Platsen är Anna Åkessons hem, tiden är torsdagen den 1 oktober 1998. Ur mörkret lösgör sig en röst: "Jag vill att du skriver något på temat 'Upsalakongresser vi minns'." Orden faller kalla och bräckliga ner på golvet. Jag petar på dem, misstänksam. Men Jolkkonen har talat. Jag ser ju hans ord framför mig på golvet, slingrande likt illvilliga silverfiskar. Min invaderade hjärna kapitulerar.
Ni har säkert hört legenden om de berusade ynglingarna som en sen kväll våren 1985 gästade Mats Henricson. Den har berättats förr. De fick för sig att det borde arrangeras en kongress i Upsala, men då de saknade några närmare insikter om vare sig när den borde arrangeras, var den borde arrangeras, eller hur den borde arrangeras, blev den stencilerade reklamlapp de denna ödesmättade kväll med valhänta fingrar och etanoldränkta hjärnor satte samman, lite svävande. Eller det blev den inte alls. Ty även dessa unga storheter insåg att en svävande reklamlapp för en kongress skulle ingen tro på.
Sålunda fylldes den till brädden med lätt genomskådbara och tämligen absurda påhitt. Kongressen skulle hållas i det fullständigt fiktiva Skogstibble TBV-center och bussen dit skulle vara den som gick mot förorten Nåntuna, som ligger i motsatt riktning mot Skogstibble. Kongresskommittén påstods bestå av olika mondäna personer i reklamlappsförfattarnas omgivning och på den vägen var det. En av de få verkliga kongressmedlemmarna, David Griffin, insåg inte förrän två veckor innan kongressen blev av att den inte var någon hoax. Han hade glatt spelat med i vårt, som han trodde galna upptåg, och föreslagit programpunkter och annat. Urban Gunnarsson tror jag aldrig riktigt brydde sig. Kommitté eller inte, det kunde gå på ett ut. Han hade inte för avsikt att röra några fingrar för vår sak i vilket fall, men han kom gärna till kongressen.
Den 4:e oktober i Teknikum, gick det hela av stapeln. Ett fullmatat program för två dagar utlovades. Låt oss se, tre ganska usla videofilmer, fyra föredrag eller diskussioner, bloghäfning, musik och amatörfilm. Samt en paneldebatt. Och en kulturkvart. Jag förstår än i denna dag inte vad som fick folk att komma, men tur var det att de gjorde det. Kaj Harju hade lovat att fixa badges. Det hade han gjort. Röda armbindlar med gula stjärnor. John-Henri Holmberg bestämde sig för att han inte vill bära sin. Allt gick glatt till. Vi började med att supa den femtonårige fanhedersgästen Martin Andreasson under bordet i bloghäfvet, som emellertid vanns av den efter kongressen raskt gafierande Thomas Alm. Författarhedersgästen, Ferdinand FitzSchkloff, höll sig klokt nog undan denna tillställning.
När det drog sig mot midnatt hade vi bestämt oss för att den här livliga skaran nog knappast ville följa med oss till Frödings grav och lyssna på finstämd poesi, så vi strök den programpunkten. Lite synd var kanske det, eftersom vi i så fall hade befunnit oss annorstädes när Teknikums prefekt (eller vad han nu var) Björn Boström tittade förbi. Herr Boström hade lovat att låna ut lokalerna till vad han trodde var några unga studenter som ville hålla föredrag om teknik och vetenskap. Han blev inte så glad över vad han fick se och undrade vem som var ansvarig. Här borde väl jag ha angivits eftersom jag var den i kommittén som talat med Herr Boström, men eftersom jag var i ett annat rum just då så pekade någon glatt på en inte helt nykter Magnus Eriksson som just då kom på ostadiga ben ut från herrmuggen. Herr Boström började då, högröd i ansiktet att med dånande stämma påpeka att 1) här var det gott om berusade människor, att 2) Teknikum var fullt av dyr utrustning samt att detta innebar att 3) om vi inte inom en kvart lämnade byggnaden så skulle han ringa efter polisen.
