Den där boken

”Jag mötte en snubbe på en bar som kunde göra pdf av boken. Sedan gick jag runt och sålde den färdiga boken på samma bar…”

Så kan man ju sammanfatta ”Eld och rörelse”s begynnelse. Det började på Williams pub våren 2007 då jag bad Anglemark layouta boken, och sedan delade jag ut friex och (senare) sålde ex till Uppsalafans. Om det sedan i framtiden kommer att låta som i det fiktiva citatet ovan, som om jag bara råkade träffa folk på Williams som var intresserade av boken, well, that’s ”such stuff that legends are made of”…

Fortsätt läsa ”Den där boken”

Epokernas varuhus

Vi har kommit en lång väg. Denna hemsida med blogg startades arla i urtid, och sedan dess har epoker passerat, imperier uppstått och gått under, och det har varit en fascinerande resa, utan tvekan.

Men nu lider den för min del mot sitt slut – eller mot en paus. Tänker nämligen göra ett lite uppehåll i bloggandet nu, jag har för många järn i elden. Måsta sköta min egen blogg plus en del andra projekt.

Men bloggen klarar sig utan mig, uppslutningen har ju varit stor. Drömmen om ett dagligt Upsalafazine är förverkligad, ett kollektivzine på nätet för alla att se.

För övrigt tycker jag att vi i Upsalafandom kan skryta lite över er styrka, över aktiviteten vi har här och på Williams. Vilken annan lokalfandom i Sverige har en sån här tjusig hemsida och blogg, och vilken annan har så välbesökta möten? Jo visst har Stockholmsfandom också pubmöten, även Göteborg/Club Cosmos är i farten. Men in alles ”leder vi rejset”: blogg plus pubmöten och annat (bokcirklar, coner…).

Då skulle det bara fattas lite pappersfanzines, utgivna fetmagazines med noveller, dikter, recensioner och kåserier. Jovisst har vi 12-timmarsfanzinet, den är bra – en bra början! Jag kan gärna bidra till envar som vill starta ett fanzine i pappersform. (Är det nyss sagda en motsägelse gentemot denna deklaration, att jag slutar blogga? – Nej, bidrag till ett pappersfmz har man ju längre tid på sig att förbereda tänker jag, det är ett mer ambitiöst bidrag av mer eller mindre engångskaraktär.)

Skrytet åter: ni kan ju använda det i reklamen för kongressen i höst, den på Musicum: vi kan och vi vill, vi är en aktiv fandom som arrangerar detta, de tongångarna kan ni köra.

”With a little help from my friends”…

Tänkte be er om en tjänst, kära Uppsalavänner och fans.

Vissa av er torde ha ex av ”Eld och rörelse” samt kokboken. Nu skulle jag behöva bilder av dem att ha på min egen blogg, i mina annonser, men jag saknar digitalkamera. Kan då någon med sån apparat ta bilder av novellsamlingen (fram- och baksida) plus kokboken (bara framsida, baksidan är ju blank) och maila mig?

Det behöver inte vara katalogbilder med 90-gradersvinklar. Det räcker om man ser boken liggande på ett bord eller så.

Och ni behöver inte konferera inbördes om ”vem som ska göra detta”, onej, jag hoppas på personliga initiativ, och förresten är flera bilder bara bra att ha. (Göra reklam för dessa böcker är och förblir ett av syftena med ”Svenssongalaxen”. Och jag har sålt en del ex tack vare dessa annonser, de har betalat sig…!)

Kul om någon lystrar till denna maning, tack på förhand.

För övrigt undrar jag om någon känner till en bra datakurs att gå? Själv kan jag så där halvlite, men skulle behöva bättre kunskap om Office, ja även Word och så. Och lite finesser för internet.

