Upsalafandom

Biskop Hattos armar

Tue, 25 Oct 2016 00:00:00 +0000

En rapport från den fjärde Lunconen, oktober 2016

Jag ser skriften på väggen: Vi ankommer strax till Lund C. Det känns lite obehagligt. Skrift på väggen förknippar jag med Belsassar och ond, bråd död. Jag undrar om SJ har tänkt på den saken? Sedan är jag i och för sig förvissad om att “מנא, מנא, תקל, ופרסין” inte uttyds “Vi ankommer strax till Lund C”.

Det är härligt med långa tågresor till kongress. De är bland de bästa minnena jag har av mina första år i fandom, resorna till Göteborg. Då var vi ofta ett gäng från Stockholm/Uppsala som åkte ner tillsammans, med väskor fulla med öl som vi drack under resans gång. Kanske hade någon med sig en reseskrivmaskin och några stenciler, så att det gick att ockupera en kupé och ägna sig åt fanac. Icke så år 2016. Högtalarna basunerar torrt ut att på grund av utskänkningsreglerna får ej medhavda alkoholdrycker förtäras å tåget. Å andra sidan sitter jag ensam och utan skrivmaskin, så det kanske kan göra detsamma. Istället plöjer jag förbluffad M. R. Careys “The girl with all the gifts”. En zombieroman som är bra. Vad var oddsen för det? Så det är fortfarande härligt med långa tågresor till kongress.

Frågetävlingarna

Wed, 07 Aug 2013 00:00:00 +0000

Vi firade ju den 200:e pubträffen i obruten följd i går på Pipes of Scotland. Det var kul, jag räknade till 41 vuxna och ett barn, och jag kan ha missat någon. Största mötet någonsin och det överlägset största augustimötet. Av de elva som var på första mötet 4 januari 1997, var tre närvarande: jag själv, Sten och Zrajm.

Den stora aktiviteten på mötet var en frågetävling i fyra delar med fina priser, både prasslande (böcker) och flytande (öl). Jag lovade att lägga upp frågor och svar i efterhand. Här kommer de:

Ebooks from Infinity Plus

Mon, 28 Mar 2011 00:00:00 +0000

One of my first discoveries in the world of British Science Fiction was the sophisticated website of Keith Brooke and Nick Gevers, Infinity Plus. I liked it so much that I contacted Keith to express my appreciation. We have been in touch since then. The site was online from 1997 to 2006, and became a chief resource for reviews of the best in speculative fiction, as well as high-level articles and interviews. It is now an archive that is well-worth perusing and supporting by donation. Keith is a well-known British SF author, academic, running enthusiast, IT specialist, and most recently seller of ebooks. His store is here.

Prat om The Windup Girl

Sat, 12 Feb 2011 00:00:00 +0000

På det senaste bokpratet diskuterade vi romanen The Windup Girl av Paolo Bacigalupi. Vi har varit lite dåliga på att skriva rapporter från bokpraten på sistone, men den här gången har Åka postat en rapport på sin blog.

Ian Graham on Gaming

Mon, 22 Nov 2010 00:00:00 +0000

Before I moved from Amsterdam to Uppsala, all I knew about gaming was that many people engage in it. Later I was surprised to learn how intellectually challenging and deep some of today's games are. Several months ago I started to see items online about the possible effects (good and bad) of the Net in general and of games in particular. I know enough neuroscience to be reasonably certain that we do not know the truths of such things. A British FB Friend, fantasy writer Ian Graham, has written a perceptive piece about some of the issues. One needs no scientific background at all to read this interesting paper.

Macleod on Uppsala

Sun, 03 Oct 2010 00:00:00 +0000

I moved to Uppsala on 8 Jan, 2009. The main reason for this move was medical, but SF played a significant role in motivating me to choose Uppsala over my other possibilities, Helsingfors and Leuven. In 2003 I read some quite complementary words about the SF scene in Sweden. They were written by Ken MacLeod, a person whom I admire very much. Since I've mentioned this text to Upsalafans and Uppsala philosophers many times, I decided this morning to display it here. It's from Ken's excellent blog, but has appeared in other places as well.

Skvaller om sf, direkt i ditt öra!

Wed, 18 Aug 2010 00:00:00 +0000

Ibland får jag faktiskt ha min mp3-spelare ifred (när jag inte tappar bort den bakom strategiska hyllor i hemmet eller råkar visa den för den musiktokiga ettåringen), och då händer det att jag lyssnar på science fiction.

Jag har just börjat lyssna på en serie podcasts med samtal mellan Jonathan Strahan och Gary Wolfe. Det finns 15 timslånga avsnitt vid det här laget och jag har bara hört ett och ett halvt, men jag tycker att det är värt att rekommendera. Känns litegrann som en bra men ganska vagt definierad programpunkt på en kongress, och jag känner ofta att jag vill föra anteckningar (dålig avkopplingslyssning för min del!). Fullt av kommentarer om vad man kan läsa, vad som är på gång, och vad som är vad i historisk kontext. Hur somliga författare är bättre än andra på att överraska, och hur somliga läsare inte vill bli överraskade. Vad Locus och recensenter har för betydelse. Kan man förstå Joanna Russ utan att läsa den sf hon läste och stod i dialog med? Vad är det som gör "new sword and sorcery" ny, och hur är det med alla andra "new"-subgenrer? Och vem blir nästa Paolo Bacigalupi?

Det här är två snubbar som är grundligt pålästa och belästa, och som slänger namn och titlar ur sig på löpande band. Ofta gör de som man brukar när man är väldigt bekant med folk och kallar författare vid enbart förnamn, så man får spetsa öronen ibland för att hänga med. I stort sett har jag inte haft några problem med det ändå, och det är kul och inspirerande att höra på. I några avsnitt har de tagit in fler personer i konversationen också.

Alla avsnitt kan laddas ner från Jonathan Strahans blogg. Jag hittade dem först via en länklista på Torque Control (Vector-bloggen), där det finns direktlänkar till de första nio avsnitten. Sedan får man leta i arkiven efter resten.

Jag tänker nog lyssna igenom dem i tur och ordning. Får se om jag kommer ikapp!

De Vries on the possible death of Science Fiction

Mon, 09 Aug 2010 00:00:00 +0000

Jetse de Vries is a thoughtful SF commentator, reviewer, and editor of some of the best SF. Towards the end of last year he had his say in the current debate on the future character and very existence of Science Fiction. The issues are many, complex, and interrelated. They transcend the genre and, I think, literature. Jetse's contribution is filled with links that flesh out his necessarily schematic presentation of what might be more of a social than a purely literary matter. It's from his excellent blog.

Åter till Skottlands pipor

Wed, 04 Aug 2010 00:00:00 +0000

Efter sommarens kaos kunde pubmötet denna dag åter avhållas på puben Pipes of Scotland. Ett ämne i tiden är svenskans ställning i Finland. Många närvarande var bekymrade, men Johan Jönsson kunde lugnande rapportera att än på 20-30 år är det inte troligt att svenskan kommer att utrotas i Finland.

Neal Stephensons senaste roman Anathem var också ett ämne som diskuterades flera gånger i min närvaro (kanske på grund av att jag för närvarande läser den).

Några bilder blev det också.

An Astrophysical Poem

Thu, 15 Jul 2010 00:00:00 +0000

Interzone is the foremost SF/F magazine of the UK. Its hard-working publicity person, Roy Gray, is an accomplished poet. Here is his "Astropoetica: Towards Darwin," which elegantly summarises our current account of the birth of stars. He gave me permission to link to it on this blog.

Julimöte på Buddy's

Thu, 08 Jul 2010 00:00:00 +0000

I tisdags möttes Upsalafandom på min kvarterskrog Buddy's, ett fall av omväxling förorsakat av sommaren. Bland samtalsämnena märktes kärnkraft, förlossningar och allmän livsleda. Jag och Magnus pratade också om våra kära kameror en god stund. Och jag använde min lite:

The Bring Peter Watts To Aussiecon Campaign

Wed, 16 Jun 2010 00:00:00 +0000

Dr Peter Watts' story, "The Island," was nominated for a Hugo. Let's support this initiative to get him to Aussiecon, so that he can attend the Hugos and the con. It's a raffle with an interesting prize.

Great Musical SF Slideshow

Fri, 11 Jun 2010 00:00:00 +0000

I found this last week on Ken Macleod's excellent blog. This is not to be missed!

http://kenmacleod.blogspot.com/2010/06/diana-comet-presents75-years-of.html

Tisdag 1 juni 2010

Wed, 02 Jun 2010 00:00:00 +0000

Jag stannade inte så länge på pubmötet igår kväll, men jag hann åtminstone lägga ut texten om batteriers hållbarhet och vinpriser, och knäppa några bilder.

An Interesting Name in 'District 9.'

Fri, 14 May 2010 00:00:00 +0000

Last Saturday evening I viewed 'District 9' on my new DVD system. Two days ago I described the film to a Dutch woman who was active in the Anti-Apartheid movement in the Netherlands. While telling her a bit about this important film and its alien 'prawns,' I mentioned that the protagonist's surname was van de Merwe. She burst out in laughter. When she calmed down she told me that this name is South African slang for a shady, untrustworthy, character. The sort of creep one wouldn't want to buy a used car from.

This is a brilliant cinematic move. Wikus van de Merwe undergoes a series of transformations: from the phonily-smiling, ever-optimistic-seeming, bureaucratic spokesperson of a mercenary firm, to the firm's slimy deportation boss, to a genetically modified violent human desperate for a 'fix' back to fully human form, to a person who, while motivated solely by this powerful desire, perhaps does several good things for the Prawns. At each stage he's as unreliable as his name suggests. The fit is perfect. Too bad that few outside South Africa and the Netherlands ('Apartheid' is Dutch for 'apartness') would get the devastating point.

Angående Bug Jack Barron

Wed, 14 Apr 2010 00:00:00 +0000

Kvällens bokprat handlade om Bug Jack Barron av Norman Spinrad. Boken gavs ut 1969 och är starkt influerad av den tidens politiska klimat,främst av den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

Det var inte ett så välbesökt bokprat, detta vårt bokprat för kvällen. Det var jag och Åka som pratade, och Maria, som inte läst så mycket av boken, som andäktigt lyssnade.

Vi lyckades ändå få en hel del sagt. Det är en bok som det finns mycket att lägga märke till i. Mest var vi nog intresserade av de olika drag i boken som gör den till ett protocyberpunkverk. Huvudpersonen är en tevepersonlighet, och ett genomgående tema i boken är kontrasten mellan honom själv och sin skärmpersona. Han kallas också för "black shade", och får vid ett tillfälle ett par svarta solglasögon att ha på sig, fast det är nog ett sammanträffande.

Boken handlar om nedfrysning av människor och odödlighetskurer, och vem som har rätt till dem. Upplösningen har inget definitivt budskap, även om den har en starkt moralisk ton. På sätt och vis är budskapet att sanningen alltid måste fram, vilket ju också är ett cyberpunkdrag.

Nästa bokpratsbok är The Affirmation av Christopher Priest, som vi ska prata om onsdag 12 maj. (Se kalendern för detaljer.)

Dom över sf-författare

Sat, 20 Mar 2010 00:00:00 +0000

Den kanadensiska sf-författaren Peter Watts förklarades i fredags skyldig till överfall på en gränsvakt i USA. Exakt vad som har hänt är inte helt klart men det verkar som om vakterna överreagerat rätt ordentligt. Det är inte första gången de har uppträtt arrogant, de verkar vara närmast slumpmässiga i sin ämbetsutövning. Domen kommer i slutet av april. Förhoppningsvis inte det strängaste tänkbara straffet, vilket är två år, för något som närmast motsvarar våld mot tjänsteman.

Nyhetsartikel om händelsen.

Bakgrunden finns på https://en.wikipedia.org/wiki/Peter_Watts.

Bokprat: Dying Inside

Wed, 10 Mar 2010 00:00:00 +0000

Kvällens bokprat behandlade Dying Inside av Robert Silverberg, som en del av vårt pågående tema, science fictions bortglömda mästare. Deltog gjorde Anna Davour, Jesper Svedberg, George Berger och jag själv.

Boken handlar om en man som lever i New York i mitten av sjuttiotalet (författarens nära framtid), och försöker hantera sin trytande telepatiska förmåga. En del av oss tyckte att den påminde om vår förra bokpratsbok, Camp Concentration, bland annat i det att den båda försöker behandla det som verkligen händer i allas vårt inre.

Ett annat tema är frågan om huruvida kunskap om andras tankar verkligen skulle hjälpa oss att förstå andra. Är huvudpersonens egna attityder och fördomar för starka för att hans förmåga ska kunna öka hans förståelse för andra?

Jag tror att vi alla tyckte om att läsa boken, och fascinerades av dess genomtänkta struktur. Flera av oss (särskilt Åka) hade gjort observationer de andra missat.

Nästa bokprat handlar om Bug Jack Barron av Norman Spinrad. Se kalendariet, e-postlistan eller Facebook för detaljer.

Bokpratsrapport: Camp Concentration av Thomas M. Disch

Tue, 16 Feb 2010 00:00:00 +0000

I onsdags träffades vi hemma hos Björn Lindström för att diskutera Camp Concentration av Thomas M. Disch. Närvarande var jag, Björn och George Berger. Jag hade precis läst ut boken och Björn likaså, men han hävdade att han varit för trött när han läste den och hade därför inte riktigt kunnat ta sig till den. George hade läst den för många år sedan, men tyckte ändå att det var en så bra bok att den kunde vara värd att diskutera. Eftersom jag då var den med boken bäst i minnet inledde jag mötet med att kort sammanfatta dess handling (något som borde bli en vana på framtida bokprat, då det är ett utmärkt sätt att få igång lite diskussion).

Camp Concentration handlar om Louis Sacchetti, en poet som hamnat i fängelse pga vapenvägran i ett framtida, lätt dystopiskt USA (boken gavs ut 1969, men handlingen äger troligtvis rum någon gång på 70-talet). Han blir mot sin vilja överflyttad från fängelset till en hemlig, underjordisk forskningsenhet där man utför experiment på "frivilliga" fångar. Experimenten går ut på att fångarna blir injecerade med något som får deras intelligens att skjuta i höjden, men som även leder till döden inom nio månader. Sacchetti har blivit ditskickad för att observera och beskriva de övriga fångarna och hur de reagerar på sina nya förmågor. Fångarna leds av den karismatiske Mordecai, och ivrigt påhejade av forskningsenhetens chef ägnar de sig åt avancerade alkemiska experiment, med syftet att hejda sjukdomsförloppet och att ge evigt liv.

Jag tyckte att boken var mycket bra. Björn kände som sagt att han inte riktigt hade kunnat ta den till sig, men tänker läsa om den ganska snart, något som även jag tror att jag kommer göra. Även George mindes det som en utmärkt bok.

Vi diskuterade hur lättillgänglig boken var, eftersom den har ett visst rykte om sig att vara svår och deprimerande. Jag tyckte varken att den var svårläst eller deprimerande och blev lite förvånad över detta när jag läste den. Visst innehåller den en mängd referenser till och citat ifrån äldre litteratur, men jag tyckte inte att det gjorde det svårt att ta til sig boken, snarare gör det nog att den kommer stå sig bättre vid omläsningar. Även vad det gäller bokens påstådda tungsinthet så fann jag att den inte levde upp till ryktet. Det är väl inte en glad bok direkt, men den innehåller en hel del humor och i slutet tar den en vändning som är förvånansvärt hoppingivande.

Jag föreslog att boken kanske skulle kunna spegla den vetenskapliga utvecklingen i västvärden, eftersom fångarna inledningsvis ägnar sig åt alkemi och sedan övergår till moderna (riktiga) vetenskapliga göromål. Mot denna tes framhölls att just övergången var alltför abrupt för att ha någon historisk motsvarighet, men George påpekade att i slutet av 60-talet, då boken skrevs, var vetenskapshistoria och perioden då äldre tiders alkemi och hermetisk magi övergick i modern vetenskap inte lika väl studerad som den är idag och att Disch därför ändå skulle ha kunnat menat att de skulle ses som en parallell.

George berättade även om sin tid som student i New York på 60-talet och hur den miljön kan ha påverkat Dischs roman. George gick på samma universitet som Samuel Delany och berättade en del om kretsen kring honom, vad dom läste och vilka idéer som var i omlopp i den miljön. Mycket intressant. Efter detta gled diskussionen över till andra ämnen: Philip K. Dick, Stanislaw Lems Cyberiaden, ekologisk mat och lite allt möjligt. På det stora hela var det en mycket givande afton.

Nästa bokprat äger rum den tionde mars (även då hemma hos Björn) och boken som ska avhandlas är Robert Silverbergs [Dying Inside]http://tinyurl.com/yardqyg), en bok som rekommenderas starkt av alla som har läst den. Vi ses då!

/ Jesper

The Library, Willy Ley, and Me

Thu, 01 Oct 2009 00:00:00 +0000

I was born in Far Rockaway NYC, the southernmost area of The Big Apple. Except for the Carnegie Library, my high school, and my many friends, it was an intellectual wasteland. You can see the Library here. It was built in 1906 and was stocked with good reading. As a youngster of 15 in 1957 my interests were technical-scientific and my mind was empty. Then I got a card for the “adult” section. I immediately became a bookworm.

The Handmaid's Tale

Mon, 31 Aug 2009 00:00:00 +0000

Här är en liten rapport från kvällens bokprat om The Handmaid's Tale av Margaret Atwood. American Library Association har enligt uppgift rankat boken som 37:e mest anmälda bok 1990–2000. Vi pratade en stund om varför, men tyckte väl själva att vi läst värre.

En del av oss hade också läst Atwood's Oryx and Crake, en annan dystopisk roman, och konstaterade att det finns en del likheter, framförallt att båda på något sätt beskriver en miljökatastrof, om än mindre direkt i The Handmaid's Tale än i Oryx and Crake. En annan likhet är ett den använder många flashbacks till perioden före katastrofen.

Vi var imponerade av Atwoods ekonomiska världsbeskrivning. Någon klagade på att romanen inte lockade en att läsa vidare. Berättelsen har ett ganska långsamt tempo, och verkar vara konstruerad för att ge intryck av en enahanda tillvaro.

Vi pratade ett stund om huruvida den snabba samhällsomvandling som boken skildrar är realistisk. Boken inbjuder till jämförelser med Iran; händelserna där gör att tidsperspektivet inte verkar alltför orimligt, förutom att författaren har lagt till en miljökatastrof som katalysator.

När vi pratat klart om Atwood forsatte vi med andra ämnen, som emotönten Bradbury.

Nästa bokprat kommer att handla om Toffs bok av Kalle Dixelius. Datum kommer snart.

Skurkens utanförskap

Thu, 20 Aug 2009 00:00:00 +0000

Freke Räihä, som är student vid Växjö Universitet, har skrivit en uppsats i litteraturvetenskap om Erik Granströms serie av rollspelsäventyr kända som konfluxsviten. Uppsatsen finns att läsa här, och Erik kommenterar artikeln på sin blogg.

Intervju med Morrow

Tue, 23 Jun 2009 00:00:00 +0000

James Morrow, som bland annat skrivit Only Begotten Daughter, en bokpratsbok vi diskuterade för något år sedan, blir intervjuad i radioprogrammet Atheists Talk. Man kan lyssna på intervjun här.

PS. För er som skriver här på bloggen kan jag meddela att jag just uppgraderat den till WordPress 2.8. Det finns en lite töntig film som sammanfattar de viktigaste nyheterna.

People for the Ethical Treatment of SF

Fri, 05 Jun 2009 00:00:00 +0000

Jeff VanderMeer uppmärksammar på sin blogg, Ecstatic Days, en bisarr författarsammanslutning som kallar sig Science Fiction and Fantasy Ethics, ledd av Andy Remic, och som har som syfte att "slå ett slag för positiva recensioner av böcker, filmer och tecknade serier". VanderMeer intervjuar sitt alter ego Evil Monkey, som uppger sig tillhöra People for the Ethical Treatment of SF. Den stora behållningen återfinns, som så ofta, i kommentarerna där författaren Felix Gilman drar en växel på temat att behandla böcker väl och skissar upp hur illa han själv behandlar böcker:

on my desk right here i have a signed first edition of m. john harrison’s The Centauri Device

i keep it in a 6-by-6 inch cage in which it cannot stand up or turn around, and i force-feed it ruthlessly in hopes of fattening its liver

what are you going to do about it, huh, Remic? nothing, that’s what

…

if i want to take a bunch of Solaris DVDs and drown em in a sack that’s my business, don’t meddle in things you don’t understand, Remic

…

since back in old country my people have gathered to watch two proud strong issues of Asimov’s fight in a pit. it is an honorable death for the magazine, for Asimov’s is strong and loves to fight. these are our folkways, Remic. who are you to interfere? how dare you

…

you know what the most beautiful thing in the whole damn world is? i’ll tell you what it is Remic, i’ll tell you good. its when a man and his son drive up into the mountains with a couple good huntin guns and maybe some beers, maybe the boy has a beer too why not, his mother dont need to know. you dont even need to talk much just enjoy all that silence. just wait real quiet until you see one of them Star Wars prequels come shamblin on by. let the boy take the first shot. thirty aught six’ll drop that big hairy prequel right in its tracks, it aint cruel, it don’t feel no pain. the boy’s a man today. you can teach him how to cut off that prequel’s antlers and how to take its hide and how to get rid of them ugly hayden christianseny bits that ain’t no good to nobody. just like your daddy done for you with A New Hope, and his daddy done for him with War Of The Worlds. you’ll never understand what that means Remic and thats why i pity you

Upsalafandoms månadsmöten flyttar

Fri, 29 May 2009 00:00:00 +0000

Upsalafandoms första-tisdagen-i-månaden-pubmöten byter mötesplats från och med nästa möte, nu på tisdag 2 juni.

Den pub som vi brukade träffas på har bytt ägare och plötsligt stod den trevliga serveringspersonalen utan anställningsavtal, för att den nye ägaren förhalade undertecknandet av dem i all oändlighet. De sade upp sig och talade om för sina vänner vad som hade hänt.

Vi har inte varit odelat nöjda med puben i vilket fall efter ägarbytet, så vi flyttar. Vi får se var vi hamnar till slut, men till en början försöker vi med Pipes of Scotland (den pub där dead-doggen efter Kontext hölls).

Vad: Upsalafandoms 150:e månatliga pubmöte Var: Pipes of Scotland, puben som ingår i Hotel Uppsala i korsningen Kungsgatan-S:t Olofsgatan. När: Tisdag 2 juni, 18.30 och framåt

Vi får se om vi orkar hitta på något extra för att det både är 150:e mötet sedan traditionen återupptogs januari 1997 och inflyttningsfest på Pipes of Scotland!

Stafetten 5: Sten Thaning, Stockholm

Sat, 16 May 2009 00:00:00 +0000

Detta är den femte av mina personliga intervjuer med människor inom svensk fandom eller som på annat vis är involverade i det här med sf och fantasy. Sten föreslogs av det förra intervjuoffret, Matthias, med frågan "är han fortfarande aktiv i fandom?"

Uppväxt

Min familj flyttade till Örebro från Växjö när jag var sex år, och jag bodde där tills det blev dags att flytta till Uppsala och bli student. Mina föräldrar och min lillasyster med familj bor fortfarande i Örebro, så jag besöker staden med jämna mellanrum. Den ser likadan ut som för tretton år sedan. Slottet är mycket slottigare än Uppsalas, och det finns flera stycken riktigt trevliga caféer. Detta är dock inte tillräckligt för att jag ska känna något större behov av att flytta dit.

Tidsresor, grammatik och alternativa universa

Wed, 13 May 2009 00:00:00 +0000

Stig W. Jørgensen har i dag publicerat en mycket intressant artikel på sin blogg Ekkorummet, om tidsresor, tidresans fysik och nuddar vid att skissa på hur ett språk vars tempus klarar av att hantera tidsresor på ett naturligt sätt skulle kunna se ut. Nu är skissen synnerligen grund, eftersom Jørgensen, som han säger, "imidlertid aldrig gjort noget forsøg på at konstruere et sådant sprog eller en formalisme der kunne udtrykke de nødvendige relationer, og jeg skal sige jer hvorfor: Tidsrejser er ikke virkelige. Nu ved jeg godt at nogle også betragter det som en udmærket hobby at lære sig klingonsk eller tolkiensk elversprog, men jeg synes ikke at resultatet står mål med indsatsen hvis det ingen relevans har for den virkelige verden."

Jag är inte säker på att jag håller med. Det skulle vara roligt, som ren hobby, att skissa på en sådan grammatik i alla fall, bara för skapandets glädje och för den kreativa problemlösningens skull. Man behöver ju inte fortsätta när man når de riktigt knepiga stadierna utan kan sluta där, på den punkten. (En annan fråga som i vart fall jag ställer mig är om det redan finns språk som är mer lämpade för syftet än vårt indo-europeiska modersmål.)

Artikeln refererar också några filosofiska och estetiska teorier om kronologi, och rekommenderas i sin helhet: Tidsrejsens grammatik.

Årets nordiska kongresser

Mon, 11 May 2009 00:00:00 +0000

Årets första sf-kongress i Norden har redan ägt rum, det var Alcocon 3 i Göteborg, som avhölls 24-26 april. Bilder en masse därifrån finns på Flickr. Resten av årets kongresser är:

Åcon 3 i Mariehamn, 21-24 maj. Författarhedersgäst: Steph Swainston.
Aplakonen i Bredaryd, 12-14 juni.
Norcon i Oslo, 19-20 juni. Författarhedersgäster: Richard Morgan och Iselin Alvestad.
Finncon i Helsingfors, 10-12 juli. Författarhedersgäster: George R.R. Martin, Alastair Reynolds, Irmelin Sandman Lilius och Adam Roberts.
Fantasticon i Köpenhamn, 29-30 augusti. Författarhedersgäster: Charles Stross och Gwyneth Jones.
Imagicon 2 (Swecon) i Stockholm, 16-18 oktober. Författarhedersgäst: Liz Williams.

Jag hade tänkt att åka på åtminstone de två finska samt Swecon i Stockholm. Kanske på Fantasticon i Köpenhamn, förmodligen inte på Norcon och tyvärr inte på Aplakonen. Hur ser det ut för er andra som läser den här bloggen?

En matt söndag

Sun, 10 May 2009 00:00:00 +0000

Jag känner mig lite slö så här framåt kvällen, så dagen kommer nog att avslutas med ett par avsnitt av Mupparna framför teven. I går disputerade Linnéa med den äran på en avhandling om tilltalsfraser i datorförmedlad kommunikation. Efteråt var det disputationsfest, men vi var faktiskt hemma igen inte alltför lång efter klockan ett, så det är inte därför jag känner mig seg.

Jag försökte stödköpa lite böcker av Peter S. Beagle tidigare i dag, men hindrades av att man måste uppge vilken _State/Province _man bor i. Korkade amerikaner. Nä, dags att släpa mig bort till teven. Det är en lång vecka framför mig: Två Imagicon-möten, middag med några arbetskamrater för att fira en release samt ytterligare ett möte. Alla kvällarna måndag-torsdag inbokade. Suck.

Barn och andra avkomlingar

Thu, 07 May 2009 00:00:00 +0000

Jag ville så gärna att det skulle bli en fungerande fangrupp här i Kingston. Jag ville lära dem vad fandom är, jag ville samla folk och få dem att träffas och ha kul tillsammans över ett gemensamt intresse. Jag vill att det ska bli roligt, som i Upsala!

Tyvärr är folk kompakta tråkmånsar -- eller snarare är de hårt fast i sina vanliga mönster. Studenter umgås med studenter. Rollspelare träffar bara rollspelare. Folk som tror att de vet något om fandom för att de varit på några stora seriekongresser dyker om man pratar om Neil Gaiman men inte annars.

Våra möten har varit högst ojämna. Jag lyckas dra dit några en gång och sedan dyker de inte upp igen. Kärnan består av mig och två till, mötena brukar vara ungefär en timme och handla till hälften om någons tandläkarbesök.

Nu låter jag lite bitter. Jag känner mig inte särskilt bitter, för det är inte som om jag har särskilt mycket personligt investerat i det här gänget. Jag tycker bara att det är synd. Folk är trevliga och roliga var för sig, men kommer aldrig riktigt ihop till ett gäng. På något sätt har jag misslyckats med att förmedla för folk vad det här skulle kunna vara. Jag tror inte att gruppen kommer att överleva att jag försvinner, inte om inget drastiskt händer de tre närmaste månaderna. Fast jag hoppas litegrann på världskongressen, och på den inspirationsinjektion en sådan kan bli i områdena omkring.

Livet går vidare i alla fall. Och grodden i min mage är kanske viktigare än de orädda fantasy-fantasternas gäng, även om det också var ett projekt som skulle kunna vara värt status som ett av mina skötebarn.

Och jag kommer tillbaka till Upsala, där det finns en fandom som lever och frodas utan mig. Det är inte så dumt.

Men först blir det som sagt världskongress! (Och innan dess bebis. Och kanske en artikel i Nuclear Instrumentation and Measurement om allt faller på plats, men det är en helt annan historia.)

They're Made Out Of Meat

Mon, 04 May 2009 00:00:00 +0000

Terry Bisson är tyvärr inte en författare som det pratas så mycket om. Michael Swanwick tipsade mig en gång om Terry Bissons Bears discover fire. Swanwick undrade om den, som han ansåg, väldigt amerikanska berättelsen funkade lite bra för svenska läsare. Det visade den sig göra och jag gillar den starkt utan att kunna säga vad som är så amerikanskt med den (jag håller med Michael), eller ens varför jag gillar den. Bisson har skrivit flera saker jag gillar starkt.

Den här lilla novellfilmen är baserad på en annan av Terrys historier. För de som gillar David Lynch så är det rena julafton. Jag käkar föresten ofta lunch på ett ställe som ser ut ungefär sådär…

They''re Made out of Meat

För övrigt så representerar detta min avskedspost på den här bloggen. Engagemanget från Upsalafandom är lite för klent. Jag koncentrerar mig numera på min egen rollspelsblog The Omnipotent Eye istället. Besök den gärna. Jag försöker updatera varannan dag, ungefär.

Robert Silverberg och Dying Inside

Thu, 23 Apr 2009 00:00:00 +0000

En av mina favoritböcker alla kategorier är Dying Inside av Robert Silverberg. På den tiden jag var med i ett band som hette Elektrubadur gjorde vi en låt vars hela text var tagen rakt av från sista stycket i den här boken. Väldigt tjusig. (Vi kontaktade Robert Silverberg, som tyvärr hade en ganska tråkig attityd och satte oss i kontakt med sin agent så att vi skulle få veta hur vi skulle betala pengar om vi tjänade något på låten i fråga. Som om! Snarare hade vi väl tänkt göra lite reklam för boken. Men det blev nu inte så mycket med det.)

Idag hittade jag (via Locus Online, som så mycket annat) en artikel om Silverberg och den här boken.

"Dying Inside" never found a wide audience, but it's been hailed by those who know it. Michael Chabon has called it "one of those rare novels that manages to be at once dazzling and tender." The book, which the New York Times once called "the perfect science fiction novel for people who don't like science fiction," was reissued last month by Tor.

Mycket Robert Silverberg just nu. Jag läser precis hans Science Fiction 101 som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Det är en antologi med viktiga sf-noveller, de flesta från tidigt 50-tal, med kommentarer av Silverberg om vad man kan lära sig om skrivande genom att studera de här berättelserna. Det handlar också om hur han själv lärde upp sig till författare, ganska intressant.

Artikeln jag länkade till ovan försöker också bena ut hur det kommer sig att Silverberg inte är ett större namn, med tanke på hur bra hans bästa saker är. Det finns förstås många anledningar, men jag tror att det kan spela in att han skrivit så väldigt mycket som är kompetent men inte just mer än så. Det vore hur som helst väldigt synd om hans bästa verk blev bortglömda.

En tidsmaskinsresa till Ryssland

Mon, 20 Apr 2009 00:00:00 +0000

Ibland kan man ju i sf hitta historier som handlar om någon som reser i en tidsmaskin eller nåt liknande och får uppleva forna tider. Jag hittade en gång en väldigt charmig länk till en tidsmaskin och letade jag fram den igen. Kolla det här!

Det är färgfoton från Ryssland, så som det såg ut innan revolutionen! Det är nog så nära en tidsmaskin man kan komma. Fascinerande.

LX 2009 — Eastercon 2009

Sun, 19 Apr 2009 00:00:00 +0000

Dags att babbla lite osammanhängande om årets brittiska påskkongress kanske, den sextionde nationella sf-kongressen – därav namnet LX 2009. (Jag påbörjade en kort rapport från kongressens första dag under själva kongressen, men sedan krävde hotellet att man betalade 40 pund för tillgång till det trådlösa nätet under helgen, så det blev aldrig av att posta den.)

Hedersgäster var Jon Courtenay Grimwood, Tim Powers, David Lloyd samt Bill och Mary Burns. Jon, Tim, Bill och Mary hade jag stött på tidigare, men David Lloyd hade jag ingen aning vem det var. Det vet jag däremot nu – det var den trevlige mannen i övre medelåldern som slog sig ner vid vårt bord i lobbyn på fredagsmorgonen för att prata och bjöd oss på öl. Det fanns ett väl tilltaget område bredvid baren i hotellobbyn med ett hundratal sittplatser där man kunde sitta och umgås mellan (eller i stället för) programpunkterna – det bästa påskkongresshotellet sedan Adelphi i Liverpool i det avseendet.

Baren

Programmet var bra, de delar jag såg, även om inget kändes oförglömligt. De två intervjuerna med Tim Powers var oerhört underhållande – Tim är en av de roligaste scenpersonligheterna inom sf-/fantasyvärlden. I samband med kongressen släpptes John Berlynes illustrerade Powers-bibliografi Secret Histories, ett överdådigt vackert bokverk som såldes för bara 35 pund. (De böcker vi köpte kan förresten beskådas på LibraryThing. I år blev det 24 nya böcker, färre än tidigare år, men vi börjar bli kräsnare i takt med att samlingen sväller.)

Jag gick på en paneldiskussion om överskattade böcker – Classics that aren't – men den var ganska tråkig, exempelvis satt Rog Peyton i en kvart och spydde ospecificerad galla över Philip K. Dick, så jag gick därifrån efter en halvtimme. Konstutställningen öppnades under festliga former med cocktailparty i orangeribaren på andra våningen, en tjusig inglasad sak med dekorativa växter i, där hotellet bjöd på öl och vin; de sponsrade nämligen utställningen.

Panelen om romanerna på slutlistan till årets Arthur C Clarke Award var intressant. Jag har inte brukat gå på den men det är så många som framhållit den som en av de mest värdefulla panelerna på påskkongresserna så jag slöt mig till flocken i år. Panelen var ganska oense, men jag vet i alla fall att jag inte ska läsa Martin Martin's on the Other Side av Mark Wernham. Besläktad med Clarkepanelen var naturligtvis den högtidliga utdelningen av BSFA-priserna, där romanpriset i år gick till Ken Macleods The Night Sessions. Lördagens stora tillställning var en konsert med National Festival Orchestra, som spelade bl a Beethovens sjätte symfoni i stora programsalen. Helt fantastisk upplevelse att få höra en symfoniorkester i salongsmiljö och inte i en konsertsal. Det var första och förmodligen sista gången i mitt liv. Stort tack till Vince Docherty och resten av kommittén för den upplevelsen!

På söndagkvällen var det skandinaviskt party i ett av rummen, framförallt organiserat av Herman Ellingsen. Lyckat, som vanligt. På måndagen fick jag en chans att för första gången se hela Dr Horrible's Sing Along Blog i ett svep; den var ju uppdelad i tre delar när den sändes på webben i höstas. Den vann på att ses som en helhet, men är fortfarande inget jag kommer att skaffa.

Det kom ut ett nyhetsblad under kongressen som går att ladda ner från LX 2009:s webbplats. Nästa års påskkongress heter Odyssey 2010 och äger rum på Radisson Edwardian på Heathrow, precis som i fjor. Var kongressen hålls 2011 är däremot fortfarande inte spikat. Ingen hade lagt något bud, men det finns tydligen några som håller på att undersöka förutsättningarna för ett bud att läggas fram under nästa påskkongress. Mer om det på Novacon i november, lovades det.

Ska jag sammanfatta? Årets påskkongress var kanske den jag trivts bäst på hittills – mest för att jag lär känna fler brittiska fans för varje år. Utmärkt hotell, även om de tyvärr hade färre än 250 bäddar, så de flesta deltagarna tvangs bo på andra hotell i Bradford. Rikligt utbud av real ales till vettiga priser i barerna (fast nästan bara blond ales, tyvärr – inte den mest spännande typen), bra frukost. Som sagt var programmet trevligt, inklusive det fullspäckade fanprogrammet, lite mindre dealers' room än vanligt, fast å andra sidan nästan bara böcker och inte så mycket kläder och annat trams.

Närläsning

Thu, 16 Apr 2009 00:00:00 +0000

Det är väldigt fascinerande att följa med i Kate Nepveus omläsning av Lord of the Rings. På ett helt annat sätt, men i samma omfattning, är det kul att läsa den mycket grundliga sågningen av Left Behind på Slacktivist-bloggen (observera att man måste läsa baklänges om man vill börja från början, krångligt nog). Jag kan inte låta bli att både beundra och fascineras av den här typen av närläsning. Ibland är ju kommentarerna väldigt givande också, det är fördelen med att göra sånt här i bloggform. (På tor.com finns också på samma sätt omläsning av Wheel of Time och omtittning av Star Trek, men de har inte intresserat mig eftersom jag inte riktigt tagit del av de här verken till att börja med.)

Skulle jag kunna göra något liknande? Jag har grunnat på det ibland. Man vet ju aldrig. En vacker dag, om jag fastnar för något värdigt föremål för uppmärksamheten.

Barsoon i våra hjärtan

Mon, 13 Apr 2009 00:00:00 +0000

Nu har jag läst två volymer av Edgar Rice Burroughs kända Barsoom serie. Det är märkligt vad autodidakter kan producera märkliga verk när de ger sig hän. Den första volymen skrevs av en Burroughs som hade prövat det mesta, och nu var pank och desillusionerad. Klart att då kan man ju kanske lika gärna skriva en bok!

Som förstligsverk är den märkvärdigt trollsk och ett intressant stycka eskapistisk pikaresk med märkliga främmande varelser och underliga seder. Den åstadkommer mycket i kraft av sin fantasi och den förundran över en främmande värld som han lyckas frammana av rent längtan efter nåt annat än den värld han befann sig i.

Dock märker man att de här gamla äventyshistorierna har lite av ett problem. När jag läste Williamsons förfärliga Legionböcker insåg jag att det hörn som han målat sig in i bara blev mer och mer trångt när han måste hitta på mer och mer fantastiska omöjligheter för hjältarna att besegra. Nu när jag har läst om inte bara gröna, svarta, vita utan ocksåröda marsianer så kommer jag åter att tänka på det där inmålade hörnet.

Det är inte utan man undrar om det inte är svårare att skriva billiga äventyr än seriösare saker, ibland. Dock har de något de här taffligt skrivna berättelserna om män som kan allt och fäktas med de värsta monster, blir kharg, jeddad, kung, gatsputj, kejsare eller bara rik som ett troll. De får princessan och alla älskar dem. Kanske behöver man inte mer av en bok ibland. Även om jag känner mig präktigt less på Edgar Rice Burroughs så är det ju tack vare de här historierna som t.ex. Michael Moorcok började skriva fantasy. Det vore ju tråkigt att vara utan.

