När det är kongress i Uppsala och man själv arbetar i Malmö finns det ett otal sätt att överbrygga avståndet, de flesta mer eller mindre opraktiska eller dyra, men när agnarna är bortsållade finns likväl kvar två: tåg och flyg. Det som fick mig att utan att tveka välja tåget var inte så mycket irrationell solidaritet med spårbundna kommunikationsmedel som det faktum att SFF-sändningen var fyra dagar försenad. Det var lika bra att hålla den till fredagen och då passa på att ringa äkta fans längs rälsen för att de skulle kunna få sändningarna på perrongen. Denna form av uppsökande verksamhet har länge använts inom socialvården med överlag positiva resultat.
På tåget utbröt nu från min sida en verksamhet som skulle fortgå i princip oavbrutet från Malmö till Uppsala. Efter att ha ordnat in den även med mina mått mätt respektabla packningen (sovsäck axelväska samt fem kassar fanzines och en dagstidning) var det lagom att ge SFF-sändning 53 till Jan-Erik Zandersson, som stod på Lunds central och i utbyte försträckte mig den öl jag glömt köpa själv och tvingats panikbeställa per telefon. Ylva Spångberg visade sig vara ungefär 30 sekunder försenad, men fick sitt exemplar av Jan-Erik. En liknande form av torghandel utbröt några timmar senare på Linköpings central, där Andreas och Carina emottog SFF-sändningar till hela Linköpingsfandom, gav mig FANDOM, INC och sålde en Starmont Reader's Guide om Alfred Bester för futtiga 50:- eller vad det nu var. I Stockholm var det tänkt att alltid lika eminenta Glenn Petersen skulle ta emot exemplaren för sin och Maths räkning men uppenbarligen hann han aldrig dit utan fick istället SFF-sändningen två timmar senare, på Tröstcons förfest; jag hoppas att han ursäktar. Mellan dessa tre uppehåll fanns gott om kärt pyssel för min del, på det att SFF-sändningen förvisso var kuverterad men varken addresserad, stämplad, tejpad eller märkt med avsändare. Jag vet inte vad de polska turister som satt mitt emot skapade sig för idéer om mina göromål, men de visade ett påtagligt intresse som tyvärr aldrig kunde kanaliseras i verbal kommunikation eftersom de var just polacker och mina kunskaper i polska inskränker sig till några futtiga diktsamlingar av Miczyslaw Nowicki. Vänliga leenden och åtbörder antydde dock att de sympatiserade med mina göromål, men föredrog att göra det på behörigt avstånd.
När man tröttnade på det fanns då förstås fanzines och guiden till Bester (tämligen intetsägande), men även Badrumskranen av Jan Myrdal (ganska skoj, men upphaussad i onödan), Amatören av Lars Saabye Christensen (bättre men inte alls lika bra som densammes Beatles. Innehåller dock några odödliga sekvenser) samt nya numret av homotidningen Reporter, som visserligen inte hade några dragshowscener av Stelan Stenudd men väl ett uppslag om Inger Edelfeldt att komma med i avlägset SF- och fandom-hänseende.
När jag klev av i Uppsala var jag utmattad bortom allt förstånd av allt detta tramsande på tåget - däremot inte hungrig, eftersom den näst intill oförstörbara makaronipudding som de svage kalla degens lunch (felskrivningen får ses som det undermedvetnas senkomna sätt att uttrycka den inre vånda maten framkallade) hade koagulerat i magsäcken och effektivt skulle hindra allt ytterligare näringsintag på åtminstone ett halvt dygn - men Iyckades trots detta ta mig till förfestens lokal, som var belägen i källaren till det hus Johan och Robert bebor. Det gladde mig, ty jag avsåg att övernatta hos dem och ville inte bära min packning längre än absolut nödvändigt. På förfesten var ett mycket stillsamt sällskap samlat och drack några avsigkomna öl, stämningen höjdes inte avsevärt förrän den norskstockholmska delegationen anlände vid tiotiden, tätt följda av Tony och Jessica. Att notera är att jag var den ende skåningen på kongressen (förutom John-Henri Holmberg, som gjorde ett bejublat gästspel på lördagskvällen), liksom Glenn Petersen och Janne Wallenius var enda göteborgarna. Det som är ägnat att förbrylla ar alltså det faktum att alla icke närvarande fans Iyckades visa upp på det hela taget vattentäta skäl för att inte resa dit.