Den late i mig säger att jag klarar mig med den datakunskap jag har (och det gör jag på sätt och vis, jag sitter inte i sjön) – men mitt ambitiösa jag kickar mig där bak och säger att jag borde lära mig data bättre. Så vad ska man gå? Medborgarskolan? Kursverksamheten? Självaste ABF? Tacksam för tips.

Sf-musikens labyrinter

Anglemarks inlägg om sf-musik för ett tag sedan fick mig att fundera.

Jag kom mig aldrig för att kommentera det, nej ämnet är så stort att jag måste behandla det i ett eget inlägg.

Och visst har Johan principiellt rätt: sf-musik existerar inte som självständig genre. Jag kan bygga vidare och säga att man aldrig i en skivaffär kommer att få se kategorin ”sf-musik”. Och det kommer aldrig att gå att fastslå teoretiskt vad sf-musik är, till skillnad från vad sf-litteratur är (à la ”Larry Niven är sf, Ivar Lo-Johansson är inte sf”).

Sf-musik har något derivativt över sig, om vi nu ska bruka en lätt anglicism: som Jeff Waynes rockopera som nämndes, samt i filmmusik och i enstaka rocklåtar inspirerade av sf-böcker (exempel på det sista: Iron Maiden och ”To Tame a Land”, om ”Dune”). Först kommer boken, sedan musiken.

Sf-musik finns alltså inte. Men ändå…

Sf-musik har en viss existens i mitt psyke. Minnet av Williams musik till Star Wars behåller sin makt över mig, trots att det bara är Liszt-Wagner-epigoneri. Och Carl Sagans TV-serie Cosmos, där mannen sågs flyga genom universum i ett prismaformat skepp till tonerna av Vangelis, ja det är mäktiga tongångar, musik och bild gifter sig osökt. Och Queens soundtrack till ”Flash Gordon” från 1980 är stark suggo.

Men även bortom dessa derivationer kan man hitta musik med sann fantastik-prägel. Som Jean-Michel Jarres ”Ecquinoxe” och ”Oxygène”, där man vid lyssnandet känner sig som gåendes genom en framtidsstad. Eller introt till Stranglers ”Toiler on the Sea”, som är som att flyga över klippor på en ökenplanet. Eller Jethro Tulls ”Broadsword”, som är den perfekta musikaliska pendangen till Moorcocks fantasyromaner:

I see a dark sail
on the horizon
set under a black cloud
that hides the sun…

En låt med mer fantasykänsla än, säg, Blue Öyster Cults ”Black Blade”, med text av samme Moorcock. Och som ju är exempel på sån där derivativ sf-musik.

Annars lyckades Moorcock bra med texten till BÖC:s ”Veteran of the Psychic Wars”. Bra låt som helhet detta, en milstolpe i deras produktion: ödsliga länder och fatalism. I brist på annan term kallar jag detta sf-musik när den är som bäst.

Således: på det privata planet har jag ett fack för sf-musik. Men bara där.

Filmen ”Tron”

En gång i världen cyklade jag iväg längs en höstlig landsväg, nådde staden med alla sina ljus, parkerade cykeln, gick fram till ett biopalats och betalade 20:–, gick in och satte mig.

Och efter reklam för Göteborgs kex, Timotej schampo och ”Wrigley’s tuggummi, en smak av paradiset”, förflyttades jag till ett samtida L. A. där en datadyrkande Jeff Bridges låg i konflikt med den drakoniske David Warner, chef för ett IBM-liknande företag. Bridges gör inbrott hos Warner – men fångas i klorna till superdatorn Tron, bestrålas och teleporteras i virtuell form in i denna dator, där han blir tvungen att spela dataspel tills han dör…!

Jag hade sett en snutt av detta på TV, det var lockande att se denna datoranimering, det var något nytt där och då, i detta tidiga 80-tal. Och nu satt jag där i biofåtöljen och följde äventyren, visuellt engagerande må jag säga, storyn var lite tunn, det ska medges – men helheten var läcker, färgerna och ljusflimret var något nytt.

