Boken som försvann

De senaste två orderna jag lagt på SF-bokhandeln i Stockholm har strulat. Böcker som jag beställt har inte levererats och trots att de varit med på ordern som jag fått direkt jag beställt, har de inte kommit med resten av beställningen och inte varit med på ordern som följt med böckerna. Det här retar mig lite grann. Jag beställer oftast allt av en författare, får en stor hög med böcker och börjar plöja. Om då en bok i mitten av serien då saknas och inget syns på ordern så blir jag frustrerad.

Frustrerad är rätta ordet! Jag fick vänta på David Webers ”bok 1” i hans serie om Honor Harrington så länge att jag fick ettan när jag redan slukat typ 13 böcker i rad… och hur kul är det att då backa till ettan. Nu har jag fått Tanya Huffs sista bok i ”Valor-serien” (inbunden för jag bara ville inte vänta)  men, jag har inte fått den beställda ”näst sista”. Så nu ligger den fina inbundna och frestar mig…

I-lands-problem så jag skäms att behöva klaga men det ÄR frustrerande för en bokmal som jag att behöva vänta.

Jag tror att jag kommer att sakna David Weber

Jag har med oändligt tålamod snart läst alla David Webers böcker. Jag är ju en sådan… En sådan ”kuf” som skaffar alla böcker av en författare och sedan läser dem i kronologisk ordning och nu är jag inne på DWs näst senaste bok av totalt ett tjugotal (?). (Ni må tro att min man gillar mitt sätt att vara totalt borta under några veckor) (inte).

David Weber skriver ganska speciellt. Han börjar på A, sen tar han B, sen C och så i rak ordning ”äter” han sig fram till Ö. Längst denna raka väg tuggar han fram som en ångvält. Allt löser sig relativt enkelt och inte många komplikationer antyds ens. Med andra ord skulle man kunna tro att hans böcker är tråkiga och fantasilösa. Av någon väldigt knepig (och av mig obegriplig) anledning är böckerna ändå läsvärda. De blir gedigna av alla historiska referenser han saxar in, och av hans politiska kunnande. Dessutom är ingenting svart eller vitt utan alla lever i en ”verklig” värld bland alla rymdskeppen och alla olika planeter. Personerna i böckerna blir trovärdiga och inte allt för stereotypa. Jag kan inte säga att jag VARMT rekommenderar hans böcker, inte som jag utan tvekan kan göra med Tanya Huffs böcker. TH har det där lilla extra, knorren, saltet, innerligheten… David Weber Är underhållande och trivsam men när jag läst ut hans senaste kommer de att få ligga i bokhyllan Väldigt Lång Tid innan jag ens ska tänka på att läsa om alla…

Tanya Huff däremot ska jag börja läsa om nu när jag blir klar med DW… Den senaste boken i hennes serie om sergant Kerr kom levererad med posten igår och jag läser GÄRNA om alla hennes böcker som jag redan har innan jag kastar mig över den nya godbiten. Det gäller att suga på de goda karamellerna…

Och Honor Harrington tuffar på…

Nu har stackaren blivit en ”prisoner of war”, hon som bara själv har tagit POWar ska nu vara en själv. Deprimerad är hon också… Tänk, Honor Harrington räddade ”bara” ca 100 000 andra människor genom att försätta sig i den knipa som ledde till att hon blev tillfångatagen. Då måste man naturligtvis lägga hela skulden på sig själv och deppa ihop… Jag ser fram emot den dag som David Weber avslutar serien om Honor Harrington. För läsa klart alla 17 böckerna MÅSTE jag ju! De har massor av bra delar också, och bra innehåll, och bra story, och… Speciellt alla stycken om Honors katt Nimitz gör att böckerna skiljer sig från mängden.

Eller hur?

Uj, är det redan Onsdag?

Det är meningen att jag ska blogga här varje Onsdag. Det är inte klokt vad en vecka går fort!

Idag tänkte jag skriva lite om David Weber och hans serie om Honor Harrington.

Jag gillar ju ”hård SF” med rymdresor, interstellära krig, mm och har till exempel svårt att vänta på Tanya Huffs nya bok om ”Staff Sergeant Torin Kerr’s” vidare äventyr i ”Valor” serien. I väntan på att den senaste boken i den serien ska skickas ut (ja jag har beställt den) så nosade jag runt för att hitta något som fick höga betyg och trevliga recensioner. Jag fann David Weber. Klick, klick, (internethandel gillar jag) så använde jag en stor del av mitt senaste stipendium och SF-bokhandeln i Stockholm skickade ett jättepaket fullt med nya spännande böcker. Men nu, 3 böcker senare, börjar jag ana att de är som de är och blir inte bättre. Ja, Honor är duktig, ja, hon är en riktigt bra officer, ja, hon… Men, NEJ, jag begriper inte haussen. Kan någon förklara för mig varför serien om Honor Harrington blivit SÅ populär?

Och kan någon rekommendera någonting annat som jag kan bita i när tanyahuffabstinensen blir för stark?

Vonda N. McIntyre’s ”Dreamsnake”

Jag läste ”Om Gräs och Dis och Sand” av Vonda N. McIntyre för en ohemult massa år sedan. En fantastisk spännande och annorlunda värld målades upp. Jag kan fortfarande ”se” flera av scenerna i den boken, så fantasieggande var den. Men, den hade ett synnerligen mystiskt slut!

Huvudrollsinnehavarinnan bara står där framför porten till en stad och ska gå in och så slutar boken. Tvärt!