När lördagen grydde skedde det till tonerna av Verdis Requiem. Hemma hos Robert och Johan övernattade förutom jag även Mats Henricson, Johan Schimanski, Kristin Thorudd och Egil H Stenseth och tillsammans arrangerade vi en förtjusande headbangingsession då Deus Irae-satsen tog sin början. Lätt uppgivna grannar kunde senare höras anmäla sitt ofrivilliga deltagande. Men kongressen tog snart sin början, och vi gick till Jontes stuga, den kongenialt disponerade kongresslokalen. När man stod i den lilla farstun hade man rakt framför sig det rum med soffgrupp och bokhyllor med årgångsvis av Juridisk Tidskrift som blev bottenvåningens umgängespunkt; till vänster fanns toaletten och till höger köket, förbundet genom en passage till den bar som man som gäst förväntades nå genom att ta till höger i umgängesrummet. I bortre hörnet av baren fanns sedan den L-svängda trappan till övervåningen, där både stolar och utrymme fanns och samtliga programpunkter därför avhölls. Jag köpte mitt inträde och min middag för någon hundralapp och bidade min tid inför den första programpunkten. Vid tretiden hade de flesta gästerna anlänt, och sammanlagt torde vi ha varit omkring fyrtio, möjligen fyrtiofem. Av dessa utgjorde Uppsalafandom säkert uppåt tjugo; det var alltså på det hela taget en ganska usel uppslutning från mer långväga regioner.
Bingon blev naturligtvis en stor framgång. Marcel Quarfood Iyckades utan att först upptäcka det själv vinna både första och andra deletappen, medan två mig okända sannolika EFSF-are vann tredje etappen samt finalen (full bricka, värd 50:- i kredit i baren). Det var en fest för ögat.
Glam vidtog under det att det frikostigt spärrade programmet sakta arbetade sig fram mot ännu en av programpunkterna. Under tiden kunde jag konstatera att priserna i baren var snällt satta, att det fanns jordnötter (i sammanhanget spelade Anders Holmström en viktig roll) och att Anders Bellis saknades. Vi var naturligtvis oroade, och den tanke som tidvis föresvävat åtminstone mig - att Anders Bellis för första gången på eoner skulle utebli helt från en svensk kongress föreföll i det längsta att besannas. Alla rykten hade talat om att han avsvurit sig all kontakt med fandom under helgen för att i stället avsluta översättningen av Fotduell i Universum eller vad nu Footfall av Niven/Pournelle kan tänkas få för svensk titel. Senare på kvällen dök han förstås upp med John-Henri Holmberg. Detta är inte att föregripa händelseförloppet, eftersom kongressen till ganska stor del vid just denna tidpunkt ägnade sig åt oroat spekulerande i varför Bellis inte var där. Bloghävningen avbröt teoribildningen.
Brända av erfarenheterna från Göstacon 1985, då bloghävningen fick vinnaren att gafiera och försatte andrapristagaren ur stånd att på något sätt fullgöra sina fanhedersgästplikter, hade kongresskommittén genomfört en del ändringar i tävlingsreglerna för att lättare upprätthålla de deltagandes fortlevnad. Mängden vin i semifinalen hade minskats från 37 1/2 cl till 25, och kongressmiddagen placerades som interludium mellan semifinalen och finalen för att blanda upp alkoholen med åtminstone litet mat.
