piiismejker, men Gud, tänk att jobba med piiismejker, tänk om den lägger av! Det finns säkert många som har piiismejker utan att man vet om det, men en piiismejker syns ju inte på utsidan, så att fråga efter han med piiismejker, det går ju inte!" Vid det här laget stod det klart att de båda tjejerna var utsända av besserwissercentralen, för att avslöja och oskadliggöra eventuella besserwissrar. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag stod emot och höll käften under hela diskussionen, trots att det var väldigt nära att jag hysteriskt avbröt dem för att skrika "För i helvete, det heter PEJSMEJKER!" Och när jag tänkte det så log jag, för då slog det mig att det här skulle Anders och Marcel ha kunnat förvandla till en bra novell i Bädol, där jag hade slitit upp en k-pist och sprejat ut deras hjärnor över hela vagnen. Blotta tanken på det gjorde att trycket i besserwissersjälen lättade en smula.

Den svenska långfilmen

Jag har precis fyllt år, och av Linnéa fick jag ett ypperligt roligt och intressant verk på CD-ROM som heter Den svenska långfilmen, en filmografi över den svenska filmens första 100 år, med uttömmande fakta om över 2 500 filmer; affischer, stillbilder, innehållsreferat, recensioner med mera. Mycket fascinerande och lätt att drunkna i. Titlar som Lattjo med Bocaccio har något salafanniskt över sig. Jag fastnade av någon anledning vid innehållsreferatet till porrfilmen Sommaren med Wanja, släppt 1980 i regi av Heinz Arland. Så här skriver filmografen:

"Blonda Wanja speglar sig till jazzmusik. Hon är naken. Börje sitter och arbetar på sitt kontor, men tröttnar. Han ringer Wanja. Wanja ligger i sin säng i ett genomskinligt nattlinne och pratar med Börje. Hon berättar att hennes man Anders är på kurs för att komma upp ett par pinnhål. Det förstår Börje att vi alla måste ibland. Wanja undrar om Börje är på väg till henne. Börje väntar sig inte denna invit men finner sig snabbt och svarar att han kommer omedelbart. Wanja skojade bara. Börje vill komma, men får vänta till nästa dag, för Wanja ska åka och bada. Hon onanerar under tiden och berättar det för Börje. Sen måste hon sluta. De säger hej och Wanja onanerar vidare.

Stockholms skärgård an vacker sommardag. En ung man med stora fjuniga polisonger och korallhalsband sitter i en motorbåt. En brunett kommer upp ur kajutan. Hon smeker sig. Wanja ligger på en klipphäll och smeker sig. Pojken med korallhalsbandet och brunetten har sex. Wanja smeker sig vidare.

Börje läser tidningen. Hans fru Lena syr. Hon bär en sned peruk och undrar om Börje haft det bra på jobbet. Börje vill läsa tidningen, men hustrun vill älska. Börje ger med sig. De älskar. Brunetten och polisongerna är också i huset. De har sex igen, i en svart skinnsoffa. När Börje och hans fru är färdiga tittar de på i smyg.

Dagen efter är det höst. Wanja blir hämtad av Börje i hans silvergrå Mercedes och de kör ut till Börjes stuga där de kan bada bastu ostört. Börje hoppas att han har rätt nyckel med sig till stugan. Det har han. Efter att ha vänslats i soffan går Börje och Wanja in i bastun och har sex.

Under tiden stoppar Börjes hustru, iförd endast ett litet kort förkläde, smutsigt porslin i diskmaskinen. Sedan går hon ut och pratar i telefon med Mona som bjuder på fest. Under tiden smeker hon sig, och Börje och Wanja fortsätter att ha sex i bastun. Börje säger sig märka att det var länge sedan Wanja fick något, och det ska det bli ändring på, lovar han. Lena talar vidare i telefon och smeker sig. Börje och Wanja har nu gått ut till en gungstol där de fortsätter att älska. Börje vill göra en bakis och det får han. Lena säger hej till Mona. Börje och Wanja har nu gått in i sovrummet och avslutar så småningom sitt samlag.