Dave Arneson död

Thu, 09 Apr 2009 00:00:00 +0000

Vila i frid, Dave

Lite mer än ett år efter det att Gary Gygax lämnade oss har nu den andre giganten från rollspelshobbyns gryning, Dave Arneson, också förlorat sista striden mot sin cancer. Nu har alltså mannen som skapade konceptet Dungeons i Dungeons & Dragons tillslut lagt tärningarna på hyllan.

Som jag sade förra året har alla kulturer någon sorts BNF, hjälte eller föregångsfigur, vars visioner en gång lade grunden till det man idag lever i och uppskattar som en del av ens liv och vardag. Ibland glömmer vi bort att tacka dem medan de ännu är ibland oss för vad det gjort, eller vi kanske inte ens inser hur mycket vi har föregångarna att tacka för det vi idag tar för givet. Jag kommer osökt att tänka på vad jag läste i Banana Wings där Mark skriver om hur han under flera år avfärdat Jack Speer som en fan som inte gjorde annat än att kritisera folks stavning i FAPA utskick. Naturligtvis insåg han när Jack väl vad död hur mycket han gjort, och hur mycket han betydit för fandom. Tyvärr är jag rädd att David Arnesons frånfälle kommer bli precis ett sådant tillfälle att upptäcka att det var han som låg bakom alla de där saker som andra senare slog mynt av och gjorde till allmängods. Saker är ju den att många av de innovativa greppen med den nya typ av spel som rollspelen var vid 1970-talets början var just Arnesons uppfinning. Själv var han helt enkelt inte den som gjorde någon större affär av det.

Precis som jag skrev för ett år sedan är det oräkneliga sätt som dessa kreativa genier influerat så mycket av poulärkulturen och därmed även flera av de som idag skriver fantasy eller skapar fantastik på tv, film eller i datorspel. Det sistnämnda gäller väldigt konkret för Arneson, som under senare år undervisat i speldesign för datorspelsutvecklare.

Själv har jag blivit inspirerad av Daves Blackmoor kampanj för mitt eget rollspelande. Faktum är att den inte bara är den längsta kontinuerliga rollspelskampanjen (1970-2009), utan även en skådeplats för tre generationer rollspelare som i sin fantasi skapat och upplevt förunderliga äventyr i främmande världar. Drömmar och visioner om äventyr binder samman oss alla som läser, skriver och spelar fantastik. Drömmen lever.

Uther, Once And Always

The Father of Roleplaying is dead.

Requiem aeternam dona ei, Domine: et lux perpetua luceat ei

Påsknoveller

Thu, 09 Apr 2009 00:00:00 +0000

Nu blir det påsk, och är man i närheten av de brittiska öarna kan det hända att man åker på Eastercon över påsk (om man inte är en sån som alltid är på GothCon, kanske, eller stannar hemma och sparar pengar i väntan på bättre tider). Där kommer BSFA att dela ut sina priser.

Jag hittade tre av de nominerade novellerna på StarShip Sofa, och via Vector-bloggen hittade jag även den fjärde från Transmissions from Beyond. Den här veckan har jag lyssnat på dem alla fyra på väg till och från jobbet. Jag gillade dem allihop. Jag har inte tid att skriva så mycket om dem nu, men jag länkar till vad Vector-redaktörerna har samlat ihop för kommentarer -- det räcker och blir över. Fast vill man verkligen inte ha några spoilers rekommenderar jag att man läser eller lyssnar först.

“Evidence of Love in a Case of Abandonment” av M. Rickert är en väldigt starkt berättad historia om en flicka i en ganska osannolik dystopisk framtid. Temat är väl lite politiskt tillspetsat, särskilt om man har kontakt med somliga kretsar som vi kanske inte ser mycket av i Sverige, men det kommer liksom inte i vägen för att den är väldigt bra skriven med ett beklämmande perspektiv inifrån. Text här, ljud här. Vad folk säger.

“Little Lost Robot” av Paul McAuley handlar om identitet och moral. Och om öde. Och en väldigt kraftfull robot. Mer säger jag inte. Text (pdf) här, ljud här. Och återigen: vad folk säger.

“Exhalation” av Ted Chiang är en sån där typisk tankelek som han brukar skriva -- lite av ett pussel för läsaren att lista ut vad det är för sorts värld den utspelar sig i. Slutar med att berättaren utbrister i en utläggning av sense of wonder. Ganska charmig, men absolut inte någon av hans intressantaste noveller. Text här (längst ner på sidan finns länkar till olika format), ljud här, och vad folk säger.

“Crystal Nights” av Greg Egan är en sån där historia om AI och önskan att skapa intelligent liv att efterträda oss. Vad kommer ens skapelser att tycka om en? Massor av etiska ställningstaganden och kompetent technobabble, som leder upp till ett typiskt sf-slut. Text här, ljud här, och vad folk säger.

Utan att säga särskilt mycket alls skulle jag vilja utnämna "Little Lost Robot" till min favorit och hoppas att den vinner.

Håll till godo. (Den här postningen kom lite sent, eftersom jag var lite för trött igår. Eftersom ingen annan håller sitt schema för postningarna antar jag att det inte kommer surt efter.)

Ångte och gratismat: vidare kongressäventyr

Thu, 02 Apr 2009 00:00:00 +0000

Jag har förlorat en del av mitt exended mind: jag hittar inte min anteckningsbok. Jag brukar alltid bära med mig en sån, och där skriver jag ner alla saker som faller mig in: ideer, citat, att göra-listor, utkast till olika texter, minnesanteckningar, böcker jag vill läsa, och så vidare. Var är min anteckningsbok? Frustrerande. Nåja, några spridda noteringar från helgens kongress kan jag nog åstadkomma ändå.

För det första måste jag instämma med Ante om att det var mer välorganiserat i år. Alla verkade vara informerade om vilka paneler de skulle vara med i, och programmet ändrades inte mycket efter att kongressen börjat. Det var intressantare också (enligt min smak), med fler programpunkter som handlade om ideinnehåll och vad man kan göra med litteratur. Jag såg till exempel en panel som handlade om vad ondska egentligen är, och vad den har för roll i sf och fantasy. Och så var jag med i en panel om kolonialism och sf, som bland annat handlade om i vilken utsträckning sf är propaganda för kolonisering av rymden. Jag tycker förstås att paneler om att skriva och publicera är intressanta också.

Det var mycket steampunk i år, ännu mer än förra året. Volanger och mässingsknappar och mysko hembyggda manicker. Det fanns en ång-modevisning, som jag missade. Paret Penney hade konverterat sitt traditionella roomparty till "steam tea", och bjöd på kakor på silverfat i flera våningar. De hade till och med tagit med sig några fina koppar i tunt porslin med guldkant och blomdekorationer, fast inte tillräckligt till alla gäster. En snubbe som jag tror är någon sorts chef för vetenskapsmuseet demonstrerade sina hembyggda tebryggningsapparater -- mycket snygga, men inte särskilt praktiska. Han hade en strålpistol i bältet också, som han nog hade byggt själv.

En fördel med att vara på den här kontinenten är ju att det finns stort befolkningsunderlag inom rimligt avstånd och med minimala språkbarriärer. Det är många författare, många experter, och tillräckligt många fans. Även på en sån här rätt liten kongress (ett par hundra medlemmar, kanske) ser man alltid Robert Sawyer hålla hov (det är hans hemmakongress) och det finns alltid kontakter att ta av för att ha ett solitt vetenskapsprogram. Jag är lättimponerad och beundrar folk som kan kasta ur sig siffror och redogöra exakt för hur många ton per år man kan lyfta till omloppsbana med olika typer av teknologi, och sånt.

Jag undrar fortfarande lite vad jag egentligen får ut av kongresser. Det känns som om jag tillbringar väldigt mycket tid med att irra omkring och känna mig vagt stressad över att jag inte utnyttjar tiden ordentligt när en kongress är så kort och snart över. Ibland råkar man ju ut för missöden också, som när hotellbarens personal var alldeles sönderjäktad, och jag inte fick min mat förrän dottern redan ätit färdigt -- och sen fick jag något som inte var vad jag hade beställt. De är nog inte vana vid att ha full ruljans i den där baren. Tyckte nästan synd om dem, men när de sade att jag inte behövde betala lät jag gärna bli.

För övrigt tyckte jag att panelen om att redigera sina egna texter var väldigt bra. Jag tillämpar den inte just på sånt här skrivande, men ska nog ha nytta av ett eller annat knep framöver. Panelen rekommenderade också Robert Silverbergs bok Science Fiction 101, som Ante påpassligt köpte förra året. Den ligger nu på min allt högre och vingligare att läsa-hög brevid sängen.

Och dit går jag nu. Godnatt!

Intryck av Ad Astra

Tue, 31 Mar 2009 00:00:00 +0000

Så var då ännu en kongress avklarad! Lite sliten och med en huvudvärk i tungviktsklass så ska jag försöka sammanfatta lite intryck.

Kongressen det hela handlar om var Ad Astra, anno 2009. Evenemanget hölls på ett hotell någorlunda centralt i Toronto, Ontario. Med cirka fem miljoner invånare och många väldigt långa och raka gator känns stan med rätta ganska stor, och centralt ska förstås i det sammanhanget. Förra årets evenemang kändes lite trött, och många småsaker kändes lite taffligt hanterat. Speciellt tydligt var det programmet som led av brist på organisation. Detta år var det en kongress av liknande snitt, men det kändes betydligt fräschare och tight detta år. Programmet hade ett dussin parallella spår och det är ju onekligen ganska ambitiöst. Förvånansvärt nog var det god uppslutning på alla paneler jag besökte, och till skillnad mot förra året var uppslutningen av panelister god. Det var till och med så god uppslutning att det på en panel var sju personer i panelen!

Programmet som jag besökte handlade mycket om skrivande och skapande. Med tanke på att det var säkert femton författare närvarande (plus diverse mer eller mindre kända redaktörer) så kunde man få en hel del olika vinklingar på det hela. Många paneler var väldigt konkreta och gav tips och handgrepp man själv kan använda för att bl.a. bli fri från "writers block", skapa trovärdiga stridsscener eller effektiv struktur och styrsel mellan intern och extern konflikt och utveckling. Riktigt inspirerande även om jag inte längre är lika engagerad i eget skrivande. Själv deltog jag även i en liten workshop kallad "The Joseph W. Haldeman Memorial Seminar on the Redistribution of Economic Resources via the Application of Statistics & Psychology".

Dealers room var trevligt, och hade den vanliga blandningen av t-shirts, smycken, leksaker med skiffytema, tecknade serier och framförallt nya och gamla böcker. Utbudet av böcker var inte så tokigt, med Mick Sproule som ett trevligt återseende. Detta år pratade jag George R.R. Martin med honom. Det fanns gott om signerade godingar (PKD first editions för $10!) och fina hardcovers av gästerna och andra närvarande författare. Ed Greenwood kunde t.ex. ses signera i farten medan han småpratade.

Det som kändes bäst med den här kongressen var dock känslan av att återvända. Man kände sig hemma på hotellet, man kände igen Ian i Green Room, man kändes igen av Lloyd Penny som hälsade glatt på en när man kom och Mick (som sagt) kom ihåg en. Ad Astra måste väl sägas vara vår "hemmakongress" i det här landet. Lite roligt var det ju även att folk kände igen oss och ibland bara antog att vi varit med på den ena eller andra kongress de plötsligt mindes. Rebecka hade nog mer kul denna kongress också. Hon satt och målade i sin målarbok, sprang runt och lekte katt och barnen Hartwell/Cramer lekte lite med henne också. Som vanligt var hon populär och de utklädda personerna som man såg gå runt på kongressen vinkade gärna eller spelade lite apa för att roa henne. Maskerader och liknande är onekligen familjevänligt.

En annan sak som kändes trevlig och typisk nordamerikansk var ju con suite. Vi käkade inte frukost på hotellet, utan tack vare att det bjöds på mat i con suite av diverse förlag, bids eller intressegrupper så kunde vi käka både frukost och kalkonmiddag helt gratis på pr-budgeten. Onekligen börjar man bli tillvand vid detta högst oeuropeiska fenomen. Det skulle inte vara så tokigt med sånt på kongresserna hemmavid. Ölutbudet i baren på hotellet var inte direkt imponerande, men det var hygglig kanadensisk öl och fler än förra året kunde ses sitta i baren och prata med en öl eller två.

Bytet då? Lite gamla Analog som delades ut gratis, en äldre roman av George 2R Martin, en Brust och en Dickbok som inte var sf. Dessutom var Writers of the Future åter representerade och det delades ut gratis böcker! Elron må varit galen och scientologerna livsfarliga som infiltrerar bl.a. amerikanska ambassaden i Stockholm, men det var en gratis bok och i alla fall en bra story däri, av Tony Pi.

Det är skoj med kongresser!

Kongress igen

Wed, 25 Mar 2009 00:00:00 +0000

Faktum är att jag nog inte är så bra på att få ut det mesta möjliga av en sf-kongress. Ärligt talat glömmer jag snabbt bort det mesta också: vad jag hört och sett, vem jag mötte, vad som hände. Många kongresser är bara ett sammelsurium i huvudet. Förmodligen har jag absorberat någon sorts erfarenheter från dem, även om det inte är något jag kan redogöra för eller är riktigt medveten om. Hur som helst undrar jag ibland hur det kommer sig att jag fortfarande är rätt intresserad av att åka på kongresser -- särskilt kongresser där jag inte känner någon och alltså inte kan ha träffa gamla kompisar som förklaring.

Träffa nya kompisar kanske? Det lyckas tyvärr oftast inte så bra. Fast det är definitivt väldigt uppiggande att vara bland en massa folk en hel helg. Det är nog det som gör det. Även om jag inte alltid känner mig särskilt belåten med förmågan att knyta kontakt med andra är det verkligen så att jag suger åt mig energi av blotta närvaron av energiska och kreativa människor. En sorts väldigt mild form av vampyrism? Även om jag har lätt för att känna mig utanför blir jag alltid glad av att vara där något händer, och jag brukar ju vara ganska bra på att fara omkring och försöka vara överallt och prata med alla och se ut som om jag hör dit.

Den här gången är det Ad Astra i Toronto. Jag ska hålla ett föredrag om mörk materia på söndag, och sitta med i en panel av vetenskapare som svarar på frågor från publiken. Dessutom ska jag vara med i en panel om kolonialism i science fiction, tillsammans med David Hartwell och Timothy Zahn med flera om man får tro programmet. Förra året var det väldigt manfall från panelerna, så vi får väl se vilka som faktiskt kommer att vara där.

Rapport kommer nästa vecka.

Årets Nebula-nomineringar

Wed, 18 Mar 2009 00:00:00 +0000

Apropå Johans text om sf-priser har vi här borta i utlandet bestämt oss för att diskutera årets Nebula-nomineringar. Jag brukar tycka att de här nomineringsomgångarna är en bra anledning att försöka ta mig för att läsa några aktuella noveller (och långnoveller och kortromaner och allt vad det heter), när de nu finns tillgängliga på nätet och så. Har inte börjat ännu, får väl se vad jag biter i först. (Några åsikter om intressanta författare eller extra bra berättelser?)

Av de nominerade romanerna har jag faktiskt läst två (Brasyl och Little Brother). Jag kanske håller lite koll på fältet ändå, även om det inte alltid känns så.

Bokrea 2009

Tue, 17 Mar 2009 00:00:00 +0000

Är det fler än jag som fyndat på bokrean? (Retorisk fråga.)

Själv har jag mestadels passat på att hamstra epik. Det blev The Táin, Beowulf, Enuma elish, med mera. När jag läst lite kan det hända att jag återkommer med en utläggning motiverad av diskussionen om mytologi och SF på Åkas blogg för ett tag sedan.

Jag tycker att bokrean på nätbokhandlarna är mest intressant. De verkar passa på att tömma sina förråd, snarare än att marknadsföra bokreautgåvor. För den som fortfarande inte har kikat verkar rean fortfarande hålla på, åtminstone hos AdLibris.

Märkliga främmande världar

Tue, 17 Mar 2009 00:00:00 +0000

Jag satt och tittade tillbaka på vad jag läst under 2008. En av de böcker jag läste var R Scott Bakkers The Darkness That Comes Before. Som den del av er säker vet är det del ett i en serie om tre (i sin tur bara en bit av hela sagan, naturligtvis), som det så ofta är numera. Boken var inte en odelat positiv upplevelse, men det var inte dålig. Signifikant är kanske däremot varför jag fick för mig att läsa den. Vi hade nämnligen pratat om fantasy jag och Robert, som jag spelar rollspel med. Av okänd anledning, kan ha nåt med Steven Erikson att göra, pratade vi om fantasy som inspirerats av andra kulturer än europeisk medeltid. Då kom det sig så att jag lånade Bakkers böcker av Robert.

Fantasy med lite nya inspirationskällor brukar intressera mig, och en annan sådan läsupplevelse kan man finna i den serie böcker av Glen Cook jag också läste förra året. Böckerna i Glittering Stone utspelar sig i en miljö som snarast för tankarna till indien och centralasien. Sånt är lite skoj, tycker jag. Kanske är det inte så illa med inspiration från det hållet. Vem tycker t.ex. inte att Kali är riktigt ruskig? (jo, jag vet att det finns folk i indien som dyrkar henne som en snäll modersfigur. Inte min typ, kan jag bara säga)

Så en annan fantasy med lite udda miljö är professor M.A.R. Barkers skapelse Tekumel. Professorn han använt denna sin värld som rollspelsvärld sedan sjuttiotalet, då någon introducerade honom till Dungeons & Dragons. Barker är precis som Tolkien språkprofessor och har naturligtvis kokat ihop alfabet och ord för sina främmande kulturer. Det exotiska med hans skapelse är inte bara att det handlar om en grupp med människor som från ett framtida samhälle lämnar jorden och koloniserar en främmande planet långt borta. Dessutom är människorna i huvudskap från sydamerika och sydostasien, så den kultur de exporterar till stjärnorna är allt annan än den vardag vi känner i västerlandet, eller ens kan extrapolera bakåt eller framåt ur vår historia. Det är trappstegspyramider, ett myller av gudar och en samhällstruktur som inte uppfanns i europa.

Naturligtvis har folk skrivit en massa saker om den rika värld och dess exotiska kultur. Det finns t.o.m. en APA! Professorn, som nu är pensionerad, utvecklar fortfarande världen och skriver om den i romaner (jag läste en förra året, riktigt hygglig), språkliga utläggningar och rollspelssessioner. Varje torsdag träffas de i Barkers källare och spelar spel och utforskar världen Tekumel. Klart fascinerande! För den nyfikne på klart annorlunda fantasy kan jag rekommendera en titt på Tekumel!

Aaah, det är EN MILJON de vill ha...

Fri, 13 Mar 2009 00:00:00 +0000

Jag läste nyheten på flera bloggar.

The Fine Books Company i Rochester, Michigan, erbjuder en uppsättning förstaupplagor av alla Hugo- och Nebula-vinnande romaner för 116,50 dollar. Huh? Hur kan det vara så billigt? Varför beklagar folk att de inte har råd? Det är väl bara att slå till? Vad är det jag missar.

Sedan gick jag till sidan som de hänvisade till och insåg hur jag hade läst fel. Aha.

Att se film som ett barn

Wed, 11 Mar 2009 00:00:00 +0000

Jag har förmodligen nämnt min fascination för asiatisk film förr. Jag har egentligen inte läst in mig, så jag vet inte mycket om det. Jag bara uppmuntrar maken, och han hittar en massa roliga filmer. Sedan tittar jag. Jag förstår ofta inte riktigt vad som händer, och ofta är det inte alls uppenbart vilken sida man ska sympatisera med och varför. Jag anar ibland syftningar till händelser och företeelser jag inte känner till. Det är roligt, och lite utmanande. Det är lite som att upptäcka en ny värld helt från början.

Jag misstänker att det är just där lockelsen ligger för mig. Det där att bara kasta mig in i en annan berättartradition och en annan kultur, och bara se -- utan några speciella förväntningar eller krav eller ens analyser.

Det är lite som att vara barn på nytt. När jag var liten hade jag inte så utarbetad smak, helt enkelt därför att jag inte sett så mycket. Allt var nytt, och jag höll på att bygga upp en karta över verkligheten. Jag undrar ibland om intresset för fantasy och science fiction knyter an till den där bekanta men alltmer avlägsna känslan av att upptäcka världen. I fantastiken får man nya världar presenterade på silverfat. Men det finns ju genrekonventioner också, och man känner sig ofta märkligt hemtam även i de främmande världarna. Det är strömlinjeformat, kompetent utfört, och fast rotat i en och samma grundläggande kultur (vit, angloamerikansk, medelklass, o s v).

Efter att ha sett ganska många historiska filmer, fantasyfilmer och gangsterfilmer från Hong Kong, Kina och Korea börjar jag se en del mönster och ha en del förväntningar, men det är fortfarande nytt och ganska okänt och därför intressant på ett helt annat sätt än motsvarande filmer från Europa eller Nordamerika skulle vara.

En gång såg vi en kinesisk fantasyfilm gjord i amerikan för amerikaner. Den hade samma ingredienser som många av sina förebilder, men en berättarteknik och en sensmoral som känns igen från Hollywood. Fortfarande rätt skoj, men inte alls lika intressant eftersom jag fundamentalt känner igen alltihop.

Sf-musik igen

Wed, 11 Mar 2009 00:00:00 +0000

Jag har planerat ett tag att skriva ett genmäle till Johans artikel Det finns inget som heter science fiction-musik. Min huvudsakliga invändning gäller påståendet att musik inte är narrativ. Snarare skulle jag säga att merparten av all musik är är skapad just för att framföra berättelser.

Till att börja med har vi musik satt till poesi. Min erfarenhet från komponering är att tonsättningen spelar stor roll för hur berättelsen, och de flesta sångtexter är berättelser, framstår. Sedan har vi musik för dans. Det är förstås ovanligt med dans utan musik, och även dans är för det mesta narrativ, ofta genom att representera myter, eller som exempelvis i våra pardanser rituellt spela upp våra sociala konventioner. Vid det här laget har jag täckt in merparten av all musik som producerats, men till och med modern konstmusik, även om den inte representerar en specifik berättelser, följer ofta en narrativ mall med en inledning, ett klimax, och ett slut.

Följaktligen tycker jag inte att det är fel att påstå att ett musikstycke är science fiction om det representerar en science fiction-berättelse.

Det är heller inte svårt att finna exempel på musikalbum som i sin helhet utgör science fiction-berättelser. Österikiska mind.in.a.box gör inget annat. David Bowie's 1. Outside är ett annat exempel på en cyberpunkberättelse i musikalisk form.

Jag tycker inte heller att det är orimligt att referera till musik som ingår i t.ex. sf-film för sf när den är skriven för att kunna ingå i den övergripande berättelsens sf-värld. Ett bra exempel är The American Astronaut, en rymdvästernhistoria där ett av de element som gör världen främmande för oss är människornas relation till musik.

Pulperan och dagens sf

Mon, 09 Mar 2009 00:00:00 +0000

Jag har ett intresse av att lite då och då ta en titt på hur sf traditionen skapades under 20 och trettiotalen. Förvånandsvärt många av dagens typiska genreelement skapades ganska tidigt, och det är lite kul att se var de kommer ifrån. En del av dessa små literaturarekologiska utfärder gräver fram pärlor, och andra saker man helst vill glömma.

En författare som ibland fascinerat mig är Jack Williamson. Han var verksam ända från sf barndom på 1920-talet till sin död på 200-talet. Tänk att ha fått leva genom hela den tiden! Han fick ju i princip se hur världen förändrades och hur science fictions drömmar blev verklighet. Han är bl.a. känd för Legion of Space Series, vilken jag köpte i en volym från Alvarfonden. Det var en intressant upplevelse, för här hade vi en av de där stilbildande verken som folk lystet köpte sf magasin för att få läsa. Hur skulle berättelserna te sig? Tyvärr måste jag säga att det nog är bland de värsta sf jag läst!

Supervapen introduceras som helt oövervinnerliga, och för att det ska gå att skriva uppföljade så blir det sedan dags att uppfinna konstlade kringmanövrar kring det han först beskrivit som oövervinnerligt. Saker händer fullkomligt på slump, och när huvudpersonerna är i knipa så är det alltid så att det "bara händer" nåt i rätt stund som räddar dom. Det verkar liksom inte finnas minsta plan bakom storyn alls! Dessutom är personerna sådana karrikatyrer att man storknar. Regelbundet kraschar maskiner och efter en massa fånigt ojande så tar sig Mekanikern sig an problemet och kan naturligtvis laga saken. Naturligtvis efter att en reservdel bara plötsligt dyker upp utan rim och reson. Det är melodramatiskt och erbarmligt banalt. Hur överlevde genren det här skräpet!?

En annan författare som också är intressant är Edgar Rice Burroughs. Han skrev sina böcker om Barsoom innan sf traditionen hade börjat, och öven om han många gånger uppenbarligen skriver mer fantasy än sf är han när han ägnar sig åt tekniska förklaringar förvånandsvärt flyhänt! Första volymen i serien är intressant. Ramberättelsen ger oss John Carter liggandes i koma i en grotta i Arizona, där han inandats märkliga ångor från en skumt grönt pulver och han upplever under tiden äventyr på Mars. Det intressanta här är hur hela berättelsen är drömsk och lite overklig i framtoningen, och med en inramning som antyder att allt kan ha varit en dröm eller en droginducerad hallucination. Väl på mars är det hyggligt driv i berättelsen och även om John Carter är en banal figur, med komisk förmåga att alltid ta i "lite till" och ta ett steg till in i den mytiske hjältens gestalt och rädda fagra damer och vinna strider, så funkar det. Kanske är det för att han skriver en berättelse som mer liknar Homeros än nåt annat, men det är ju ingen tvekan om att hans val av sceneri och tema definitivt är science fiction, och har inarbetats in i genren i efterhand. Den otränade Edgar Rice Burroughs lyckas frammana mytiska kvaliteter i de fruktansvärt osofistikerade verktyg han arbetar med. Plötsligt inser jag varför det här skräpet faktiskt varit inte bara omtyckt utan också influerat och inspirerat.

Man kan hitta mycket spännande om man gräver i de gamla källorna. Berätta gärna om dina egna fynd, käre läsare.

Läsbeting 2009

Sun, 08 Mar 2009 00:00:00 +0000

Några olika faktorer styr hur jag väljer böcker att läsa. Jag försöker att:

beta av favoritförfattare.
hänga med i det allra mest omtalade av det som publicerats inom sf/fantasy senaste året.
läsa in mig på hedersgäster på kommande kongresser.
läsa böcker som någon jag litar på rekommenderar tillräckligt entusiastiskt.

Till det tillkommer "pliktläsning" av olika slag, om jag är med i någon jury eller bokcirkel.

Problemet är att detta leder till att lejonparten av det jag läser är sf och fantasy. Exempelvis är dessa de senaste femton böckerna jag har läst:

Graham Joyce: Requiem
Ursula K. Le Guin: Tehanu
Kent Björnsson (ed): Krälande Cthulhu och andra bedrägliga blindskär
Kent Björnsson (ed): Mardrömmar i midvintertid och andra morbiditeter
Zoran Zivkovic: The Library
China Miéville: Un Lun Dun
John Garth: Tolkien and the Great War
Nils Holmberg: Tusen och en natt 6
Neil Gaiman: The Graveyard Book
Dan Simmons: Song of Kali
Peter Englund: Stridens skönhet och sorg
James Branch Cabell: Figures of Earth
Tim Powers: Last Call
Ursula K. Le Guin: Tales from Earthsea
Graham Joyce: Memoirs of a Master Forger

Jag funderar allvarligt på att ta paus från genrelitteraturen något år och vältra mig lite i Joyce, Proust, Faulkner, Hemingway och annat som jag har försummat alldeles för länge. Joyce har jag en del oläst av, framför allt Ulysses, Proust har jag inte läst något alls av, Faulkner och Hemingway har jag bara läst enstaka böcker av men älskat allt än så länge. Jag har inte ens läst samtliga Shakespeares pjäser. Jag har olästa diktsamlingar av Seamus Heaney som väntar. En massa Graham Greene som pockar. Kate Atkinson är jag nyfiken på.

Men först måste jag "pliktläsa" mer av Liz Williams inför Imagicon i höst. Tur att The Ghost Sister, som jag håller på med just nu, är bra. Sedan får jag fundera på om det är dags att göra det där avbrottet. Kanske helt enkelt genom att inte ställa någon mer sf eller fantasy på "Att läsa"-hyllan, så att boktraven gradvis byts ut...

Bokbytande

Thu, 05 Mar 2009 00:00:00 +0000

Idag är det stora bokbytardagen. Folk träffas i ett antal av Sveriges större städer och byter böcker med främlingar. Man tar med sig en bok man vill byta bort, och går till mötesplatsen för att ta emot en bok av någon annan. Jag begriper mig inte på det.

Det är som BookCrossing. Dagens Sverige svämmar över av böcker. Gå till Myrorna eller titta i lådorna utanför ett antikvariat. Hundratals, nej tusentals, riktigt billiga böcker. Och där kan du välja själv. Det här bokbytandet, där man entusiastiskt ska dyvla på en främmande människa vars smak man inte känner en bok som man själv råkar tycka är bra, vad tjänar det till? Jag är inte intresserad av andras boksmak. Ser jag en hylla med 300 böcker i är det förmodligen en eller två som jag skulle ha lust att äga eller läsa själv. Då går jag hellre till biblioteket eller Myrorna och får tag på en bok som jag verkligen vill läsa, så slipper jag sitta där med något av Liza Marklund, Kajsa Ingemarsson eller Henning Mankell som jag är fullständigt ointresserad av.

Jag skakar på huvudet. Visst, böcker är cool, jag älskar de små liven, och jippon kan vara kul, men livet är för kort och bokhyllorna för trånga för att jag ska göra plats för sådant jag inte har valt själv i mitt bokläsande och i mina hyllor. Får jag boken av någon jag känner, som känner mig, är det en annan sak. Men av en slumpvis person på gatan… Gillar du fantasy! OMG, då mååste du läsa Brisingr, den är såå bra!

Det är som i Sagan om ringen...

Wed, 04 Mar 2009 00:00:00 +0000

"Har ni märkt att de mörka krafterna har börjat flyttat fram sina positioner igen? Det är som i Sagan om ringen", inleder författaren och musikern Oscar Danielson dagens inlägg på sin blogg, om mötet med mörkrets krafter som på E18 försöker att hindra honom från att köra om.

Jag ville bara dra en lans för Danielsons blogg, som ofta innehåller roliga små pärlor till kåserande betraktelser. Jag borde nog köpa en av hans böcker någon gång...

Notera också att Stockholmsfanen med Sheriffstjärnan, han som ramlade i ett bad med celluoid som liten, har startat en filmblogg: Kinematografi.

Williams, kvadratrotsdagen 2009

Wed, 04 Mar 2009 00:00:00 +0000

Ja, kvadratrotsdagar kallas de dagar då produkten av dagens datum och månadens ordningstal blir lika med årets sista två siffror. Det finns bara nio per sekel, och de är alltså 1/1 -01, 2/2 -04, 3/3 -09, 4/4 -16, 5/5 -25, 6/6 -36, 7/7 -49, 8/8 -64, samt 9/9 -81.

Vi blev cirka tjugo personer i går, eller något fler. Flera av besökarna var där för första gången. Anders A. från Västerås som hade med sig en bunt egna alster, både i ord och bild, samt en fin tvåhundraårig bok av sf-karaktär ur sitt exklusiva personliga sf-bibliotek. George, vår filosofiske amerikanske expat och flykting undan det nederländska sjukförsäkringssystemets brister. Miriam, som hängde med sin kompis Henrik för att få tips om hur hon skulle kunna få sin roman förlagd. Hans, som befinner sig i exil från Linköping i några dagar, för att undervisa i Stockholm.

Det stora irritationsmomenten på Williams är som vanligt de bisarrt klumpiga och feldimensionerade stolarna och borden, som passar bättre i ett kälkborgerligt vardagsrum än på en pub. Allt är trångt och bökigt, precis hela tiden. Maten är dock god, ölsortimentet hyggligt (fast ovanligt mycket var slut - jag undrar om de har hittat en ny ägare till slut och börjar tömma lagren?) och den beklagligtvis ensamma servitrisen var ett charmtroll som lyfte kvällen.

Lennart var där för att kränga sin Antropolis, hoppas att han blev av med något exemplar eller två. Vi diskuterade dagens medielandskap med Facebook och mobiltelefoni och allt, och försökte förklara för Saga hur det var förr i tiden, när man var beroende av uppgjorda möten för att kunna ses på stan och ofta fick gå från en uppgjord mötesplats utan att veta varför den man skulle träffa aldrig hade dykt upp.

George förklarade varför han flyttade till Sverige i januari, och hur mycket bättre behandling han erbjuds för sin sjukdom här jämfört med i Nederländerna, där han var bosatt från 1972 fram till nu. Han berättade också om sin uppväxt i 50- och 60-talens New York, om hur han började läsa science fiction - fr.a. tack vare biblioteket där han hittade böcker av Clarke, Asimov och Stapledon, och om sina favoriter bland dagens författare: Al Reynolds, Ken MacLeod, Peter Watts. George hade också med några böcker som han ville donera till Alvarfonden.

Anders A. ville visa en fin sf-bok från 1786 som han hade köpt som yngling, men hittade den inte. Efter att vi hade letat ett tag visade det sig att han hade tappat den i snön utanför, och att den där upphittats av några andra gäster på puben. Den var rejält blöt och det är bara att hoppas att den torkar och inte tar alltför mycket skada. Imponerande var den i alla fall, med en fantastisk kopparstickskarta som inklistrat utvik längst bak. Hans medtagna reproduktioner av sin bildkonst gjorde också intryck på mig. Han hade rest hit enkom för pubmötets skull och skulle övernatta på hotell innan det var dags att bege sig hem till Västerås igen.

Marie dök upp från Stockholm, men drack bara mjölk för att inte skada den främmande varelsen som växer inuti henne. (Insert obligatory Alien reference.) Vi tvistade lite om huruvida hon var Simon eller Fantomen, världshistoriens två mest berömda mjölkdrickare-på-pub. Hon fick tillbaka den Vietato Fumare-skylt som hon gav till mig för fem år sedan för att jag skulle skanna in den. Host. Sten dök också upp från Stockholm, och hade med sig en uppsättning fanzines från Tomas Cronholm, som ska skickas ut med SFF. (Fanzinen, inte Tomas.)

Hans noterade att Oscar och Stina inte var där och vi andra undrade vilka dolska fejder som gjorde att de undvek honom. Den stora chocken för kvällen var i alla fall att det avslöjades att götarna anser att Uppsala är huvudstad i Götaland. Dags att göra upp räkningen med de där fake-svenskarna. Var är alla nationalistiska politiker som försöker att vinna poäng på att spela ut svear och götar mot varandra?

Det var en massa andra människor där också som jag knappt kom åt att prata med: August, Ylva, Lena-Marie, Lennart J, Erik G, ja, försöker jag räkna upp alla så glömmer jag garanterat någon, så jag låter bli. Ni vet vilka ni är! Fast jag måste nämna att August kom dit nyförlovad och svävade på de karakteristiska små molnen. Grattis!

Jag delade ut Ansible, samlade in pengar för den som skulle skriva rapport från mötet, samt försökte värva fler skribenter till denna blogg. Att hitta skribenter till bloggen, både rapportskrivare och stadiga, gick uselt, men det gick lätt att skramla pengar.

SFF-sändning 15 mars

Tue, 03 Mar 2009 00:00:00 +0000

Beware the Ides of March! kraxar den åldrige siaren i Shakespeares Julius Caesar. Som bekant aktade sig inte Caesar tillräckligt mycket. Nå, nu är turen kanske kommen till dig, för denna dag eller någon dag i veckan efter kommer Sveriges Fanzineförening att lägga en sändning fanzines till medlemmarna på posten. Vill du vara med har du alltså tio dagar på dig att knåpa ihop ett fanzine och få över det till Linnéa och mig.

Allt du behöver göra för att få vara med är att betala 125 kronor (150 kronor utom Sverige) till föreningens plusgirokonto, 435 54 28-6, vilket innebär att du både får sex stycken sändningar och möjligheten att distribuera så många fanzines du vill under den tiden med föreningen. Det är inte så noga om du betalar innan eller efter att du skickar med ditt första fanzine.

Gör det! Det är kul!

Minnet av Lester del Rey

Mon, 02 Mar 2009 00:00:00 +0000

Nyligen fick bokpratargruppen Fearless Fantasy Fans ärva en boksamling. Jag råkar ju ha lyckan att bo med en av de drivande krafterna i gruppen, och dessutom bo i den lägenhet där bö§ckerna förvaras för vidare spridning i gruppen. Möjligheterna att botanisera i samlingen har alltså varit goda, och jag har funnit en del pärlor.

En sak som slog mig, var att det fanns många samlingar med "best of" diverse mer eller mindre stora namn i genren. Det verkar som om The Science Fiction Bookclub gett ut en hel del sådana. Flera av dessa var intressanta, och jag kanske kommer att skriva mer om dem senare, men en som speciellt fångade min blick var den som samlade berättelser av Lester del Rey.

Stafetten 4: Matthias Palmér, Uppsala

Mon, 09 Feb 2009 00:00:00 +0000

Detta är den fjärde av mina personliga intervjuer med människor inom svensk fandom eller som på annat vis är involverade i det här med sf och fantasy. Matthias föreslogs av det förra intervjuoffret, Kruse, med motiveringen att hon är nyfiken på vad han gör nuförtiden. "Han behöver en liten puff för att komma till ett månadsmöte!"

Sagt om Song of Kali

Wed, 21 Jan 2009 00:00:00 +0000

Ikväll möttes sex belevade Upsalafans hemma hos mig för det första bokpratet i den nya serien.

Den bok som skulle diskuteras var Dan Simmons' Song of Kali, som vann World Fantasy Award för bästa roman 1986. Handlingen i boken utspelar sig i Calcutta – en otäck stad dominerad av Kali-kultister, i alla fall om man får tro bokens berättarperson.

Den där boken

Fri, 19 Dec 2008 00:00:00 +0000

"Jag mötte en snubbe på en bar som kunde göra pdf av boken. Sedan gick jag runt och sålde den färdiga boken på samma bar..."

Så kan man ju sammanfatta "Eld och rörelse"s begynnelse. Det började på Williams pub våren 2007 då jag bad Anglemark layouta boken, och sedan delade jag ut friex och (senare) sålde ex till Uppsalafans. Om det sedan i framtiden kommer att låta som i det fiktiva citatet ovan, som om jag bara råkade träffa folk på Williams som var intresserade av boken, well, that's "such stuff that legends are made of"...

Bokprat

Sat, 13 Dec 2008 00:00:00 +0000

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite roligt, på ett ironiskt vis, att diskussionen kring Upsalafandoms bokprat har (som Björn Lindström påpekade på listan) flyttat från Upsalafandom till Catahya. Inte för att det inte finns en stor poäng med det. De aktiva, som i alla fall har försökt att läsa varje bok och dyka upp på varje bokpratsmöte (Björn, Jesper, Johan Anglemark, jag) finns där allihop och sett till erfarenheten av att försöka få med fler fans på bokpratsmötena på sistone så lär det vara betydligt större chans att få någon eller några till att börja komma där. Inte för att det inte har droppat in andra personer av och till, förstås, men ingen annan som har kommit regelbundet.

Vilket inte betyder att ni inte skall börja nu, förstås. Det är roligt att prata böcker. Särskilt bra böcker. Det är inte direkt svårt att gå med i Catahya, om man har åsikter om vad och hur och när vi borde läsa och vill skriva på forumet där. Vill man av någon anledning inte göra det går det förstås att påpeka dem här eller på listan också. Dyka upp kan man alltid göra oavsett.