Det hela blev givetvis ett storartat skådespel. Baren erbjöd vadslagning så fort de åtta kandidaterna fastställts, och en livlig betting shop-verksamhet utbröt. Mikael Jolkkonen var givetvis solklar favorit och gav endast 2 ggr pengarna, föijd av rutinerade Ahrvid Engholm och outsidern Erik Sköldenberg (5:2), gamle Göstacon-andrapristagaren dvs jag (4:1), dark horses Stefan Andersson och Hans Hedqvist (6:1) samt rimligtvis omöjliga Mats Henricson och Anders Holmström (7:1). Henricson och jag lade ihop till en minimiinsats (10:-) på Erik Sköldenberg, vars förtroendeingivande yttre ingav oss förhoppningar om en fringefandoms skräll mot kärnfandoms främsta. Föga anade vi vad som komma skulle.
Kvartsfinalerna tog sin början, och oväldiga domaren Johan Anglemark doserade 33 cl starköl i glas med nästan absurd noggrannhet. Lottningen gav att Engholm mötte Holmström. Ahrvid krossade Anders med åtminstone 10 cl till godo - varpå Stefan Andersson vann en än större seger över Mats Henricson. Redan efter Anderssons första klunk stod det klart att hans svalg var muterat och att det inte var mycket till match. Därefter besegrade jag någorlunda lätt Hans Hedqvist och den intressantaste kvartsfinalen återstod. Jolkkonen var givetvis publikfavorit eftersom han vid ett flertal tillfällen kunnat dokumentera sin kompetens i dessa sammanhang, men Sköldenbergs namn nämndes med stor aktning av sakkunniga Uppsalafans och ingenting kunde anses säkert.
Kampen avgjordes inom någon sekund. Jolkkonen var totalt chanslös inför den åttiotalsinkarnation av Charybdis han satts att tävla emot. Tröstcondeltagarnas jubel visste inte sina egna gränser.
Efter detta blev det tämligen uppenbart vilka två som skulle komma att bli finalister. Andersson besegrade komfortabelt Engholm i vingrenen, medan jag kom hopplöst efter mot Sköldenberg trots att jag tagit av mig skjortan. Efter middagsavbrottet, från vilket förtjänar att noteras Egil H Stenseths nya rekord i kortast GoH-tal och att jag spall en öl, återstod sedan punschfinalen, där Sköldenberg utan synbar ansträngning besegrade Andersson. Fandom hade sett en bloghävar-Terminator i aktion, och det torde vara Jolkkonens (för att inte tala om Wallenius!) smala Iycka att vinnaren är Uppsalafringefan och därför inte kan tänkas skola bevista merparten av kommande SF-kongresser. Mats Henricson och jag kvitterade ut 12:50 var och kände oss mycket nöjda, trots våra egna insatser.
Lagom till att John-Henri Holmberg och Anders Bellis anlänt till kongresslokalen började en ganska avspänd paneldebatt på temat "Vart är fandom på väg eller varför finns det så få neos i fandom?" i vilken jag, Johan Schimanski, Tony Eriksson och så småningom även Mikael Jägerbrand hade ett visst schå med att hitta på ullfundigheter och spiritualiteter. Min bärande tes om att fandoms åldriga dinosaurier (Tony myntade termen) bör vara elakare och debattvilligare mot neofans, på det att dessa skall entusiasmeras att stanna i fandom, vidareutvecklades av John-Henri till att det snarare är mondän som borde bli grymmare och intolerantare mot SF-läsare på det att dessa skall tvingas in i fandom. "När jag var ung var det socialt självmord att säga att man var SF-fan. Idag säger Anders Bellis det på Melody och Ritz och de blir intresserade och imponerade. Inte undra på att han gafierar!"
Kvällens sista egentliga proqrampunkt blev Hip Hop Show; en direkt skakande varietéunderhållning där Robert Brown, Magnus Eriksson och Karin Kruse dansade och rappade till egenhändigt komponerad hiphop-musik. Jag har svårt att i efterhand skapa en koherent bild att återge av alla minnesfragment, men låt mig helt kort konstatera att showen var intressant och att Cool Robert Cool, Skitcoola Magnus och Boogaloo Kruse med den äran avgick med publikens själar som byte.