Eftersom jag hade alla dessa härliga (men lite suddiga) bilder i min skalle så tänkte jag härom året att jag skulle läsa om boken för att minnas lite mer. På äldre dagar läser jag ju böcker enbart på Engelska så jag köpte boken ”Dreamsnake” .

Hupp!

Nu var slutet helt annorlunda!

Nu gjorde jag något riktigt ovanligt… Jag kunde inte låta bli att på vinst och förlust skriva till författarinnan, (berömma hennes författarskap) och kommentera att den Svenska boken nog tappat ganska så mycket i översättnigen.

Döm om min glädje när Vonda svarade! Och om min bryddhet när hon skrev att den svenske förläggaren typ tappat bort det sista kapitlet och tryckt boken utan detta. Om jag kommer ihåg rätt så sa hon att kapitlet trycktes separat (som ett fristående litet häfte) men att detta inte alltid åtföljt böckerna… Hon skrev också lite torrt att det kanske var det saknade sista kapitlet som gjort att hon inte fått så många svenska fans…

Nu till min undran. Finns det någon som vet mer om detta? Om varför det sista kapitlet saknas i den svenska översättnigen? Ni som är översättare, kan det ha varit översättarens fel? Eller finns det andra teorier? Jag kan inte låta bli att ibland fundera på hur en sådan sak kan hända…

;o)

Vonda har ju vunnit ”Nebulapriset” för ”Of Mist, and Grass, and Sand,” och samma pris plus ”Hugopriset” för ”Dreamsnake” där ju ”Of Mist, and Grass, and Sand,” är en del och om detta kan man läsa ”överallt”. Men att sista kapitlet skulle saknas i den Svenska översättningen står ingenstans, vaffördådå?

Utomjordingar och ”sense of wonder”

Utomjordingar i verkligheten, inte i SF böckerna, finns det massor av åsikter om (läs lite här) men om detta har jag inte tänkt skriva idag, jag tänker ägna mig åt utomjordingar (hädanefter kallade aliens) i böcker.

Jag läste ”Egen rymddräkt finnes” av Heinlein när jag var ca 11 år gammal. Det var min första SF och den gav djupa intryck och massor av det som vi SF-fans kallar ”sense of wonder”. När aliens kidnappade bokens huvudperson, Kip Russel, när han för första gången provade sin egenhändigt helrenoverade lotterivinst, en rymddräkt, och jag läste om maskansiktenas avskräckande yttre och skrämmande matvanor var jag totalt uppslukad. Slutscenerna på moderväsendets hemplanet och senare, ”den stora rättegången mot jorden” förstärkte min kärlek till aliens. Mina fantasier om aliens satte igång och visste inga gränser och ända sen dess har jag tänkt på främmande civilisationer och fantiserat om dem.

Hur är då aliens i regel beskrivna? Det finns massor av SF film som tyvärr ägnar sig åt att kreera någon typ av modifierad människa när de ska inkludera aliens. Eller så är de maskansikte-lika, människoätande monsters med drag av reptiler, insekter eller slemmiga sniglar…

Jag anser att de mest spännande aliens är de som mest skiljer sig från humanoider. Fred Hoyles ”Det svarta molnet” är ett bra exempel. I denna bok anländer ett kosmiskt stoftmoln till vårt solsystem och parkerar sig mellan jorden och solen. En ny istid hotar och allt görs för att avlägsna molnet. Det visar sig att molnet är en välvillig, intelligent alien och kontakt etableras och jag minns speciellt molnets reaktion när det får musik ”uppladdat”.

I de böcker av S.L Viehl som jag läser nu (jag är tyvärr inne på den 10 boken av 10) behandlar författaren aliens både bra och dåligt. Dåligt är att många är för humanoida, människor med blå hud, 6 fingrar och helt vita ögon… Precis som om det bara är de olika små detaljerna, tex annan färg, som gör aliens annorlunda. Det som är bra i hennes böcker är att Terraner beskrivs som bigotta ”rasister” som slänger ut aliens från jorden så fort det bara går, som anser att jordens befolkning ska hållas ”ren” och som predikar om jordmänniskornas överlägsenhet. Inte för att jag själv skulle stå för en sådan separatistisk åsikt (tror jag) utan mer för att författaren visar vad denna politik leder till för jorden och för de Terraner som beger sig ut i rymden… Vissa av huvudpersonerna är Terraner (en liten minoritet) och de drabbas av en slags ”omvänd rasism” på ett ofta väldigt dråpligt vis. När aliens diskuterar Terranernas fula ovana att ejakulera kroppsvätska full med otäcka bakterier överallt (spotta), och oroar sig för att gå för nära en Terran, lugnas de av upplysningen att Terranen i fråga inte har fått en rödfärgad panna (ett tydligt och säkert tecken på att spottloskan strax ska följa) och … ja då skrattar jag högt. I S.L. Viehls böcker är de aliens som är huvudpersoner ibland väldigt annorlunda och det uppskattar jag.

Jag kommer fortfarande ihåg den ”sense of wonder” jag kände när jag läste en SF-bok om kärleken mellan en alien (en stor puma-liknande kattvarelse) och en människa på en planet som mest bestod av en djungel i vilken katten hörde hemma. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad boken hette, det är säkert 30 år sedan jag läste den, men den var verkligt annorlunda. I den Viehl bok jag nu läser får jag samma känsla av glädje när en Terran skapar sig ett liv tillsammans med en väldigt stor, vattenlevande varelse och om hur deras kärlek överbygger skillnader som verkar oöverstigliga…

;o)

Mer aliens jag minns med värme? Hm… detta tål att tänkas på! Vilka kommer du på?