"Endast jag är vaken"

Sat, 13 Dec 2008 00:00:00 +0000

För ett par veckor sedan påpekade jag att Catahya delat ut sitt årliga novellpris, som gått till Johan Theorins novell "Endast jag är vaken" – som trycktes i en antologi som är i princip omöjlig att få tag på längre (själv läste jag den en natt hemma hemma hos en av jurymedlemmarna efter att ha firat hennes fördelsedag, till exempel).

Nu har novellen lagts upp på Catahyas hemsida, så att de som vill kan läsa den.

Julklappar

Thu, 11 Dec 2008 00:00:00 +0000

Snart är det jul igen, och liksom så många andra har jag kämpat med att försöka hitta lämpliga julklappar till diverse personer. En del med fantasyanknytning: min bror skall få första delarna i Joe Abercrombies (obs! Spoilervarning på länken) The First Law och Naomi Noviks Temeraire. Jag är inte överväldigad av någondera, men båda har sina poänger (Novik skriver ytlig underhållning, men är rätt bra på vad hon gör, och Abercrombie för en rätt intressant dialog med fantasygenren). Min syster skall bland annat få Tanith Lees Piratika. Jag har inte läst den själv, men det är Tanith Lee, så jag litar på att den är bra. Dessutom funderar jag på att ge bort en tidskriftsprenumeration eller två. Vad skall ni – som inte har nära och kära som läser det här – ge bort? Vad hade ni velat ge någon?

Apropå någonting helt annat: missa inte Vetsagas essätävling.

Catahyapriset för 2007

Thu, 27 Nov 2008 00:00:00 +0000

Fantasyföreningen Catahya (som var med och hjälpte till att arrangera Kontext nyligen) delar sedan förra året ut ett novellpris, som årligen skall uppmärksamma den mest förtjänta fantastiknovellen. I år gick det till Johan Theorins "Endast jag är vaken", ur antologin Mardrömmar i midvintertid och andra morbiditeter. Juryns motivering:

"Endast jag är vaken" är en morbid komedi som förenar 1800-talets sagotradition med den moderna blodiga skräckberättelsen. Invånarna i en nybyggd idyll får se sin strävan efter materiell och fysisk säkerhet slå tillbaka mot dem själva. Det är något både karikatyrartat och charmigt över dem, dessa representanter för en samhällsklass och ett sätt att leva som många eftersträvar, men även något överspänt med deras präktighet. Med skräckblandad förtjusning följer man Theorin när han stänker blod på deras livspussel.

Läs mer här.

Fanarkismen

Thu, 27 Nov 2008 00:00:00 +0000

Varför detta motstånd inom fandom mot att organisera sig? Den unga svenska fandomen var under de första åren på femtiotalet fylld av entusiastiska ungdomar som gång på gång försökte att skapa rikstäckande/skandinaviska föreningar eller federationer. Samma fenomen drabbade den amerikanska fandomen, och där lever fortfarande det mest framgångsrika försöket kvar, i form av National Fantasy Fan Federation (som inte innebär att det är en organisation för fantasy, fantasy var ett vanligt samlingsbegrepp på den tiden för det vi sedan några år tillbaka kallar fantastik, dvs sf, fantasy och övernaturlig skräck). Framgångsrikt, kallar jag det, och det var N3F förvisso, men det blev aldrig någon succé inom amerikansk fandom, utan började ganska snart föra ett eget liv, med medlemmar som ofta i övrigt inte hade någon kontakt med mainstream fandom.

Att finna sin plats — att hitta hem

Wed, 26 Nov 2008 00:00:00 +0000

På engelska heter det finding one's tribe. Jag tror inte att alla människor får uppleva den känslan, och jag undrar om den dessutom inte är knuten till det ungdomliga psyket – en facett av nyfikenheten, naiviteten och den stormande entusiasmen som sällan återfinns över 25 års ålder. Jag tror också att den hör samman främst med tankens sysselsättningar.

Sån't som jag tycker att folk borde läsa

Thu, 20 Nov 2008 00:00:00 +0000

Vetsaga

Det är förstås inte särskilt förvånande: om man driver en nättidskrift brukar man tycka att det är bra om folk läser den. Men Vetsaga är någonting som jag hade velat läsa även om jag inte hade varit den som drivit projektet, och jag intalar mig att det faktiskt finns någonting att hämta där om man har ett intresse för science fiction och/eller fantasy. Eftersom det inte alltid dyker upp nya texter precis hela tiden, kan det vara värt att använda någon av möjligheterna att automatiskt få veta när det sker.

Nova science fiction

Därför att det är roligt med en ambitiös, svensk science fiction-tidskrift och därför att en ambitiös, svensk science fiction-tidskrift behöver läsare – eller i alla fall prenumeranter – för att överleva. Och för att det faktiskt är värt pengarna, om man tycker om att läsa science fiction och inte har någonting emot att göra det på svenska.

The Prilege of the Sword

Därför att Ellen Kushner är en bra författare. Därför att The Privilege of the Sword är en bra bok. Därför att det skulle vara roligt om mer fantasy var så här välskriven.

Strange Horizons

Därför att det är roligt med en nättidskrift som tror på det litterära, det nya, det genreöverskridande inom science fiction och fantasy. Därför att det är kul att kunna läsa kvalitativ anglosaxisk science fiction och fantasy utan att behöva få vänta på att det amerikanska postverket skall ha bundit fast tidskrifterna på migrerande havssköldpaddor som skall ta dem till Europa. Därför att tidskriften innehåller något av den bästa science fiction- och fantasylyrik jag har läst.

Steph Swainstons böcker

Därför att Swainston kommer till Åcon i vår, och det vill man ju inte missa – och därför att en central anledning till att vi bjöd in henne från första början är att de är bra.

Det finns fler saker jag tycker att folk borde läsa. Fler böcker, fler tidskrifter, fler texter. De får vänta till en annan gång.

Konstprat!

Mon, 17 Nov 2008 00:00:00 +0000

Torbjörn tar sig friheten att sprida sina vanföreställningar om konst, på det att de torde besvära honom (relativt sett) mindre (än andra).

Som vissa phanniska individer tvingats uppleva så är jag väldigt intresserad av konst. Konstprat har en stark tendens att flumma ut och bli ointressant, varför jag föredrar att producera det framför att konsumera det. Jag skulle med andra ord vilja åsamka er några av mina tankar i ämnet i form av frågor, för att sondera fhandoms åsikter:

Hur kommer det sig att man ofta hör frågan "…men är det Konst?", men väldigt sällan frågan "…men är det Musik?"
Kan en tavla med bara en röd fyrkant på vara ett konstverk?
Nämn något du tycker är "Konst".
Nämn något som kallas konst av somliga, men där du inte håller med.
Är det bra med kulturstöd till konst?

För mina egna svar, se kommentar.

Rapport från Kontext: "Omtumlande bra"

Mon, 03 Nov 2008 00:00:00 +0000

Nu är det nog meningen att man ska säga något om Kontext och de första ord som dök upp i huvudet på mig står i ämnesraden. Det här var alldeles omtumlande bra – mycket välarrangerad, mycket intensiv kongress. Här fanns inga döda punkter alls, i alla fall inte ur min synvinkel – det var liksom konstant maaaangel, som vi brukade säga i Stockholm på den gamla goda tiden, och det ska alltså uppfattas i allra bästa bemärkelse.

Några intryck från Con*Cept

Mon, 20 Oct 2008 00:00:00 +0000

Här kommer en sammanfattning av mina intryck från Con*Cept.

Det var litet. Det vill säga, det var en rätt stor kongress jämfört med dem jag själv arrangerat, men mindre än de flesta kongresser av den sort den här försöker vara. Antalet medlemmar var kanske 200-300, utspridda på fyra våningar i hotellet. Fyra programsalar, ett konstutställningsrum med fanzinehörna, en con suite, ett spelrum, ett dealers room, ett programrum för barnen, och ett green room (dit programdeltagarna kan gå för att förbereda sig eller bara slappna av). Consviten (det är ett rum med läsk, snask och smörgåsar, där det är meningen att folk ska kunna sitta och umgås) låg faktiskt ganska centralt, men den var inte särskilt utnyttjad ändå. Många människor satt i korridoren där registreringsborden stod, men man såg aldrig särskilt många på samma ställe samtidigt. Programsalarna såg alltid lite halvtomma (om inte nästan helt tomma) ut.

Liverapport från Montreal del 2

Sun, 19 Oct 2008 00:00:00 +0000

Nu är det sista dagen på kongressen. Igår var det maskerad efter jag skrev sist. Rebecka hade fått vara i ett lekrum med de andra barnen under dagen. Det var en trevlig innovation som gjorde kongressbesökandet mer fritt för oss med barn. Barnen skulle också få vara med i maskeraden i en liten fashionshow. Rebecka fick vara prinsessa med sin lilla mjukiskatt i mantel och allt. Riktigt festligt.

Liverapport fran Montreal

Sat, 18 Oct 2008 00:00:00 +0000

(Detta skrives på en snorlångsam lina och en offentlig dator utan svenska tecken.)

Nu är det kongress igen! Denna gång är familjen Davour i Montreal. Kongressen heter ConCept och de har ett dealers room med ganska lite böcker, men det finnes smycken, henna-"tatueringar" och en massa plastfigurer att köpa.

Folk ser ut som de brukar på kongresser med lite kostymer och märkliga knappar och "roliga" hattar. Dessutom en person som inte kan gå så bra med pokemonväska som sitter i programrummen och mummlar och pratar om dysfunktionella judar. Alla får vara med i fandom.

Programmet är lite försenat i en av lokalerna och just nu sitter David Brin där och bräker. Han var inte så rolig att lyssna på tyckte jag. Han verkar tycka om sin egen röst, dock.

Vi har sett lite på stan och vi bor på ett hotell en kort bit bort från kongresshotellet. Ganska lagom. När vi kom igår gick vi runt och tittade på medan de byggde ihop kongressen och flyttade bord. Vi hittade en lokal i källaren där de hade art show och fanzine lounge! Kul! Absurt nog visade sig när man på måfa tog ett fanzine (Prolapse) och bläddrade så fick jag syn på en bild på Sture Sedolin! Vi svenskar finns överallt.

Det är kul med kongress och på den här har de ett freebiebord med gamla nummer av Analog och Asimovs! Schysst.

Nu är vi också medlemmar av nästa Worldcon, i Montreal nästa år. Ses vi där?

Nobelpriset i psykohistoria

Fri, 17 Oct 2008 00:00:00 +0000

Om nu någon har missat det: Paul Krugman, som får Nobelpriset i ekonomi i år, kom in på denna bana för att han ville bli psykohistoriker. (Om du -- liksom en kille jag pratade med häromdagen -- inte förstår vad jag syftar på har du läst för lite Isaac Asimov. Särskilt böckerna om Stiftelsen.)

Via Making Light

Stafetten 3: Karin Kruse, Uppsala

Thu, 09 Oct 2008 00:00:00 +0000

Detta är den tredje av mina personliga intervjuer med människor inom svensk fandom eller som på annat vis är involverade i det här med sf och fantasy. Kruse föreslogs av det förra intervjuoffret, Biörn X Öqvist, med motiveringen att hon är en ganska skön person!

Begynnelsen

Jag är ursprungligen norrlänning, kommer från Gällivare, men växte upp i Hallstahammar dit familjen flyttade 1968. Pappa Stig var gymnasielärare (filosofi, psykologi och samhällskunskap). Mamma Gunilla arbetade med textil tillskärning, även hon på gymnasiet. Trist, för hon var utbildad tillskärare och skräddare, men ingen använde kostymer i Gällivare... Brorsan Olof, sju år äldre och förvillande lik Jan Guillou, gick i skolan. När den sprängdes för ca 30 år sedan bodde vi inte ens där, så det var inte han som sprängde den, vad de än säger!

Var får de sina idéer ifrån?

Sun, 05 Oct 2008 00:00:00 +0000

Egentligen tycker jag inte att det här med idéer är så svårt. Det behövs bara att man tar vara på alla associationer man gör, och spinner vidare på de bästa. Att bli författare och faktiskt skriva romaner är en annan sak. Ibland undrar jag ändå hur de gör för att avgöra vilken idé som faktiskt kan funka och bli en säljande bok.

Följande beskrivning är till exempel tämligen… fantastisk.

Det är jobbigt nog att vara succubus utan att dessutom vara bokhandlare. När man träffar på den hetaste killen den här sidan böckerna och det visar sig att han är ens favoritförfattare - då måste man ju hålla tassarna från honom! Om man äter honom kan han ju inte skriva mer…

(från SF-Bokhandeln i Malmö)

Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det här låter jättetöntigt eller ganska kul. En bok om böcker och attraktiva författare. Det är förstås fullständigt legitimt, men ändå: "titta, böcker är faktiskt jättesexigt, särskilt när man kombinerar dem med söta och koffeinhaltiga drycker!" (Enligt förlagets text dricker denna succubus många white chocolate mochas.)

Somliga böcker tycker jag att det är roligare att läsa om än att faktiskt läsa.

Vår tid i backspegeln

Sun, 28 Sep 2008 00:00:00 +0000

Sen jag fick den i huvudet första gången har den här tanken kommit tillbaka till mig gång på gång: undrar hur det skulle vara att färdas till framtiden (hoppa över tiden emellan, alltså) och hamna i ett lajv eller något reenactment-sällskap som handlar om vår egen tid. Det skulle förmodligen vara en konstig blandning, och en del detaljer som vi se som ganska perifera skulle stå ut som väldigt viktiga. Har ni sett några såna där roliga teckningar som framställer människokroppen omskalad efter hur mycket känsel man har i olika delar? Jättestora läppar och fingrar, korta små ben. Att se sin kultur omskalad på det sättet, efter hur stor betydelse olika saker haft för en specifik senare epok, det skulle kunna vara väldigt kul -- och lite läskigt.

Vårt sf-kulturarv

Mon, 22 Sep 2008 00:00:00 +0000

Jag läser en bok. Här är en rad:

covers. The washroom feels like a sleek spaceship, a milennium

Fast nästa rad börjar inte alls med det ord som min hjärna förväntar sig. Nästa ord är "away".

Ganska lustigt. Säga vad man vill om Star Wars, men vist har de ursprungliga filmerna lämnat sina bestående avtryck i vår kultur. I min hjärna också!

Den lokala kulturen -- inga ölburkstorn

Sat, 20 Sep 2008 00:00:00 +0000

En del av läsarskaran har kanske hört talas om den fhaanniska bedriften att bygga ett torn till månen med hjälp av ölburkar? Jag vet inte vem som först kom på detta (kolla med alvarfonden om de har kvar Fandom Harvest>) men det kan ha varit Terry Carr. Detta är ju bara en av de fanniska myter, legender och galna infall om folk genom tiderna tagit sig för. Jag skrev ju nyss om en annan legend, Wilson Tucker. Det finns att ta av.

Nåja. För att åter vända till ölburstornen så måste jag tyvärr meddela att det inte setts byggas några ölburkstorn i Kingston. Inte heller har jag sett folk bygga på ett hotell att ha kongresser i. Det är helt enkelt inte så mycket fhaanniska geist här. Som på så många andra ställen.

Men, det har slagit mig att Upsalafandoms många försök att finna den perfekta puben att ha våra pubmöten på kanske kunde lösas på något liknande sätt. Man kunde väl åstadkomma nåt med fhannisk rhåkraft och en gnutta fantasi, eller?

Ölburkar och pubmöten, det fick mig att tänka på det där med att bygga ett hotell ämnat enbart för kongresser. Kunde man inte bygga öl själv också? Då får man ju vad man vill ha, om det lokala vattenhålet enbart serverar Pripps? Eller hur? Nog finns det folk i fandom som brygger eget öl?

Här i stan har vi en pub som jag gillar, som faktiskt gör sånt. De säljer öl från många olika småbryggerier, men dessutom kan man bakom bardisken se in i bryggeriet! Där står kopparpannorna där ölet man dricker har bryggts! Det är ju utmärkt! Borde man inte göra så för att få till den perfekta puben att ha pubmöten på?

När jag kommer tillbaka till Upsala så förväntar jag mig att ölet är färdigbryggt, tappat och klart. Bygga en pub kan väl inte vara så svårt, eller?

Have a drink on me

Wed, 17 Sep 2008 00:00:00 +0000

Fans i farten har naturligtvis redan läst Chunga #14 där Dan Steffan skriver en minnesartikel om Bob Tucker. Jag läste den under semestern och insåg efteråt att som av en händelse var det just en flaska Jim Beam som jag köpte på flygplatsen i Amsterdam! Skål Bob!

Nu tittar jag in på efanzines och naturligtvis hittar jag ett fanzine som dyker upp nästan samtidigt som jag läste Chunga. Det heter naturligtvis BEAM. Kolla länken ovan.

Sånt här blir man ju törstig av...

Kan en bok vara för bra?

Tue, 16 Sep 2008 00:00:00 +0000

Jag läste ganska nyligen boken Naomi av Douglas Clegg. Författaren har vunnit både Bram Stoker och International Horror Guild Award, så jag blev lite nyfiken. Dessutom var den ganska billig.

Det stod ganska snart klart varför han blivit belönad med horrorgenrens finare priser, för han kan skriva riktigt bra. Ett par stycken tyckte jag faktiskt var så bra att jag visade dem för Åka att läsa utan att försöka förklara sammanhanget, utan bara låta henne se hur han uttryckte sig. Jag blev imponerad.

Nu är förstås frågan vad man ska leta efter i en bok som denna. Den är marknadsförd som skräck, och handlar definitivt om "mörka" teman och ting. Ändå är den lite speciell, för flera gånger börjar Clegg bygga upp ett mysterium och antyda att det finns något hotfult och dolt. Vid ett par tillfällen lägger han till och med upp kapitelavsluten med en cliffhanger. Men, sedan gör han inget av det!

Faktum är att detta nog är den minst stämmningsfulla skräckroman jag läst på länge, utan att detta berott på att den är dålig! Den är helt enkelt för bra.

Kan man som skräckförfattare skriva en bok som är "för bra"? Kanske. Om man har en utmärkt språkkänsla och kan skriva engagerande om människor och deras öden, men väljer att göra detta med skräckens alla attribut som spöken och gengångare utan att göra sitt yttersta för att bygga upp en olustig stämmning, har man då skrivit en bra bok? Egentligen?

"Utmärkt! Men inte alls så värst bra." Det är mitt mycket paradoxala utlåtande. Mycket märklig upplevelse.

Världen utan oss

Sun, 07 Sep 2008 00:00:00 +0000

En sak i Book of the New Sun som gjorde starkt intryck på mig var känslan av att ha så mycket av mänsklighetens sönderfallande lämningar under Severians fötter. Sand av nedmalna gamla städer, och gömda och glömda rester av äldre tider.

Just nu läser jag en bok som inte är sf, men ändå har stor sf-relevans: The World Without Us av Alan Weisman. Boken kom ut förra året, och har sålt väldigt bra, men jag har inte kommit mig för att läsa den förrän nu trots att jag genast blev intresserad när jag såg den. Det här är en fantastisk bok, som handlar om människans påverkan på planeten och livet här, och ett stort tankeexperiment med hur det skulle gå om vi alla plötsligt försvann och övrigt liv fick breda ut sig som det vill och kan. Guldgruva som källmaterial för världsbyggande sf-författare!

Vad skulle hända om människan försvann? Hur länge skulle våra byggnader stå kvar, hur skulle livet klara sig, vad skulle komma efter oss? Ganska fascinerande. Weisman går till undangömda och relativt opåverkade platser, och tillbaka i tiden till före människan, för att hitta ledtrådar till vad vi har för total inverkan på ekosystemen där vi befinner oss. Jag måste också säga att han skriver väldigt bra och medryckande, det är en både läsvärd och läsbar bok.

Det handlar också om hur våra byggnader och vår teknologi står sig med tiden. Här har vi Severians sand.

Scientific American skrev en del när boken kom ut, bland annat hade de en tidslinje för New Yorks sönderfall. Här kan man hitta artikeln om man skulle ha missat den.

Läser man inte den här boken är det i alla fall värt att känna till vad man missar.

(Med viss tvekan kategoriserar jag detta som en recension, trots att det knappt är det. Men det handlar i alla fall om en bok.)

Inte i Limerick

Wed, 03 Sep 2008 00:00:00 +0000

Igår var det terminsstart för Upsalafandoms månadsmöten. Nå, mötena har hållits varje månad utan undantag sedan 1 januari 1997, så några särskilda terminer har vi knappast, men det lokala universitetet har kört igång och en färsk filosofie student vid namn Erik från Vagnhärad hade sökt sig till vitterhetens källa för att insupa visdom runt borden på Williams. Evelina som gjorde ett nedslag på ett möte för fyra år sedan var också där, samt Bertil och Otto - nykomlingar från förra mötet. Otto, som är den ende fan jag vet som raggats till fandom av en taxichaufför i tjänst. Dessutom var ett urval av the usual suspects närvarande; Lennart K, Gunnar, Lena, Johan J, Jesper, Gabriel, Lennart J, Jolkkonen, August och Carl-Henrik. Har jag glömt någon beklagar jag, jag förde inga anteckningar utan detta minne är silat genom - i tur och ordning - en otillräckligt salt lassi, en Gem, en Hell, en Westmalle Tripel samt en Tripel Karmeliet.

Däremot ingen Oscar eller Stina! Aufröhrend. Vi trodde att vi skulle infiltreras och tas över i publikt försåt av Linköpingsfandom, men denna invasion verkar utebli. Kanske var det etiketten pubmöte som förvirrade; LSFF:s bokmöten handlar ju inte om böcker så Oscar och Stina kanske inte förstod att pubmötet skulle hållas på puben?

En fraktion av bordet diskuterade med pannor lagda i djupa veck den planet de befann sig på, och de krigiska och primitiva grannar de försökte hålla sig undan i väntan på att deras upptäcktsresande och uppfinnare skulle göra de framsteg som krävs för världsherravälde och avancerad civilisation. Planeten företer tydligen drag som för tankarna till Farmers flodvärld, och som av en slump diskuterades Farmer - helt utan samband med detta - senare vid en annan del av bordet, fast där var det mer hans Tarzan- och Doc Savage-pastischer som var ämnet.

Williams nyheter var ett annat samtalsämne. En av servitriserna var helt ny för kvällen (hoppas jag!) och behärskade varken sortimentet eller svenska särskilt bra. Lite farsartat när jag försökte beställa ölen med gul etikett i mitten på ölkylen när hon varken förstod fraserna "gul etikett" eller "i mitten", men efter att hon i tur och ordning med frågande min hade pekat på hälften av ölflaskorna, med början längst ner till höger, kom hon ju faktiskt fram till den gula i mitten, så det var bara lite tålamod som krävdes.

De har också börjat med mat i bufféform. Maten är några av deras vanliga rätter, och hade man kommit strax efter att de öppnade klockan fem hade den säkert varit god. Som det var nu tror jag att jag kommer att återgå till à la carte.

Tre Kontextarrangörer pratade om planeringen framöver, och avlade högtidliga löften om att sätta sprutt på arbetet nu, med 58 dagar kvar. Otto tipsade om YouTubefilmer med inspelningar från finlandssvensk lokal-TV:s sändningar från älgjakten med mera. Sjukt lokal lokal-TV. Måste kollas upp.

Annars var det det vanliga sladdret om Star Trek, Orhan Pamuk, alkohol, hurritisk meningsbyggnad, essäer om skiffy och annat som förgyller Upsalafanens pubtimmar.

Till sist en uppmaning: På nästa möte, oktobermötet, är det dags för första gången på fem år att utse en Göstapristagare! Slut upp och rösta fram en värdig vinnare!

Stafetten 2: Biörn X Öqvist, Uppsala

Wed, 03 Sep 2008 00:00:00 +0000

Detta är den andra av mina personliga intervjuer med människor inom svensk fandom eller som på annat vis är involverade i det här med sf och fantasy. Biörn föreslogs av det förra intervjuoffret, Gabriel Nilsson, med motiveringen att han klär bra i hatt!

Uppväxt

Jag växte upp i Storvreta. Flyttade dit ifrån Älvsjö när jag gick i ettan i grundskolan, men minns egentligen ingenting av hur det var där bortsett ifrån att vi bodde på Annebodavägen 58 i Älvsjö - vilket var lätt att minnas då min far var 58 år gammal då.

Åldersskillnaden mellan min far och mor är rätt så stor - faktum är att min mor träffade min far genom min bror. Mor och bror (de är bägge födda samma år

1. gick på samma kurs på universitetet i Stockholm, i början på sjuttitalet, och genom honom kom hon sedan att träffa min far (född 1924).

Tjugisex års åldersskillnad! Att min far har präglat mig råder det inget tvivel om, men kanske inte främst på grund av sin ålder.

Han fick afasi när jag var cirka tre år gammal, och tappade därvid talförmågan helt och hållet - den återkom sakta, men på grund av att jag i den åldern plötsligen var den enda av oss som hade ett språk, blev jag i somliga avseenden mer som en far åt honom än tvärtom. Mycket tolkande gentemot omvärlden och så.

Influenser

Mycket av mitt förhållande till saker kommer ifrån min far. Att ha få grejor, men att se till att de grejor man har är användbara till mycket. Hellre en dyr grej som är bra, än många billiga, halvdåliga grejor. Andra människor som påverkat mig är Johannes Kepler och Marc Okrand.

När jag läste astronomi blev jag grymt imponerad av Johannes Kepler som ett tag var den historiska person som jag helst av allt skulle söka upp i händelse av en tidsmaskin. Hm, ingen har egentligen ersatt honom, så jag antar att det fortfarande är så.

I mångt och mycket avundades jag saker som är kvalitéer jag såg hos mig själv

mångsysslare, noggrannhet, intelligens - men som Kepler åstadkom under mycket primitivare förhållanden. Att komma på att kvadraten på planeternas omloppstider är proportionella mot kuben på avståndet till solen - utan att använda miniräknare eller dator - är en enastående uppvisning i besatthet/envishet.

Kepler var utan tvekan en ärkenörd. Men mitt intresse för honom har falnat något.

Marc Okrand uppfann klingonska, språket som fick mig att börja intressera mig för lingvistik. Och han är en trevlig och intellektuellt stimulerande person att prata med (vilket han har gemensamt med många av mina favoritvänner) vilket ju inte heller är så dumt.

Uppsala och livet

Jag gillar Uppsala och skulle ogärna flytta härifrån. Det finns ett ständigt inflöde av nytt folk (vilket är bra) och utflöde av goda vänner (vilket i och för sig är mindre bra). Det är tillräckligt stort för att ha en vettig syntklubb (dMz i nuläget) och -förening (Det Svarta Staketet), men tillräckligt litet för att man ska kunna ta sig vart som helst medelst apostlahästar eller velociped. Väldigt trevlig stad, helt enkelt… Om jag nu bara jobbade i den.

Musik är viktigt i mitt liv, men det går i perioder. Perioderna handlar i och för sig mest om vilken sorts musik jag lyssnar på (synt, punk, trubadurigheter). Att gå ut och skutta runt på dansgolv gör jag dock mer än gärna. Röjdans vill säga - ingen par- eller annan styrdans för mig. Och en schysst spelning eller två är heller inget jag säger nej till. Det senaste året har det blivit väldigt mycket punk.

Just nu gör jag hack åt ett företag i Stockholm. Jobbar 75 %. "Driftstekniker" är min officiella titel. Tidigare jobbade jag på Uppsala English Bookshop (och det är fortfarande en reflex att svara på frågan "Men.. Var har jag sett dig förut?" med "På bokhandeln?").

Men mitt jobb har aldrig varit mitt liv och jag kommer aldrig att flytta till Stockholm. Möjligheten att sova över på jobbet, eller väldigt nära, vore kanon. Men bara för att kunna riva av några dagar av enbart jobba-äta-sova, och som medel för att få längre obruten fritid någon annanstans. Att kunna lägga jobbet helt och sidan och tänka på inget annat än mina egna galna projekt under en tid längre än bara en helg är guld värt! (på en helg har man en dag får återhämtning, och en dag för återställning till jobb - jag vill ha flera dagar instoppade däremellan för att överhuvud ens tänka på det som "ledighet" snarare än bara "återhämtning").

Drömmen skulle ha ett helt portabelt liv; en väska med jobb och förnödenheter, och tillräckligt med pengar för att kunna röra sig fritt. Det och ett trevligt hem någonstans på gångavstånd från station i Uppsala (väldigt nöjd med min lägenhet i nuläget!). En plats att sätta ned foten på, när så behövs, förvara sina prylar, och ha en ständigt uppkopplad dator på. Så länge jag kan nå mina data ifrån vilken nätad dator som helst är jag hemma i hela världen! :)

Internet, och dess utveckling, är det största som har skett i världen under mitt liv. När jag gick i gymnasiet (mitten på nittitalet) fanns det inte mycket på nätet. Letade man efter datorinformation stod det mesta att finna, men det är först nu långt senare som man kan hitta allt. Stickbeskrivningar, instruktioner om växtbeskärning, och hur man renoverar sitt badrum, etc. Vardagsprylar. Så'n info man verkligen behöver. Nu när "Ten years of September" börjar gå mot femton finns allt!

Mina intressen spretar åt alla möjliga håll. Klingonska har jag ägnat mig åt

skapat Klingonska Akademien med tillhörande webbsida www.klingonska.org, ägnat mig åt självstudier, undervisande, samt deltagande på möten - qep'a' och qepHom).

Viktigast i mitt liv är förmodligen min individuella frihet, möjligheten att göra lite som det faller mig in. Inte vara alltför uppbunden av jobb, plikter och annat "styrt". Jag tycker bättre om att leva på sparlåga med lite halvkrasslig inkomst än ha alla pengar i världen men ingen tid. Min tid är värdefull, för värdefull för att ge bort i stor skala.

På den politiska kompassen hittar du mig någonstans i vänster nederkant. SAC är mitt fack. Men aktivitet är det väl lite si-och-så med. På första maj går jag i syndikalisternas tåg, och om jag hör talas om någon demostration för något sympatiskt så händer det att jag går (senast Klimatkrock på Fyris torg för några månader sen). När jag gick i gymnasiet var jag med och organiserade ett par demon, men sen dess har jag inte gjort så mycket i den vägen.

Vänner

Mitt nätverk av vänner är viktigt också. Under hela min uppväxt, fram till och med gymnasiet, byttes alla mina "vänner" ut ungefär vart tredje år allteftersom skolomständigheterna förändrades (lågstadium, mellanstadium, högstadium, gymnasium). När jag började på komvux/universitetet insåg jag att här måste man samla på vänner om man vill ha kvar dem, och började anstränga mig lite mer för att göra det. Det tog skruv! Har under många år hållit filmkvällar för attrahera/samla folk, men på senare tid har jag istället ansträngt mig för att träffa folk på tu man hand. Kontaktat människor jag träffat på i något sammanhang som verkat sympatiska, gått ut och fikat, promenerat, eller umgåtts på annat sätt.

Förvånansvärt många människor svarar glatt "Ja" på frågan om de vill gå ut och ta en fik, fastän man bara träffat dem i förbigående för flera månader sen (men då skrivit upp dem på en lista över intressanta människor - någon att sms:a för att se om de är vänmaterial). I dagsläget har jag en lista i mobilen med kanske tio namn på, men det är en lista med folk jag är nyfiken på, eller skulle vilja umgås mer med. Utöver dem på listan finns ju en massa gamla vänner och bekanta som jag också umgås med. Lagom insnöade, kreativa och pratglada människor får förtur! Nördar som man kan prata med, helt enkelt. :) De behöver inte nödvändigtvis dela mina nördfält - fascinerade människor fascinerar mig!

Fandom

Science fiction-fandom hittade jag genom Åka. Hon ringde och lämnade ett förvirrande meddelande där hon hävdade att hon hittat en klump med folk som jag skulle trivas i, och att jag absolut bara måste komma dit. Det var en kongress, och jag kom i tid att se en eller två programpunkter innan det var slut. Minns inte vad kongressen hette, men den var i en källarlokal, i huset brevid Missonskyrkan.

Jag minns att jag hörde någon som jag senare kom att identifiera som Ahrvid Engholm göra en lång utläggning om när det är obligatoriskt att utelämna ett komma ("aldrig komma före nödvändig bisats"), och vilka ingrepp han gjort å författarnas räkning när han redigerat dylika texter.

Fandom får mig att tänka på Ramones "We're a happy family, we're happy family". En energisk, kaotisk sammanslutning av människor. En anarkistisk utopi, kanske? :)

Kläder

Jag hörde att Gabriel tussade dig på mig för att han tycker att jag klär i hatt. Jag har en ganska medveten klädstil. Jag fastnade för svart i högstadiet, och hade några år senare fasat ut allt icke-svart ur min garderob.

Hatt är praktiskt, särskilt om man (som jag) har rakad skalle. Det avvärjer regn, liksom solsken och är utmärkt för att reglera temperaturen. Allvarligt talat tycker jag nog att folk som inte har hatt/mössa när det är som kallast är lite konstiga. Man vill väl hålla sig varm? Men så är det kul att sticka ut lite från mängden också, och hatt ser ju rätt så bra ut därtill…

Framtiden

Framtidsvisioner har aldrig varit min starka sida, men om tio år (eller förhoppningsvis betydligt tidigare) kommer jag koll på vad jag kommer att göra om tio år, men idag har jag det inte.

Förmodligen kommer jag att jobba med något mer kroppsligt krävande (än nu) på deltid. Kanske undervisar jag - att förklara så att en nykomling till ämnet förstår är intressant och utmanande - men i så fall vuxna personer.

Skulle kunna tänka mig att jag har tvåhundra galna fritidssysselsättningar, och ett par-tre deltidsjobb, med stor frihet i.

Stafetten 1: Gabriel Nilsson, Uppsala

Wed, 30 Jul 2008 00:00:00 +0000

Jag kommer under en tid framöver att utföra personliga intervjuer med ett antal människor inom svensk fandom eller som på annat vis är involverade i det här med sf och fantasy. Resultaten presenterar jag här på Upsalafandombloggen. Först ut är Gabriel Nilsson!

Jag föddes i Timrå i slutet av 70-talet men flyttade 1,5 år gammal till Piteå, och jag bodde under hela min uppväxt i en radhuslänga i utkanten av staden. Föräldrarna bor kvar där ännu. Min far var och förblir skäggigare än jag är, och min mor har fortfarande inte haft mer än fjorton födelsedagar. Pappa ägnar sig gärna åt släktforskning, till exempel, och mamma är förtjust i musik. Syskon finns det två av, en yngre syster som regerar på Guitar Hero och en ännu yngre bror som ser rolig ut på kort.

Lömsk ström

Mon, 28 Jul 2008 00:00:00 +0000

Vad kallar man det? Slipstream? Weird fiction? Fast det kanske bara gäller om det är författare från genreghettot som skriver?

Jag hade ingen aning om att Kate Atkinson skrev fantastik. Det enda jag läst av henne tidigare var den tragikomiska familjehistorian I muséets dolda vrår, som visserligen hade en något fantastisk utångspunkt (huvudpersonen minns saker från innan hon föddes, och vet en massa saker som annars bara allvetande författarröster brukar kunna veta) men annars var gediget planterad i en fullt igenkännbar version av vår verklighet. Jag köpte novellsamlingen Not the End of the World för att jag gillade Atkinsons sätt att skriva och hade tänkt läsa mer av henne oavsett vad det var för något. Dessutom var boken billig.

Och så visar det sig vara fantasynoveller. Jag har läst en hel del liknande på senare år, ibland nominerat till Hugo eller Nebula: berättelser som utspelar sig i en nästan vardaglig och realistisk verklighet, men där någonting bryter igenom och antyder underligheter utanför det vanliga. Regnet, är det bara ett litterärt grepp för att illustrera huvudpersonens känslor, eller är det verkligen så att hennes tårar framkallar regnväder? (Kan förresten någon identifiera den här novellen åt mig? Nominerad till något för högst tre-fyra år sedan. Om en tjej som åker till Japan.) Faktum är att de här Atkinson-novellerna hittills är mycket mer oblygt fantastiska än så.

Jag som trodde att jag skulle läsa lite mainstream också.

Inte för att jag klagar!

Jag kommer till Uppsala imorgon.

För övrigt önskar jag att jag vore bättre på att komma på klatschiga rubriker för mina inlägg.

Bechdeltestet

Thu, 24 Jul 2008 00:00:00 +0000

Randy Byers skriver på Livejournal om ett intressant lackmustest för att bedöma kvinnosynen i en film. Det kommer från den feministiska serietecknaren Alison Bechdels serie Dykes to Watch Out For. Något modifierad innebär den att en film som klarar testet ska uppfylla följande tre krav:

Den ska innehålla minst två namngivna kvinnor
som pratar med varandra
om något annat än män.

Som Randy (och kommentatorerna på hans livejournal) konstaterar går den att använda omvänt, för att se om en film kan tänkas vara en riktig dick flick, dvs riktad primärt till män. Intressant nog klarar Alien Bechdeltestet.

Nu kommer jag att sitta och fundera på detta varje gång jag i framtiden ser en film! ;)

Tillbakablickar

Tue, 22 Jul 2008 00:00:00 +0000

När vi startade den här bloggen lade jag ner viss möda på att lägga in alla våra arkiverade gamla pubmötesrapporter. I processen var det svårt att undvika att läsa någon rad här och där.

Eftersom nostalgi säljer tänkte jag här publicera några väl valda citat.

Reseläsning

Thu, 17 Jul 2008 00:00:00 +0000

Så, då var det snart dags för oss att återvänta till den eviga ungdomens stad. Naturligtvis är en av de viktiga saker man måste packa någonting att läsa på vägen. Men vad?

Det är en svår balans det där att få med sig tillräckligt med läsbart, men att inte släpa med sig ett mindre bibliotek. Oftast brukar jag i sista stund stoppa ned något extra, "för säkerhets skull". Denna gång riskerar att bli som de förra, men jag ska försöka hålla mig i skinnet.

Vad är det då som gör en bra resebok? Till att börja med måste den ju vara lagom lång att räcka resan ut, men även en del andra kvaliteter kan vara värda att fundera på.

Är boken en bok jag tycker verkar intressant, men inte lättläst nog att ta slut på en gång? Kommer jag bli väldigt besviken om den blir borttappad eller stulen? Är det en bok som kräver lite motstånd, men som kanske man kan komma in i när man sitter en längre stund och bara kan läsa? Kan man ge bort den till någon när den tagit slut, så man slipper släpa den hem igen?

Du har kanske fler saker du funderar över när du väljer reseläsning? Vilka är de i så fall?

Nu ser det ut att bli Desolation Road av Ian McDonald, Long Lost av Ramsey Campbell samt The Boat of a million Years av Poul Anderson. Förutom den där saken som åker med i sista minuten, förstås.

Språk och fantasi

Tue, 15 Jul 2008 00:00:00 +0000

Det finns en del "hjälpvetenskaper" för fantasyförfattare. Ett typiskt fantasyverk som utspelar sig i en sekundärvärld à la Tolkiens Midgård, Lewis Narnia, Jordans "Randland" osv, är ju ofta försett med kartor, egna språk eller fragment därav, utdrag ur fiktiva historiekrönikor osv. Tanken slog mig just att detta kanske inte bara är en konsekvens av att författaren försöker att måla upp en trovärdig sekundärvärld, utan närmare förknippat med den kreativa processen än så?