Den från Göstacon uppskjutna kulturkvarten var planerad till 23.00, men uppenbarligen hade kongressledningen nalkats programpunkten med en viss bävan eftersom man synnerligen omotiverat sköt up den till efter midnatt, därefter gjorde små enkäter bland deltagarna för att utröna om folk verkligen ville se den och sist men inte minst förlade den till den närbelägna kyrkogården (mitt i natten i oktober!). Mycket riktigt närvarade blott en handfull, men kulturkvarten torde ha blivit en antiklimax eftersom den uppenbarligen endast bestod av litet högläsning av Fröding. Vi andra satt kvar pa ovanvåningen och trivdes, och kunde bl a iakttaga Siv Tappers osvikliga förmaga att spilla vin omkring sig så fort Mats Henricson kom i närheten. Framåt småtimmarna Iyckades hon dock överföra sin gudagåva på Glenn Petersen, till sin egen lättnad och Glenns oförställda förtvivlan.
Vid halv tre bangade Johan och Robert, och vi som ville sova hos dem blev tyvärr tvungna att följa med. Det jämfört med föregående natt något decimerade sällskapet - Mats och Egil hade valt att stanna i Jontes Stuga - hämnades genom att kasta barnpuder på omgivningen tills klockan var bara ett litet sådant (puder). Vi somnade med ett belåtet leende.
Programmet på söndagen erbjöd gott om tid att dra över på, så att säga, till den grad att det inte var något som helst problem att klämma in det på de åtta timmar som stod till buds. Man hade alltså lagt in tre punkter; därutöver fanns visserligen en Rolig Timme men ingen vågade vara rolig och timmen utgick. Glenn Petersen ledde förtjänstfullt bok- och fanzine-auktionen, från vilken förtjänar att nämnas att Magnus Erikssons fanzines av någon anledning tillhörde de hetast åtrådda (och detta i konkurrens med t ex Der Leuchtturm och andra monument) och att jag av misstag köpte ett exemplar av mitt eget debutfanzine, Oscar Den Andres Manifest. Torbjörn Ragnesjö, om vilken jag inte tror att utge fanzines där han har en citathörna, fick det.
Men eftermiddagens länk mellan programpunkterna skulle bli Holger Eliasson. Vid tretiden avhölls, ehuru något försenad, den stora högmässan med Ghud som sin egen tillbedjare, Johan Schimanski som sonen och Holger Eliasson som Den Helige Anden. Succén från Kringcon byggdes ut till just en komplett mässa; visserligen inte med nattvard, men dock med psalmsång, predikan, vittnesmål från frälsta, frågor till Ghud samt inte minst kollekten, där Holger tog den ännu alkoholmedvetslöse Mikael Jägerbrands hatt och gick runt med i publiken. "Mera, mera, vi vet nog att ni har pengar" minns jag som en av replikerna. Ghudstron är avgjort en bättre religion än "The B Word" från de där östkustliberalerna i Uppsala. Holger återkom senare för att tillsammans med minst lika kunnige samtalspartnern Lennart Svensson genomföra en panel om krig i Science Fiction. Det hela blev i ordets bästa bemärkelse trivsamt; bägge kunde ämnet, kom med behagligt tankspridda utvikningar och plockade bland böcker, författare och epoker på det obesvärade sätt som troligen enbart den som vet vad han talar om kan göra. Nutida krig-SF i svensk populärlitteratur (Operation Garbo, Anfall mot Sverige osv) fick en välförtjänt skrapa, H G Wells behandlades med respekt och Robert Heinlein sågs som ett roande kuriosum.
Kongressen började nu lida mot sitt slut. De mer kvällströtta troppade av vid sex-sjutiden, medan vi andra stannade kvar och beskådade kommitténs städande med intresse och lättnad över att slippa göra det själva. De som så önskade drog sig sedan tillbaka till S:t Johannesgatan för att ha efterfest i samma källare som använts på fredagen. Johan Anglemark excellerade i bisarr noggrannhet vid whiskydoseringen, på det sätt som troligen endast en f d naturvetare (väl?) kan, och en postconital atmosfär utbredde sig. Själv fick jag slutligen bråttom vid niotiden och avlägsnade mig till tåget för vidare transport till Kristianstad och mönstring. Exit Tröstcon.
- Martin Andreasson