Det är fest hos Mona. Börje och Lena och Wanja är där tillsammans med en grupp andra människor. Lena hånglar med en man i soffan. Wanja berättar för en rödhårig väninna om gårdagens äventyr i en återblick från färden till Börjes stuga. Det blir motorstopp på vägen och Börje får gå till en gård för att hämta bensin. Då han försvunnit bort i vägen kommer tre hjälpande män i en blå Volkswagen och en av dem säger ’Titta där sitter en kabel ju’. Wanja tackar männen på det enda sätt hon kan. En av dem har sex med Wanja medan en mest står och tittar under motorhuven. Sedan går han till ett träd och kissar. Därefter kör de tre vidare. Då kommer Börje tillbaka med bensindunken. Wanja startar bilen. Börje utbrister ’Och jag som har kånkat!’

Den rödhåriga väninnan Katja berättar att hon och hennes rumskamrat Yvonne, som har peruk och duschar länge med peruken på, brukar smeka varandra med en massagestav. ((Inte i duschen får man hoppas!)) Detta återges i bild. Hon berättar även att de lyckats förföra brevbäraren. Även detta återges i bild. Brevbäraren kommer med posten, och säger ’Va nu då?’, när den skjuts upp ur brevlådan igen. Han ringer på och slits in av de två flickorna och sedan har de tre sex. Brevbäraren är samme man som hade sex med Wanja vid motorstoppsincidenten, tror Katja, och det är det också.

På festen är man ogenerad och flera visar sina bröst, könsorgan etc. Wanja ser ett foto på Börjes son. Det är polisongen! I ännu en återblick, från skärgården, har han och Wanja sex.

Nu har nästan alla på festen sex. Börje vill att Wanja ska vara med, men det vill hon först inte. Sedan har hon ändå sex med de flesta männen där. Alla har sex med alla. I slutscenen ligger de i en enda stor hög."

Den svenska långfilmen 98 är utgiven av Norstedts multimedia och fungerar med både Mac och PC. En guldgruva, inte främst för pekoralälskare, utan för alla filmälskande kalenderbitare.

 

Brev

Jonas Ahlberg, Göteborg:

[....] Du har naturligtvis helt rätt i att fandom, liksom all annan social verksamhet förresten, behöver en historia. Och kanske är Internet helt enkelt det som är räddningen dels, som du verkar antyda, för att många kan delta i fandom genom att vara med i mailinglistor, läsa nyhetsbrev, visa upp sig på sina hemsidor, eller besöka fanniska dito, både längre del av sina liv, samt utan större ansträngning, som ett kongressbesök t.ex. skulle innebära; dels för att historiskt material kan göras lättare åtkomligt, genom att äldre fanzines, kongressmaterial, m.m. dras fram ur gamla gömmor och görs om till HTML-dokument, osv.

Sf-fandom har på så vis en större livskraftspotential än t.ex. Spice Girls-fandom och kan genom sin bredd (fannisk aktivitet + sf-intresse + ev. något mer) förmodligen dessutom hålla kvar intresset längre tid. Sedan vet man ju aldrig om det räcker för att också höja medelåldern på kongresserna…

Sedan kan man ju spekulera i om vad en alltmer ålderstigen fan(ne) kan ta sig till i sin iver att pådyvla andra sin fanniskhet och historia. Minns mitt första kongressbesök i den allra första början av 80-talet, då jag, ledd av en dittills god vän och utan att veta särskilt mycket om något egentligen, trädde in i Club Cosmos (vill jag minnas) kongresslokal i Järnbrott (??) och möttes av äldre herrar med skägg, som medelst ursinniga vrål försökte blöta ner så många andra kongressdeltagare som möjligt med förmodligen öhl. Det tog ungefär sju år innan jag bevistade min nästa kongress. Men vad jag vill säga är, att hög medelålder möjligen inte alltid kan frånkopplas epitetet "högljudd tonårsmentalitet", om nu någon skulle vilja påstå det.

<<Jag: Nja, högljuddhet och barnslighet verkar ha mer med Y-kromosomen att skaffa än med åldern. (Låt vara att man med tilltagande ålder ofta — men inte alltid — berövas de fysiska möjligheterna att bete sig på det mest kringfnattande skränsättet.)