Marzhin, Marzhin, pelec'h it-hu Ken beure-se, gant ho ki du

Bet on bet kas kaout an tu, Da gaout dre-man ar vi ruz

Ar vi ruz eus an naer-vorek War lez an aod, toull ar garreg

Mont a ran da glask d'ar flourenn Ar beler glas ha'n aour-yeoten

Koulz hag uhel-varr an dervenn E-kreiz ar c'hoad, 'lez ar feunteun

Jag är inte ensam som fantasyläsare om att sedan tidiga år ha fascinerats av historia, vexillologi, heraldik, historia och lingvistik. Jag började rita kartor, flaggor och skissa på egna språk innan jag blev biten av fantasy. Kanske är det samma del av min hjärna som stimuleras när jag lär mig glosor i ett nytt språk, bläddrar i en historisk atlas med mera, som när jag läser en fantasieggande berättelse som utspelar sig i en fantasivärld? Jag undrar om det finns något sätt för mig att gå vidare med denna tanke, peta på den och se om den innehåller korn av sanning.

Vad tror ni? Är jag något på spåren eller gör jag misstaget att tro att några personliga intressen måste ha ett samband, där inget samband finns?

Den ungdomen...

Mon, 14 Jul 2008 00:00:00 +0000

Jag läste nyligen en essä av Cory Doctorow om att skriva för ungdomar. Han skriver där att unga människor "really use books as markers of their social identity". Det var ganska fint formulerat, även om jag inte är säker på att jag vet vad det betyder i verkligheten alla gånger. Fast jag minns en tid då jag alltid hittade naturare (såna som gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet) vart jag än kom, och man vanligen kunde prata med dem om miniräknare (snabbt uttömt, men kärt samtalsämne) och bolla gamla skämt ur Liftarens guide till galaxen. De där böckerna hade verkligen ett starkt värde som gemensam referensram.

Eftersom jag aldrig har knutit mig själv särskilt starkt till någon särskild musikstil har böcker alltid varit mycket viktigare än musik när jag försökt definiera mig själv. Du är vad du läser? Kanske det.

Jag har säkert nämnt någon gång att jag blev lite förbluffad när en kille berättade att William Gibson gav honom en identitet, men sedan insåg att det var helt rimligt och vettigt. Killen var någon sorts datornörd, som när han läste lite cyberpunk insåg att det fanns ett sätt att se på det som han gjorde som coolt.

Några andra reflektioner? Hade ni andra några böcker som gick laget runt i bekantskapskretsen i tonåren, eller som blev kult på något plan?

(Egentligen hade jag tänkt skriva om mina första planer på att skriva en sf-roman i 14-årsåldern, och vad de stupade på, men det får bli nästa gång.)

Tittar på teve

Fri, 11 Jul 2008 00:00:00 +0000

I Riktig sf-film tipsade jag om några filmer som trots valet av medium är god science fiction.

Nu tänkte jag göra samma sak igen, fast med teve.

Brädspel: En guide till ditt nya beroende!

Wed, 09 Jul 2008 00:00:00 +0000

Ja; jag verkar ha blivit insugen i brädspels(/sällskapsspels)-träsket! Det finns ju så många spel nu som verkligen är Roliga att spela, till skillnad från dammiga "klassiker" som Monopol (Urk!), Cluedo (Gäsp) och Trivial Pursuit (Ack!) - En sak som är viktig för mig (lathuvud) är att spelen inte är för jäkla jobbiga och fulla med konstiga regler; jag är för "Softcore Gaming Som Alla Kan Njuta Av" :)

Klassifikationssystem

Tue, 08 Jul 2008 00:00:00 +0000

Tim Spalding, LibraryThings grundare, har länge gått i tankar och funderat på ett klassifikationssystem för att ersätta det proprietära, föråldrade och ganska krångliga Deweysystemet. Efter årets American Library Association-konferens har han fått för sig att sjösätta tanken: Open Shelves Classification, ett opensourceprojekt som LibraryThing nu söker frivilliga att driva.

Nu använder vi i och för sig SAB-systemet hemma men det skulle ändå vara kul att betatesta det system som de kommer fram till, även om en ständig omsortering av alla böcker skulle kunna tänkas sluka enorma mängder tid.

Fanspan har tuffat igång igen

Mon, 07 Jul 2008 00:00:00 +0000

Jag har det inte alltid lätt att motivera mig att uppdatera Fanspan, med tanke på hur många bloggar det numera finns som rapporterar nyheter från sf-fältet. Finns behovet fortfarande? Nåja, jag har börjat skönja lite mer obunden fritid, så då passade jag på att uppdatera Fanspan med sådant som har inträffat senaste månaden, kongresser, Tolkienistjubileer, Alvarpriset, filmfestivalnyheter och annat.

http://sfweb.dang.se/a/span.html

När ett bra läs blir motbjudande

Sat, 05 Jul 2008 00:00:00 +0000

Som jag skrivit tidigare har jag tagit mig an att läsa R. Scott Bakkers bokserie The Prince of Nothing. Nu har jag kommit en bit in i första volymen, 90 % eller så, och börjar ha åsikter.

För ett antal år sedan, i början av nittiotalet, var det en hel del snack om David Wingrove och hans monumentala sf-serie Chung Kuo. Nu, år 2008, verkar inte längre en framtid dominerad av Kina och kinesisk kultur lika spekulativ. Som vanligt hinner verkligheten ikapp dikten. Ännu har vi inte megastäder över hela jorden och en kejsare över jorden. Kanske kommer det med. Jag blev i alla fall fascinerad och började läsa första volymen. I den fanns det en person som begick de vidrigaste handlingar. Han var motbjudande till den grad att jag slutade läsa, av äckel. Något senare när alla böcker kommit ut, undersökte jag den sista volymen på Uppsala English Bookshop. Genom att bara skumma baksidestexten stod det klart att den person som berört mig så illa uppenbarligen fortfarande var mitt i händelsernas centrum och verkade åtnjuta lycka och välgång. Det fick mig att lägga ner boken, bestämma mig för att aldrig läsa den samt att om jag någonsin träffade David Wingrove skulle jag slå honom på käften. Han hade våldfört sig på mig med de bilder hans bok planterade i mitt sinne.

Tirsdag

Wed, 02 Jul 2008 00:00:00 +0000

Det var Tisdag, och som det lätt blir på Tisdagar samlades diverse löst folk på Williams för att umgås. Ett gäng catahyaner (Therese, Christian, Mats, Cecilia och Peter) passade på att lysa upp tillställningen med sin närvaro, och någonstans runt två dussin personer bör ha närvarat under kvällen.

Om någon nu missat den kommande järnhimlen (Iron Sky!)

Fri, 27 Jun 2008 00:00:00 +0000

Jaaaa!

De galna finnar som tillverkade den charmiga StarTrek parodin StarWreck håller tydligen på att begå ytterligare en egensinnig produktion, utan hänsyn till ifall folk tänker ge dem pengar för det eller inte (är mitt intryck)

Site med Teaser-trailer

Tydligen körde de gamla pålitliga antagonisterna i nazityskland ihop en månbas precis innan det tredje riket föll samman - nu har de (i tystnaden på månens mörka sida) vuxit i styrka sedan dess, och tänker få resten av världen att förstå det fantastiska med vakuumtorkad knackwürst (får man anta), med hjälp av sina avancerade vapen och flygande tefat :)

Jag kan inte förstå hur detta skulle kunna bli något annat än otroligt underhållande.. men det är klart.. jag tänkte likadant om den där filmen med nazi-zombies på en tropisk ö. Vi kan inte göra annat än hoppas..

The Deep Fix har konsert – Jerry Cornelius på keyboard

Fri, 27 Jun 2008 00:00:00 +0000

Ni minns kanske det stora party i The Final Program där alla som är nåt samlas och partajar med Jerry i London? The Deep Fix underhåller och Elric själv spelar keyboard!

Det var ett maffigt party och jag kommer ihåg hur bl.a. Una Persson pratade om det länge med nåt längtande i rösten. Höjdpunkten var förstås när Jerry duellerade med hela artilleriet och när Elric och Stormbringer ylade fram toner som bubblade över multiversums alla plan. Dagen till ära var Stormbringer klädd i guld. Det var en riktig fest det.

Nu finns showen fångad i kondenserad form, direkt från den andra etern: video på YouTube

Kanadensisk fantasy – inte som i Europa

Wed, 25 Jun 2008 00:00:00 +0000

Jag har precis börjat läsa en nya bokserie, av en kanadensare som heter R. Scott Bakker. Han är visst kompis med Steven Erikson, känd för sin bokserie The Malazan Book of the Fallen, som även han är från Kanada. Den senare har ju rönt viss uppmärksamhet för sin bokserie av flera skäl. Ett är ju förstås att han skrivit kontrakt på tio böcker, och när den första kom ut och var över tusen sidor tjock blev man ju mörkrädd. Han är produktiv, Steven. Vi fick en CD på en påskkongress en gång där han läste ett kapitel från en av sina böcker. Det befäste min åsikt att författarläsningar är sövande och oerhört meningslösa.

Bakker är även han en av dessa författare som planerar en lång serie. Han har inte ens bestämt hur många böcker det ska bli. Huga! Vi får se om jag orkar läsa mer än en bok...

Nåja, i alla fall har den en sak gemensamt som jag finner lite intressant. Bägge skriver fantasy, men de skriver om världar som inte bygger på någon pseudomedeltida värld stöpt efter Europa. Istället är det Rom, Babylon och diverse orientaliska och asiatiska kulturer som står som modell. Fantasy handlar ju ganska mycket om att se och uppleva främmande och exotiska miljöer, så jag finner det numera lockande när folk skriver om sådana kulturer som för mig ger just dessa exotiska kickar.

Än har jag bara läst två kapitel och en prolog, men har redan flera gånger tänkt på Glen Cooks The Tower of Fear och Steven Brusts utmärkta böcker om Vlad Taltos. Vi får se hur länge det är fräscht och intressant. Watch this space.

Även jag undrar lite stilla hur det kommer sig att de som skapade denna webbplats och ville ha en blog inte skriver nåt?

För övrigt anser jag att regeringen bör avsättas och FRA sprängas, med bomber, Al Aqaida, sprängämnen, atombomber och andra nyckelord som de lär trigga på. Sug på den spiondjävlar!

Oops!

Wed, 25 Jun 2008 00:00:00 +0000

När man översätter något närläser man det på ett helt annat sätt än när man bara läser för nöjes skull. Jag har just avslutat översättningen av Paul di Filippos kortroman Ett år i den linjära staden, nominerad till Hugopriset 2003, för Nova SF:s räkning. Den beskriver en värld som består av ett New York City, eller rättare sagt ett Manhattan, som är mycket långt, kanske oändligt långt. Möjligen ligger det inuti en lång tub, kanske en torus.

Nå, denna värld begränsas på ena sidan av en flod och på andra sidan av järnvägsräls. På bortre sidan av spåren respektive floden bor övernaturliga varelser som kallas rälstjurar respektive fiskarhustrur. Deras uppgift är att hämta de döda. I dödsögonblicket dyker de upp, rälstjurar om man är en syndare eller fiskarhustrur om man har levt ett dygdigt liv, och lyfter upp kroppen - som då dematerialiseras - och flyger bort med den. Ingen kropp kvar.

Så hur hade författaren tänkt sig följande passager ur berättelsen?

"Hördu, i din senaste novell, där huvudpersonen var tvungen att klä på sin systers pestdrabbade lik…"

"I kombination med hennes långa kolsvarta hår fick utstyrseln henne att se ut som en begravningsentreprenörs brud." (efter att tidigare ha låtit huvudpersonen föreställa sig en värld där befolkningen tvingades "att ta hand om lämningarna efter sina kamrater bäst de kunde" och en "yrkeskår av dödsmäklare hade vuxit fram för att ta hand om denna obehagliga uppgift".)

Bloop, bloop!

Nyutkommet

Sun, 22 Jun 2008 00:00:00 +0000

På en kongress någon gång för länge sedan, förmodligen i slutet av 90-talet, mötte jag en man som förklarade att han bara läste ny sf. Med det vidade det sig att han menade sådant som skrevs i början av 80-talet, sisådär 15 år tidigare. "Nytt" och "gammalt" är ju en fråga om perspektiv, och vad man har för sorts gradering på sin måttstock.

Själv gjorde jag precis den intressanta iakttagelsen att de fem senaste böckerna jag har läst är sådana som kom ut 2007 eller 2008. 22 av de 57 senaste böckerna jag har läst har varit högst två år gamla (det är allt som finns i den läsjournal jag har med mig här i utlandet). Jag är helt säker på att det inte var så om jag skulle titta längre tillbaka, då lutade jag mer åt att läsa gamla klassiker och sådant jag blivit rekommenderad av andra, och nästan ingenting som nyss kommit ut. Jag kände helt enkelt inte till de aktuella författarna, och hade inte koll på vad som var nytt och bra.

Två saker bidrar till att jag läser fler nya böcker, särskilt det senaste året.

RSS, som hjälper mig att hålla koll på Locus online och andra källor till information online, så att jag vet något om vad som är på gång i bokvärlden. Det har jag använt mig av i tre år, eller vad det nu kan bli.
Hyllan för nyinkommen science fiction på biblioteket. Det här gäller bara det senaste året, för säga vad man vill: på svenska bibliotek finns inte en hylla med ny sf och fantasy i hårdpärm. På svenska bibliotek kan man (nästan) aldrig läsa engelskspråkig fantastik i tid att hinna nominera den till Hugon, men det kan man faktiskt här.

Senast läste jag The Dragons of Babel av Michael Swanwick, och den kan jag verkligen rekommendera. Läs också min recension av Final Theory, en sorts vetenskapsthriller.

För övrigt anser jag att det är märkligt att Upsalafandom online numera verkar bestå till så stor andel av folk som bor i Kanada. Finns det ingen mer därhemma som har något intressant att säga? (Jag har det inte alltid, men jag harvar på eftersom Johan A gav mig en föreläsning om hur viktigt det är att inte se bloggandet som ett tillfälligt åtagande ;-)

Drop the bomb, exterminate them all

Thu, 19 Jun 2008 00:00:00 +0000

Så skedde det tillslut att sveriges riksdag röstade igenom förslaget som ger FRA i uppdrag att spionera på medborgarna. Från och med denna dag ändras svensk rättspraxis till att du är förmodad skyldig tills motsatsen bevisats. Det är nog den mörkaste dagen i svensk historia.

Jag kommer aldrig mer ha nåt förtroende för politiker. I mitt medvetande ekar några ord sjungna av Thåström "Vi ska beväpna oss".

I sf böckerna är det så enkelt i dessa situationer. Man skapar en liten grupp av Heinleinskt dugliga som ställer saker till rätta. Nu önskar jag att man kunde leva i en sådan roman.

Vart ska man flytta nu, där de har ett öppet samhälle? Ryssland? Kina? Jag är så deprimerad att jag bara vill ge upp. Som Kurtz sa, "drop the bomb, exterminate them all".

The game is afoot, Robert Blake!

Wed, 18 Jun 2008 00:00:00 +0000

För ett tag sedan gick vi här i Kanada igång ordentligt på victoriansk kultur, gammal och nygammal. Åka har sin fascination för steampunk, och jag har återupptäckt den främste av detektiver, Sherlock Holmes.

När jag var ordentligt mycket yngre, kanske runt 12 år gammal, slukade jag den första boken om Sherlock Holmes -- En studie i rött -- och fastnade direkt. Det dimmtäckta Londons gator utövade en förtrollande charm på mig, och jag kände att detta var en civiliserad tid av gentlemen och proper engelsk Kultur(tm). En stor mängd böcker av Jules Verne och Conan Doyle senare och jag var totalt dränkt i det sena artonhundratalets kolonialistiska idévärld. Jag har nog aldrig riktigt slutat att fascineras av den sedan dess. Nu sprang jag nyligen på ett par böcker som fick mitt slumrande intresse att vakna igen.

Nicholas Meyer skrev 1974 en bok som på svenska publicerades under titeln Den sjuprocentiga lösningen. Det är en Sherlock Holmes pastisch, som berättar vad det egentligen var som skedde under den tid då Holmes försvann efter att han drabbat samman med Moriarty och han ansetts som död. Den läste jag ett bra tag efter det att jag slukat allt Conan Doyle skrivit, och efter det att minnet av dessa historier hunnit sjunka undan en aning. Någon gång hade jag väl försökt att läsa om en favorit, men de framstod som formelartade och dammiga på ett sätt som fick mig att tro att jag vuxit ifrån dem. Meyer lyckades dock åter få gnistan att tändas och den gamla charmen att återvända. Ganska nyligen så sprang jag på ännu en an Meyers pastischer The West End Horror, som denna gång inte befann sig på deckarhyllan utan under rubriken skräck. På den hyllan fanns en annan volym, som är den som jag nu precis avslutat och tänkte orda lite om.

På framsidan möts vi av en klatschig blurb med den oförglömliga frasen "Sherlock Holmes enters the nightmare world of H.P. Lovecraft"! Att Lovecrafts värld inte är samma sak som hans fiktiva värld, och att en fiktiv person knappast kan besöka en verklig persons värld verkar ha gått blurbförfattaren totalt förbi. Boken är en antologi med mer eller mindre lyckade noveller om Holmes och hur han löser märkliga fall där märkliga varelser och kulter, i stil med de i Lovecrafts verk, figurerar.

Hur funkar det då? Jo, ganska hyggligt. En typiskt berättelse av Doyle är ju ganska formelartad, och det är inte så svårt att bygga mer arkana och suspekta hemligheter som bas för mysterierna. I princip alla berättelser är Holmes väl bevandrad med den occkulta världen, och känner t.ex. till Necronomicon. Nog hade det varit mer effektfullt om Holmes tvingats konfrontera sin logik mot det oerhörda som Lovecrafts varelser representerar? En av författarna gör dock något litet extra av sakerna och det blir först på sista sidan klart hur mycket han vänt upp och ned på ens förväntningar. Sånt gillar jag. Som affischnamn ser det ju inte tokigt ut heller att ha Neil Gaiman först ut i listan av förattare, men tyvärr tyckte jag inte att hans bidrag var ett av de bättre. Det finns flera andra kända författare, som Elizabeth Bear och Brian Stableford, men jag såg inga tecken på att de författare jag kände till skrev bättre eller sämre. Tim Lebbon skrev kanske den mest obehagliga av dem alla och hans övriga produktion kanske kan vara värd att håla utkik efter.

På det hela taget är det riktigt charmigt med att läsa om den viktorianska eran. Det är en era av upptäckarlust och framstegstro som är främmande för dagens samhälle. Väldigt annorlunda är ju också det strikt skiktade samhället, med var person på sin plats på stegen. Detta börjar ju dock komma tillbaka i dagens Sverige så det kanske bara känns hemtamt. Dock gillar jag den lite långsammare värld som porträtteras i Holmes äventyr. Det är inte fråga om att vara uppkopplad hela tiden, eller att skicka SMS eller tjata i mobiltelefon. Ska man åka tåg till en avsides by för att godsherren där bett en komma och lösa ett mysterium så läser man en dagstidning, röker pipa eller tänker kluriga detektivtankar. Det är tilltalande. Naturligtvis kom det sig så att jag en dag, medan jag fortfarande höll på att läsa Shadows over Baker Street, när jag passerade förbi bordet med billighetsböcker utanför Indigo råkade se en bok för $5 som hette Sherlock Holmes - the man and his world. Det visade sig vara en biografisk skiss över Holmes och hans era. Mycket trevlig liten skrift med fina bilder och en intressant vinkel på den viktoriska erans liv och leverne som om Holmes faktiskt existerat. Nu vet jag mer än någonsin tidigare om England under 1900-talets gryning!

Nu är då frågan om jag ska ta mig an originalet. Vågar jag läsa om Conan Doyles berättelser, och kanske förstöra de fina minnen jag har av dem? Det är ju enklare att vifta undan pastischer som formelartade och banala. Jag känner mig dock riktigt sugen, om inte annat för att nu kunna se dem som dokument över denna svunna era om inte annat. Vid horisonten reser sig dock ett stort moln, jag har börjat bli sugen på att läsa om en mastodont. Silmarillion. Vi får se vad det blir. Man har ju sällan problemet att man inte har något att läsa i alla fall.

Mer om sf-definitioner!

Mon, 16 Jun 2008 00:00:00 +0000

Detta ständigt återkommande ämne. Ni som har varit på ConFuse och träffat Adam Roberts har säkert haft tillfälle att diskutera science fictions sanna natur och sånt. För att ge lite mer näring till såna diskussioner vill jag bara presentera en liten observation jag gjort. LabLit.com är en webbplats som handlar om forskare i litteraturen. Där finns en lista över olika verk, som inleds med en liten förklaring av vad LabLit är för något. Där står så här:

Please note that 'lab lit' is not 'science fiction’; briefly, lab lit fiction depicts realistic scientists as central characters and portrays fairly realistic scientific practice or concepts, typically taking place in a realistic – as opposed to speculative or future – world.

För att vara rättvis har man tagit med en "crossover"-kategori, som är science fiction med extra realistiska forskarsituationer. Det lustiga är vad man finner när man tittar närmare i huvudlistan, alltså inte crossover-listan. Där hittar man flera författare vi känner igen som sf-författare, och de flesta av deras verk är såna vi är vana vid att tänka på som sf -- vilket de enligt redaktören här inte alls är. Som andra har påpekat är ganska mycket av den heta nya sf som kommer ut nu sådan som utspelar sig i nära framtid, eller i en alternativ nutid, så det är kanske inte så konstigt att gränserna är flytande. Fast det är ganska intressant att tänka på. Antarctica av Stan Robinson, Lust av Geoff Ryman -- inte science ficton?

Det är kanske här man hittar nyckeln till att introducera sf för folk som inte gillar sf: böcker som inte är så som de föreställer sig att science fiction är.

Swecon 2009 och Alvarpriset

Sat, 14 Jun 2008 00:00:00 +0000

Mer från ConFuse: Imagicon 2 vann budet om att bli 2009 års Swecon. Nästa års Swecon kommer alltså att hållas i Stockhom den 16-18 oktober, med Liz Williams som hedersgäst.

Alvar Appeltoffts Minnespris för 2007 vanns av Anders Reuterswärd.

Liveblogging Confuse

Fri, 13 Jun 2008 00:00:00 +0000

Några meter till höger om mig håller Johan på att prismärka böcker för Alvarfondens antikvariats räkning. Böckerna kommer från en stor donation av (mestadels) "mjukfantasy" som Alvarfonden fick genom ett arv för en liten tid sedan. Runt bordet med böckerna står en intresserad klunga människor som ömsom kommer med spydiga kommentarer om titlar och omslag, ömsom köper böcker i stora travar och diskuterar olika författares relativa förtjänster (eller brist på förtjänster). Några meter åt andra hållet ligger den kombinerade registreringen och baren, där en annan klunga står och hänger och dricker öl och kaffe. En halvtrappa ner ligger programrummen. Just nu pågår en hedersgästintervju som jag egentligen hade tänkt gå på, men jag blev så sömnig att jag satte mig här uppe i stället.

Förra programpunkten var en panel om en sf-kanon, inte en musikalisk utan en litterär sådan. Det blev en ganska bra diskussion tyckte jag, som både berörde vad en kanon egentligen är (är det bara "bra" böcker som ingår, eller kan man säga att Normans Gor-böcker är kanoniska på grund av att de är så usla att alla borde läsa 20 sidor från en Gor-bok för att se hur djupe människan kan sjunka?), vem eller vilka som skulle kunna definiera vad som skulle ingå i en sf-kanon, om det är författare eller verk som blir kanoniska, och om genren är tillräckligt gammal för att det över huvud taget skulle gå att kanonisera vissa böcker.

Oj, nu kom femtio fans uppvällande - intervjun måste vara över. Alla kanske inte är här, men rätt många iallafall, och det är kul! Kul är också att se hur folk omedelbart graviterar till bokbordet och börjar prata böcker med alla som står omkring: "Eva, du har läst denhär författaren, vad säger du?" "Ha, nu har jag fyllt på min samling kvalitetslitteratur!" "En halvnaken karl OCH en enhörning, vad kan man önska sig mer? fniss" "Den där boken? Nja, del ett i serien var rätt hyfsad men jag tycker den har gått utför".

Kongressen hålls i Nationernas Hus mitt i Linköping. Det är å ena sidan trevligt att vara inne i Linköping i stället för i Ryd, så att man kommer åt restauranger och sådant; å andra sidan har det varit skolavslutning i dag, så stan är full (i flera bemärkelser) av folk i studentmössor och vita klännningar eller kostymer, och de hörs väldigt väl in i kongresslokalen. Vårt hotell ligger ett stenkast härifrån, alldeles vid ett torg med en gigantisk uteservering. Lyckligtvis har Johan och jag ett rum som vetter mot en sidogränd.

Nu blev jag invecklad i ett kort intermezzo med ett par finnar som beskrev svårbegripliga lekar med svärande mobiltelefoner. På det hela taget en väldigt trivsam kongress såhär långt.

Mot Linköping!

Fri, 13 Jun 2008 00:00:00 +0000

Idag åker jag till ConFuse/Swecon i Linköping. Riktigt intressanta val av hedersgäster, kul program och bra människor. Det här skall bli roligt.

Bokpratsmöte – minirapport

Thu, 12 Jun 2008 00:00:00 +0000

Igår var det, som påpekat, bokpratsmöte hemma hos Jesper. Närvarande var Jesper, undertecknad, Björn och och Biörn X. Vi skulle prata om Diane Duanes So You Want to Be a Wizard, vilket vi också gjorde i någon mån. Ingen var förskräckligt imponerad – episodisk, för enkel utveckling, för enkla lösningar, könsrollscementerande och överdrivet kursiverad var några av omdömena som fälldes. Fungerande språk, intressanta miljöer och konstaterandet av vi nog tyckt bättre om den om vi befunnit oss någonstans i närheten av målgruppen var förlåtande faktorer. Ryktet säger att hennes Star Trek-böcker är bättre.

Mer tid ägnades förmodligen åt Neal Stephenson, hans idéer, hans förmåga att slänga in så många som möjligt sådana i en och samma roman och hans oförmåga att låta bli att skriva om udda religiösa sekter. Dessutom Cory Doctorow, J.K. Rowlings språk och värld och roliga namn på saker och ting, vilken science fiction som egentligen säljer, Homeland Security och amerikanska underrättelsetjänster.

Boken som försvann

Wed, 11 Jun 2008 00:00:00 +0000

De senaste två orderna jag lagt på SF-bokhandeln i Stockholm har strulat. Böcker som jag beställt har inte levererats och trots att de varit med på ordern som jag fått direkt jag beställt, har de inte kommit med resten av beställningen och inte varit med på ordern som följt med böckerna. Det här retar mig lite grann. Jag beställer oftast allt av en författare, får en stor hög med böcker och börjar plöja. Om då en bok i mitten av serien då saknas och inget syns på ordern så blir jag frustrerad.

Frustrerad är rätta ordet! Jag fick vänta på David Webers "bok 1" i hans serie om Honor Harrington så länge att jag fick ettan när jag redan slukat typ 13 böcker i rad... och hur kul är det att då backa till ettan. Nu har jag fått Tanya Huffs sista bok i "Valor-serien" (inbunden för jag bara ville inte vänta) men, jag har inte fått den beställda "näst sista". Så nu ligger den fina inbundna och frestar mig...

I-lands-problem så jag skäms att behöva klaga men det ÄR frustrerande för en bokmal som jag att behöva vänta.

So You Want to Be a Wizard

Wed, 11 Jun 2008 00:00:00 +0000

1-3/8 i år äger sf-kongressen Stocon 08 rum i Stockholm. Hedersgäst är science fiction- och fantasyförfattare Diane Duane, vilket är anledningen till att hennes ungdomsfantasybok So You Want to Be a Wizard är vad som skall diskuteras under kvällens bokpratsmöte. So You Want to Be a Wizard, som gavs ut för första gången 1983, inleder Duanes serie Young Wizards, men kan utan problem läsas fristående utan att man fortsätter med de övriga böckerna i serien. Lyckligtvis, eftersom det gott och väl räcker med en bok.

Egentligen kanske det inte beror så mycket på boken som på att jag har svårt för några av de drag som utmärker många ungdomsböcker, som hur storyn fungerar: inom ramen för den överhängande handlingen får bokens båda huvudpersoner, Nita och Kit, en rad problem som alla klaras av på ungefär lika många sidor och där det, hur hotande de än är, alltid går att ta sig igenom svårigheterna genom någonting protagonisterna tidigare lagt sig till med, oavsett om det är en månskensrönnkvist eller en tacksam Lotus Esprit. Det känns lite som ett tv-spel: ett gäng banor de skall ta sig igenom för att komma fram till och besegra bossen. Det är ett berättande som kräver mer delaktighet från min sida för att faktiskt engagera mig.

Con rep!

Thu, 05 Jun 2008 00:00:00 +0000

Här på denna blogg, kommer någon inom en mycket snar framtid skriva en rapport från Åcon!

Ståldoktorn

Mon, 02 Jun 2008 00:00:00 +0000

Världen innehåller för mycket dumt och dåligt. Låt oss fylla den med skoj, och vara mer lekfulla! Leksaker åt alla!

Det låter bra, om än en smula för sötsliskigt kanske. Fast inte om man är en galen vetenskapsman, och kombinerar budskapet med att hävda att man tänker ta över världen. Med robotar.

Gulliga saker är suspekta, inte riktigt trovärdiga. När Doctor Steel kombinerar visionen om en roligare värld med sitt fascistiska bildspråk och sin emellanåt skräckfilmsaktiga musik blir resultatet lustigt nog inte bara ett ironiskt uttalande om utopins omöjlighet, utan en mer äkta känsla av att drömmen om Bra Saker trots allt är giltig.

Doctor Steel är musiker, artist, designer, kulturpersonlighet. Han lever på samma populärkulturella metanivå som till exempel den maskerade proggaren (och allt annat som förekommer i Kapten Stofils tidning), fast är mer multimedial. Definitivt befriad från gullighet.

Han är också ledare för en armé av leksakssoldater. Alla kan gå med.

Jag gillar Doctor Steel. Jag har tittat på hans roliga propagandafilmer en massa gånger, och spelar hans musik då och då (hittade den först på hans Myspace-sida). Någon leksakssoldat blir jag ändå aldrig. Folk som marscherar i takt, även om det är i ett försök att vara i otakt med alla andra, ger mig alltid skräckrysningar. Obehagskänslor. Jag kan inte med att gå med i någon armé, där går gränsen för mig.

Men jag kan ju uttrycka vissa sympatier för Saken. Och cylinderhattar. Och labbrockar i blank PVC. Och robotar. Jag citerar:

As World Emperor, Dr. Steel strives to rebuild the world, free from boredom, fear and war. Creating a place where fun is the top priority.

(Fast jag föredrar förstås i praktiken att ersätta hans "singular vision" med en massa spretiga parallella visioner.)

Gå nu allihop och roa er med webbskojigheter i Doctor Steels bistra och flashifierade leksaksland!

Det var svårt det här…

Tue, 27 May 2008 00:00:00 +0000

…att lyckas blogga kontinuerligt. Just nu är min stora fritidssysselsättning att föra över min och Linnéas bokkatalog från en FileMaker Pro-baserad databas till LibraryThing. Det går ganska geschwint, men det är ett par böcker, så det tar tid. Jag upptäcker dubletter som jag inte visste om - vårt ena exemplar av Michael Crichtons Det stora tågrånet hade författarens namn felstavat på omslaget (Chrichton) och hade därför lyckats smyga sig in obemärkt i katalogen - men det är ju en av finesserna med LibraryThing: eftersom databasen noterar att olika utgåvor är samma verk så får man hjälp med att identifiera dubletter. Nu tror jag i och för sig inte att vi har så värst många fler dubletter som vi inte visste om.

I övrigt fylls kvällarna av kommittémöten inför kongresser jag är med att arrangera - Kontext och Imagicon 2 -, pubmöten samt Angel. Vi har aldrig varit särskilt förtjusta i Angel-figuren i Buffy, men tänkte att vi till slut skulle ge serien en chans, och det har den väl på det hela taget visat sig värd än så länge, även om den är ruskigt ojämn.

Jag skolkar

Mon, 26 May 2008 00:00:00 +0000

Hej alla glada Upsala-fans! Idag har jag inte hjärnceller över till den här bloggen, eftersom de allihopa är sysselsatta med annat (klä om stolar, bada barn, redigera fanzine, skriva recension, få galna idéer om vad man skulle kunna konstruera av gamla väckarklockor...). Jag får lite mindervärdeskomplex ibland när jag ser de riktigt ambitiösa bloggarna på webben, de som lyckas skriva flera djupa och välformulerade inlägg om dagen, själv orkar jag inte på långa vägar posta om alla intressanta saker som passerar min hjärna. Jag vill stanna upp och suga på tankarna först, och det hinns inte alltid riktigt med.

I stället för att skriva något idag skickar jag er vidare till kolumnisterna på SciFi.com, de skriver också en massa intressanta saker som jag oftast inte tar mig för att läsa.

Trolsk kreativ kalabalik

Fri, 23 May 2008 00:00:00 +0000

De som känner mig vet att jag samlar på rollspel, och att jag är rätt aktiv på en del epostlistor/webbforum och andra ställen. Nu har jag hittat ett nytt sätt att lägga tid på min hobby! Först lite bagrund innan jag berättar vad jag fastnat för den här gången. Om man inte vet så mycket om rollspelshobbyn kanske man inte hört talas om så mycket mer än namnet Dungeons & Dragons. Eftersom det spelet för många blivit synonymt med hobbyn är det för en del nästan förvånande att det finns fler spel! Själv har jag nu snöat in på Tunnels & Trolls. Nej, innan någon frågar, det måste inte heta Bla & Bla, men det var lite populärt ett tag på sjuttiotalet. T&T skapades av Ken St. Andre som ett alternativ till det i hans tycke trevliga konceptet i D&D, men utan de mycket förbryllande och invecklade reglerna. För de som gillade tanken på Sword & Sorcery-äventyr hemma i vardagsrummet var T&T enklare och inte lika seriöst menat.

Ken har en liten klubb online som kallas Trollhalla, och där har jag nu anslutit mig till de trogna skarorna kring "The Trollgod" som Ken är känd som. Man bygger sig en online-persona, inte olik den man spelar i T&T. Sedan småpratar man om allt mellan himmel och jord samt kämpar om "trollish victory points" genom att dela med sig av skämt, anekdoter, hemmagjorda scenarier och illustrationer eller berättelser till fanzines. Jajamen! Det publiceras två fanzines om T&T för tillfället, förutom en massa annat lustigt som novellsamlingar och blyertspennor som t.o.m. har ett anfallsvärde enligt T&T reglerna.

Den vecka som gått har vi haft en "Kindred Competition", vilket var ganska skoj. Vi fick alla hitta på någon lite udda fakta om de varelser som befolkar Trollworld. Själv skrev jag om dvärgarnas förmåga att lukta sig till stulna dvärgaartefakter eftersom de kan känna doften av ädelmetall och juveler, samt märkliga fakta som att hobgoblins sjunger strupsång och lite annat smått och gott. Man känner sig verkligen kreativ och peppad när man får poäng för allt man bidrar med, och därför kan inspirera och peppa varandra i en positiv spiral av sällskaplig tävlan.

Jag gillar verkligen känslan av grupptillhörighet och den bubblande känsla av skämtsamt skojande där man tillsammans bygger saker och sedan spelar med dem i spelet. Det här givandet och tagandet är väl lite som i fandom när det är som bäst, med fans som skriver bloggar och fanzines tillsammans, läser böcker och utbyter erfarenheter med författare som är lika mycket fans de med. Vi får se när jag hittar nåt annat som jag kanske blir än mer entusiastisk över. Nu har jag i alla fall lagt ännu ett spel till samlingarna och haft en hel del kul med det. Nu skulle jag bara hitta en ny bra fantasyförfattare att läsa när man är i gasen...

Jag tror att jag kommer att sakna David Weber

Thu, 22 May 2008 00:00:00 +0000

Jag har med oändligt tålamod snart läst alla David Webers böcker. Jag är ju en sådan... En sådan "kuf" som skaffar alla böcker av en författare och sedan läser dem i kronologisk ordning och nu är jag inne på DWs näst senaste bok av totalt ett tjugotal (?). (Ni må tro att min man gillar mitt sätt att vara totalt borta under några veckor) (inte).

David Weber skriver ganska speciellt. Han börjar på A, sen tar han B, sen C och så i rak ordning "äter" han sig fram till Ö. Längst denna raka väg tuggar han fram som en ångvält. Allt löser sig relativt enkelt och inte många komplikationer antyds ens. Med andra ord skulle man kunna tro att hans böcker är tråkiga och fantasilösa. Av någon väldigt knepig (och av mig obegriplig) anledning är böckerna ändå läsvärda. De blir gedigna av alla historiska referenser han saxar in, och av hans politiska kunnande. Dessutom är ingenting svart eller vitt utan alla lever i en "verklig" värld bland alla rymdskeppen och alla olika planeter. Personerna i böckerna blir trovärdiga och inte allt för stereotypa. Jag kan inte säga att jag VARMT rekommenderar hans böcker, inte som jag utan tvekan kan göra med Tanya Huffs böcker. TH har det där lilla extra, knorren, saltet, innerligheten... David Weber Är underhållande och trivsam men när jag läst ut hans senaste kommer de att få ligga i bokhyllan Väldigt Lång Tid innan jag ens ska tänka på att läsa om alla...

Tanya Huff däremot ska jag börja läsa om nu när jag blir klar med DW... Den senaste boken i hennes serie om sergant Kerr kom levererad med posten igår och jag läser GÄRNA om alla hennes böcker som jag redan har innan jag kastar mig över den nya godbiten. Det gäller att suga på de goda karamellerna...

Science fiction, känslorna och själen

Mon, 19 May 2008 00:00:00 +0000

På sistone har jag läst ett par saker som fått mig att fundera lite på det här med den vacklande och vinglande inställningen till känslor i science fiction. Det finns säkert väldigt mycket att säga om saken, men för tillfället knattrar jag bara ur mig ett par lösryckta tankar.

En bok jag läser nu (Final Theory, en vetenskapsbaserad thriller av Mark Alpert) innehåller en person som lämnat fysiken för att syssla med robotar och artificiell intelligens. Han säger vid något tillfälle att människan är för dum för att kunna hålla fred. Han började syssla med AI i förhoppningen att vi skulle kunna lära oss mer om oss själva på den vägen och så kanske kunna nå en högre form av medvetande eller mognad.

Jag läste också artikeln Von allen guten Geistern verlassen?, som handlar om "galna vetenskapsmän" på film. Där sägs att det som skiljer de riktigt onda forskarna från de som bara är tragiska är känslorna. Det är ett exempel på det ganska vanliga sf-motivet att det är känslorna som gör oss mänskliga, och de som distanserar sig från känslorna (till exempel till förmån för att renodla sitt förnuft) också förlorar sin mänsklighet.

I det första exemplet är det känslorna som är farliga, och man är ute efter ett sätt att kunna vara smart nog att komma runt deras destruktiva tendens. I det andra exemplet är det förnuftet som är farligt, och känslorna som är den räddande aspekten. I båda fallen handlar det om kärnan i mänskligheten.

Det verkar också vara ganska vanligt i en viss sorts äldre sf att tillskriva människor en sorts speciell egenskap X, som gör oss mer överlevnadsfähiga än de främmande varelser vi konfronteras med. Jag har intrycket att den här egenskapen ofta är känslobaserad. Samtidigt är ganska mycket sf väldigt cerebral, fokuserad på att beskriva sätt att tänka sig ur problem. Man måste hålla huvudet kallt och göra det som är förnuftigt. Förnuft och självmedvetande får ofta det som definierar "mänsklighet". Jag tänker på C.S.Lewis begrepp hnau, en förnuftig varelse som är likvärdig människan. I annan sf finns det ganska ofta hnau som tillverkats av oss, som robotar, AI:er, eller "upplyfta" djur.