Thomas Alm och baren tog vägen ut genom ett fönster på sidan av huset och resten av oss lomade snopna ut ur byggnaden. Tja, någon gång skulle väl det hända att en svensk kongress blev avhyst ur lokalerna. Tack och lov hade vi redan innan bokat en gemensamhetslokal i bottenvåningen av Sernanders väg 15 i Flogsta, i utkanten av staden, så dit fotvandrade kongressen. Tänk er det hela som Rhoscoe barn, utkörda ur Mondän där de hållits i fångenskap, vandrande mot den 200:e fandomen, ledda av mig och Magnus.
Dagen efter åt vi kongressbankett, spaghetti och köttfärssås som hämtats dit på stora bleck från en restaurang i närheten av Teknikum. Vi såg också en fannisk pjäs av Holger Eliasson, som innehöll mycket bräkande och skanderande i svartvitt. Man kunde se den som en kommentar till just då pågående fejder.
Detta var alltså det embryo som satte punkt för 22 års kongresstorka i Upsala.
Den här kongressen började vi prata om redan under 1987. Den fick först namnet Konstruktion, men bytte snabbt namn till Noncon. Bob Shaw hade tackat ja till att vara hedersgäst, vi hade skrapat ihop en kommitté bestående av 13 personer (ominöst, skulle det senare visa sig) från den lokala fandomen och med förgreningar i rollspelsföreningarna i staden. Vi siktade helt seriöst på över 200 deltagare, tre parallella program, fanrum och allt annat som hör en stor kongress till. Allt gick efter planerna (förutom att vi kom ihop oss med de fanrumsansvariga, som krävde att få driva fanrummet helt i egen regi utan att låta oss ha insyn i eller synpunkter på vare sig planering, tidsschema eller fanhedersgäst), men på vårkanten stod det klart att Norrlands nation, som vi hade fått löfte om att använda, plötsligt bokades in den lördag i oktober som vi hade bokat, av en studentförening. Sorry, grabbar, sade 2Q, men våra egna föreningar går före. Alla bokningar här är preliminära.
Vi hörde då med G-H nation om de kunde ta emot oss och det gick bra. Tills vi under sommaren plötsligt fick reda på att någon glad grabb hade kommit på idén att ha en Oktoberfest på G-H tillsammans med ett par andra nationer, och vår bokning sades upp. Då gav vi upp och skrev till Bob Shaw att det hela var inställt.
Vi drog slutsatsen att aldrig någonsin igen lita på ett bokningsbesked från en studentnation.
"Istället för elefantiasis blir det trivsel, istället för 175 kr kommer det att kosta 75 kr, istället för en nordirländsk protestant blir det en norsk hedning. Vi hoppas att ni inte känner er alltför besvikna. Detta är en kongress för härdiga nordmän, för vikingaättlingar, för kraftkarlar och sköldmör." Jo, vi arrangerade en kongress i oktober 1988 i alla fall, en Trøstcon för den Noncon som sitt namn trogen aldrig blev av. Som hedersgäst hade vi bjudit in Egil Haraldsson Stenseth. Jag måste även i detta fall säga att jag inte är så där alldeles väldsamt imponerad av programmet när jag tio år senare läser om det. Egil förrättade öppningsceremoni på lördagen (på fredagskvällen hade vi haft förfest, så att vi skulle få en tredagarskongress i alla fall), varefter vi spelade bingo. Därpå läste John Sören Pettersson högt ur en bok, vi hävde blog, åt kongressbankett och hade en panel om "fandoms väl och ve". Efter detta hiphopshow och kulturkvart. Detta år blev kulturkvarten av, men jag vet inte om den kan sägas ha blivit någon succé. Nå, diktläsning på Frödings grav avverkades i vart fall och vi blev inte vräkta ur lokalen.
Söndagen bestod av en bok- och fanzineauktion, högmässa med Egil, "Roliga timmen. Hör av er till någon kommittémedlem om ni vill göra något offentligt". Rolig tvetydighet som säkert var oavsiktlig, men herregud, hur pass desperat kan man vara när man sätter in en sådan programpunkt?!? Därefter en lärd diskussion om krig i tidig science fiction mellan Lennart Svensson och Holger Eliasson som var kongressens höjdpunkt. That's it. Inte precis ett program som lakade ur gästerna. Men ändå den kongress som vi var mest nöjda med fram till Konfekt 97, en kongress där folk trivdes och Upsala var på det riktigt hösttrivsamma humör som bara Upsala kan vara. Och den kongress där paren Kristin Thorrud&endash;Torbjörn Ragnesjö och Siv Tapper&endash;Glenn Petersen fann varandra.