Fanhistoria finns det gott om källor för, för den som letar. Fans har alltid haft en förkärlek för "timebinding", att hålla historien levande. Därvidlag vet jag inte om Internet är något annat än ett nytt medium. Som lättillgänglig brännpunkt, däremot (det som på den gamla käcka fanslangen med ett helt nödvändigt inlån brukade kallas "focal point"), och som kommunikationsmedium att entusiasmera andra genom, är Internet en gudagåva. Fandom handlar väldigt mycket om entusiasm. Man sliter och gör kongresser och fanzines för att det är roligt, för att det gör folk entusiastiska. En ljum fandom har redan tagit de första stegen mot graven.>>

Orättvisor och solidaritet är ämnen som är svåra att prata om idag tycker jag, för det blir lätt väldigt ensidiga, eller irriterade diskussioner. (Ta exemplet med invandrare, där man idag verkar vara antirasist, bara för att man inte är rasist.) Det verkar också finnas en stor ovilja bland makthavarna att diskutera etik. När man gjort något som strider mot folks känsla av rättvisa, som att t.ex. gå på krogen och äta och dricka lite för gott och för mycket, på skattebetalarnas bekostnad, ja då försvarar man sig och lägger locket på, i stället för att diskutera vilka ramar som skall gälla.

Fast, det kanske görs bakom maktens lyckta dörrar? Man kanske har rannsakat sig själv i tysthet? Jag vet inte. Jag blir bara så trött på att läsa i tidningarna om ännu en fetlagd, rödnäst pamp som tagit i lite för mycket. (Det är i det här sammanhanget inte alls bara män som är feta. Tänk på Mona Sahlins dubbelhaka under hennes populära period!) I Göteborg, t.ex. har nu vissa politiker beslutat om att även fortsättningsvis få fri bensin till sina tjänstebilar, trots att vi alla måste spara. Det är möjligt att de gör ett bättre jobb och tjänar pengar åt kommunen på så vis, men då måste de tala om för människor varför fri bensin är så bra i detta läget. Men politikerna verkar inte fatta att det här är en etikfråga som måste upp på dagordningen. De är gissningsvis livrädda för att bli av med sina förmåner, eller?

<<Jag: Tja, här har jag vad som verkar vara en tämligen ovanlig inställning, och det är att problemet är skillnaderna i villkor mellan den offentliga och den privata sektorn. Den privata sektorn ger mycket bättre villkor åt sina anställda, med högre löner, utlandsresor och dyr representation för att det handlar om konsumenternas pengar. Deras leverne driver upp priset på produkterna, vilket gör att vi alla får betala dyrare. Det anses vara helt OK. Om politiker och offentliganställda gör samma sak, då blir det ramaskrin, för de gör ju slut på våra pengar! Det är ju vi som får betala, till skillnad från i den privata sektorn, där det är... vi som får betala. Men privat är fint och den som lurar konsumenterna att betala mer än nödvändigt för datorer och cd-skivor är smart och passar på när tillfälle gives, medan de offentliganställda som vill ha samma villkor är skurkar.

Nej, håll räfst och rättarting med hela klabbet. Att använda andras pengar till egen överkonsumtion är lika fel när det är konsumenternas pengar det handlar om som när det är skattebetalarnas.>>

Riktigt kusligt tycker jag att det blir när sossar med tjugotusentals kronor i månadslön och en massa förmåner, säger sig ha kvar sina socialistiska ideal, eller när en EU-politiker i TV påstår att han är solidarisk mot sitt parti, trots att han inte skänker det några av sina hutlösa traktamenten. (Vad jag förstår låter många svenska politiker sina traktamenten gå mer eller mindre oavkortat till sina egna partier.) De verkar tro att det räcker med att säga att man är socialist eller solidarisk och har inte fattat att ord kräver (rättrådig) handling.

<<Jag: Jag förstår inte varför det skulle vara särskilt nobelt att avstå sina feta traktamenten till ett politiskt parti. Annars håller jag med dig. Emellertid är det lätt att döma andra: den situation de de facto befinner sig i är att avstå från pengar som de skulle kunna göra mycket roligt för, och som de ser andra runtomkring sig ta emot utan samvetskval. Tanken på att göra uppoffringar som inte leder någonvart är svår att smälta. Jag tror att de flesta moderna socialister mer eller mindre medvetet anser att för att samhället ska ta ett tillräckligt stort steg i rätt riktning krävs det en genomgripande förändring. Det enda som händer om de personligen avstår från livets goda och de fördelar som kapitalismen onekligen för med sig på kort sikt i den industrialiserade världen är att andra får mer och lever gott, medan de avstår från sådant som skulle gjort deras egna liv bättre. Det är lite svårt att se vad gott det skulle föra med sig.>>

När jag den 22/1 läser i ditt fanzine att "Snart är det jul igen", ryggar jag först till och tycker mig se en massiv anglemarksk julångest och det lite skojiga scenariot dyker upp, att du redan börjat känna plåga inför julen!