Sf är också mycket dualistisk: man kan dela upp en människa i kropp och själ, eller snarare hårdvara och mjukvara. En välanvänd kliché är det här med uppladdning, folk som överför sitt medvetande och sin personlighet till en dator (eventuellt försedd med en robotkropp för att kunna manipulera omvärlden). Man tänker sig möjligheter att kunna skriva om sin personlighet, att knoppa av minnen och gömma dem för sig själv, att förlänga sinnena till att uppfatta sånt som människor inte kan eller kontrollera andra sorters kroppar i form av rymdskepp eller vad det nu kan vara. Det är tydligt att man inte tänker sig att någonting essentiellt går förlorat om man gör sig av med kroppen, även om det finns något väldigt sinnligt i flirtandet med tanken på kroppar med utökade förmågor.

Jag har ett litet problem med hela den här uppladdnings-idén, och det är just det där med känslor. Hur mycket av vår personlighet sitter inte i den ständiga återkopplingen med kroppen? Alla manér, reflexer, instinkter. Ganska mycket självuppfattning, hur man bedömer sin relation till andra utifrån hur man fysiskt positionerar sig i närheten av varandra. Alla passioner, all längtan, motivation, sorg... Vi är fullständigt marinerade i hormoner, och det är en ganska komplex apparat det här med att reagera på saker. Vi känner känslorna i kroppen: pulsen, ansiktstemperaturen, muskelspänning. Jag kan inte se det som särskilt lättvindigt att översätta detta till något som liknar ett datorprogram, och jag kan tänka mig att det stackars amputerade medvetandet skulle dras med svåra fantomsmärtor. Man kan tala om själen som en aspekt av människan, men jag har så svårt att se den som en separat del.

Hela saken var roligt hanterad i Robert Sheckleys humoristiska (och tragiska) Mindswap, där en person färdas kring galaxen genom att byta kropp med andra varelser. Han förlorar ganska mycket av sin personlighet och känsla för sig själv, vilket känns rätt realistiskt. Det känns ändå som något rätt ovanligt.

Känslor är ju en sorts förnuftets genvägar, ett sätt att tänka som inte behöver passera det långsamma medvetandet varje gång ett beslut ska fattas. Känslor kan vara baserade i instinkter, men de är starkt formade av erfarenheter. Vi gillar ofta saker vi känner igen, vi bromsar och girar innan vi hinner bli medvetna om hindret på vägen, vi upprepar gamla misstag, vi kan träna oss i att bli mer optimistiska. Allt hänger på att vi har sett och reagerat på saker förr, och att hela systemet lärt sig reaktionen. Det har ju dessutom visat sig att känslor är i princip nödvändiga för att man ska kunna klara av att fatta ett rationellt beslut, det räcker inte med att förstå alla delar av problemet. Kanske är hela dikotomin känslor-förnuft en falsk uppdelning?

Å andra sidan kan man se det som att medvetandet är ganska onödigt, det skulle kanske gå att klara sig med bara förnuft genom känslor och instinkter. Peter Watts har visst utvecklat det tankespåret i sin Blindsight, men jag har inte läst den ännu och vet inte vad han gör av det förutom att det lär ska vara läskigt.

Det här är i stort sett gamla tankar, som jag haft sedan länge, fast lite i nytt ljus. Ska man ta populärkulturen på allvar som en spegling (eller förmedlare, orsak och verkan är väl inte alltid helt klar) av människors känslor får man säga att många är rädda för galna vetenskapare i någon form. Galenskap kan komma i form av för mycket känslor eller för litet känslor, men den kalkylerade ondskapen verkar ofta mer skrämmande på film och i böcker än den okontrollerade ilskan (hämndlystnad är ofta rent glorifierad).

För att knyta tillbaka till det första exemplet ovan, med fysikern som blev AI-forskare: jag skulle vilja beskriva andlig mognad som förmågan att känna sina känslor tillräckligt väl för att veta när man ska följa dem och när man ska sätta sig över dem. Förmodligen behöver man en känsla för det, för annars skulle man redan ha följt känslan innan förnuftet börjar sätta sig emot.

Jag har väl ingen riktig slutsats att knyta ihop det här med, mer än att upprepa att jag tycker att det är intressant att se olika människors (författares) tolkning av vad essensen i vår mänsklighet är, och särskilt vad den har för koppling till kroppen.

Flest böcker när man dör vinner

Thu, 15 May 2008 00:00:00 +0000

Jag har under de senaste åren fört en läsjournal, och dumt nog jämfört mig med andra läsare. Förra året blev det 30 volymer och årentinnan det 24. Naturligtvis såg det bra ut med 17 lästa verk efter 17 veckor på året. Nu skulle jag kanske klara den magiska gränsen 52 på ett år!

Detta är naturligtvis helt förryckt. Borde jag inte läsa böckerna för att jag gillar dem? Varför tävlar jag egentligen? Nu har jag dessutom insett en sak, när vi har nått vecka 20 i kalendern, och det är att jag inte "har råd" att läsa noveller! En novellsamling tar ofta längre tid för mig, eftersom jag vill idissla varje avslutad berättelse en aning och därför inte läser mer än en eller två om dagen. Det kan ju bli max 25 sidor på en dag i värsta fall!

Man behöver inte tänka speciellt länge för att se hur dumt det där är. Kanske är frestelsen att tävla helt enkelt för stor, och en del av oss borde helt enkelt låta bli att skriva ned vad vi läser? Jag ska försöka tagga ner lite, men det är inte lätt.

Det hela har sin upprinnelse i en upplevelse av "readers block" som jag drabbades av. Det var i augusti för några år sedan som jag insåg att jag bara hade läst 5 volymer under det året! Jag fick spel och satte igång att pressa så mycket lättlästa saker jag kunde hitta, och nu har jag fortfarande inte lugnat ner mig! Vissa är rädda för att bli gamla, och andra för att inte hinna läsa alla sina böcker innan de dör...

Skräck kontra sf

Tue, 13 May 2008 00:00:00 +0000

Ett av de nyare tillskotten i makens ganska imponerande rollspelssamling är Trail of Cthulhu. Jag bläddrade lite i den och råkade läsa beskrivningen av egenskapen "Sanity". Det slog mig att det här nog sätter fingret på en aspekt av vad som gör att den här sortens skräck inte funkar på mig. Så här står det:

Exposure to the truths of the Cthulhu mythos shatters the core of the human psyche by stripping away all illusions of human significance, benign nature, and loving God, leaving nothing but the terrifying vistas of stark, cosmic nihilism.

För mig ter sig det här fullständigt motsatt mot den grundläggande inställningen i den mesta science fiction, nämligen att det finns en signifikans -- till och med romantik -- i att upptäcka de enorma perspektiven och själv vara en försvinnande liten varelse. Det finns äventyr mot en kosmisk bakgrund, och själva livet ter sig desto mer viktigt i kontrast mot rymdens tomhet.

När jag läste At the Mountains of Madness (såvitt jag minns, det var ett tag sedan) var min starkaste reaktion att huvudpersonen var neurotisk och överspänd. Det mesta som de upptäcker verkar inte uppenbart farligt, och jag fick inte intrycket av att folks reaktioner var motiverade.

Man ska förstås skilja på Lovecrafts egna verk och vad folk har gjort av det efteråt, men för mig ter sig själva utgångspunkten i citatet ovan väldigt främmande och lite fånigt. Det spelar förstås på den där känslan man kan få när man lär sig något som gör att man måste justera sin världsbild, och som somliga tycker är mest läskig medan andra gillar och tar till sig.

Det som skrämmer mig är vanlig mänsklig grymhet eller dumhet. Okända saker som gömmer sig i mörkret tror jag bara inte på, helt enkelt, och eftersom jag är präglad på (eller bara mer disponerad för?) sf är min grundinställning att nya kunskaper och nya förutsättningar är mer utmaning än lamslående hot. Jag kan uppskatta skräckfilm för att den triggar någon sorts fly-eller-slåss-reflex, men skräcklitteratur funkar nästan inte alls på mig.

Så har det i alla fall varit hittills, men jag måste erkänna att jag faktiskt är ganska okunnig om skräcklitteratur. Har jag fullständigt missat någon aspekt, eller är skräck bara inte min grej?

Bytet hemfört

Sat, 10 May 2008 00:00:00 +0000

Som jag berättat tidigare har ett antikvariat i stan rabatt för att de ska slå igen. Jag har nu fyndat lite och kan inte låta bli att prata om fynden.

Väl medveten om att många verkar vara väldigt fascinerade av hans författarskap hittade jag en volym med The Scarlet Letter av Nathaniel Hawthorne. Dessutom en bok av William Faulkner, som man ju nästan måste läsa om man likt mig har haft en Hemingwayperiod. Faktum är att det är Robert Silverbergs fel, eftersom han fick mig att bli fascinerad igen av litterär stil och subtil språkmagi som en del av de här stora andarna ju är bra på. Vi får se om jag kan snappa upp nåt, och njuta lite under tiden.

Efter dessa höglitterära köp så kunde jag inte låta bli att kasta mig över Agent of the Terran Empire av Poul Anderson, samt The Boat of a Million Years av densamme. (Jag borde ha börjat läsa Poul Anderson tidigare!) Lyckligtvis fanns det även en Songs of Kali av en annan favorit, Dan Simmons, och Ramsey Campbells The Long Lost. De som någon gång hört t.ex. Johan Anglemark prata om Ian McDonald kanske även känner igen Desolation Road, vilket kändes som ett fynd även om den var lite sliten.

Som jag nämnde var Robert Silverberg inspirerande för vissa av inköpen, och jag kunde inte låta bli hans Downward to the Earth och en annan volym som jag redan har i Upsala Jag vill läsa dem här och de finns inte på biblioteket och jag kan ju alltid ge bort dem när vi åker härifrån. Jag har redan skänkt bort en av böckerna jag köpte, nämligen The Fifth Head of Cerberus av Gene Wolfe. Den kostade $1.5 och jag visste att en av ägarna till spelbutiken där jag håller till borde kunna gilla den. Hon är stor Aldissfan för övrigt.

Mycket skoj blev det! Det var billigt som bara den och det fanns flera små godbitar jag inte skrivit om här. Detta måste vara en drog för mig, för det känns som man trippar på tå och det bubblar lite i en när man köpt en jättehög med böcker för ingenting, och bär hem bytet för att stapla dem och gotta sig. Schysst drog, som inte verkar vara så farlig för kroppen.

Jag kanske återkommer med intryck när jag läst lite.

Lillebror

Thu, 08 May 2008 00:00:00 +0000

Nu har läst Little Brother av Cory Doctorow (som jag laddade ner från nätet, se länken), och jag måste säga att jag verkligen gillade den. Den har allt som fick mig intresserad av sf från första början: smarta killar och tjejer som begriper tekniken och gör den till sin, samt spänning och äventyr och relevans för hur jag ser på världen omkring mig. Som jag också av en slump upptäckte i morse passar låten Eldblommor med Elektrubadur ganska bra som soundtrack till både terroristattacken i början och en del av de mer dramatiska sammandrabbningarna senare.

Lite kul att svenska piratpartiet spelar en viss roll i boken. Med tanke på hur litet Sverige är få landet väldigt mycket uppmärksamhet ute i världen, tycker jag. För övrigt vill jag till Sverige. Sista april gav mig hemlängtan, och jag tittade på webbkameran som visar universitetsparken flera gånger. Och så lyssnar jag på Elektrubadur, av liknande skäl. Jag är också lite avundsjuk på er som var på Åcon. Jag vill också!

Williams i tisdags

Thu, 08 May 2008 00:00:00 +0000

Jag räknade till sammanlagt 14 vuxna och ett barn, men eftersom en del gick tidigt och andra kom sent var vi nog som flest 10 på plats samtidigt. Williams var tommare än det brukat vara de senaste månaderna, kanske fanns det 20 gäster förutom oss. Det gick alltså raskt att få mat efter beställning.

Tony avslöjade att hans småflickor drabbats av något slags elakartad mutation och plötsligt kommit in i tonåren; den äldsta av töserna ska till och med börja gymnasiet till hösten. Naturligtvis på samma skola och samma program där Tony undervisar, så han kommer att ta sig an tvåorna i höst istället för ettorna som det egentligen var tänkt, för att slippa ha dottern som elev. Vi väntar med spänning på hennes debutfanzine.

Vi pratade om junikongressen i Linköping, men det verkar inte som om särskilt många ska åka. Maria måste vara i Norge då, annars hade hon och Samuel åkt. Men några stycken blir vi i alla fall.

För andra gången i våra liv fick jag tillfälle att påpeka en otillåten talspråksform i Mikaels språkbruk; förra gången var 1991 trodde Mikael. Dessvärre minns jag inte längre vad det rörde sig om.

Nästa gång vi samlas på Williams är den 3 juni, men först är det pubkväll för oss med kårleg på Orvars den 20 maj.

Upsalafandom på Williams, kapitel 137

Mon, 05 May 2008 00:00:00 +0000

Detta har hänt: Upsalafandom har inrättat en serie sammankomster på värdshus för att diskutera gårdagens händelser, dagens aktualiteter och framtidens möjligheter. Mattias, Ollie och Nicklas har stupat och Ante och Åka finner sig för ögonblicket oförmögna att närvara, men nya hjältar har tagit deras platser. Kampen går vidare.

Under morgondagen kommer rapport att avges från Åcon 2, som avhölls i Mariehamn i helgen. Kom och hör berättas om hur Ilja målades chockrosa och om Ahrvids våldsamma magsjuka, om festen som slutade klockan åtta på morgonen och om Saris extremt ovetenskapliga och påstridiga litania om vad som är rätt och riktigt, för att inte tala om fel och korkat med sf och fandom.

J. Jönsson kommer att förklara hur man beter sig för att bli medlem av Åcon 3 som går av stapeln nästa år och ta emot nomineringar till NoFF. Han kan även förklara vad NoFF är, för den som inte vet det. Vidare kommer besök på Swecon i Linköping och Finncon i Tammerfors att diskuteras.

Till dessa muntrationer kommer öhl att drickas och bhojee vindabonna att förtäras i rikliga mängder.

Världen är ur led -- njut medan det varar

Thu, 01 May 2008 00:00:00 +0000

Har ni tänkt på det här med vad som anses vara "sci fi", eller annan fantastik som ligger en nära om hjärtat? Det är ganska mycket skit som skyfflats ut för konsumtion som stämplats med fantastikstämpeln för att det funnits en eller annan raket, strålpistol eller nåt annat fånigt tecken på att det tillhör genren. Själv insåg jag efter den litteraturkurs jag gick om sf, då vi konfronterats med några olika mer eller mindre fantasifulla försök att definiera science fiction, att det inte är en genre över huvud taget. Nu är det dock inte science fiction som jag tänkt på, utan en annan "genre" som jag sedan många år känt mig mycket förtjust i. Jag tänker på skräckgenren, och jag antar att ingen blir direkt förvånad om jag säger att jag inte anser att skräck är en genre det heller.

När det var Halloween här i landet så kunde man se folk spöka ut sina hus med små spökfigurer i rabatterna eller med plastskelett som hängde och vajade i vinden på verandan. Det var mycket tydligt att svart, orange och vissa typiska attribut som spindelväv och skelett var "skräck", enligt temat. Nu kanske någon vill påpeka att man inte ska dra alltför stora växlar på fenomenet Halloween. Det kan jag ju instämma i även om det var det som satte igång mina tankar, jag ska bredda mig en aning.

Eftersom jag är förtjust i att läsa saker som publicerats och marknadsförts som skräck, har jag med samma blick som granskade folks verandor vid Halloween tagit och skärskådat en del av de noveller och romaner jag läst. Tänker jag då tillbaka så finner jag att det inte är direkt ovanligt att man skriver berättelser som egentligen är synnerligen ordinära, men att huvudpersonen råkar vara vampyr. Framförallt i fallet med vampyrer så verkar det vara så utspritt, att de flesta vampyrhistorier jag läst har jag inte ansett vara skräck alls!

Naturligtvis har jag då ett annat sätt att ta mig an det hela. Skräck är för mig inte de yttre attributen, utan det är en stämning och en inställning till texten och ämnet. Då är det ganska naturligt att diverse texter som folk skrivit utan att egentligen betrakta dem som skräck, kan tillhöra den etiketten och en hel del som är utgivet som skräck inte alls är det. Nu inbillar jag mig naturligtvis inte att någon ska se detta som någon Viktig Insikt(tm), men det är en liten observation om att det ganska ofta är så att vi serveras nåt som på ytan ser rätt ut, men när man sätter huggtänderna i det så är det bara teaterblod inuti. Rekommendationer eller recensioner av någon som insett problemet är alltså ganska intressanta.

Under den panel om skräck som fanns i programmet på Ad Astra (en enda, och i en liten lokal, i slutet på programmet sent på kvällen. Det var en av de mer välbesökta paneler jag var på...) sa Brett Alexander Savory nåt som fastnade i mitt minne. Jag minns inte längre sammanhanget, men han nämnde ordet "despair" när han diskuterade vad som var bra respektive dåligt med diverse skräckfilmer. Det slog mig att detta kanske är ett bra ord för att visa på vad som är kärnan i upplevelsen och attityden jag far efter. Något annat som nämndes i samma konversation om jämförelse var att om det saknar en "moralisk poäng" så är det inte bra skräck. Nu ska vi se om jag kan få ihop det här till nåt.

Skräck handlar om hur det kontrollerade och ordnade vrids ur gängorna, och den känsla av förtvivlan som uppkommer vid denna förlust av kontroll leder av tvång till någon sorts situation då antingen personerna i texten, läsaren eller världen konfronteras med någon sorts moralisk poäng. Var det lite tungt? Är jag ens på rätt spår? Jag tror någon form av sådan process ligger bakom bra skräck.

Man kan ju säkert vrida på det hela ganska mycket, men jag vet hur det känns när jag läser en novell av den briljante Thomas Ligotti. Man får en känsla av overklighet, av drömsk förtrollning som visar på hur ingenting är riktigt pålitligt och solitt. Är det en känsla av förtvivlan jag försöker beskriva? Kanske inte, men det är något som beror totalt på hur författaren angripigt sitt ämne och inte på om genrekonventionerna följt och de traditionella monstren eller fenomenen är på plats. Det är sånt som gör mig till skräckläsare, och det är inte en direkt behaglig känsla. Av någon anledning är det dock nåt jag återvänder till och det kittlar mitt sinne på estetiskt tilltalande vis. Har du någon gång bestämt dig för att det där med skräck inte verkar vara din grej så kanske du helt enkelt inte gillade "genrekonventionerna"? Jag är inte så värst förtjust i dem.

Kanske är jag helt vilse, eller så är jag nåt på spåret. I alla fall är det klart att böcker om vampyrer som lika gärna kunde handlat om folkskollärare är nåt som tråkar ut mig, och det som jag gillar handlar om helt andra saker. Det vore kul att veta om någon annan tänkt nåt liknande.

Nu ska jag bara säga åt er att läsa Borderlands som ett ypperligt exempel på när skräck inte är genrekonventioner utan bara riktigt skruvande, välskrivna berättelser som inte ger dig en känsla av avslappnat behag. Utan en mer svårbeskrivlig känsla av obehag. Njut.

Detektiver!

Sun, 27 Apr 2008 00:00:00 +0000

Den här veckan har både jag och maken kommit hem från biblioteket med spontana fynd av deckarhistorier med fantastiskt anslag.

Jag hittade The Metatemporal Detective på bibliotekets hylla med nya böcker. Jag hajade till och tog en extra titt eftersom jag inte förväntat mig att se Michael Moorcock på Mystery-avdelningen, och sen blev jag så nyfiken att jag bestämde mig för att ta med den hem och ta en närmare titt. Moorcock kan ju vara lite svårtillgänglig ibland, men den här boken verkade hålla en ganska rak stil.

Nu har jag läst de två första berättelserna, och det är onekligen de gamla vanliga figurerna från Moorcocks Multiversum, fast i gammaldags deckarberättelsestil. Ganska trevligt, fast jag är inte säker på att jag tycker att det är mer än pastisch kombinerat med omtuggande av samma saker som de här personerna alltid gör.

Ante släpade hem Shadows over Baker Street, som är en antologi där olika kända författare har skrivit Sherlock Homes-berättelser i lovecraftiansk miljö. Jag som aldrig begripit mig på Lovecraft har lite svårt att förstå grejen, men konceptet verkar ändå lite kul på något sätt. Och omslagsbilden är lite cool.

Spoileri, spoilera, spoileralla...

Sun, 27 Apr 2008 00:00:00 +0000

I kommentarerna till mitt förra inlägg dök den gamla diskussionen om "spoilers" upp igen. Hur mycket får man säga om en bok innan man förstör den för folk som inte läst den ännu?

När jag skriver seriösa recensioner brukar jag försöka undvika att avslöja viktiga saker om handlingen. (Mer om recensioner har jag redan sagt på annan plats, se även den stora diskussonen i sf-bloggvärlden nyligen.) När jag inte skriver seriösa recensioner tycker jag att det är allra roligast att prata om just de där spännande detaljerna och de kritiska punkterna i berättelsen. Slutet, särskilt oväntade vändningar. De där sakerna som fångar mitt intresse, det är ju dem jag vill prata om!

Jag tycker också mycket om att läsa kritik, texter där man dissekerar litteratur och hittar alla intressanta aspekter. Jag läser gärna böcker efter att jag fått reda på vad det är som är häftigt med slutet. En period i högstadiet lusläste jag boken Fantasi och vetenskap i science fiction som inte skulle ha varit hälften så kul om den inte tog upp mängder med exempel från kända böcker och filmer, och därmed diskuterade kritiska saker i handlingen. Klassiker är böcker som alla tar för givet att man vet vad de handlar om, även om man inte läst dem, och någonstans kommer ju den kunskapen ifrån.

Så man kan ju säga att jag har en ganska respektlös inställning till det där med att avslöja saker. Jag vill ju prata och skriva om det jag tycker är coolt och intressant! Om jag verkligen går in på detaljer försöker jag komma ihåg att varna, men jag tycker verkligen att det är orimligt att hålla inne med små jämförelser och kommentarer i förbigående bara för att handlingen i böcker ska vara någon sorts helig hemlighet. Inte bara orimligt, ärligt talat tycker jag att det är fånigt. Jag inser att det kommer att göra folk irriterade ibland, men det må i så fall vara hänt.

Om man verkligen inte vill veta något om en bok innan man läser den undrar jag hur man avgör vad man ska läsa och inte.

Vad tycker ni andra om saken? Låt oss nu få en riktigt hetsig debatt!

En pärla försvinner och ett dilemma för oss lättlockade

Fri, 25 Apr 2008 00:00:00 +0000

Vardagens små märkligheter fortsätter att förbluffa mig. För ett litet tag sedan såg jag att en av Kingstons antikvariat hade utförsäljning och skulle läggas ner. Har man bott ett tag i Upsala så ter det ju sig otänkbart att inte vara omgiven av ett flertal ställer som säljer gamla, dammiga, rara eller bara udda böcker. På det viset är Kingstons stadskärna mycket trevlig, för här finns gott om möjligheter att titta på böcker, och att nu en av dem ska försvinna känns väldigt tråkigt. Att just detta antikvariat dessutom har en rejäl samling med fantastik är gör ju det ännu tråkigare. Nu är det halva priset på allt i butiken, och vi som inte tänk slå ner bopålarna alltför djupt frestas alltså att köpa böcker för halva priset. Hur ska man kunna motstå?

Nu kommer det som gör situationen riktigt absurd. Varför slår denna boklåda igen? Ja, det är det gamla vanliga om att folk inte köper mycket nog från oberoende försäljare utan vänder sig till de stora kedjorna. Det är förstås inte så konstigt, men ändå lite tråkigt. Jag har vid tillfälle faktiskt valt att köpa saker lokalt till lite högre pris för att det ger mig möjligheten att ha en lokal butik. Jag önskar fler tänkte så. Det riktigt tråkiga är dock att lokalen nog kommer att stå tom framöver! Tydligen är det så att man i Kanada precis som i Sverige betalar fastighetsskatt. Dock har de här den mycket udda regeln att om en butikslokal står tom, så får du en rejäl rabatt på skatten! Det är ett mycket märkligt sätt att stimulera en levande stadskärna...

Jag har redan sett ut en bunt med böcker av Poul Andersson, men frågan är ju om jag ska leta efter nåt nytt och okänt nu när det är billigt värre. Eller kanske hålla igen, och inte samla på sig än mer man måste skeppa till Sverige eller avyttra när vi ska lämna landet. Det är inte lätt att vara "bookaholic"!

Kanadensiska sf-författare

Thu, 24 Apr 2008 00:00:00 +0000

SPOILERVARNING

I detta inlägg nämns en mindre detalj från en bok, en detalj som av somliga kan anses av betydelse för handlingen (även om jag själv inte tycker att det har någon som helst betydelse, och troligen skulle ha blivit mer intresserad av boken om någon sagt det till mig innan jag läste den). Jag upprepar: SPOILERVARNING

Ett av mina små projekt sedan jag flyttade till Kanada har varit att bekanta mig med kanadensiska sf-författare.

Rober Sawyer verkar vara det största namnet, i alla fall om man räknar i allmän synlighet: han nomineras till Hugo-priset då och då, är aktiv på nätet och dyker ofta upp på kongresser. Han verkar sälja rätt bra också. Jag känner att jag borde knyta ihop mina intryck av Hominids, som jag började skriva om efter att ha läst första kapitlet.

Jag håller delvis med Tommy, som skrev att han tyckte att personskildringen var dålig, men det var inget stort problem för mig. Det kanske blir träigare om man läser uppföljaren, men i den här boken är folks personligheter inte särskilt framträdande eller betydelsefulla. Det enda som störde mig lite var, som jag sade från början, det gubbsjuka porträttet av den vackra unga forskaren — men det visade sig faktiskt att hon bara hade en blek biroll i boken, så det gjorde inte så mycket. Tyvärr tyckte jag inte handlingen var så intressant. Visst, en neandertalare kommer till vår värld från ett parallellt universum där de blivit dominerande och homo sapiens har försvunnit. Det ger möjlighet att betrakta mänskligheten lite utifrån och diskutera hur det skulle ha kunnat vara istället, men jag tycker inte alls att det gav något nytt eller var särskilt intressant. Beskrivningen av neandertalarnas värld skulle kunna vara från någon Le Guin-bok, fast om hon hade gjort det hade det varit roligare skrivet. Fånigast är när en av huvudpersonerna tittar på en stol och reflekterar över att den som tillverkat den förmodligen känner att hon bidragit till samhället. Hur som helst är handlingen mycket enkel: Ponter Boddit kommer till vår värld av en olyckshändelse, lär sig lite om oss och blir sorgsen över hur vi förstör jorden (ja, jag sade ju att det inte var särskilt originellt), och lyckas ta sig hem igen.

Lite kul var det i alla fall att det var en kvantdator som öppnade vägen mellan världarna, precis som i Brasyl. Jag får lust att skriva en artikel om kvantdatorer och multiversum, för att bena ut begreppen. Vi får väl se om jag kommer åt att göra det någon dag.

Övriga kanadensiska författare jag provat på under tiden här är Guy Gavriel Kay (de två första Fionavar-böckerna), Claude Lalumière (novellen "This Is the Ice Age"), och Cory Doctorow om han räknas ("When Sysadmins Ruled the Earth" och ett par av serietidningarna med Futuristic Tales of the Here and Now). Kanske har jag missat någon författare, men dessa är de jag minns just nu. Nyligen har jag också lånat en bok av Charles de Lint, och Tanya Huff bor visst strax utanför Kingston så henne får jag väl lov att läsa något av så småningom. Jag har också skaffat senaste Tesseracts, en antologi som verkar ganska trevlig.

Frågan är: spelar det någon roll varifrån en författare är? Ibland, ibland inte. Det beror väl på vad man skriver om. Och apropå det är det lika märkligt varje gång jag ser Åsa Larsson-böcker i bokhandeln här!

Bokmani

Mon, 21 Apr 2008 00:00:00 +0000

Precis som i Åkas fall kretsar mina tankar runt böcker för närvarande. Jag har ett både komplicerat och okomplicerat förhållande till böcker. Jag gillar böcker, jag gillar att läsa, jag gillar de fysiska exemplaren. Bibliotek var magiska platser för mig som liten, kanske för att vi inte hade några enorma mängder böcker hemma. Något hundratal, inte fler. Ganska normalt, antar jag.

Jag kan egentligen inte motivera varför jag vill behålla volymerna efter att jag har läst dem. Visst är det praktiskt att kunna plocka fram en bok igen och slå upp något man letar efter, men det är mest ett svepskäl - det är egentligen inte värt den plats de tar. Det rummet skulle kunna användas till mycket annat, och man kan som bekant ingenting ta med sig när man dör. Men böcker är något slags kombination av snuttefilt och statussymbol för mig, antagligen en direkt följd av hur jag såg på böcker som liten. Det är nog säkrast att fortsätta att samla på sig dem, för sinnesfridens skull.

Att tankarna löper i bibliofila banor just nu beror på att jag till slut har börjat att föra över vår bokkatalog från FileMaker till LibraryThing. Vårt exemplar av FileMaker Pro är gammalt, en ny licens är dyr, och så är det ett meckel med att exportera posterna så att jag kan lägga upp dem på webben. Och på webben vill jag ha dem, så att jag kan komma åt listan enkelt när jag är ute och reser och står och begrundar huruvida vi redan har en bok eller inte. Vad jag däremot inte insåg innan jag började, är hur viktigt det är för mig att ha omslagsbilder på så många böcker som möjligt i katalogen. De tar alldeles för lång tid att leta reda på i de fall där det inte finns någon färdig bild i LibraryThing, men jag lägger ändå ned den tiden. Suck.

Många böcker blir det...

Sun, 20 Apr 2008 00:00:00 +0000

Inledande förklaring: Jag tror inte att jag har postat det här inlägget tidigare, fast jag borde ha gjort det. Det skrevs nämligen för en vecka sen, men jag verkar ha glömt att klicka på "publicera".

Jag räknade just: strax över femtio böcker har vi köpt sen vi kom hit (för nytillkomna: familjen är i Kanada, av jobbanledningar, sedan september). Somliga har vi köpt nya till fullt pris, men de flesta är köpta på billighetsantikvariat och loppisar och så för mellan 25 cent och ett par dollar. Vi har inte skaffat någon bokhylla än, så de trängs i en garderob och ovanpå ett linneskåp.

När vi kom hit hade vi fyra resväskor med oss, resten av alla våra saker lämnade vi i Sverige. På många sätt har det varit skönt att inte ha så mycket prylar, saker man måste ta rätt på och flytta runt och som är i vägen när man städar. Det är faktiskt inte så ofta jag verkligen har saknat något som vi lämnat. Det är symaskinen, några barngrejor som skulle ha varit med men i hasten blev kvarglömda, en vettig visp (verkar vara svårt att hitta vispar här som funkar för varm choklad och bottenredningar) -- och så böckerna.

Ibland blir jag riktigt frustrerad över att inte ha dem. Böcker som jag plötsligt känner för att läsa och inte har i närheten. Böcker jag vill kolla upp saker i eller undersöka något som jag skulle vilja skriva om. Programmeringsböcker, kokböcker, uppslagsverk. Det finns ju bibliotek här, och jag är där en gång i veckan eller så, men det är inte alls samma sak som att bo ihop med en samling böcker jag känner väl. En viss brist på svenska böcker har de också.

Många av de böcker vi skaffat här kommer vi inte att ta med oss tillbaka till Sverige, bara en utvald andel. Det är en svår balansgång det där att hindra böckerna från att ta över hemmet totalt, samtidigt som man lyckas ha alla betydelsefulla böcker tillgängliga när man vill ha dem.

Och Honor Harrington tuffar på...

Fri, 18 Apr 2008 00:00:00 +0000

Nu har stackaren blivit en "prisoner of war", hon som bara själv har tagit POWar ska nu vara en själv. Deprimerad är hon också… Tänk, Honor Harrington räddade "bara" ca 100 000 andra människor genom att försätta sig i den knipa som ledde till att hon blev tillfångatagen. Då måste man naturligtvis lägga hela skulden på sig själv och deppa ihop… Jag ser fram emot den dag som David Weber avslutar serien om Honor Harrington. För läsa klart alla 17 böckerna MÅSTE jag ju! De har massor av bra delar också, och bra innehåll, och bra story, och… Speciellt alla stycken om Honor's katt Nimitz gör att böckerna skiljer sig från mängden.

Eller hur?

När sanningen överträffar verkligheten

Thu, 17 Apr 2008 00:00:00 +0000

Jag har på sistone gjort ett återbesök i det förflutna. I detta fall innebar det en märklig impuls att titta på tv-serien Arkiv X igen. Den kunde när den var som sämst vara lite sådär småfånig, och när den var som bäst ett stycke ganska intrikat paranoia och konspirationsteori. Inget kittlar väl fantasin lika mycket som tanken på främmande liv i universum och om man dessutom får en liten adrenalinkick av invecklade försök att hålla sanningen hemlig så är det ju en given vinnare. På något vis kändes serien som en ganska typisk nittiotalare, med misstro mot etablissemang och lite anstrykning av "alternativa" livstolkningar. Men, det som slår en när man ser om den är ju hur spöklikt det känns som om den handlar om nutiden.

Oavsett vad man tycker och tror om UFOs och tanken på att det skulle finnas en konspiration för att hålla kontakter med dem hemliga, så är själva konceptet med maktmissbruk och vardagliga intrång i privatlivet från myndighetsmakt inte bara fantasi utan realitet. I serien kommer man i säsong fem till den intressanta situationen att det verkar som om folk med makt och pengar inom militär och säkerhetstjänst inte haft en hemlighet de underhållit allmänheten, utan att de för att hålla saker hemliga så hittar de på en hemlighet som de sedan sprider ut antydningar om att de försöker hålla hemligt, så att själva hemligheten dols av förvirringen om deras fabricerade hemlighet är sann eller inte när de nu verkar jobba så hårt på att hålla den hemlig. Blev du lätt yr av det där? Det är en oerhört komplex soppa där sanningen är så väl dold av lögner att den inte längre syns när själva sanningen har slutat vara meningen med vad folk tror är sant. Det bästa sättet att gömma något är att göra det i det öppna har det sagts. Ska du ljuga så ljug så stort och mycket att folk inte kan föreställa sig att du har mage för så grova lögner, som en expert sa. Mycket intrikat, och nästan lite beundransvärt i sin illvillighet.

Det var riktigt underhållande att se några av de bättre avsnitten, där Chris Carter med medarbetare tar i från tårna. Man inser att skådisarna som vanligtvis inte gör mer än en hygglig insats faktiskt kan bli riktigt bra om det vill. Om man dessutom tycker om att få en liten ilning längs med ryggraden både från sensawunda och från en lätt känsla av skräck och fasa. "Njutbart" faktiskt.

Vardagen så. Tyvärr är det inte bara underhållning. Nu idag har vi så efter nittiotalets lite populariserade auktoritetsskepticism (om den nu någonsin var så stark som sades vete sjutton, men ändå) fått ett samhälle där vi godtar precis den typ av våldtäkt på individen som i Arkiv X används för underhålla oss med lite ilningar. Bara tanken att man ska kunna ta DNA prov på "tänkbara brottslingar" som man i Storbritannien diskuterat och nu även i USA pratar om är skrämmande. Att man i Sverige på fullt allvar diskuterat att polisen ska få befogenhet att övervaka kommunikation innan det ens begåtts ett brott är också skrämmande. Samhället har blivit så genomsyrat med rädsla för alla möjliga verkliga och inbillade hot att folk glömmer bort att byta in sina friheter mot säkerheter inte gör dem ett dugg säkrare, bara mer kontrollerade.

John-Henri Holmberg skrev i en ledare i Nova om hur sf är inte bara roligt och intressant, utan meningsfullt och direkt nyttigt för att man inom science fiction länge skrivit böcker som diskuterat utopiska och dystopiska scenarier, och att det där länge funnits en diskussion om samhälle, individer och frihet. Naturligtvis gör jag inte på något vis John-Henri rättvisa genom att så kortfattat sammanfatta hans ledare, men ni förstår kanske vad jag far efter. Jag tror definitivt att han har rätt, och att en öppen debatt om frihet och makt är något som kanske borde föras även utanför genren. Filmer som Gattaca har ju setts av många, likt tv serien jag pratar om, men jag vet inte om folk brytt sig tillräckligt mycket för att inse att även dystopiska scenarier serverade för underhållningssyfte faktiskt kan säga nåt om vår framtid. Själv är jag illa berörd av utvecklingen, och det gjorde ironiskt nog upplevelsen av att titta på Arkiv X än mer effektiv i att ge mig de där ilningarna.

Frågan är du förstås om det finns en konspiration, och om det finns några aliens? Antagligen inte, men när man ser hur direkt förnuftsvidriga saker sker i vardagspolitiken kan man ju börja undra. Är det någon som försöker dölja nåt genom att dra ut det så långt i strålkastarljuset att folk inte tror på det längre? Är vardagspolitiken där makten våldför sig på oss en postmodern "reality show" där själva vardagens sanning blivit ett skämt?

Jag vet inte riktigt om man ska dra den tankekedjan till slutet, men det finns något skrämmande i allt det här. Science fiction kanske kan få en att tänka, fundera och reflektera över vardagen trots allt?

The Truth Is Out There

Buffy-fandom i Uppsala bjuder in till minikongress

Mon, 14 Apr 2008 00:00:00 +0000

Såg följande inbjudan på en e-postlista (Fanac-listan):

BUFFY the Vampire Slayer MINI-CON

Tid: Söndagen den 27 april klockan 12.00 Plats: Fyrisskolan i Uppsala och dess filmsal, utrustad med stor duk och biografstolar. Pris: GRATIS! Anmälan: Senast torsdagen 25 april till Jhonny Therus. tel: 073-0741688, email: jtpunsch snabel-a yahoo.com

Preliminärt schema

12.00 - ca 14.30

Inledning och sedan visning av serien, avsnitten:

Bewitched, Bothered and Bewildered. Säsong 2

Doppelgängland. Säsong 3

Hush. Säsong 4

14.30 - 15.00

Paus. Förhoppningsvis med fikaförsäljning.

15.00 - ca 17.30

Visning av avsnitten:

Family. Säsong 5

Tabula Rasa. Säsong 6

Once More With Feeling. Säsong 6.

Jättekul att det finns entusiaster som orkar hitta på sådant här, men jag kan inte låta bli att undra varför tv-/film-fandom verkar vara så fixerad vid att titta på avsnitt på duk. Alla intresserade har väl redan sett dem, både en och flera gånger? Det intressanta vore väl att ha diskussioner om Joss Whedons konstnärliga vision, föredrag om hur det gick till att spela in Buffy och liknande? Titta på avsnitten kan jag göra hemma.

När jag går på vanliga sf-kongresser är det för att prata med andra människor och för att få höra diskussioner och föredrag om science fiction i olika former. Om programmet skulle bestå i att deltagarna alla satt i en sal och läste om en bok som de redan hade läst, skulle det ju vara synnerligen poänglöst. Det är så jag uppfattar tv-film-fandom.

Sedan tycker jag i vanlig ordning att det är trist att det alltid är en enskild tv-serie som evenemangen handlar om; det vore mycket roligare med en Joss Whedon-kongress där alla hans verk diskuterades, eller en sf-/fantasy-tv-kongress, där alla möjliga verk inom genren diskuterades.

Nå, jag kanske går dit och ser hur evenemanget blir. Det är ju, som sagt, kul med entusiaster som tar initiativ till sådant här.