Nytt, nytt, det ska hela tiden vara nytt! ”Make it new!” heter modernismens slagord, vi ska alltid ha nya kickar i våra urbana bostadsceller, avskurna från naturligt kretslopp i elementens famn som vi är. Nåväl, denna film var ny och rolig för ögat, det var fantasi i nya former. Idag lever vi i en datavärld som 80-talsmänniskan inte kunde föreställa mig, i vart fall inte jag där jag 16-årig satt och glodde på ”Tron” – och även om jag gillar denna nya datavärld så grämer det mig en smula att man inte kan bege sig in i datorn på det där syntetiska sättet, inte kan gå runt bland räta vinklar och med lysande dräkter och rejsa med virtuella motorcyklar.

Dagens dataspel har simulering så det räcker, icke förty. Men den där rymdkänslan man hade i Tron, parat med lysränder och virtuella väggar och allt, och svävande skepp över datanejden – detta ser man sig förgäves om efter idag, i denna sköna, nya datavärld…

För övrigt tycker jag de missade en skön, bildmässig poäng i slutet av Tron. På slutet har Bridges tagit sig ur datorn och fått hämnd på Warner i den riktiga verkligheten. Och så stiger hjälten ombord på en helikopter som flyger bort över L. A:s landskap, med nattljus i mörkret. Hur läckert, tänker jag då, hur läckert vore det inte om de då hade förvandlat denna verkliga nejd till en datanejd, ett virtuellt landskap som det man mött tidigare, med stadsljusen förvandlade till datagenererade ljuslinjer och allt?

Det hade varit rena Matrix före Matrix, så att säga.

Trots det förtjänar Tron sin status som klassiker i sf-filmgrenren.

Stargate SG-1

Vi har lanserat en ny hemsida för Uppsalafandom, och till den ska höra en blogg – denna blogg. Och själv har jag ombetts att skriva i bloggen, gärna det…!

Detta är alltså mitt första blogginlägg i detta forum. Och jag tänkte jag skulle skriva om TV-serien Stargate SG-1. Den går på Kanal 6 på vardagar kl 1800 och är väl värd att följa.

Jovisst är den det; ge den några chanser och du ska se att du är fast. Hursomhelst är det en smart serie, av flera skäl. Jag kan här förbigå sånt som bra rollbesättning (den har det, nog om det) och lagom påkostad scenografi, för det bästa med den är själva intrigerna, själva mångfalden i intrigtrådar.

Legenden är att det på 1900-talet hittats en gåtfull artefakt i Egypten, en hyperrymdsport, en port till stjärnorna som man med tiden lärt sig använda – men det är top secret, government denies knowledge! USA:s försvar tar sig via denna Stargate till främmande världar, möter främmande folk och får del av avancerad teknologi, och med tiden invigs övriga supermakters regeringar.

Det smarta intrigupplägget är nu att det hela utspelas i nutid, i tidigt 2000-tal, och därmed kan man relatera till figurerna på ett annat sätt än i exempelvis Star Trek. SG-figurerna kan otvunget skämta om aktuella filmer, populärkultur och aktuella förhållanden, vilket osökt får en att identifiera sig med dem. I sina civila liv kör de även dagens bilar, bor i vanliga hus osv.

Och det kan förekomma intriger i dagens värld med konflikter mellan flygvapnet och CIA, med Ryssland och annat dylikt. Men lika osökt kan ett avsnitt utspelas på en främmande planet, dit man kommit via den alltid så behändiga stjärnporten. Man kan med andra ord ha Star Trek-liknande avsnitt.

För det tredje kan man fara ut i rymden med rymdskepp byggda med alien-teknologi, vilket åter gör det Star Trekkigt – men utöver detta har vi som sagt nutidsförankringen med allt vad där tillhör. Och det är denna mix av nutid och oändlighet, av vardag och fantastisk verklighet, som ger ”Stargate SG-1” sin osökta charm.