<<Jag: Sadist där!>>

Avsnittet om det goda/ dåliga livet, som har rubriken "En scen och en tanke" är som hämtat ur en bok av Torbjörn Tännsjö. Läst något av honom? Rekommenderas varmt! Du kommer att gå i taket och ditt nästa fanzine kommer uteslutande att handla om för eller emot aktiv dödshjälp, självmordskliniker, lyckopiller, osv.

<<Jag: Nix, jag har inte läst något av Tännsjö ännu, om man bortser från hans debattartiklar i dagspressen. Jag tycker att han verkar kul, det är mycket jag inte håller med om, men han tvingar verkligen folk att tänka efter både en och två gånger. Eller reagera med reflexmässiga försvarsmekanismer.>>

 

Hans Persson, Linköping:

Sent om sider har jag kommit mig för att läsa ditt fanzine. Det visade sig vara en god idé eftersom fanzinet var bra.

Jag noterar intresserat att jag håller med dig om nästan alla kommentarer (fankontinuitet, ungdoms"fanzines", julelände, bokhyllor, svenssonkursen). Jag brukar sällan drabbas av så akuta attacker av medlidande som du tydligen gör, men det blir vanligare eller något. Det beror säkert på att min politiska ståndpunkt ursprungligen låg bland FMS och liknande. Det (och intresset för politik över huvud taget) har gått över och åsiktscentrum har flyttat sig en del åt vänster (relativt sett, inte absolut), men framför allt i någon riktning bort från skalan. Jag bryr mig oftast inte om politik, och när jag gör det så är det bara i någon enstaka fråga. Enligt någon på TV igår så är det tydligen symptomatiskt för ungdomar idag, så tydligen är jag inte så mossig som jag trodde.

Dina utläggningar om vad du läst genom tiderna gjorde mig nyfiken, så jag var tvungen att ta en titt i min egen lista över lästa böcker. Jag har tyvärr bara fört den i lite över tio år, vilken ungefär sammanfaller med att jag slutade på gymnasiet. Det fanns en del urskiljbara perioder där också (86 TSR-fantasy, Lovecraft, King; 87 King, Asimov, Pratchett, fantasy; 89 horror; 90 Gibson, Eddings, referenslitteratur om skräck; 91 referenslitteratur om sf; 92 McDonald; 93-94 kurslitteratur engelska; 95 Hamilton. Pratchett, referenslitteratur om SF och McDonald är trådar som sträcker sig från respektive startpunkt och till nutid, övriga är mer lokaliserade klumpar.)

Bokhyllor är ett problem. Jag (det är i princip bara jag som köper böcker) har just nu tio bokhyllor med böcker och diverse aktuella tidskrifter och facklitteratur. I källaren ytterligare ett par hyllor med gamla tidskrifter, gammal kurslitteratur och liknande. Dessutom finns en hel del barn- och ungdomslitteratur i lådor både hemma och hos mina föräldrar. Den ska väl snart fram också, antar jag.

Jag har inte vågat räkna, men jag misstänker att jag köper mellan 100 och 200 böcker per år. Nästan uteslutande antikvariskt, dock, så det blir inte speciellt dyrt. Men plats tar det. Häromdagen kom det tre (3) postsäckar med amerikanska pocketar från Chris Drumms antikvariat. Som tur var så var jag inte ensam om den beställningen. Som du säger, man kan ju inte sluta att köpa böcker.

Över huvud taget: Ett bra fanzine. Gör fler!

<<Jag: Tack!>>

Dessutom hörde jag av

Mats Henricson, som skickade ett uppmuntrande tillrop. Skriv ett loc vetja, svarade jag. Han replikerade att det var just det han hade gjort. Nänä, du hamnar allt i wahf-kolumnen, Mats.


Some people couldn't get a clue during clue mating season in a field full of horny clues if they smeared their bodies with clue musk and did the clue mating dance.