En förlorad oskuld

Mon, 14 Apr 2008 00:00:00 +0000

Ibland är man dålig och beställer inte böcker i tid för att få hem dem innan man borde ha läst dem. Det är någonting med det där att man borde beställa en bok, istället för att man inte borde beställa den utan lägga pengarna på saker som, tja, mat, som gör det hela så mycket mindre tilltalande. Då får man stå sitt kast, och läsa den på skärmen istället, någonting som man några timmar och en roman senare inser kanske var en måttligt god idé eftersom huvudet känns alldeles tomt på ett sätt som det inte brukar göra efter att man har läst en bok. Man är åtminstone en upplevelse rikare och vet vad det faktiskt innebär att läsa en så lång text på datorn utan paus. Om inte annat så är det en god påminnelse om varför man vanligtvis betalar för de där pappersbuntarna med trycksvärta på.

Det finns förstås förmodligen långt värre romaner att läsa på skärmen än Cory Doctorows Someone Comes to Town, Someone Leaves Town. Den är inte för långt, den är inte svårläst och den är tillräckligt engagerande för att man skall dras in i läsningen. Jag är ändå glad att det inte är någonting jag hade tänkt göra om de allra närmaste dagarna.

Redan de gamla pulpförfattarna...

Fri, 11 Apr 2008 00:00:00 +0000

Jag läste just ett referat av novellen "The Microcosmic God" av Theodore Sturgeon, publicerad 1941. Den handlar tydligen om en man som skapar en sorts mikroskopiska varelser som lever mycket snabbare än människor, och låter dem evolvera under kontrollerade former. Meningen är att de ska passera människans utveckling så att man kan dra nytta av upptäckter och uppfinningar som de gör. Det går enligt planen först, men ganska snart drar de ifrån människorna så mycket att de inte går att förstå över huvud taget, än mindre kontrollera eller dra nytta av.

Det verkar lite bekant på något sätt.

Det finns många sf-idéer som har funnits längre än man tror.

Och för övrigt kanske jag borde läsa något av Vernor Vinge någon gång. Borde jag det?

Soldiers Live -- farväl till några gamla vänner

Fri, 11 Apr 2008 00:00:00 +0000

Jag har nu läst slut på Glen Cooks serie om The Black Company. Sträckläst i det närmaste, faktiskt. Det känns lite sorgset att det är över, men ändå skönt att veta att det inte blir mer. Hur folk kan läsa bokserier som består av ett större antal volymer ter sig för mig ofta som lite märkligt. Vill man inte möta nya figurer? Vill man inte ha slut på intrigen så man får veta hur det går? Tappar man inte modet om man aldrig verkar avsluta berättelsen?

Vanligtvis tycker jag bäst om att läsa ganska korta och avslutade berättelser. Det har hänt mer än en gång att jag läst ett verk så fort att jag missat massa subtila detaljer, vilka sedan jag får utpekat för mig till både min och utpekarens förvåning. I själva verkar är det en ganska naturlig effekt av hur jag ofta läser. Det jag vill åt är att få veta gåtans lösning och mysteriernas utredanden. Om en berättelse handlar om en märklig artefakt som hittas på månen och antyder att det funnits intelligent liv som planterat den där för tusentals år sedan vill jag läsa så fort jag kan till slutet så jag får veta hur artefakten kom dit, och vem som gjorde det. Fanns det en parallellhandling där det förekom kommentarer och reflektioner om samhälle och politik? Fanns det en relationshistoria? Det missade jag, när jag rusade vidare efter Mysteriets lösning.

Det finns naturligtvis undantag från den aningen förenklade bild jag skissade ovan. Inte alla böcker går ens att läsa på det viset. Men, att läsa en lång episk saga och gå upp i miljön och bara njuta av sceneriet, som jag vet att en del läsare gör, det gör jag väldigt sällan. Att nu i ett sträck läsa fyra volymer som utspelar sig i samma värld med samma personer var något av ett undantag för mig, och man kan ju fråga sig varför jag gjorde så.

Cooks böcker var för mig, när jag läste de första tre volymerna i serien, ett nytt namn och hans böcker en ny typ av läsupplevelse. Det var storslagen fantasy med ondingar som kunde få jorden att skälva, med huvudpersoner som inte var några duvungar de heller och det var skrivet med en kall och torr och precis stämma. Kompaniet, det sista av de fria kompanierna från Khatovar, var en mötesplats för utstötta och missanpassade och de var inte några muntra hjältar. Det skitiga och leriga soldatlivet kändes mer äkta än de idealiserade questromaner jag läst, och humorn och det faktum att det var gott om dramatiska scener gjorde att de gick hem. Det fanns klara och tydliga hot, och det gjorde ont när det gick illa och när kompaniet åstadkommit nåt så kändes det tillfredställande samtidigt som det inte på något vis var ljust, glatt och "alla levde lyckliga i alla sina dagar" i slutet.

Nu när jag läst de sista böckerna är nära nog alla ursprungliga personer i kompaniet döda. Många dog en meningslös död, en brutal död och en död långt bort från allt kan skulle kunna kalla ett hem. Man förstår att Cook nyttjar en del av den soldatromantik och det exotiska skimmer som omger Främlingslegionen när han skriver om The Black Company. Som pacifist kan man ju kanske tycka att sådant är lite fånigt, men tanken att även utstötta kan finna hemhörighet i sin lilla grupp är ju ganska tilltalande. Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg när jag senast känt sådan saknad när några grånade, gamla och gnälliga personer i en bok tillslut kilat vidare. Mitt bland alla palatsintriger, främmande världar och monomaniskt kämpande och psykotiska trollkarlar blev folk riktigt mänskliga. Jag fick tillslut veta hur det gick, och fick under tiden följa ett gäng knäppgökar och komma dem inpå skinnet så att jag nästan började känna mig lite hemma i den där världen, samtidigt som jag är glad att jag kan lägga den åt sidan. Livet går vidare, precis som i vår värld.

Soldiers live, and wonder why.

Uj, är det redan Onsdag?

Wed, 09 Apr 2008 00:00:00 +0000

Det är meningen att jag ska blogga här varje Onsdag. Det är inte klokt vad en vecka går fort!

Idag tänkte jag skriva lite om David Weber och hans serie om Honor Harrington.

Jag gillar ju "hård SF" med rymdresor, interstellära krig, mm och har till exempel svårt att vänta på Tanya Huffs nya bok om "Staff Sergeant Torin Kerr's" vidare äventyr i "Valor" serien. I väntan på att den senaste boken i den serien ska skickas ut (ja jag har beställt den) så nosade jag runt för att hitta något som fick höga betyg och trevliga recensioner. Jag fann David Weber. Klick, klick, (internethandel gillar jag) så använde jag en stor del av mitt senaste stipendium och SF-bokhandeln i Stockholm skickade ett jättepaket fullt med nya spännande böcker. Men nu, 3 böcker senare, börjar jag ana att de är som de är och blir inte bättre. Ja, Honor är duktig, ja, hon är en riktigt bra officer, ja, hon... Men, NEJ, jag begriper inte haussen. Kan någon förklara för mig varför serien om Honor Harrington blivit SÅ populär?

Och kan någon rekommendera någonting annat som jag kan bita i när tanyahuffabstinensen blir för stark?

White Mars

Mon, 07 Apr 2008 00:00:00 +0000

Jag är just återkommen från några dagar i Åre, och när jag befann mig uppe på Åreskutan så begrep jag mycket väl varför så många forskare och sf-författare drar paralleller mellan de vita vidderna vid polerna och förhållandena på Mars. (Det begrep jag i och för sig innan med, men det levandegjordes på ett suveränt sätt däruppe.)

Fantasy från förr

Sun, 06 Apr 2008 00:00:00 +0000

Jag läste nyligen den här reflektionen om att läsa Stephen Donaldsons verk om Thomas Covenant och mäta den mot dess rykte. Det rimmar ganska bra med en del av mina intryck av min pågående omläsning av Fionavar-trilogin av Guy Gavriel Kay. Omslagstexten säger också att det är ett verk "in the tradition of J.R.R. Tolkien and Stephen R. Donaldson."

Det finns en massa egendomliga anledningar som samverkar för att få mig att läsa de här böckerna igen.

Jag tyckte inte så mycket om dem när jag läste dem första gången (i högstadiet), och jag har alltid undrat varför.
Jag har hört många säga bra saker om de här böckerna, och jag har väldigt vaga minnen av dem. De kunde vara kul att komma ihåg, som fantasy-allmänbildning så där.
Fantasybokgruppen jag är med i läste första delen för ett tag sedan. Jag känner utmaningen att lära mig läsa lite mer renodlad fantasy, om inte annat för att prova hur jag reagerar på det nuförtiden.
Ett läsprojekt sen jag kom till Kanada har varit att läsa kanadensiska författare, och Kay är ju en sådan.

Fast min käre make skakade på huvudet och sade att de inte var bra böcker, och att jag borde läsa något nyare av Kay. Det är ju ändå Fionavar-böckerna som är mest kända, och läser jag för att allmänbilda mig är det ju dem jag borde ta mig an. Nu har jag kommit halvvägs in i andra boken, och jag är lite kluven, kan man säga.

I första boken tyckte jag fortfarande att det var fint och stämningsfullt med det högtidliga språket och den kosmiska Signifikansen av allt som händer, men nu börjar jag tröttna. Alla verkar ha någon fantastisk stor roll att fylla, och allt hänger samman. Det är en känsla av Öde och Förutbestämmelse över alltihop, som ett jättestort men ganska mekaniskt spel.

Den enda av de gamla storslagna berättelser som den här fantasytraditionen inspireras av som jag faktiskt har läst ordentligt (två gånger också) är Niebelungensången, men jag tror ändå att jag kan säga att jag fattar vad det är för känsla de här författarna (Kay, Donaldson, Tolkien, m fl) försöker återskapa eller bygga upp. Det biter bara delvis på mig som läsare, och i det här fallet mindre än många andra.

De bitar jag tycker bäst om är de där de vanliga, små och vardagliga människorna tittar fram. Det är sådant jag kan känna med, och kanske också identifiera mig med. Det jag gillar med Sagan om Ringen (får man fortfarande kalla den så?) är att hoberna inte är särskilt märkvärdiga egentligen, bara sega och uthålliga. De har sin storhet i att de överträffar sig själva, och i grund och botten är väldigt jordnära. Det jag gillar hos Lewis (ja, jag framhärdar i att gilla både Narnia och Rymdtrilogin, trots allt folk säger) hänger väldigt mycket på samma kvalitet, att barnen är så vanliga och strapatserna de är med om så vardagligt obekväma. Hjältarna fryser och svälter och bråkar inbördes och är allmänt mänskliga. Det finns en massa mänskliga svagheter i Fionavar också, men det är också av de mer storslagna eller svårmodiga slaget (törs jag använda ordet melodramatisk?): svartsjuka, självförakt, dödslängtan, och så vidare.

Jag tror att jag uppskattar berättelsen mer nu än när jag läste den första gången, men det är på ett distanserat sätt. Det är omöjligt för mig att leva mig in i händelserna, att känna mig särskilt engagerad av hela spelet om status och att visa sig på styva linan som folk rätt mycket ägnar sig åt.

En sak jag också har svårt att förstå är vad det är som gör Fionavar till ur-världen, den viktigaste av dem alla, själva grunden för existensen. Även om det finns massor av magi och sånt finns det liksom inget som övertygar mig om att Fionavar är särskilt speciellt. Folken där är väldigt stolta och ädla och så där, men de verkar inte ha historia eller kultur eller något sådant som ger intryck av att vara särskilt stort eller gammalt eller kosmiskt centralt. Det är liksom en renässansliknande kultur (utan högteknologi) och med alver och ädla vildar (nåja) som lever i områdena runtomkring. Inget speciellt. Och jag får inte riktigt känslan av att världen är gammal, som ändå Midgård väldigt tydligt är i Sagan om Ringen.

Vi får väl se om jag orkar läsa den tredje delen också. Egentligen vill jag det, för annars vet jag ju fortfarande inte riktigt vad jag pratar om, fast frågan är om jag känner mig tillräckligt intresserad. Det finns ju andra böcker som lockar.

Spridda intryck av Ad Astra

Thu, 03 Apr 2008 00:00:00 +0000

Nu har jag då tillslut varit på en kongress i nordamerika. Det var kul att gå på kongress. Saker var välskötta och rullade på så fansen kunde roa sig utan katastrofer och det är ju det viktigaste. Det som jag tyckte var lite dåligt var att det inte fanns någon från arrangörerna som vallade panelister och såg till att de var på plats och fick vad de kunde behöva. Det var ju inget jag personligen led av, men det hade varit en bra sak att ha.

Det som skiljer en svensk kongres eller en eastercon från den kongress vi var på är ju det där med baren. Många gånger när det planeras kongresser i Sverige är det ju viktigt att man har en centralt placerad bar som blir en mötesplats för folk på kongressen. Som Åka redan skrivit om hade de ju en con suite med snacks istället. Lite udda. Jag ska skriva lite om det som för mig kändes mer annorlunda.

Med risk för att verka som en gnällig gammal gubbe så måste jag erkänna att de personer som drev runt i diverse kostymer var för mig inte bara annorlunda, utan mer än lovligt märkliga. När det passerade förbi en stormtrooper som gick runt med nåt plastvapen och pratade med en burkig radioröst likt i Star Wars filmerna, fick jag konstiga idéer att vilja säga "get a life!" till honom. Kanske lite märklig reaktion från någon som ändå är på en kongress för folk som läser böcker och ser på film om små gröna män...

Jag upplevde min kongress väldigt dubbelt. Jag hade kul på kongressen, men blev då och då påmind om att folk omkring mig var tokbisarra. Märklig erfarenhet.

Nåja.

Vi kom till hotellet och installerade oss. Det tog ett bra tag att ta sig dit, och man insåg att Toronto är stort. Skulle man ut och äta på kvällarna fick man ta bilen/bussen ner på stan så jag tror inte folk gjorde det i någon större utsträckning. Vi installerade oss och insåg att i den längan vi bodde var alla roompartys och liknande. Jag brukar vara känslig för sånt, men lyckades sova aldeles utmärkt med öronproppar. Hotellet hade programrum lite överallt, men när de var utspridda på olika våningar var det ofta bara ett par rum precis intill hissen på varje våning. I vissa fall kändes det lite märkligt utspritt. Det funkade ganska bra, dock. Baren låg bra till i närheten av de stora "ballrooms" som vara de stora programsalarna, registreringen, dealers room och andra ställen man ofta ville komma till. Det tråkiga var förstås att det var inte så mycket folk som satt där, och att ölpriserna var som ett typiskt svenskt uteställe, dvs inte billigt alls.

Eftersom jag tog hand om Rebecka medan Åka var med i programmet, och vi fick tillträde till green room, så var vi ganska mycket där. Där fanns det läsk, godis och plockmat precis som i konsviten. Mycket sånt. Det var inte så välbesökt så vi kunde plocka i oss en hel del. Rebecka käkade ost och vindruvor och pratade telefon (hon gillar att trycka på knappar och lyfta luren), och jag snackade lite med den delen av arrangörsgruppen som hade grönrumstjänst. Riktigt trevliga filurer.

Några programpunkter han jag besöka och ska orda lite om här. Det första jag kommer ihåg var en panel om gränsöverskridande inom skräckgenren. Panelen alla var överens om att man måste ha någon sorts katarsis, moralisk poäng eller liknande för att det man gör inte bara ska bli pornografi. Vissa icke namngivna författare fick sig en slev kritik för brist på sådant. Man fick känslan av att detta var en panel som slängts in för att fylla en nisch, och att deltagarna suttit i den flera gånger. Dock så blev det intressant småprat om en del annat också. En annan handlade om författare som agerat redaktörer och vad den erfarenheten lärt dem. Lite känsla av fiskehistoria eller lumparminnen över den panelen, men den var i alla fall ganska roande. Det finns en hel del riktigt otrevliga och korkade människor både som författare och som redaktörer. Sist var jag på en panel om Writers of the Future. Det är alltså en tävling som startades av Scientologerna, antagligen för att bygga lite goodwill inom fandom och publicistsvängen för L Ron och hans anhang. Panelisterna berättade dock att det var en toppenchans att få vara med på workshops och allt det man bjöds på som vinnare i tävlingen. Eftersom jag var den första på plats i ett ganska tomt rum med fler panelister än lyssnare så fick jag en gratis bok! Säga vad man vill om Elron, men hans initiativ har fört fram en del hyggligt intressanta författare!

Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag hade trevligt även om jag var lite splittrad. Oavsett om jag ibland frågar mig vad fandom och kongresser med knäppgökar i konstiga dräkter är bra för så verkar jag ju bli på gott humör av dem. Jag blir inte klok på mig själv ibland. Bland bytet fanns förutom min gratisbok en skräcksamling samt en bunt Glen Cook. Sämre sätt finns att tillbringa en weekend.

Vonda N. McIntyre's "Dreamsnake"

Wed, 02 Apr 2008 00:00:00 +0000

Jag läste "Om Gräs och Dis och Sand" av Vonda N. McIntyre för en ohemult massa år sedan. En fantastisk spännande och annorlunda värld målades upp. Jag kan fortfarande "se" flera av scenerna i den boken, så fantasieggande var den. Men, den hade ett synnerligen mystiskt slut!

Huvudrollsinnehavarinnan bara står där framför porten till en stad och ska gå in och så slutar boken. Tvärt!

Eftersom jag hade alla dessa härliga (men lite suddiga) bilder i min skalle så tänkte jag härom året att jag skulle läsa om boken för att minnas lite mer. På äldre dagar läser jag ju böcker enbart på Engelska så jag köpte boken "Dreamsnake" .

Hupp!

Nu var slutet helt annorlunda!

Nu gjorde jag något riktigt ovanligt... Jag kunde inte låta bli att på vinst och förlust skriva till författarinnan, (berömma hennes författarskap) och kommentera att den Svenska boken nog tappat ganska så mycket i översättnigen.

Döm om min glädje när Vonda svarade! Och om min bryddhet när hon skrev att den svenske förläggaren typ tappat bort det sista kapitlet och tryckt boken utan detta. Om jag kommer ihåg rätt så sa hon att kapitlet trycktes separat (som ett fristående litet häfte) men att detta inte alltid åtföljt böckerna... Hon skrev också lite torrt att det kanske var det saknade sista kapitlet som gjort att hon inte fått så många svenska fans...

Nu till min undran. Finns det någon som vet mer om detta? Om varför det sista kapitlet saknas i den svenska översättnigen? Ni som är översättare, kan det ha varit översättarens fel? Eller finns det andra teorier? Jag kan inte låta bli att ibland fundera på hur en sådan sak kan hända...

;o)

Vonda har ju vunnit "Nebulapriset" för "Of Mist, and Grass, and Sand," och samma pris plus "Hugopriset" för "Dreamsnake" där ju "Of Mist, and Grass, and Sand," är en del och om detta kan man läsa "överallt". Men att sista kapitlet skulle saknas i den Svenska översättningen står ingenstans, vaffördådå?

Mot stjärnorna via Torontos lokaltrafik

Mon, 31 Mar 2008 00:00:00 +0000

Här kommer en liten snabb sammanfattning av intrycken från sf-kongressen Ad Astra i Toronto nu i helgen. Möjligtvis kommer det lite djupare tankar senare, om jag orkar.

Ad Astra är en kongress med lång historia. På en fest på lördagskvällen pratade jag med en man som tyckte att Ad Astra var bättre förr när det var mer fokus på litteratur, en smalare och mer genomtänkt kongress som författare gillade. Många som brukade gå på Ad Astra tycker inte att det är intressant längre, sade han, och han trodde inte att det gamla gardet skulle ha bjudit in en författare som Kevin J Anderson som den centrala författargästen (han är känd för att skriva media tie-ins, böcker som baserar sig på Star Wars och X-Files -- samt uppföljare till Dune).

I en korridor på söndagens förmiddag pratade jag med en annan man, som sade att Ad Astra är en kongress på uppåtgående, som blir bättre och bättre: bredare program, större maskerad och mer rutinerad kommitté. Så det är fråga om vad man är ute efter, antar jag. Det var definitivt ganska många unga utklädda människor där, som gick på dansverkstad och paneler om hur man tillverkar maskeraddräkter, men som inte syntes till på festerna eller i con-sviten.

Det där med con-svit (con suite heter det i original) är en lite ny grej för mig. I stället för att baren är kongressens hjärta, som vi är vana vid hemma (och på brittiska kongresser) är det en speciell svit man går till där det finns gratis mat -- det vill säga godis. Ibland finns det dryck också, och jag hörde folk skryta om andra kongresser där det minsann till och med finns öl i con-sviten. Fast jag hörde också en kille skryta om en fantastisk kongress där man hade femtielva sorters läsk, och hur fantastiskt det var. Hmm. Jag tror att jag har svårt att förstå grejen med så många sorters läsk.

Ante och jag funderade lite på om det är hälsosammare att ha det sociala umgänget kring chips och läsk snarare än öl, men i slutändan är jag inte så säker. De amerikanska fansen är i genomsnitt rätt så omfångsrika, och jag tror att jag ser ett samband mellan detta och den fria tillgången på sockerhaltig föda och dryck.

Jag var med i fyra paneler. Det allmänna intrycket var att det inte var någon riktig ordning och reda på panelerna. Att programmet ändras i sista minuten är ofta oundvikligt, men det var ett rent oerhört manfall bland panelisterna. Den enda fulltaliga panel jag såg var den som handlade om hur man rekryterar frivilliga till kongresser -- det var alltså en panel med engagerade personer på insidan. Det var heller nästan inga som visade sig i "green room" innan panelerna -- tanken är att man ska hinna hälsa på varandra och prata ihop sig först, men det verkade ingen bry sig om. Jag saknade svensk fandoms duktiga panelvallare, som ser till att folk vet var de ska vara och vad de ska göra.

Diskussionerna var rätt roliga ändå. Bäst var panelen "Through Rose-Tinted Goggles", om steampunkens rötter. Vi var två i panelen, men en kille i publiken fick komma upp och vara med eftersom han hade rätt bra synpunkter och tankar.

I stort sett tyckte jag inte riktigt att det var min sorts kongress, men jag hade rätt kul ändå. Och jag fick rabatt på medlemsskapet för att jag var med i fyra paneler, vilket satt ganska fint i plånboken. Vi bodde i partykorridoren, så det fanns massor av fester på både fredag och lördag kväll, och jag pratade med flera roliga och intressanta personer. Jag kunde ha partat mycket mer, men jag fånigt nog tyckte jag att det var oerhört skönt att krypa ner i en härlig hotellsäng och därför gick jag inte tillbaka till festerna igen efter att jag kom till vårt rum vid midnatt.

Det är lite jobbigt att vara på kongress med en tvååring, eftersom vi båda föräldrar måste turas om att vara barnvakt och hålla dottern på gott humör. Det går, men det blir liksom en halv kongress per person. Men vänta bara tills hon blir större, hon kommer att få en oerhörd världsvana.

Vi passade på att turista lite i Toronto också, hela fredagen. Det är en rätt skojig stad. Vi promenerade genom deras väldigt stora Chinatown, besökte en butik som är känd som en av nordamerikas få kvarvarande specialiserade sf-bokhandlar (såg rätt liten ut jämfört med sf-bokhandeln i Stockholm, men de hade bara böcker och tidskrifter), och jag fick en privat visning av Judith Merril-samlingen på stadsbiblioteket -- en forskningssamling av sf och fantasy, som grundlades genom en donation från författaren och redaktören Judith Merril. Sen gick vi på Royal Ontario Museum och tittade på kinesiska gravar, dinosaurieskelett och uppstoppade fåglar, samt en rolig utställning med tidiga skrivmaskiner.

Vi kom tillbaka till hotellet rätt sent på fredagskvällen, så vi missade allt som hände då. Hotellet låg inte direkt centralt -- fast när jag sade det till en person i kommittén verkade han lite förnärmad, och påpekade att de valt hotellet för att det var så lätt att ta sig till. Hmm. Det är väl relativt som vanligt, men det tog ändå mellan en halvtimme och en timme att ta sig från centrum, först med spårvagn och sen med buss.

En rolig grej med Ad Astra var att det fanns ett helt programspår om rymden och naturvetenskap. Jag hann inte se så mycket av det, fast jag var ju själv en del av det. De hade programpunkter om vetenskapskommunikation, specialistpaneler som åhörarna kunde ställa frågor till, och massor av information om flyg och rymdprogram och sånt. Den lokala amatörastronomiska föreningen var också där och informerade, och hade en liten stjärnskådarstund på parkeringsplatsen utanför på lördagskvällen.

Storleken på kongressen var nog ungefär som de brittiska påskkongresser jag varit på, någonstans mellan 500 och 1000 medlemmar, fast det kändes mycket mindre. Lokalerna var ganska utspridda i hotellet, det fanns många parallella programpunkter hela tiden, och de författare som var där var mestadels sådana som jag inte läst eller inte känner till. Kevin J Anderson är förstås ett stort namn, men inte särskilt intressant i mina ögon. Robert Sawyer var där, men jag lyckades bara se honom på avstånd. Det var inte så särskilt hög nivå på det jag såg av programmet.

Just nu känner jag mig ganska upplyft efter en helg full av möten med folk, samtidigt som jag känner mig lite vagt nedslagen över det faktum att jag inte är så bra på allting som de fans jag mött. Jag skulle vilja kunna allt, komma ihåg allt jag läst, och vara händig med att bygga saker och duktig på att visa och förklara. När jag träffar roliga och kreativa människor blir jag ofta lite frustrerad av att jag inte är lika bra som de bästa på allting -- ett fullständigt orealistiskt mål, men ändå. Det kommer att lägga sig snart, och då kommer jag troligtvis att faktiskt göra en del kreativa saker trots allt. På mitt sätt och på min nivå.

Det var en rolig helg. Nu är jag bara lite ledsen över att jag inte kan fara på Åcon. Jag skulle verkligen vilja träffa Ian McDonald, och jag vet att det kommer att bli en supertrevlig kongress med riktigt trevliga människor. Det är billigt att åka dit från Upsala, men ganska dyrt från Kanada.

Sf-radio

Mon, 31 Mar 2008 00:00:00 +0000

Oh, yum!

Jag har prenumererat på musik i form av högkvalitets-mp3:or från emusic.com i drygt två år. 25-30 kr per album - mycket billigare än att köpa cd eller att köpa från Itunes och andra nedladdningssajter. Dyrare än att ladda ned olagligt, men bättre kvalitet och så har jag inget att invända mot att upphovsrättsinnehavarna får betalt. Just nu upptäckte jag The Best Of Radio Science Fiction. Över fem timmar radio för drygt tjugo spänn! Det är ett gäng klassiska radiosändningar från mellan 1938 och 1950:

The War Of The Worlds - The 1938 Radio Broadcast Starring Orson Welles
Orson Welles Meets H.G. Wells - The 1940 Radio Broadcast
The Time Machine - The 1950 Radio Broadcast
Rocket From Manhattan - The 1945 Radio Broadcast
Twenty Thousand Leagues Under the Sea - The 1953 Radio Broadcast
Mars is Heaven - The 1950 Radio Broadcast
To The Future - The 1950 Radio Broadcast
The Meteor Man - The 1942 Radio Broadcast
Donovan’s Brain - The 1944 Radio Broadcast Starring Orson Welles
The Martian Chronicles - The 1950 Radio Broadcast
Operation Tomorrow - The 1950 Radio Broadcast

Det här ska bli mums att lyssna sig igenom! Jag skulle i och för sig tro att de flesta av dessa går att hitta gratis och lagligt via archive.org och andra sajter, men jag orkar inte leta. Det här är billigt nog för mig.

Bokprat – Someone Comes to Town, Someone Leaves Town

Fri, 28 Mar 2008 00:00:00 +0000

Onsdagen 16/4 är datumet för nästa bokpratsmöte. Den aktuella boken den här gången är Cory Doctorows Someone Comes to Town, Someone Leaves Town. Skulle man inte vilja lägga sina surt förvärvade slantar på att köpa den, eller vill beställa hem den men tycker att det är lite ont om tid, så har författaren lagt upp den för gratis nedladdning i en lång rad format här.

Bok: Someone Comes to Town, Someone Leaves Town, Cory Doctorow. Tidpunkt: 16/4 klockan 19:00. Plats: Hemma hos mig (Johan Jönsson), Marmorvägen 9A, femte våningen.

Mot Core Fandom...

Thu, 27 Mar 2008 00:00:00 +0000

Idag bär det av mot Toronto och vår första kongress i nordamerika. Jag läste lite fanzines igår, och försökte skaffa mig lite koll på debatten om "core fandom". Det är ju en term som har bubalt lite i fandom, och jag har hört det diskuteras på påskkongresser jag varit på.

Nu är det visst dags igen med debatt, och frågan är åter vad som är kärnan av fannisk verksamhet och vem som är en "riktig fan". Jag har ingen aning om det finns "riktiga fans" i Toronto, men ser jag någon ska jag rapportera det.

Själv är jag lite fascinerad av att man kan elda upp sig så mycket över vad en "riktig fan" är för något, men kanske är det så med starka känslor och identitetsskapande grupper.

Tänk själv på svensk fandom på åttiotalet, med en massa tonåringar som sprutade ur sig fanzine och levde fhaanniskt på det överdrivet energiska sätt som bara tonåringar kan. En hord av supande, fanzineskrivande galningar som anser det fhaanniskt att härja, bråka och vråla "Heinlein" och muttra om ufon. En herrans tur man inte är en "riktig fan", för jag skulle aldrig orka i mer än några timmar i taget!

Rapport om kongressen kommer nästa vecka!

Utomjordingar och "sense of wonder"

Wed, 26 Mar 2008 00:00:00 +0000

Utomjordingar i verkligheten, inte i SF böckerna, finns det massor av åsikter om (läs lite här) men om detta har jag inte tänkt skriva idag, jag tänker ägna mig åt utomjordingar (hädanefter kallade aliens) i böcker.

Jag läste "Egen rymddräkt finnes" av Heinlein när jag var ca 11 år gammal. Det var min första SF och den gav djupa intryck och massor av det som vi SF-fans kallar "sense of wonder". När aliens kidnappade bokens huvudperson, Kip Russel, när han för första gången provade sin egenhändigt helrenoverade lotterivinst, en rymddräkt, och jag läste om _maskansiktenas _avskräckande yttre och skrämmande matvanor var jag totalt uppslukad. Slutscenerna på _moderväsendets _hemplanet och senare, "den stora rättegången mot jorden" förstärkte min kärlek till aliens. Mina fantasier om aliens satte igång och visste inga gränser och ända sen dess har jag tänkt på främmande civilisationer och fantiserat om dem.

Hur är då aliens i regel beskrivna? Det finns massor av SF film som tyvärr ägnar sig åt att kreera någon typ av modifierad människa när de ska inkludera aliens. Eller så är de maskansikte-lika, människoätande monsters med drag av reptiler, insekter eller slemmiga sniglar...

Jag anser att de mest spännande aliens är de som mest skiljer sig från humanoider. Fred Hoyles "Det svarta molnet" är ett bra exempel. I denna bok anländer ett kosmiskt stoftmoln till vårt solsystem och parkerar sig mellan jorden och solen. En ny istid hotar och allt görs för att avlägsna molnet. Det visar sig att molnet är en välvillig, intelligent alien och kontakt etableras och jag minns speciellt molnets reaktion när det får musik "uppladdat".

I de böcker av S.L Viehl som jag läser nu (jag är tyvärr inne på den 10 boken av 10) behandlar författaren aliens både bra och dåligt. Dåligt är att många är _för _humanoida, människor med blå hud, 6 fingrar och helt vita ögon... Precis som om det bara är de olika små detaljerna, tex annan färg, som gör aliens annorlunda. Det som är bra i hennes böcker är att Terraner beskrivs som bigotta "rasister" som slänger ut aliens från jorden så fort det bara går, som anser att jordens befolkning ska hållas "ren" och som predikar om jordmänniskornas överlägsenhet. Inte för att jag själv skulle stå för en sådan separatistisk åsikt (tror jag) utan mer för att författaren visar vad denna politik leder till för jorden och för de Terraner som beger sig ut i rymden... Vissa av huvudpersonerna är Terraner (en liten minoritet) och de drabbas av en slags "omvänd rasism" på ett ofta väldigt dråpligt vis. När aliens diskuterar Terranernas fula ovana att ejakulera kroppsvätska full med otäcka bakterier överallt (spotta), och oroar sig för att gå för nära en Terran, lugnas de av upplysningen att Terranen i fråga inte har fått en rödfärgad panna (ett tydligt och säkert tecken på att spottloskan strax ska följa) och ... ja då skrattar jag högt. I S.L. Viehls böcker är de aliens som är huvudpersoner ibland väldigt annorlunda och _det _uppskattar jag.

Jag kommer fortfarande ihåg den "sense of wonder" jag kände när jag läste en SF-bok om kärleken mellan en alien (en stor puma-liknande kattvarelse) och en människa på en planet som mest bestod av en djungel i vilken katten hörde hemma. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad boken hette, det är säkert 30 år sedan jag läste den, men den var verkligt annorlunda. I den Viehl bok jag nu läser får jag samma känsla av glädje när en Terran skapar sig ett liv tillsammans med en väldigt stor, vattenlevande varelse och om hur deras kärlek överbygger skillnader som verkar oöverstigliga...

;o)

Mer aliens jag minns med värme? Hm... detta tål att tänkas på! Vilka kommer du på?

Böcker, böcker

Mon, 24 Mar 2008 00:00:00 +0000

En av påskkongressens hjärtpunkter är Dealers' Room, eller Book Room, där försäljare av nya och begagnade böcker breder ut sina varor. Här finns även möjlighet att handla T-tröjor, smycken, hantverk och krimskrams med sf/fantasy/horroranknytning, och att köpa medlemskap i kommande kongresser, men för mig är det böckerna som är huvudsaken, även om jag har köpt både örhängen, mantelspännen och tröjor i Dealer's Room förr om åren. Det var väl 12-15 olika bokhandlare i år, hälften av dem stora etablerade försäljare med tusentals böcker i lagret, resten folk som sålde av sina egna samlingar, eller sålde böcker för att samla in pengar till välgörenhet. Totalt många tusen böcker hursomhelst, framför allt sf, fantasy och skräck men även en del annat. För några år sedan köpte jag ett dussin Gerald Durrell-böcker på en påskkongress, till exempel.

Det låter lite på mina inlägg som om jag har gått på varenda påskkongress sedan de instiftades, eller åtminstone sedan jag föddes - det stämmer inte alls. Jag tror att årets Eastercon är min åttonde eller möjligen nionde, och det är inte så mycket att komma med, men jag har iallafall lärt mig att resa till England med en hel del tomt utrymme i väskorna, för att få plats med alla böcker. Det är ju så att man köper böcker ändå, trots att det varken är svårt att få tag på dem i Sverige, eller ens dyrare nu när momsen har sänkts; Internet kan ändå aldrig ersätta ett Dealers' Room, jag skulle aldrig frossa på samma sätt på Amazon. Jag har ärligt talat inte riktigt koll på hur många böcker vi har köpt i år. Det visar sig. Har bara hunnit läsa en av böckerna ännu, Caroline Stevermers A Scholar of Magic, som jag kanske recenserar någon gång snart. (Den var bra!)

[Tillägg, något senare:]

Jag fick just syn på en av kongressens hedersgäster som gick förbi, och kom på något jag hade tänkt skriva i dethär inlägget. Rog Peyton, som är fanhedersgäst, är en av de försäljare som återkommer varje år, fast han är pensionär och har sålt sin rörelse (det är en helt annan historia). När han blev avtackad på avslutningsceremonin sa han ungefär att "det är märkligt, det är det, att den som har lurat av er era pengar varenda år blir hedersgäst". Vilket väl säger en del om hur viktigt bokrummet är.

LX nästa

Mon, 24 Mar 2008 00:00:00 +0000

Påskkongressen på Radisson Edwardian vid Heathrow ligger på dödsbädden. Hedersgästerna har varit utmärkta, China Miéville, Neil Gaiman, Tanith Lee, Charlie Stross och Rog Peyton. Det är svårt att komma ifrån att påskkongressen är höjdpunkten på kongressåret. Det är inte bara kvaliteten på programmet, utan också den starka traditionen bakåt. Här finns många fans som började gå på kongresser på 50- och 60-talen, samtidigt som den yngre generationen i 25-årsåldern är månghövdad och synlig. Jag träffar folk som jag bara träffar en gång om året eller vartannat år eller vart femte, som kan berätta om hur det var förr och andra som jag aldrig har sett förut. Det är inte väsensskilt från en svensk kongress, det är bara så mycket större. Större bredd, mer program, fler människor, bättre panelister. I år var vi dessutom fler svenskar än vanligt.

På lördagskvällen hade vi en synnerligen lyckad skandinavisk fest. Vi höll den i en del av en inglasad atriumgård med små vattenfall och annat och det var packat med folk som drack små muggar med brännvin och punsch av olika slag, drack öl som vi köpt under en djärv räd till ett lokalt Tesco och mumsade på lakritsbåtar, Ahlgrens bilar och pepparkakor. Geoff Ryman och Chris Priest hängde vid baren och pratade minnen från svenska kongresser med oss.

Jag tror inte på Gud men om han finns kan han vara China Miéville. Allt han säger är välformulerat och övertygande, och i likhet med en del andra välkända figurer i fandom talar han med grammatiskt perfekta meningar som håller ett LIX-tal på 74. En John Clute med ett mänskligt ansikte. Sedan håller man inte alltid med honom när man har fått en chans att fundera på saken, men så länge han pratar ifrågasätter man inte. Ungefär som jag föreställer mig att fallet är med Gud.

Nej, nu måste jag tillbaka till Dead dog-festen och hjälpa till att tömma baren. Linnéa är på Buffy singalong och jag tittar kanske in själv på vägen till baren. Cheers!

Neil Gaiman på påskkongressen

Mon, 24 Mar 2008 00:00:00 +0000

En av de mest välbesökta programpunkterna under kongressen var Neil Gaimans hedersgästtal på söndagseftermiddagen. Jag tror att alla som ville lyssna fick plats i rummet (som rymmer ungefär 900 personer) men det var definitivt några som stod längs väggarna. Gaiman är rätt charmig, och definitivt rolig att lyssna på. Han inledde med högläsning: novellen "Orange", som han skrev på flygplanet på väg till Australien, där han skulle träffa sin redaktör och tala om att han ville dra tillbaka en novell från en antologi - så för att redaktören skulle bli glad igen skrev han "Orange". Det lär ska finnas ett videoklipp av Gaiman läsande "Orange" vid något tidigare tillfälle, här. Bra novell. Han läser bra också.

Sedan pratade han en stund om hur han hittade till fandom, och om känslan av att ha funnit sin grupp (your tribe), med anekdoter från hans första påskkongresser. Påsken 1986 var Gaiman i Glasgow på påskkongressen där; kongressen hölls i Central Hotel som ligger i centralstationen, så han klev av tåget klockan fem på morgonen och snubblade in på hotellet i avsikt att skaffa ett rum, sova några timmar, duscha och äta frukost. Förutom att det fanns en bar mellan utgången och receptionen, så det blev inget rum på hela kongressen. Så kan det (kanske) gå.

Under samma kongress satt Gaiman och pratade med en redaktör, som han försökte övertyga om att det vore en god idé att någon skrev en magisk roman om London, det vill säga om Londons magiska sidor. "Ja, gör det!" sa redaktören, vilket förbluffade Gaiman en hel del, men det var det som blev fröet till Neverwhere.