Annars är väl den här kongressen mest minnesvärd (eller värd att glömmas?) för den lustiga symbolik som arrangörerna hade prytt den med. Fina, fina hakkors på både badges och bingobrickor, och en glatt viftande Hitler på programbokens baksida. Nog för att detta var innan nynazismen på allvar hade börjat göra sig hörd igen, men... Tja, att leka med förbjudna symboler har ju alltid varit roligt. Till vårt försvar ska kanske sägas att hakkorsen i samtliga fall var ASEA:s gamla varumärke, inte några nazistiska hakkors. Men det ställde till problem när jag rusade till en närbutik bredvid lokalen för att köpa fler pennor till bingon, stod och stirrade på den svartmuskige expediten och upptäckte min hakkorsförsedda badge...
Programboken innehöll också en vacker karta över kongresslokalerna med både en och två källarvåningar som inte fanns. Enligt kartan skulle de rymma konstutställning, stora baren, spelrum och stora programsalen. De delar där kongressen verkligen utspelade sig var benämnda "lilla baren" respektive "fanrum".
Den här kongressen är svårare att minnas som en enhet. Det var väldigt mycket norrmän där, Trønderfandom hade lovat att göra programmet och hade kommit i stor tropp. Däremot trängde svettpärlor fram på både våra och deras pannor när vi stirrade på varandra och mumlade något i denna stil:
Hedersgäst var i alla fall Eirik Swendgaard och programboken hade gjorts av Johan Schimanski.
Programmet innefattade kast med liten terminal och bränning av teddybjörn. Det senare uppskattades inte mycket av den då två och ett halvt år gamla Disa. Jag minns också hur de gäster som sov över hemma hos mig med breda leenden kom till kongressen och talade om att grannen hade kommit och ringt på för att klaga över att de hade spelat Verdis Requiem på högsta volym på morgonen och dansat vilt. Men annars hängde vi mest i Jontes stuga och funderade på desperata sätt att fylla ut det obefintliga programmet. Ett lysande undantag i programtorkan var Matandarnas holistiska hiphopkapell som spelade under ledning av Martin Q Larzon.
Sedan gosade Upsalafandom ner sig under täcket. Folk fick fullt upp av jobb, barn och annat, och några flyttade från stan. Vi träffades ibland på puben, och ibland hemma hos Tony och Jessica Elgenstierna, men mer än så var det inte. Inte förrän jag gick på världskongressen i Skottland 1995 och åter uppfylldes av den fanniska lågan. Hemma i Upsala försökte jag övertala folk att arrangera kongress igen till våren, men bristen på entusiasm var bedövande. Efter några månader mognade emellertid några av de andra och vi beslöt oss under våren för att göra kongress igen, för att försöka få fart på inte bara Upsalafandom, utan även hela den svenska fandomen igen. Det hade arrangerats kongresser i Linköping under hela den här perioden, men av någon anledning hade de inte lyckats tända den fanniska lågan i resten av landet.
För att variera oss lite valde vi november denna gång. Namnet på kongressen värktes fram på ett möte hemma hos mig ett par dagar innan Confuse 96, då jag, Magnus Eriksson och Tony Elgenstierna satt i två-tre timmar och bollade förslag, som vi sablade ner, allt tröttare och mer irriterade för varje minut. "En bättre kongress" var det enda vi kunde enas om. Hedersgäst hade vi däremot ingen. Vi hade frågat Erik Andersson, som förvisso förklarat att han gärna kom på kongressen, men hedersgäst tänkte han aldrig vara igen. Vi som hade tänkt anlägga strategin att försöka locka så många 70- och 80-talsfans som möjligt med hans namn, var lite ledsna. Men för att göra det bästa möjliga av situationen bestämde vi oss för att tolka hans ord som ett löfte och annonserade stolt hans namn i 24 punkters storlek på listan över anmälda deltagare.