Saker ni inte visste om Neil Gaiman: av alla typer av saker han har skrivit, romaner, noveller, serier och så vidare, tycker han mest om att skriva radiopjäser. Och American Gods kom till därför att han kände att kritikerna höll på att stoppa in honom i ett fack, han-som-skriver-om-England-och-magi, efter Stardust och Neverwhere. Och när han sökte efter bra miljöer inför filmatiseringen av Neverwhere så fick han lifta med tunnelbanetåg som stannade vid nedlagda stationer för hans skull. Och han har egentligen inget alls emot att talböcker med hans verk sprids fritt, för han vill ju att folk ska läsa, eller lyssna på, det han skriver, och det är faktiskt inte ofta som man upptäcker helt nya författare genom att köpa deras böcker, utan man lånar eller får någon bok av dem, och när man har fastnat så köper man fler.

Dessutom läste han en del av första kapitlet av sin nya bok, som kommer ut om några månader. Den heter The Graveyard Book och är ett slags modern version av The Jungle Book (Kiplings Djungelboken), men i stället för att handla om en pojke som uppfostras i djungeln av vargar så handlar den om en pojke som uppfostras på en kyrkogård av spöken. Och inspiration till den boken fick han för många år sedan, när han bodde granne med en kyrkogård, i ett hus som hade en igenmurad dörr som ledde till kyrkogården. Jag förstår fullkomligt att det var fantasieggande. Ända sedan dess har han börjat skriva boken med några års mellanrum, skrivit några sidor och sedan slutat för att han inte tyckte att han var tillräckligt duktig som författare ännu, och bara skulle förstöra historien om han började skriva den innan han blev duktig nog. Men så för ett par år sedan insåg han att han visserligen inte är tillräckligt bra men å andra sidan knappast kommer att bli bättre, så det är lika bra att skriva boken nu. Det är trevligt med avväpnande självdistans.

Ken Ian McDonaldLeod

Sun, 23 Mar 2008 00:00:00 +0000

Skottar har dålig fantasi. De borde ha mer olika namn, tycker jag. Varför finns det en författare som heter Ian McDonald, en som heter Ian MacLeod, och en som heter Ken MacLeod? (Ni ska se att nästa stora namn blir Ken McDonald.) Jag är inte den första som ibland tar fel och blandar ihop de här herrarna.

Såg precis på Locus Online att Ian McDonald fick BSFAs (det brittiska sf-sällskapets) pris för Brasyl. Jag tar det som ett tecken på att jag hänger med nuförtiden att jag precis läst den, men det löser inte mitt problem med att komma ihåg vad han heter. Eller också gör det det ändå, ifall jag bara pratar om det så mycket att namnet liksom nöts in. Boken är i alla fall riktigt bra, och var av det slaget att jag fortsatt bläddra i den då och då flera dagar efter att jag läst ut den. Parallella världar, kvantdatorer, djungel, svärdsfäktande jesuiter, kaffe, fotboll och capoeira.

Den andre Ian brukar ha en initial med: Ian R. MacLeod. Det kan vara ytterligare en krångelfaktor, eller också hjälper det honom att skilja sig från de andra litegrann. Av honom har jag läst en bok: The Light Ages. Jag tyckte mycket om den, så det är troligt att jag kommer att plocka upp något mer av honom i framtiden. Jag gillade beskrivningen av den väldigt fysiska och farliga (förorenande) magin, aether-gruvornas industriella elände, och revolutionens problem med att hålla sig på rätt köl. Lite romantik och glamour fanns det också, som kontrast.

Av Ken MacLeod har jag läst flera böcker, som jag har väldigt dimmigt minne av. De var inte så tjocka, men jag minns dem som komplicerade att hänga med i. Ganska politiska också. På nåt sätt bet de sig inte riktigt fast. Han var dock en trevlig hedersgäst.

Jag har i alla fall inget problem med att hålla författarskapen isär, bara själva namnen. Har ni något bra sätt att komma ihåg och skilja på de här författarna? Är det fler än jag som famlar i blindo ibland, och gissar litegrann -- pratar om en fast använder namnet på en annan?

In a twisty maze of little passages, all alike

Sat, 22 Mar 2008 00:00:00 +0000

Detta blogginlägg skriver jag sittande i en fåtölj i lobbyn på Radisson Edwardian Hotel, Heathrow, London. I hotellet ska enligt uppgift finnas över 1000 fans som har samlats till påskkongressen Orbital 2008. Det är den största påskkongressen på flera år. Delvis beror det antagligen på att kongressen hålls i London i stället för Blackpool eller Hinckley eller Skottland eller Jersey eller så; det gör ingen större skillnad för oss svenskar som ändå måste resa en bra bit för att ta oss hit och lika gärna kan flyga till Manchester eller Glasgow som London, men för britterna spelar det förstås roll.

Hur som helst, det är mycket folk här, vilket inte riktigt märks. Hotellet är stort och har en intressant layout, lite labyrintisk med många korridorer som går i oväntade vinkar, lätt att tappa bort sig själv och andra i, men rätt charmig på det hela taget. Temperaturen är ett större problem: här är kallt. Nyss var jag på en paneldiskussion med Geoff Ryman, Neil Gaiman och Louis Savy; alla tre panelisterna och moderatorn med jackor på sig uppe på scenen, Ryman dessutom med halsduk.

Det var för övrigt en alldeles utmärkt panel, som handlade om London i fantastisk litteratur och film: varför just London, vilka aspekter av staden som används, vilka böcker som gör det bra (och mindre bra), berättelser som utspelar sig i London kontra berättelser i städer som baserar sig på eller lånar drag från London, och så vidare. De kom med en massa intressanta och underhållande inlägg, och en del fakta som jag inte hade någon aning om (till exempel att lyktstolpar och andra hinder framför Buckingham Palace kan skruvas bort på 25 minuter för att skapa en landningsbana, i händelse av snabb evakuering), och berättade om personliga intryck av staden, och litteraturen kring den. Ryman och Gaiman har bägge skrivit Londonrelaterade böcker, så de hade en hel del att säga. Fast en grundläggande sak som jag tycker att de missade litegrann var det faktum att London används i alla möjliga sammanhang, och är så lätt att identifiera även när det är kamouflerat, mycket på grund av att det är så stort. Det bor 12 miljoner människor i Storlondon och jag vet inte hur många miljoner turister som kommer hit varje år; det är självklart att litteratur och film om London blir mer allmängiltig än litteratur och film om Uppsala, för att ta ett exempel ur luften.

Det är det värsta med bra kongresspaneler. Man får en massa tankar och åsikter som det inte finns något sätt att få utlopp för. (I och för sig ett problem med att läsa bra böcker också, och det har aldrig hindrat mig hittills.)

Nu är det bäst att jag slutar skriva, innan jag stryper de små pojkarna som sitter i fåtöljen intill och spelar dataspel. Det blir nog fler rapporter, för helgen har bara börjat.

Nomineringar till Hugopriset 2008

Sat, 22 Mar 2008 00:00:00 +0000

Den här veckan blir det inget Bokslut 2007, då jag glömde listan med böcker när jag reste hem till mina föräldrar över påsken. Istället kan jag meddela att de nominerade till årets Hugopris nu har tillkännagivits.

Romankategorin är den som åtminstone jag tycker är av störst intresse, men den ser tyvärr inte jättespännande ut i år. Ian McDonalds Brasyl och Michael Chabons The Yiddish Policeman's Union verkar vara intressanta romaner, men utöver dessa är det inget som direkt lockar. Noterbart är att Charles Stross är nominerad i denna kategori för för femte året i rad; vi får se om detta utnötningskrig kan betala sig till slut.

Conan — en barbar i många skepnader

Fri, 21 Mar 2008 00:00:00 +0000

Många gånger händer det att jag träffar människor som skiner upp när man nämner namnet Conan. Nästan utan undantag är nästa namn de nämner Arnold Schwarzenegger. Han är för många synonymt med Conan. Personligen tycker jag att hans insats, i filmen som alla omedelbart tänker på, är ganska hyggligt. Filmen har samma känsla av rak äventyrsberättelse, med lite blandade stänk av olika ingredienser för att göra det exotiskt, som kännetecknar Robert E. Howards noveller. Skulle det vara så att personen nu visat sig uppskattat filmen i fråga händer det sig också ganska ofta att de har kommit i kontakt med Conan i serietidningsform.

Redan 1970 körde Marvel Comics igång Conan the Barbarian och när den visade sig gå bra drog de igång Savage Sword of Conan som systertidning. Bägge visade sig vara ganska långlivade och lades inte ner förrän nära 25 år senare. Jag kom att tänka på dem, och en käpphäst jag tar ut ur stallet ibland, eftersom jag nyligen köpte ett nummer för en billig penning efter ett infall av sword & sorcery abstinens.

Även om jag har en hygglig samling av dessa tidningar så är jag inte på något vis komplettist. Saken är den att det finns en genomgående trend så fort Conan dyker upp i en serieruta som jag finner både aningen irriterande och lite fascinerande. Alla som läst några av Howards noveller vet hur de ofta utspelar sig på vitt skillda platser och att Conan även om han vunnit både rikedom och berömmelse tidigare är han alltid pank när en ny novell börjar. Även i serieform är det ofta ganska episodiskt och fragmentariskt, med en viktig skillnad. Det verkar nämligen som om amerikanska serieskapare i och med det klimat som existerar i branschen, allihop har jobbat kortare eller längre perioder med superhjälteserier. Kanske har detta vissa efterverkningar. Det finns nämligen något som jag stör mig på, och det är att vissa figurer har en dålig ovana att dyka upp om och om igen.

Om man någon gång pratat med mig om serietidningar så har man kvickt insett att jag inte är någon stor vän av superhjälteserier. Främsta anledningen till det är att jag tycker det är så erbarmligt fantasilöst med dessa superskurkar som hjältarna alltid bråkar med. Om någon av dem en enda gång hade vett att lägga sig ner och dö och försvinna för gott vore det väl inte så illa, men det sker ju i princip inte. Detta drag har tyvärr smugit sig in i Conanserierna. Ett tag hade jag hypotesen att det var det amerikanska serietidningsklimatet som gjorde det, och i viss mån tror jag det förvärrar situationen, men tyvärr finns det även på andra håll.

Alla som bestämt sig för att läsa Conan i novellform har ju kommit i kontakt med herrar Lin Carter, Sprague de Camp och Björn Nyberg. Man kan ju inte låta bli att vara lite tacksam för att de publicerat och populariserat Howards verk, men hur man vänder och vrider på det kan man inte undkomma det faktum att denna trio var sorgligt obegåvade i jämförelse med Howard. Vill man vara lite mer nyanserad kan man kanske säga att de var oförstående. Saken är ju den att Howard helt enkelt kokade ihop en historia med känsla för om den gick att sälja kombinerat med superb språkbehandling som skapar en stämning som bär äventyret, hur banalt det nu än är. Tyvärr verkar det som beundrartrion såg det formelartade och tog fasta på det i övermått. Mitt favoritexempel är förstås Thoth-Amon. Precis likt superhjältarnas återkommande superskurkar dyker denne pseudoegyptiske dödsmagiker upp allt oftare ju mindre fantasi pastischförfattaren verkar ha. I själva verket förekommer han endast i ett verk av Howard, The Phoenix on the Sword, och sedan aldrig mer. När han i tolkningar av Marvel, samt Carter et al, dyker upp som den dolda kraften bakom precis allt som händer, då blir jag bara så less.

Kanske är det en av de saker som de gjorde rätt när de gjorde filmen om Conan, för även när det tillslut blev mer film av, så fick Thoth-Amon förbli död. Skulle det nu vara så att den hypotetiske samtalspartner jag skrivit om till och med kommer så långt som att nämna "gubben i lådan", kommer det något plågat över mitt ansiktsuttryck innan jag biter mig i tungan. Detta för att inte börja föreläsa som en annan besserwisser om serhjältarnas inflytande på amerikansk serietidningsmarkad, och lindrigt begåvade pastichförfattare. Istället kan man förstås glatt hålla med om hur underhållande filmen var och sedan fortast möjligt ta sig hem och sätta sig i läsfåtöljen. Lämpligen då med The Phoenix on the Sword eller kanske ännu hellre den mästerliga The Hour of the Dragon, och sedan är det bara att njuta. Inför min inre bild ser jag då Conan springa fram över en karg och hård värld, på väg mot storslagna äventyr. Det kan vi tacka Schwarzenegger och Howard för.

Första kapitlet av Hominids

Thu, 20 Mar 2008 00:00:00 +0000

I ett tidigare inlägg skrev jag om vad jag hört om Hominids av Robert Sawyer, bland annat att folk tycker att han tog sig stora friheter med en person som antas ha en förebild i verkligheten.

Jag har inte tidigare läst något av Robert Sawyer, jag vet bara att han är en ganska populär författare sådär i största allmänhet. Nyligen läste jag också en intervju med honom, där han säger så här:

I'm at one end in terms of accessibility: I have a large mainstream audience in Canada because of it -- people who don't read any other SF but Rob Sawyer. At the other end, there are people like Charles Stross and Greg Egan, who are writing for the hard-core SF buff; their stuff is impenetrable if you don't have a solid grounding in science and in the previous literature of SF before going in.

När jag nu till slut började läsa Hominids var det två saker som framstod jättetydligt i första kapitlet:

det börjar med en massa detaljer om neutrinodetektorn SNO
en ung postdoc med fransk brytning visar sin spets-bh

Jag kan inte låta bli att undra om det här verkligen är så lättillgängligt, även om jag själv tycker att det är rätt charmigt att läsa om ett labb där jag själv jobbar. (Men det gör lite ont i mig att de förstör detektorn. Slå på strålkastarna när man har högspänningen på till fotomultiplikatorerna, och en massa blod och skräp i det ultrarena tunga vattnet!) Och så tycker jag att Sawyer verkar lite gubbsjuk i sin beskrivning av den här forskaren, Louise.

Det första intrycket är inte odelat positivt. Undrar om resten av boken kan kompensera för det, eller om det är som Tommy skrev i en kommentar, att personskildringen i allmänhet är orealistisk. Jag får återkomma om detta.

Men jag kan nog ändå rekommendera den som vill veta något om SNO att läsa bara de första 2-3 sidorna i boken.

The Golden Age of Fandom

Mon, 17 Mar 2008 00:00:00 +0000

Det har tack och lov avmattats nuförtiden, men på nittiotalet gick det inte att börja diskutera fandom med någon som var runt trettio och aktiv i fandom på tidigt åttiotal utan att få höra hur fantastiskt mycket aktivare och roligare fandom var på åttiotalet. Frågan är hur väl det stämmer. Det finns ett korn av sanning i det; åttiotalets fandom bestod till stor del av tjogtals begåvade gymnasister och studenter med gott om tid och ett behov att nå ut till andra utan tillgång till andra kommunikationsmedier än det tryckta ordet. Det sjöd med andra ord av aktivitet när de här människorna lade lika mycket tid på fandom som dagens 22-åringar lägger på att titta på DVD och spela onlinespel.

Men aktivare är inte samma sak som roligare. Som Upsalafan så får jag erkänna att jag tyckte att fandom var roligare på 80-talet, men det är jag helt säker på enbart beror på att jag då var student. Det jag minns som roligast var typiska studenteskapader som att driva runt på stan med andra fans i timmar och dagar, att fördriva dagarna på kafé och på nationspubarna, att sitta och spåna wittra vansinnigheter över vinflaska efter vinflaska. Det hade egentligen inget med fandom och allt med vår ålder att göra. Om man tittar efter hur aktiv Upsalafandom var på 80-talet och jämför det med hur det är idag, år 2008, så utfaller jämförelsen entydigt till 2008 års fördel.

Ett typiskt möte på puben anno 1986 drog kanske åtta-nio deltagare, och när det gäller övriga aktiviteter i form av att arrangera kongresser och skriva fanzines är det ingen större skillnad på då och nu. Visst har fanzinen bytts ut mot bloggar, webbforum och e-postlistor, och mycket sker i långsammare tempo. Det blir ju så när medelåldern ökar och folk får barn och jobb som knycker tid av dem. Men pubmöten med 20-25 deltagare, ett gruppfanzine (som vore motsvarigheten till den här bloggen) med ett dussin aktiva skribenter, regelbundna bokpratarmöten... nej, i mina stjärnblickande nostalgiska ögon går det inte upp mot att dra runt på stan och sätta upp affischer för Gotiska förbundet följt av en lång, irrande pubrunda, men det beror bara på att jag inte längre är 22.

Det är ju samma sak med det mesta andra i nöjesväg, det gör störst intryck på oss när vi är yngre och fortfarande som mjuka vaxtavlor. Jag kommer aldrig att ha samma fantastiska upplevelser med rollspel som hösten 1981, trots att jag i vuxen ålder spelat med bättre spelledare, kreativare medspelare och mer välskrivna äventyr. Jag kommer aldrig läsa en bok som gör större intryck på mig än vad Tolkiens ringtrilogi gjorde 1979, trots att jag läst skickligare skrivna böcker sedan dess.

Det är samma sak med fandom. The Golden Age of Fandom är de första åren. Det enda jag kommer på som inte passar i den här mallen är musik, musikupplevelser ger samma fräscha känsla av att vara unika hur många år som än förflyter. Jag undrar om musik tilltalar en annan del av hjärnan?

Och idag är det Saint Patrick's Day. Sláinte mhór, a cháirde uilig!

Bokslut 2007: del 4

Sun, 16 Mar 2008 00:00:00 +0000

Nu till del fyra i vår odyssé genom det litterära landskapet.

Ursula K. Le Guin - The Left Hand of Darkness

The Left Hand of Darkness är även den en riktig klassiker. När den gavs ut 1969 lyckades den vinna både Hugo- och Nebulapriset och tillsammans med The Dispossessed får den ses som Le Guins mest kända sf-roman.

Huvudpersonen är en är utsänd från rymdimperiet Oekumenen till en nyupptäckt vinterplanet där alla människor är hermafroditer. Handlingen är en blandning av en klassisk äventyrsroman (med politiska intriger, fångläger och en lång fotvandring genom den frusna ödemarken) och en antropologisk fallstudie. Det förefaller mig vara ganska typiskt för Le Guin, som ofta dras mellan det vetenskapliga och det romantiska och som i många andra av hennes tidigare böcker så tar ofta det romantiska här bitvis överhanden.

The Left Hand of Darkness ses ofta som en feministisk roman, med en analys av människans könsroller som det centrala, men personligen tyckte jag inte riktigt att boken levererade om man läste den ur detta perspektivet. Här tar det manliga perspektivet allt för mycket överhanden för att boken riktigt ska fungera som en utforskning av könsroller och istället tror jag att man få gå till Le Guins intresse för taoismen för att riktigt komma åt vad hon vill med boken.

Jag får nog säga att jag var en aning besviken över denna bok. Man kan visserligen se att den har haft ett stort inflytande på mycket senare sf, men den känns trots detta aningen simpel. Visserligen är det en bra bok som är väl värd att läsa, men Le Guin gick vidare till att skriva betydligt bättre saker än det här.

Maureen F. McHugh - China Mountain Zhang

Om jag skulle välja ut en bok som 2007 års bästa så skulle det nog bli China Mountain Zhang. McHugh har här skrivit en lågmäld och elegant roman om Zhang, en ung man i ett framtida kommunistiskt USA som står under kontroll av den nya supermakten Kina. Zhang växer upp i New York, men har turen att få ett stipendium som gör det möjligt att studera i Kina, detta trots att han inte är en riktig kines (något som lite plastikkirurgi lyckas dölja) och trots att han är homosexuell. Vi får följa hans resa från New York, via Kanadas tundra, till universitetsstudier och jobb i Kina och till sist tillbaka till New York i avskilda episoder. Insprängt mellan dessa episoder finns kapitel berättade ur perspektivet av olika personer som Zhang på något sätt kommer i kontakt med på vägen; allt från chefens dotter som han blir ihopparad med i New York, till kolonisatörer på Mars som han håller korrenspondenskurser för.

Detta låter kanske inte så spännande, men det som gör den här boken så bra är McHughs förmåga att gestalta de personer vars historier hon berättar. Hon lyckas på ett lågmält sätt ge dem röst och form, samtidigt som en fascinerande värld träder fram.

China Mountain Zhang gavs för första gången ut 1992, och man kan se inflytandet från cyberpunken. Men även om också detta är science fiction från gatuplanet, så saknar den cyberpunkens hårdkokta manér. Jag kan också se ett släktskap med senare böcker, som exempelvis Ian McDonalds River of Gods.

Man kan kanske ha åsikter om rimligheten i att USA blir kommunistiskt, men det ser jag som ett sekundärt problem, då personerna fungerar så väl ihop med sin värld. I slutändan är det dock främst ett ypperligt exempel på välskriven science fiction som klarar av att vara konstnärligt högstående utan att göra avkall på tillgängligheten. Varmt rekommenderad.

Diana Wynne Jones - Deep Secret

I Deep Secret tvingas Rupert Venable, en magid eller interdimensionell polis om man så vill, rädda multiversum på en science fiction-kongress. Det är ungefär den blandning av humor, originalitet och skickligt fångade unga rollfigurer som man har kommit att förvänta sig av Jones, även om perspektivet här är aningen vuxnare än i de flesta andra av hennes böcker. Idén med att låta boken till stora delar utspela sig på en sf-kongress är förstås god, då den både tilltalar den presumtiva publiken och passar väl in i handlingen. För vem skulle kunna gissa folk i magikerkåpor faktiskt kommer från en annan värld och inte bara är fans på väg till maskeraden?

Deep Secret skrevs på nittiotalet, vilket placerar den något efter den period som jag skulle karaktärisera som Jones höjdpunkt som författare (dvs sent sjuttiotal fram till slutet på åttiotalet). Den når därför inte rikigt upp den nivå som hennes bästa böcker håller (Archer's Goon, Howl's Moving Castle, The Lives of Chrisopher Chant, Fire and Hemlock, med mera), men den är ändå en mycket rolig och underhållande bok som jag tror de flesta kan få ut något av.

Terry Pratchett - Strata (ljudbok)

Denna bok utspelar sig på en värld som är platt som en pannkaka och fylld med mytiska väsen, men det är inte Skivvärlden. Strata är även den en komisk roman, men här skriver Pratchett space opera med inspiration från Larry Nivens Ringworld.

Strata skrevs 1981 och kan ses lite som en förstudie till Skivvärldsserien. Det är en tidig Pratchettbok, so fokus ligger mer på parodi än på satir, men jag tycker att den håller god klass i jämförelse med hans övriga verk och det är kul att se honom tackla samma material som i Skivvärldsböckerna, men från ett annat perspektiv.

Hur får man fason på en klubb?

Sun, 16 Mar 2008 00:00:00 +0000

Att prata med andra om böcker är nåt jag nästan alltid gillar. Det brukar vara en given öppning för ganska meningsfullt tankeutbyte, och så är det ju alltid skoj att träffa människor med gemensamma referensramar och intressen.

Som de flesta vet bor jag med min familj i Kanada sedan september. Jag saknar det fanniska umgänget i Uppsala (vilket jag skrev om här), och jag försöker göra vissa ansträngningar för att pigga upp den lilla fantastikläsargruppen vi har här. Det ger mig vissa insikter om både det ena och det andra.

Det finns faktiskt vissa fördelar med att ha en rätt liten grupp. Vi är fyra medlemmar just nu, och om alla kommer på ett möte är det ganska lagom många för att gå laget runt och prata om en och samma bok eller novell. Det går också rätt fort att lära sig varandras individuella smak, och det är ganska kul att se vad som händer när man konfronteras med varandras favoriter.

Nackdelen är förstås att det blir ganska tråkigt om inte alla dyker upp. Det är svårt att få riktig styrfart i en så liten grupp, och det är svårt att lyckas göra någonting utanför de månatliga mötena. Det är väldigt tydligt att det är två personer som drar i gruppen och får saker att hända. Kommunikationen mellan mötena är också nästan obefintlig, och det är nog en del av förklaringen till att det är svårt att värva fler medlemmar. När man får nys på potentiellt intresserade måste man nog fånga deras intresse omgående, så att man inte försvinner i strömmen av andra föreningar och evenemang som kämpar om allas uppmärksamhet.

Om de första medlemmarna är kompisar sedan tidigare, eller sådana som brukar diskutera med andra på nätet och därför är lätta att ha utbyte med mellan mötena, är det nog lättare att få nykomlingar att känna sig som en del av en grupp. Det har funnits många som verkat lite intresserade men som aldrig har hört av sig igen efter den första frågan. Tjejen som först drog igång gruppen jobbade tidigare på ett billighetsantikvariat där hon hängde upp plakat om mötena, och hon säger att många verkade tycka att det var en bra idé med en grupp av läsare som kan utbyta tankar och lästips -- men de dök aldrig upp på något möte.

Jag misstänker att det ganska mycket är en fråga om att känna sig engagerad och välkommen. Om man inte på förhand är riktigt intresserad av precis en sån här grupp kommer man kanske inte att söka upp den, men om man möter människor som man vill umgås med behövs det bara en förevändning för att träffas. För mig personligen är det ju umgänget jag är ute efter -- boktips kan jag få ändå, och jag har egentligen inget bokpratsbehov som kräver utlopp i den här formen. Jag vet bara att människor som läser är folk som jag har något gemensamt med och som jag förmodligen kan tycka om att umgås med. Jag vill ha spretiga och kaotiska möten, med många deltagare som pratar i munnen på varandra och som har så trevligt att de inte vill gå hem efter en timme.

Därför har jag försökt engagera mig i att locka till oss mer folk.

Jag började med att sätta upp en gruppblogg, och sen göra affischer med URL:en dit. Tanken var att det ska gå lätt att hitta information om tid och plats för nästa möte, så att man bara kan dyka upp om man är nyfiken, men också att det ska funka som en allmän online-resurs för dem som vill vara med, där vi kan lägga upp information som är bra eller kul att ha tillgänglig.

Ganska många har kollat in på vår blogg, men bara två har hört av sig, och ingen har dykt upp på något möte. Vad saknas? Jag tror att det kan behövas lite mer tecken på att det faktiskt händer saker, så jag har bestämt mig för att uppdatera bloggen en gång i veckan. Det kommer förmodligen ändå inte att räcka. Min erfarenhet säger mig att det som behövs troligtvis är att vi som redan är med faktiskt möter och pratar med människor och skapar lite kontakt, IRL eller online. Synlig verksamhet och tillgänglig information räcker inte, det måste till lite mänsklig kontakt -- men hur hittar man de intresserade?

Vad tror ni? Hur värvar man folk egentligen?

Epokernas varuhus

Fri, 14 Mar 2008 00:00:00 +0000

Vi har kommit en lång väg. Denna hemsida med blogg startades arla i urtid, och sedan dess har epoker passerat, imperier uppstått och gått under, och det har varit en fascinerande resa, utan tvekan.

Men nu lider den för min del mot sitt slut – eller mot en paus. Tänker nämligen göra ett lite uppehåll i bloggandet nu, jag har för många järn i elden. Måsta sköta min egen blogg plus en del andra projekt.

Men bloggen klarar sig utan mig, uppslutningen har ju varit stor. Drömmen om ett dagligt Upsalafazine är förverkligad, ett kollektivzine på nätet för alla att se.

För övrigt tycker jag att vi i Upsalafandom kan skryta lite över er styrka, över aktiviteten vi har här och på Williams. Vilken annan lokalfandom i Sverige har en sån här tjusig hemsida och blogg, och vilken annan har så välbesökta möten? Jo visst har Stockholmsfandom också pubmöten, även Göteborg/Club Cosmos är i farten. Men in alles "leder vi rejset": blogg plus pubmöten och annat (bokcirklar, coner...).

Då skulle det bara fattas lite pappersfanzines, utgivna fetmagazines med noveller, dikter, recensioner och kåserier. Jovisst har vi 12-timmarsfanzinet, den är bra – en bra början! Jag kan gärna bidra till envar som vill starta ett fanzine i pappersform. (Är det nyss sagda en motsägelse gentemot denna deklaration, att jag slutar blogga? – Nej, bidrag till ett pappersfmz har man ju längre tid på sig att förbereda tänker jag, det är ett mer ambitiöst bidrag av mer eller mindre engångskaraktär.)

Skrytet åter: ni kan ju använda det i reklamen för kongressen i höst, den på Musicum: vi kan och vi vill, vi är en aktiv fandom som arrangerar detta, de tongångarna kan ni köra.

Konsten att pigga upp en dyster vardag -- "eskapistisk litteratur"

Fri, 14 Mar 2008 00:00:00 +0000

Jag har funderat lite mer på det här om vad det är jag läser, och varför. För två dagar sedan fick jag ett brev från min far som berättade att farfar slutat sina dagar. Precis som när jag förra året fick besked om ett annat dödsfall, så blev det förstås något som kom att påverka mig på alla plan. Detta inkluderar förstås även vad jag läser.

När jag för ett antal år sedan var nere i en riktigt djup svacka och mådde så dåligt man kan göra, höll jag mig inomhus och läste Larry Niven. Hans noveller om Beowulf Shaeffer var tillräckligt glada och okomplicerade för att få mig att sluta tänka på hur miserabel jag kände mig. Det finns inget svårt eller utmanande i att läsa dem, eftersom de var rena äventyrshistorier fyllde med upptäckerlusta från genrens guldålder -- tolvårsåldern. De fanns där när jag behövde dem och jag har fortfarande minnen av dem som oerhört trevliga. Skulle jag läsa dem nu kanske de skulle framstå som banala.

Vad läser jag nu, när jag bor i ett främmande land, och med ett par dagar gammalt sorgebesked i bakhuvudet? Den här gången har jag bestämt mig för att Paul McAuleys "Child of the River", första volymen av hans Confluenceserie, helt enkelt är för träig och inte gör nåt speciellt intressant med konceptet. Istället tar jag mig an Glen Cooks Black Company.

Av någon anledning så sa mina känslor mig att vad jag behövde var att läsa om hur ett kompani legoknektar sitter belägrade i en stad tillsammans med en allierad som vill dränka dem. För att göra historien lite muntrare så har ett par av huvudpersonerna börjat en personlig vendetta mot all världens klerker, dvs massmord. En annan börjar inse att det kanske kommer att bli sju reser värre om ett litet tag, när den mäktigaste magikern på tusentals år (en fyraårig flicka) kanske måste hackas i bitar, brännas och spridas för vinden. Svält, kannibalism, svart humor, tusentals döda och omöjligt komplexa konspirationer mellan ett gäng minst sagt galna magiker. Allt man behöver för att känna att man lever. Muntert värre.

Detta är naturligtvis det mest engagerande jag läst på länge och jag känner hur jag faktiskt får livsenergi av att läsa om hur folk kämpar på mot omöjliga odds bara för att det är det enda de kan!

Om det där är vad jag läser när jag har familjesorg och Niven är det jag läser när jag är deprimerad, kan man ju undra vad jag läser när jag är glad och nöjd med livet. Jag kommer aldrig bli riktigt klok på mig själv.

Bra rekommendation som jag vill skicka vidare

Wed, 12 Mar 2008 00:00:00 +0000

Härom veckan blev jag rekommenderad att läsa böcker av författarinnan S. L. Viehl. Snabb som jag är beställde jag 10 st böcker från SF-bokhandeln som alla verkade lockande, bland annat en serie med 8 st böcker om Dr Cherijo. Rymdresor, nya världar, aliens och en kvinnlig läkare mitt uppe i smeten var något att sätta tänderna i. I början av den första boken blev jag lite rädd över att jag redan hade funderat ut hela intrigen (vilket ju är ganska vanligt...) men ack vad jag bedrog mig! Historien tar nya vändningar hela tiden och karaktärerna utvecklas åt nya håll som inte ens jag med min fantasi kan fundera ut på förhand. KUL!

Visst, det är ingen djupare SF men ibland behöver jag bara bra och underhållande läsning, speciellt när jag som nu har det jobbigt med familjemedlemmar och vänner som alla råkar ut för svåra och tunga saker och när mitt arbete dessutom är extra krävande. Då orkar jag inte med att läsa böcker med allt för stort allvar och tyngd.

Jag är nu precis i början av den fjärde boken i serien och härligt nog har jag behållit mitt intresse för böckernas alla karaktärer. Vissa aspekter är ganska uppskakande, till exempel all tortyr som förekommer i den tredje boken, och skildrat så grovt och ingående att jag mådde illa, men tonen i böckerna tilltalar mig ändå och jag ser fram emot många fler timmar med underhållande läsning.

Vetenskap och sf

Tue, 11 Mar 2008 00:00:00 +0000

Det slog mig plötsligt att jag jobbar på ett ställe som finns med i en sf-roman. I Uppsala jobbade jag med data från en detektor som också finns med i en sf-roman. Hur ska jag kunna fortsätta härifrån? Hur ska jag kunna hitta något nytt jobb som lever upp till den här underliga standarden? Kanske blir jag tvungen att skriva en egen sf-roman.

Stället där jag jobbar nu (eller i alla fall emellanåt, som förra veckan) är SNOLAB, ett underjordiskt laboratorium i en gruva, två kilometer under jord (2070 meter ska det vara, har det sagts mig). Robert J. Sawyer var där på studiebesök innan han skrev Hominids, så vitt jag förstår. Det går ett rykte om att han tog stort intryck av en kvinnlig postdoc som visade honom runt, och folk tycker att han kanske använde sig lite för tydligt av den förebilden. Men det är som sagt ett rykte, och jag har inte läst boken ännu så jag kan inte säga något om hur Sawyer genomförde det. Det sägs att den är bra. Jag har den.

Varför i en gruva? För att skärma av så mycket som möjligt av den kosmiska strålningen, som stör våra väldigt känsliga detektorer. I en gruva detekterar man neutriner, och försöker detektera mörk materia-partiklar, sånt som passerar genom berggrunden mycket lättare än joner från rymden.

AMANDA, som jag jobbade med i Uppsala, är som ni kanske känner till ett neutrinoteleskop på sydpolen. Det finns med i Antarctica av Kim Stanley Robinson. Den har jag läst, och den var bra.

(För övrigt hade jag lyckats lura mig själv med ett för bra lösenord, och kunde därför inte logga in igår. Sånt händer ibland, på webben där jag försöker tänka på säkerheten men inte orkar bry mig så jättemycket...)

Science fiction-sällskapet i världens minsta land

Mon, 10 Mar 2008 00:00:00 +0000

Jag är överstepräst i vad som kan vara ett av världens minst kända science fiction-sällskap, den kombinerade sf- och whiskyklubben The Talossan Science Fiction & Whisky Society, ett exklusivt sällskap kännare av destillerade drycker och sf, eller som det heter på det lokala språket, sientificziun és whisky. Sällskapets aktivitet är ganska låg för närvarande, men när det var ungt så utkom fortfarande medlemstidningen Spaceships and Distilleries (Vaißáis d'espaçál és Stülvatôriâs), som naturligtvis ägnades åt whiskyrecensioner och rapporter från sf-provningar.

Sf är ett ganska vanligt intresse i det lilla landet Talossa, som är beläget innanför den amerikanska staden Milwaukees gränser. Talossa utropade sin självständighet 1979, och när USA inte svarade med några kraftmedel tolkade man den uteblivna reaktionen som ett defacto-erkännande. Landet har en europeisk provins också, den lilla ön Cézembre utanför Bretagnes kust. Invandring är välkommen och den invandrade har alla möjligheter att snabbt klättra på karriärstegen. Redan efter ett par månader kan man sitta i parlamentet och presidentposten är inte alltför avlägsen.

Går man med i TSF&WS så får man möjligheten att återuppliva medlemstidningen. Om inte annat kan man prata språk, sf, och politik på medbrogarforumet. Det behöver man inte ens vara medborgare för att göra, förresten. Man behöver inte ens kunna tala talossanska! (Vilket annars är ett intressant språk, romanskt i grunden men fullt med lån från andra europeiska språk, både svenska, norska och finska.)

Det är kul att kunna vara nationalist utan att beblanda sig med de vanliga flaggviftarna den sjätte juni!

Bokslut 2007: del 3

Sun, 09 Mar 2008 00:00:00 +0000

Här fortsätter jag min genomgång av 2007 års läsuppleveler. Tidigare delar kan läsas här och här.

Frederik Pohl & C. M. Kornbluth - The Space Merchants

Det här var en av de bästa och mest underhållande romaner jag läste under året. The Space Merchants handlar om en reklammakare i en överbefolkad framtid som efter att ha blivit nerkastad på samhällets botten inser att det han dittills sysslat med är omoraliskt. Handlingen är berättad i en mycket spännande och medryckande thrillerform som hur lätt som helst skulle kunna omvandlas till en bra Hollywoodfilm och kritiken som här är riktad mot ett rovgirigt konsumtionssamhälle känns långt före sin tid.

Jag skulle nog till och med gå så långt att jag utnämner The Space Merchants till den bästa sf-roman från 50-talet som jag har läst och man kan lätt se inflytandet som den måste haft på Philip K. Dick och en mängd senare sf-författare. Det är en gjuten klassiker.

Ronny Eriksson & Lasse Eriksson - De norrbottniska satansverserna (ljudbok)

Likt Svålhålet är även detta en samling med humoristiska berättelser skrivna av (i det här fallet två) författare från norrland. Här finns dock inte samma uttalade sf-vinkel, även om en hel del av historierna med lätthet skulle kunna beskrivas som sf eller fantastik. Exempelvis smäller en atombomb av ute bottenviken i en av berättelserna, men på grund av kylan fryser själva explosionen fast och det stelnade svampmolnet blir snabbt ett populärt utflyktsmål för skridskoburna helglediga.

De norrbottniska satansverserna är lite av en bagatell och jag tvivlar på att den skulle komma upp i hundra sidor i skriven form, men många av historierna är väldigt underhållande och uppläsningen, som görs av författarna själva, är mycket bra.

Joanna Russ - The Female Man

The Female Man är en väldigt svår bok att ha en åsikt om. Det är en bok med en så tydlig ideologisk kärna att det känns svårt att ha en åsikt om boken utan att samtidigt föra över det på ideologin. Vi får möte fyra varianter av samma kvinna som lever i olika parallella världar: en som kommer från en utopisk framtid där alla män är utrotade, en från en dystopisk framtid där män och kvinnor har ingått i ett slags evigt krigstillstånd mellan varandra, en som lever i något sorts utsträckt fyrtiotal och en som kommer från vår värld. Dessa kvinnor stöter på varandra genom ett generöst hoppande mellan de olika världarna.

Det som är bra med The Female Man: Russ kan verkligen skriva. Det finns passager här som är ypperligt välkomponerade och sekvenser som är väldigt roliga.

Det som är dåligt med The Female Man: Russ är arg, väldigt arg. Delar man inte denna ilska är det svårt att inte se det som att hon bitvis är väldigt orättvis. Man kan förstå hennes utgångspunkt, men här känns det mest som att hon predikar för de redan övertygade, alternativt endast försöker ventilera sin egen ilska. I vilket fall som helst så blir resultatet åtminstone för den här läsaren mest alienerande.

Philip Reeve - Mortal Engines

Mortal Engines är en Steampunk-artad ungdomsroman som utspelar sig i en framtid där enorma städer rullar fram över ett postapokalyptiskt och ökenartat Eurasien och försöker äta upp varandra. Huvudpersonen är en ung pojke från London som blir indragen i en kamp kring ett uråldrigt domedagsvapen.

Detta är en tämligen ordinär äventyrsroman, med många snygga och häftiga idéer. Personligen hade jag dock ganska stora problem med min Suspension of Disbelief och jag rekommenderar hellre Karl Schroeders Sun of Suns (som jag kommer recensera framöver) om man vill ha en pulpartad äventyrsroman men steampunkinslag och fantastisk teknologi.

Ray Bradbury - Fahrenheit 451

Jag har ett problem med Ray Bradbury. Så fort jag läser mer än femtio sidor i rad av någon av hans romaner eller novellsamling börjar jag hata den. Han funkar bra om man bara läser någon enstaka novell eller två, men efter det så så blir hans överemotionella stil närmast outhärdlig.