Kongresslokalen var inte den muntraste, en kal dagcentral i källarplan mitt i Upsala. Programmet var å andra sidan ett under av ambition jämfört med gamla dagars Upsalakongresser. Ett drygt tjugotal paneler och andra evenemang, samt en välförsedd bar för kontinuitetens skull.
Vissa programpunkter förtjänar att gå till historien. Exempelvis hade vi en panel med döda författare. J.R.R. Tolkien, Isaac Asimov och H.P. Lovecraft intervjuades via psykiska medier och debatterade, modererade av hedersgästen David Nessle. Den här programpunkten gjorde oss lite skakis, eftersom Svenska Dagbladet nämnde kongressen i en liten artikel samma dag, och skrev att vi skulle försöka få kontakt med andevärlden. Vi såg framför oss hur vi skulle stormas av horder av spiritister och newageknäppisar. Men efteråt tror jag inte vi kunde konstatera att en artikel på god plats i Svenskan som måste ha lästs av ett par hundratusen personer, inte drog en enda extra gäst. Man ska inte överskatta värdet av PR i pressen.
En klassiker på något sätt borde även den programpunkt där vi ringde upp gafierade fans bli. Vi försökte få tag på BAGS, Glenn Petersen och någon till (vem har jag glömt) i högtalartelefon. Det kanske inte blev någon höjdare utan lite trevande och ansträngt, men idén var onekligen banbrytande! Men det viktigaste med den här kongressen var att en ung neofanne vid namn Anna Åkesson hittade dit med sin dåvarande pojkvän Björn X Öqvist.
Till vår älskade Konfekt hade vi både ny kongresslokal och en kraftigt vitaliserad kommitté, utökad med kretsen kring Anna Åkesson, som själv tyvärr befann sig i Tyskland och inte kunde vara med. Men Matthias Palmér, Sten Thaning och Björn X Öqvist förstärkte våra led (tillsammans med nykomlingen Linnéa Jonsson och fjolårsarrangören Jan Nyström, som hittat till fandom genom sina förträffliga sambor). Hedersgäst var det tyngsta namnet hittills i Upsalafandoms historia, den kritikerrosade och gediget populära Sven Schrister Swahn.
Allt började bra, med en blandning av paneler, tal, bloghäf och charader, men strax efter ett på natten slog en tjuv till, som förmodligen hade gömt sig i det nedsläckta trapphuset. Han stack med hela kongresskassan på drygt 7 000 kronor, som hade lämnats obevakad i någon minut (eftersom ytterdörren var låst). En ren chanstagning från tjuvens sida, eftersom det inte gick att se utifrån att kassan var obevakad, men en chanstagning med maximal utdelning. Nej, då var jubelpanelerna Sex i rymden (med förevisning av de sexhjälpmedel för tyngdlösa förhållanden som byggts i vår McGyver-worskhop) och Hari Seldons lärjungar betydligt roligare.
Kvällen innan Konfekt hade jag, Magnus Eriksson och Robert Brown suttit och kannstöpt på Murphys pub (f.d. Rackis) och pratat om att det vore bra med en svensk nationell kongress, som stomme i den svenska kongressfandomen, på samma sätt som britterna har sin Eastercon och amerikanerna sin Worldcon/NASfiC. Alltså slängde vi in en panel om det, där de närvarande i relativt stor enighet bestämde sig för att inrätta en sådan och utse Confuse 98 att vara den första i raden. På Confuse röstades sedan budet "Upsala: 1999" fram som nästa års nationella kongress, så det blir den första som demokratiskt utsetts.
Lokalen för Konfekt var både bra och dålig. Den var någorlunda stor och spretade ut i korridorer med mysiga smårum, men å andra sidan var den väl dyr och dessutom huserade en spelbutik mitt i den, som passade på att ha extra öppet och locka till sig fler kunder som var ointresserade av kongressen. Det var för övrigt en av dessa som stal kongresskassan; jag fick en skymt av honom och kände igen honom som en kund som hade stått och hängt i butiken ett tag tidigare på dagen.
Men nu är det dags igen, sjätte gången gillt (eller sjunde om man räknar Noncon, kongressen som aldrig blev av). Hedersgäst denna gång är litteratören och förlagsredaktören Jörgen Peterzén, en man med nästan 40 år i fandom.