Den här boken var bara dum, dum, dum och jag kunde inte tro ett ord av den. Bradbury är här så sjukt gnällig och så komplett ovillig att verkligen analysera samhällsproblem istället för att bara klaga på dem att Fahrenheit 451 mest blir pinsam.

"With a little help from my friends"...

Fri, 07 Mar 2008 00:00:00 +0000

Tänkte be er om en tjänst, kära Uppsalavänner och fans.

Vissa av er torde ha ex av "Eld och rörelse" samt kokboken. Nu skulle jag behöva bilder av dem att ha på min egen blogg, i mina annonser, men jag saknar digitalkamera. Kan då någon med sån apparat ta bilder av novellsamlingen (fram- och baksida) plus kokboken (bara framsida, baksidan är ju blank) och maila mig?

Det behöver inte vara katalogbilder med 90-gradersvinklar. Det räcker om man ser boken liggande på ett bord eller så.

Och ni behöver inte konferera inbördes om "vem som ska göra detta", onej, jag hoppas på personliga initiativ, och förresten är flera bilder bara bra att ha. (Göra reklam för dessa böcker är och förblir ett av syftena med "Svenssongalaxen". Och jag har sålt en del ex tack vare dessa annonser, de har betalat sig...!)

Kul om någon lystrar till denna maning, tack på förhand.

För övrigt undrar jag om någon känner till en bra datakurs att gå? Själv kan jag så där halvlite, men skulle behöva bättre kunskap om Office, ja även Word och så. Och lite finesser för internet.

Den late i mig säger att jag klarar mig med den datakunskap jag har (och det gör jag på sätt och vis, jag sitter inte i sjön) – men mitt ambitiösa jag kickar mig där bak och säger att jag borde lära mig data bättre. Så vad ska man gå? Medborgarskolan? Kursverksamheten? Självaste ABF? Tacksam för tips.

Vila i frid, ni som gått före

Thu, 06 Mar 2008 00:00:00 +0000

1938–2008

På morgonen för två dagar sedan dog E Gary Gygax. Det kan tyckas vara en händelse som verkar vara relevant enbart för de närmast sörjande, men det har visat sig vara en händelse som berört många. För de som inte vet det var det alltså Gary och en annan person vid namn Dave Arneson, som skrev Dungeons & Dragons, och därmed i mångt och mycket skapade hela rollspelshobbyn. Ser man sig om i blogosfären så dyker det upp postningar om personliga minnen och liknande. Vad som hänt är ju att en hobby, en rörelse, har tappat en av dem som var med från början. En av dem som skapade det som man känner är ens identitetsskapade grupp med barndomsupplevelser och likande.

Fandom är också något som skapat mycket sociala relationer, minnen och upptåg. Precis som att rollspelsfandom nu reflekterar över sin historia och sitt ursprung, så har sf fandom gjort det. Det har skrivits ganska mycket om fanhistoria, och för många är det viktigt var fandom kommer ifrån, och hur man kan hålla kontakt med traditionerna och folk som är bärare av dessa.

Själv har jag läst Rob Hansens "Then" och haft mycket nöje av det. Så vitt jag vet finns det ingen liknande översikt över svensk fandomhistoria, men jag kan ha fel. Jag har läst lite av Denis kolumner i VÄ, och jag tycker mig minnas att en del av den reflekterade lite över Denis äventyr i den svenska fandoms födelse. Denis dog ju härom året, och en del andra som var med i början har väl även de börjat falla ifrån. Det är alltid en tid för självreflektion när grundarna försvinner. Hur hamnade vi här? Håller vi traditionerna levande? Vill vi? Vart är vi på väg?

En social sammanslutning som inte har traditioner att vårda, och känner sitt förflutna kan lätt drabbas av generationsklyftor med åtföljande problem, tror jag. Det finns alltid en fara om fansen blir äldre och äldre att det tillslut inte finns någon fandom kvar. En del tycker detta inte är ett problem, egentligen. Men, frågan om hur man får in nytt blod medan man samtidigt håller kontrakterna med "det gamla gardet" upptar folks intresse, både inom spelhobbyn och inom fandom.

Så, medveten om hur fenomenalt annorlunda populärkulturen skulle sett ut utan Gary (t.ex. antagligen inget World of Warcraft), tänker jag på mina egna kontakter med fandoms historia. Jag har ju träffat och pratat med Lars-Olov Strandberg, som varit på i princip alla kongresser i Sverige sedan det började, och jag har läst lite om Denis och de andras bedrifter. Fandom har ju faktiskt påverkat världen en smula även den. En eller annan har ju som ung läst sf och fanzines och bestämt sig för en karriär inom vetenskap.

Lite sorgsen känner jag mig allt, och kanske inte så sammanhängande som man kunde önska. Dock kan man kanske både inom sf fandom och rollspelsfandom då och då behöva en spark därbak och en påminnelse om vad det en gång var som kickstartade folks fantasi. Om inte annat kan det ju sporra till nya storverk.

Vila i frid, ni som gått före.

Intresserad av sword & sorcery?

Wed, 05 Mar 2008 00:00:00 +0000

Jag hittade en länk till ett magasin med s&s berättelser. De finns i tryck och på nätet. Kanske kan vara värt att besöka?

Flashing Swords

Tidslinje för utrotning

Wed, 05 Mar 2008 00:00:00 +0000

Ross Dawson har på sin blogg Trends in the Living Networks publicerat en underhållande tidslinje över hur saker och personer har utrotas och kommer att utrotas åren 1950-2050. Den är en blandning av allvar och småleende satir.

Vi lär oss att det sista ångloket försvann 1968, billig olja blev ett minne blott 1973, Jugoslavien försvann 1991, Tony Blair 2007 och att följande saker kommer att försvinna i framtiden: askkoppar 2010, telefonkataloger 2015, Taiwan 2020, rätstavnig 2022, dokusåpor 2030, Bangladesh 2035, koldioxidutsläpp 2040, Google 2049, framtidsforskare 2050, listor med förutsägelser 2051, fulhet några år senare och slutligen döden ytterligare några år efter det.

Wiedenborg och Anglemark mystiskt frånvarande

Wed, 05 Mar 2008 00:00:00 +0000

Klockan var ca 22.30 när jag behagade infinna mig till mars månads pubmöte. Eftersom jag var så sen kommer jag inte att stå till tjänst med någon närvarolista.

Vissa märktes dock genom sin frånvaro. Johan Anglemark hade försatt sig i dvala i sitt hem, i väntan på att framtiden ska infinna sig. Experimentet lyckades i begränsad omfattning.

Hur som helst var ett tiotal fantaster av den vetenskapliga vitterheten på plats när jag kom. Jag plockade fram mitt anteckningsblock och försökte samla in uppgifter om vad som försigått fram till dess. August började med att be mig rapportera att han för en gångs skull kommit dit i tid. Jesper kunde dock meddela att han varit där i tid, och att August minsann inte varit där då. Av detta drog jag slutsatsen att stora mängder öhl måste ha förtärits, och att ingen närvarande kunde betraktas som helt tillförlitlig.

Jag ska dock rapportera att innan jag kom hade Jolkkonen förklarat för Jesper hur man bygger en vätebomb, och August hade avlöjat sina fördomar mot medelålders new age-tanter.

Efter att jag fått detta berättat för mig gled konversationen naturligt in på kopplingarna mellan Marxismen och Darwinismen. Jolkkonen förklarade hur han låtit historiematerialismen genomsyra sin undervisning på den kurs om kärnbränslen han ger för kemistudenter. Närmare bestämt handlade det om hur tekniska uppfinningar driver fram vetenskapliga framsteg. L. J. Henderson citerades: "Science owes more to the steam engine than the steam engine owes to Science".

Ungefär här försvann jag och Biörn X in i en egen konversation rörande storleken, papperskvaliteten och användbarheten hos olika slags registerkort.

När vi återanslöt oss till huvudsamtalet handlade det om det tyska språkets skönhet. Henrik deklarerade att detta var något han insåg redan då han läste Goethe.

Jolkkonen efterfrågade nyskriven opera och teater, istället för "dövhomotransversioner av King Lear". Tyvärr kan vi inte vänta oss något sådant, då vi befinner oss i en dekadent fas av den västerländska kulturen.

Torbjörn planerar att anordna bokmat (alltså bokprat parat med lagande och ätande av god mat) igen. Möjligheten att få tag på råvaror för att göra kalvdans diskuterades. Frågan är dock om Torbjörn är mannen att hålla i detta – han vet ju inte ens vem Fritz Leiber är.

Högt vattenstånd i Fyrisån

Tue, 04 Mar 2008 00:00:00 +0000

Kära vitterhetsvänner!

Jag har äran att inbjuda er till professor Wiedenborgs föredrag ikväll om Michail Sjolochov och den upsalienska litteraturparnassens kritik av Akademiens val av litteraturpristagare på 1950- och 60-talen, betitlat "Högt vattenstånd i Fyrisån och andra slamkrypare".

Platsen är WAS - Williams akademiska salonger, Åsgränd 5, Uppsala. Tid: 18.30 och framåt.

Professor Wiedenborg är aktuell med boken Spuds and Bacon, om Samuel Becketts och Michail Sjolochovs samlevnadsförhållanden under det kalla kriget, där han driver tesen att potatispest och ransoneringar förklarar både motivval och erotiska problem hos dessa författare, samt spekulerar i sanningshalten i de rykten som var i svang under 1940-talet om att Samuel Beckett egentligen var Gertrude Stein i förklädnad.

Varm välkomna. Mat och dryck serveras mot separat avgift.

Giovanni Cramelgna

Koordinator, WAS

Upsala i mina inälvor

Mon, 03 Mar 2008 00:00:00 +0000

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Upsala. Slätten staden ligger på är platt som slätter plägar vara och jag vet inte om hon, staden, är vacker. Enskildheter är rackarns tjusiga, som kvarteret Historicum–konsistoriehuset–Gustavianum, och jag tror aldrig att jag har vandrat på en mysigare protestantisk kyrkogård. Men strängt taget tror jag nog att min uppväxtstad var vackrare, i alla fall som hon var när jag växte upp. Sedermera har fula byggnationer besudlat henne.

Jag upptäckte för några år sedan att jag får en fantastisk sensawundah-känsla av att stanna till vid Dômen några minuter på väg hem från Williamsmötena och ställa mig nedanför ett av tornen och titta rakt upp. Jag älskar också årummet om hösten. Ja, strängt taget är den tid då löven börjat gulna och rödma, innan novemberregnens malande tagit vid, den vackraste av alla i staden.

Men egentligen är det inte den fysiska staden som fått mig att stanna här, vore det fysiska attribut som styrde bodde jag nog i Lund redan. Det är människorna. Tolkiensällskapet och de alldeles fabulösa, fantastiska fester jag varit med om i sällskapet, pubmöten och irländska festivaler med sf-fans, kongressplaneringarna. Upsala är där alla mina vänner bor. Och antikvariaten. Alla Upsalas sjutton antikvariat – eller hur många de är numera – fulla med gamla luntor, sf, vitterhet, historia. Böcker att köra ned nosen i och dra i sig doften av gammalt papper. Viktor finns inte längre, men de andra är kvar, med fornsaxiska grammatikor, reseskildringar från 30-talet och debattskrifter mot 1906 års stafningsreform.

Antikvariatsrunda, anyone?

Bokslut 2007: del 2

Sun, 02 Mar 2008 00:00:00 +0000

Jag fortsätter här min genomgång av alla böcker jag läste ut under 2007. Den första delen kan läsas här.

Jasper Fforde - The Fourth Bear (ljudbok)

Det här är den första romanen av Fforde som jag läst och jag kan definitivt tänka mig att läsa mer av honom. The Fourth Bear är en typiskt brittisk, lättsam och humoristisk bok som kan vara väldigt trevlig att läsa om man inte orkar ge sig på något tyngre, men som inte direkt lämnar något större avtryck.

Det här är strukturellt sett väldigt mycket en vanlig deckare, med en medelålders polis som går sin egen väg som huvudperson. Det som skiljer den här boken åt är att den utspelar sig i ett England där sagofigurer är verkliga och lever som en förtryckt minoritet. Fforde skriver ganska bra och boken är bitvis riktigt rolig. Nu när Pratchett har övergått från att vara fantasyförfattare till att bli propagandist så kan nog Fforde till viss del ta hans plats.

H. G. Wells - Tidsmaskinen

Under förra våren läste jag en kurs is science fiction på litteraturvetenskapliga institutionen här i Uppsala. Tidsmaskinen var den första boken jag läste på kursen och alla böcker jag kommer recensera fram till Bradburys Fahrenheit 451 (undantaget De norrbottniska satansverserna) ingick även de i kursen.

Tidsmaskinen är en av de allra mest klassiska sf-berättelserna. En namnlös tidsresenär berättar för en samling viktorianska gentlemen om sin resa in i en avlägsen framtid där barnsliga och lättjefulla Eloer hålls som boskap av de vämjeliga och underjordiska Morlockerna. Dessa två folkslag är produkten av att Englands över- och underklass har levt åtskiljda under årmiljonerna och Wells använde detta scenario för att peka på de problem som han såg i sin samtids klassuppdelning.

Som science fiction lämnar kanske berättelsen en del övrigt att önska; tidsmaskinen förklaras på ett nästan filosofiskt plan som är ganska underhållande, men den används ändå mest som ett redskap för att komma någon annan stans. Fokuset ligger som sagt istället på den samhälleliga situation som presenteras i boken. Har man sett den senaste filmen känns det som om halva berättelsen saknas, men det kan man väl knappast skylla Wells för. I vilket fall som helst så känns den en smula tunn, men eftersom den samtidigt är tämligen kort (140 sidor i min utgåva) så är det något som alla som har ett intresse av science fiction bör och kan läsa.

Mary Shelley - Frankenstein

Brian Aldiss menar i bok The Billion/Trillion Year Spree att science fiction-genren startar med Frankenstein. Jag tror inte att jag kan hålla med. Visserligen är skapandet av monstret science fiction-artat, men samtidigt ligger tonen i boken mycket mer åt det gotiska skräckhållet.

På grund av tidbrist fick jag snabbläsa Frankenstein och därför tyckte jag inte att den var alltför hemsk. Hade jag lagt lika mycket tid på den som jag vanligtvis lägger på böcker hade jag nog funnit den ganska tråkig och träig, för den är tyvärr inte särskilt välskriven.

Arthur C. Clarke - Childhood's End

Det här var andra gången jag läste Childhood's End och jag tyckte nog bättre om den den här gången. När jag läste den för ungefär tio år sedan tyckte jag att den helt enkelt var för dåligt skriven för att kunna tas på allvar, men nu så kunde lägga fokuset mer på idéerna och det underlättar nästan alltid när det gäller Clarkes verk.

Jag har alltid tyckt att det har varit lite underligt att Clarke har varit så kritisk mot religion när hans böcker för det mesta svämmar över i religiös metaforik. Böcker som Childhood's End och 2001 må vara grundade i en rationell världssyn, men samtidigt finns det alltid en tendens att vilja se det gudomliga i universum och ge det en språkdräkt som nästan är hämtad direkt ur en religiös tradition.

I det här fallet fungerar det dock ganska bra. Trots att det inte människorna i boken inte reagerar realistiskiskt på något sätt så lyckas ändå Clarke skapa en känslomässig resonans inför de kosmiska händelser som utspelar sig mot slutet av boken. Jag anser fortfarande att det inte är någotlitterärt mästerverk, men jag förstår nog bättre nu vad som har gjort att boken fått en sådan hög status inom sf-världen.

Den här veckans inlägg blev ganska kort; jag får nog ta igen det nästa vecka. Så häng i.

Länkar, länkar!

Sun, 02 Mar 2008 00:00:00 +0000

Till förmån för den som egentligare har viktigare saker för sig, och behöver hjälp med att skjuta upp det en liten stund till, tänker jag dela med mig av länkar till en del saker jag har hittat på nätet på sistone.

Science fiction stories with good astronomy and physics: a topical index. Det är inte en uttömmande lista, men en utgångspunkt om man är intresserad av berättelser som utforskar något visst fenomen eller så. Där finns två böcker som tar upp mörk materia, som jag inte har läst (ännu).
Centauri Dreams är en blogg från något som heter Tau Zero Foundation, med nyheter och analyser av forskning och idéer relaterade till realistiska möjligheter att resa till andra stjärnor. Kanske intressant även för den som inte primärt är ute efter interstellära utflykter.
En intressant diskussion om Ted Chiangs novell "Story of Your Life", som förberedelse för ett gästseminarium på en sf-kurs. Här är uppföljningsdiskussionen efteråt
14 mars är Talk Like a Physicist Day. Det blir förstås inte så intressant om det bara är fysiker som pratar som fysiker -- kom igen och var med! (Fysiker är roligare än pirater, i alla fall ibland.)

Jag kan också meddela att jag registrerade mig för att få Tor Books nyhetsbrev. Nu har fått två coola e-böcker gratis, Old Man's War och Spin -- återstår att se om jag kommer mig för att läsa dem på något sätt. Dessutom laddat ner omslaget till Escarpment av Jay Lake (som kommer ut senare i år, se mina kommentarer om del ett, Mainspring här) att ha som skrivbordsbakgrund på min jobbdator. Mer luftskepp lyser upp i vardagen! Det var allt för mig för den här gången. Nu försvinner jag norrut ett tag, till jordens innandöme.

Det Fhaaniska hjärtat

Sat, 01 Mar 2008 00:00:00 +0000

Det här med flocken, gruppen, är intressant. Här sitter du nu och läser det här på en webbplats som heter fandom.se, vilket alltså betyder att det här har nåt med den där "fandom" att göra. Vad är det där egentligen, undrar jag ibland? Vad är den fhaaniska essensen?

Själv känner jag ibland, mer eller mindre, mig hemma i lite olika grupper. Hackerkulturen t.ex. är tidvis ganska hemtrevlig. Men, jag måste erkänna att det där sättet att tänka strikt logiskt och att roas av formella system samt att kunna go in i "hack mode" är jag inte bra på. Faktum är, att bli maniskt fokuserad av nåt och sedan under en natt sätta sig och skapa storverk av elektronik, systemspecifikation eller programkod är faktiskt nåt jag är ganska dålig på. Hur hemma är jag i det där gänget egentligen?

Gamerkulturen kan också vara lite hemma. Men, nu har jag träffat lite folk som är precis den typen som har ett mycket begränsat konversationsspann, dricker Dr Pepper och är besatt av att samla actionfigurer och superhjälteserier. I och med det så inser jag att jag är inte riktigt som de där filurerna trots allt. Min ganska respektingivande rollspelssamling till trots, så beter jag mig inte som en arketypisk spelnörd.

Fandom då, hur är det med den? Här är det ju lite lurigare. Spelar jag ping-pong? Nej. Hyllar jag arkaiska reproduktionstekniker? Nej. Ägnar jag mig åt mytologiserande återberättande av mina och kamraters bedrifter? Kanske. Dricker jag gärna öl? Ja. Ger jag ut fanzines, arrangerar kongresser eller bokcirklar om sf/f? Nej, jag har försökt och ledsnade på bristen av entusiasm, på provinsialismen eller den intellektuella stimulansen. Umgås jag ens med fans? Nja, men egentligen inte för att de är fans, vad nu det är.

Det verkar som om det där med fandom lätt blir lite flyktigt, även om man säkert kan försöka ringa in det bättre än min skiss ovan. Men, styrkan i det hela är faktiskt att man kan göra ganska mycket i fandom utan att det behöver kännas som man driver bort från fokus. Nog har det funnits en del tongivare inom fandom som t.ex. de hyperaktiva tonåringar som under lång tid angav tonen för vad som var fanniskt. Ibland undrar jag om man inte måste vara tonåring för att kunna tycka att fejdande, fanzinmakande, ölhäfande, flaggbrännande på Sista April och allt det där andra egentligen är så värst meningsfullt att syssla med. I alla fall inte nu.

Vi har nu alla ändock en gång varit tonåringar och åtminstone någon gång varit, eller fortarande är, i det där mentala tillståndet då omedelbara infall av mer eller mindre galen natur är nåt som man direkt faller för. Kanske är det därför fandom funkar. Kanske är det därför som den här sammanslutningen i all sin disparata sammansättning kan få en att känna sig hemma även när man inser att man saknar de flesta gemensamma nämnare. Förutom att man på nåt vis är med i fandom. Då kan man få för sig att vråla HELVETE! för det kan ju anses som fhaaaniskt...

Bilar, filmer och Jonathan Strange & Mr Norrell

Thu, 28 Feb 2008 00:00:00 +0000

Det är ju egentligen på Onsdagar som jag ska skriva mina blogginlägg här, men eftersom det redan ligger två Onsdagsinlägg på Bloggen tar jag och skriver nu istället...

Innan jag skriver har jag naturligtvis funderat på VAD jag ska skriva om. Jag kom på att jag på något vis måste låta det faktum att jag har köpt en helt ny bil framkomma och att detta, att jag idag ska hämta ut min lilla pärla, har fått mig att reflektera över bilar i SF. Och så skulle jag skriva ett briljant inlägg om "Bilarna inom SF". Där ni som läser detta skulle ha begripit dels att jag köpt en ny bil och dels att jag lagt märke till bilanvändningen inom SF. Men hur jag än funderar kommer jag inte på något speciellt SF-bilande förrutom den gula taxin och alla polisbilar i filmen "Det femte elementet". De bilarna är ju inte speciellt annorlunda än dagens bilar förutom att de flyger då...

(Här skulle jag då lägga in en häftig bild från teknade filmskriptet med en bil på om jag begrep hur man får in bilder)

(Och här var det en bild på Milla Jovovich när hon ser grym ut...)

Nåväl, då skriver jag väl om filmerna då när nu jag inte lyckas alls med biluppslaget.

Jag var sugen på att se SF på film och gick till Akademibokhandeln här i Uppsala (eftersom jag missat vilken dag bokrean egentligen började på...). En hjälpsam man tipsade genast om två Ryska filmer, del I och del II som bägge fått bra kritik. "Lite lika the Matrix-filmerna men med ännu häftigare specialeffekter och dessutom Rysk" var de ord som fick mig att falla och köpa bägge två. Väl hemma från stan bänkade jag mig framför TVn, skruvade upp sound-surround-ljudet och beredde mig på att njuta.

– HJÄLP, vad ÄR detta?

– Vampyrer?

– Drickande av blod??

Ett slagsmål med en vampyr som slåss med en sax och flippar in och ut ur dimensionerna så att han inte syns mesta delen av slagsmålet? Jag tordes inte titta!

Efter att ha suttit och kikat på filmen genom springor mellan fingrarna så sjönk gradvis händerna ned i knät och jag var fångad. Vilken värld som målas upp, intelligent, rolig, spännande, skitig, fantasisk och helt annorlunda än vad jag någonsin sett. Så långt ifrån The Matrix som man kan komma? Filmerna heter "Night watch" och "Day watch" och baseras på böcker av författaren Sergei Lukyanenko. Jag såg bägge filmerna i ett sträck och hade det inte varit så sent efter jag var färdig med "Day watch" skulle jag ha sett om dem bägge två på en gång. Men HUR kunde försäljaren tro att det var SF? En gåta! På många av sidorna jag läst såhär i efterhand om filmerna så är de klassade som "Horror movies", och hade jag vetat DET skulle jag aldrig ha köpt dem. En värre mes än jag när det blir lite otäckt på film kan man svårligen finna. Jag är glad att jag inte visste det innan för filmerna var en upplevelse av stora mått att se och jag kan varmt rekommendera dem.

Och så lite om bokrean... Jag har ju fuskat och suttit och beställt böcker på nätet från årets bokrea. Bokus hade nämligen ett erbjudande att man fick "dubbla poäng på allt" och "gratis frakt" som var omöjligt för mig att motstå. Så när jag gick ned till bokrean (på rätt dag nu) hade jag bara tänkt "titta lite".

Jag läste häromdagen i ett blogginlägg av Johan Anglemark att han läste allt av Susanna Clarke och när jag Googlade för att ta reda på mer om henne fann jag boken Jonathan Strange and Mr Norrell som genast intresserade mig. Döm om min glädje när jag ser den boken på bokrean när jag lite planlöst irrade omkring på Akademibokhandeln här i Uppsala. Jag tog det genast som en fingervisning att DEN boken måste jag köpa, glöm att jag går och väntar på ett stort paket från Bokia. Först skriver Johan Anglemark att författaren är en av de som han "läser allt när det kommer ut" av, sen ramlar jag på den på bokrean, och om inte DET är ett "tecken" får du kalla mig blind. Eftersom jag läser mina böcker på Engelska letade jag upp den Engelska versionen av boken för att köpa den. Den var inte på bokrean men ett tecken ÄR ett tecken. Men vilken bedrövelse. Boken är snudd på en decimeter tjock! Jag har tyvärr små händer som dessutom alltid är "onda" av artrit så jag kan inte hålla i böcker av den formidabla digniteten. Jag får vänta på en nyutgåva då de av sympati med mig kapar upp boken i en trilogi.

Så, det var mitt bloggiinlägg. Hur jag velade runt bland bilar, filmer och Jonathan Strange and Mr Norrell för att komma på vad jag skulle skriva om...

;o)

Sf-musikens labyrinter

Thu, 28 Feb 2008 00:00:00 +0000

Anglemarks inlägg om sf-musik för ett tag sedan fick mig att fundera.

Jag kom mig aldrig för att kommentera det, nej ämnet är så stort att jag måste behandla det i ett eget inlägg.

Och visst har Johan principiellt rätt: sf-musik existerar inte som självständig genre. Jag kan bygga vidare och säga att man aldrig i en skivaffär kommer att få se kategorin "sf-musik". Och det kommer aldrig att gå att fastslå teoretiskt vad sf-musik är, till skillnad från vad sf-litteratur är (à la "Larry Niven är sf, Ivar Lo-Johansson är inte sf").

Sf-musik har något derivativt över sig, om vi nu ska bruka en lätt anglicism: som Jeff Waynes rockopera som nämndes, samt i filmmusik och i enstaka rocklåtar inspirerade av sf-böcker (exempel på det sista: Iron Maiden och "To Tame a Land", om "Dune"). Först kommer boken, sedan musiken.

Sf-musik finns alltså inte. Men ändå…

Sf-musik har en viss existens i mitt psyke. Minnet av Williams musik till Star Wars behåller sin makt över mig, trots att det bara är Liszt-Wagner-epigoneri. Och Carl Sagans TV-serie Cosmos, där mannen sågs flyga genom universum i ett prismaformat skepp till tonerna av Vangelis, ja det är mäktiga tongångar, musik och bild gifter sig osökt. Och Queens soundtrack till "Flash Gordon" från 1980 är stark suggo.

Men även bortom dessa derivationer kan man hitta musik med sann fantastik-prägel. Som Jean-Michel Jarres "Ecquinoxe" och "Oxygène", där man vid lyssnandet känner sig som gåendes genom en framtidsstad. Eller introt till Stranglers "Toiler on the Sea", som är som att flyga över klippor på en ökenplanet. Eller Jethro Tulls "Broadsword", som är den perfekta musikaliska pendangen till Moorcocks fantasyromaner:

I see a dark sail
on the horizon
set under a black cloud
that hides the sun…

En låt med mer fantasykänsla än, säg, Blue Öyster Cults "Black Blade", med text av samme Moorcock. Och som ju är exempel på sån där derivativ sf-musik.

Annars lyckades Moorcock bra med texten till BÖC:s "Veteran of the Psychic Wars". Bra låt som helhet detta, en milstolpe i deras produktion: ödsliga länder och fatalism. I brist på annan term kallar jag detta sf-musik när den är som bäst.

Således: på det privata planet har jag ett fack för sf-musik. Men bara där.

Bokrean – en kompromiss mellan förnuft och hagalenskap

Wed, 27 Feb 2008 00:00:00 +0000

Så! Hur många av er andra känner som mig just nu:

Lätt nöjdhet över vissa kap/semikap/roliga slumpfynd
Viss skamsenhet över den stora chansen att vissa av de nyinköpta böckerna inte kommer att orkas läsas, och kanske inte var jätteprisvärda

Här är den något inkorrekta listan över de försyndelser jag begått mot min bokhylla och plånbok sedan igår, och deras diverse motivationer och framtidsutsikter:

Yoga {nånting nånting} – 39 kr – Tja – jag gick ju på Yoga i ett år, så kanske kan jag kolla om det är nån vana jag kan få för mig att tänka mig att fundera på att utöva i hemmets ro – om bara katterna kan förmås att hålla sig utanför det hela
En kärleksförklaring till vårt svenska matarv – 49 kr – Mycket seriöst prat och fina bilder runt klassisk svensk matlagning – man har säkert missat en massa höjdare! Kommer att slöläsas till helgfrukosten i min kökssoffa
{nånting} Art Nuoveu – 149 kr – Det är alltid svårt att hitta bra konstböcker, och denna verkar vara en helt ok en, som handlar om en av mina absoluta favoritstilar. Samma som ovan; jag måste skaffa en bokhylla i köket också!
Riddarbageriets bröd – 99 kr – En riktig "Manskokbok", med bistra men vänliga kockherrar som visar hur man gör Riktigt bröd. Snart är kvinnosläktet helt utträngt från köken, och då återstår bara att komma på hur vi gör barn själva för att äntligen få överhanden i den husliga maktkampen
Wokboken {typ} – 99 kr (?) – Den vanliga samlingen med recept med allt för många pilliga ingredienser i för att man ska nyttja den annat än till fest; men när jag läser "karameliserat fläsk" plockar jag tydligen fram plånboken utan betänkligheter. Livet är kort, och "karameliserat fläsk" måste undersökas omedelbart
{nånting nånting} Tai Chi – 39 kr – Tja, jag har alltid varit nyfiken, och kanske kan jag blanda ihop detta med Yogan och komma fram till ett helt nytt sätt att.. förbrylla mina katter
100 stora tänkare – 99 kr – Ett uppslag om varje tänkare, typ. Antagligen tillräckligt mycket för att göra mig förvirrad angående vartenda en av dem. Minst två upplag om varje borde det väl nästan vara? – Men jag hoppas ändå få ut något av den.. hoppet om allmänbildning hägrar! Kanske kan jag lyssna på klassisk musik medans jag läser den?
Dag Hammarskjöld, biografi – 69 kr(?) – Jag kan inte minnas att jag läst en enda biografi.. kanske är de jättebra? Dag Hammarskjöld borde väl vara en intressant person att läsa om i vilket fall
Human Rights, by {någon} – 49 kr – Denna verkade seriös, undrar bara om jag är tillräckligt seriös för att ta mig igenom den? Köpet var dock spikat när jag såg att den fanns både i paperback och hardback för samma pris.. alltså måste det betyda att jag gör någon slags vinst om jag då köper den i hardback?!.. vi kan bara hoppas.

Boklådor

Tue, 26 Feb 2008 00:00:00 +0000

Igår blev jag sugen på att konsumera lite rymdopera, men det fanns ingen i min hylla att läsa. Följaktligen promenerade jag ner till The UEB och såg efter vad de hade inne. Min första plan var Iain M. Banks nyutgivna Matter, men den hade de sålt slut av.

Det blev alltså till att botanisera i hyllorna, och jag fastnade till slut för novellsamlingen Galactic North av Alastair Reynolds. Titeln skadade inte.

På väg hem slog det mig att det är väldigt sällan jag handlar i bokaffärer nuförtiden. Priserna men kanske främst utbudet tenderar att locka mig till webbhandlarna.

Men då och då händer det som inträffade igår. En ledig eftermiddag blir man sugen på rymdopera och två dagars leveranstid duger inte.

Jag tänker knappast börja köpa alla mina böcker i butik, men någon slags princip kommer nog att införas. Den första bok jag köper varje månad som finns på UEB ska jag köpa där, tror jag.

Litterära förfalskningar

Mon, 25 Feb 2008 00:00:00 +0000

Något som roar mig storligen är lärda bluffar. De är inte bara roliga att läsa om, utan det finns något alternativhistoriskt över dem. Tanken spinner loss och man börjar fundera på hur det hade varit om den eller den boken verkligen hade funnits. Och man börjar planera sina egna ståtliga förfalskningar. (Ni har glömt det här inlägget den dag jag hittar Strindbergs okända uppföljare till Fröken Julie uppe på vinden, va?) Inte bara en intellektuell lek, utan också en utmaning för händerna. Detta blir lättare i framtiden, när originalen är elektroniska, eller så kanske dör genren ut eftersom det aldrig går att bevisa något.

The Guardian på webben listade vad man menade var historiens tio mest kända litterära förfalskningar för ett par år sedan och Loren Rosson III på bloggen The Busybody fyllde på.

Detta är skilt från de öppet deklarerade pastischerna, som också är roliga men inte alls har samma romantiska tjusning över sig.

Jag undrar hur mycket man skulle bli hatad om man placerade Mormons bok och Koranen, som båda väl till skillnad mot Bibeln uppges vara dikterade av Gud själv, på en sådan här lista... och Castaneda borde kanske också hamna där, fast den gode Carlos påstår ju inte att det är den med största säkerhet uppdiktade Don Juan som har skrivit böckerna.

Man undrar också hur många verk som idag hålls för äkta som i själva verket inte är det. Det perfekta brottet är som bekant det som aldrig uppdagas.

Om sf-priser

Sun, 24 Feb 2008 00:00:00 +0000

När den preliminära listan på nomineringar till årets Nebula-pris offentliggjordes kände jag mig lite stolt över att upptäcka att jag faktiskt läst tre av böckerna i roman-kategorin: Vellum, Mainspring, och Harry Potter and the Deathly Hallows (den sista har jag visserligen inte avslutat ännu, men ändå). Alla tre har försvunnit på den slutliga nomineringslistan, men det var detsamma.

Det fick mig i alla fall att fundera lite på det här med litteraturpriser. För den som eventuellt inte känner till det kan jag ju nämna att Nebulan är det årliga pris som delas ut av Science Fiction Writers of America för nyutkomna verk i olika kategorier. Det andra stora sf-priset är Hugon, som röstas fram av medlemmarna i sf-världskongressen varje år.

I nummer 7 av fanzinet Steam Engine Time (som man kan ladda ner här) fanns en gästledare som kritiserade hela fenomenet med litteraturpriser och samtidigt sågade hela systemet med citat som prisar böckerna (blurbar på omslaget). Det är bara en tom marknadsföringsploj, det betyder ingenting för kvaliteten, menade skribenten. Möjligen är det också svårt att bedöma kvaliteten på ett verk eller ett författarskap när det är nytt, innan det har hunnit mogna och man kan se ifall det höll för tidens tand.

Jag minns plötsligt boken Kirinyaga, som är en fixup av ett antal noveller. Författaren Mike Resnick skröt i förordet om att detta var världens mest prisbelönta bok, eller något sådant, eftersom många av de ursprungliga novellerna fått ett eller annat pris. Jag tyckte att det var lite fånigt, och boken var verkligen inte alls så fantastiskt bra.

När jag lägger märke till hur jag själv faktiskt använder mig av vissa av de här litteraturpriserna måste jag ändå invända lite mot kritiken. Saken är att jag inte tror att de flesta priser egentligen handlar om att försöka välja ut det objektivt bästa verket. Man väljer det som framstår som mest intressant här och nu, enligt vissa kriterier och perspektiv som man kanske inte är särskilt medveten om.

Inom science fiction tycker jag att det är särskilt uppenbart att litteraturpriser är en sorts replik i en konversation som pågår i litteraturen men också omkring den. Science fiction är på gott och ont en väldigt självmedveten kulturströmning, där olika författare läser och tar intryck av varandra, och träffar både varandra och sina läsare på kongresser. Det är ett ständigt utbyte av idéer. Det kan bli inkrökt, men det kan också bli väldigt intressant. Att dela ut ett litteraturpris av något slag är förstås ett sätt att sätta strålkastaren på verk som man tycker är värda att uppmärksamma just nu.

Jag som inte läser så där enormt mycket, och sällan hinner läsa böcker innan de blir prisbelönta, har ganska god nytta av att följa nomineringar och sånt för att hänga med i vad folk pratar om och vad som rör på sig i sf-fältet just nu. Det finns många som följer specifika listor och läser de som nomineras eller belönas just där, för att man har förtroende eller intresse för den organisation eller de personer som är inblandade i att välja ut dem som just då ska belönas. Till exempel vet jag folk som alltid ser till att läsa årets Tiptree-pristagare. Det här är ju meningsfullt bara om man känner till priset i fråga, och gör man inte det är det nästan meningslöst att det står på boken att författaren fått en eller annan utmärkelse, ungefär som det inte är särskilt informativt att läsa braskande blurbar ("a new Stephen King!") på ett bokomslag om man inte känner till att den som skrivit det har bra smak och god urskiljning (fast det är en bra ledtråd om han eller hon låter bli att fuska genom att jämföra författaren med någon bästsäljande storhet).

Det är inte fråga om att försöka luska ut vad som är det objektivt bästa av det som kommer ut, utan om att skaffa sig lite koll på vad det är folk snackar om just nu. Tar man det för vad det är, och tycker att sånt är kul, så kan det vara ganska användbart med ett eller annat pris.

Bokslut 2007: del 1

Sat, 23 Feb 2008 00:00:00 +0000

För två år sedan skrev jag en sammanställning över allt jag läst under 2005 som bland annat publicerades i Folk och Fans i Landet Annien. Förra året kom jag aldrig till skott att göra det, men nu tänkte jag ta chansen igen och gå igenom 2007 års läsupplevelser i kronologisk ordning.

Jag läste 33 böcker under 2007, vilket gör det till det första året sedan jag började föra bok 2001 som jag tog mig över 30-boksstrecket. Även om det inte är en särskilt imponerande siffra, så kommer jag dela upp min genomgång på ett antal postningar.

Nåväl, låt oss börja.

Mark Helprin - Winter's Tale

Ur en rent språklig synvinkel är nog den första roman jag läste ut under 2007 också den bästa. Helprin skriver lika bra som någon annan författare som jag någonsin läst och inledningen i boken med beskrivningar av det tidiga 1900-talets New York är ett fantastiskt, lyriskt mästerverk. Tyvärr håller inte hela denna bok lika hög kvalitet; ungefär halvvägs in i boken hoppar berättelsen fram in i en nära framtid och berättelsens tonvikt skiftas till en betydligt mindre intressant politisk och filosofisk allegori med religiösa övertoner.

Boken har stora likheter med John Crowleys Little, Big. Båda gigantiska, lyriska New York-skildringar med starka ickerealistiska inslag och båda har nog spelat viktiga roller i att etablera Urban Fantasy-genren. Det här är en tjock bok som kräver en hel del av sin läsare, men för den som är intresserad av den mer litterära delen av fantasygenren och för den som lägger värde i en författares språkliga handlag är den närmast ett måste.

Joe Haldeman - The Forever War

Det är ganska märkbart hur ofta sf-klassiker är riktiga bladvändare. Haldemans berömda militär-sf-roman om rymdsoldater som förlorar kontakten med den värld de är satta att försvara pga relativistiska effekter, är visserligen driven av starka sf-idéer med klar metaforisk kraft, men det som slog mig mest av allt var hur ledigt den gled ner. Oavsett hur glada vissa är att kalla science fiction för "the literature of ideas" så är det nog ändå gammalt klassiskt pulpberättande som skapar de största avtrycken.

Irmelin Sandman Lilius - Bonadea

Sandman Lilius brukar ofta räknas som en av de bästa svenskspråkiga fantasyförfattarna, men trots att hon främst har skrivit ungdomsfantasy så lyckades jag missa hennes böcker under min uppväxt. Bonadea är en lågmäld historia om en föräldralös flicka i den fiktiva staden Tulavall som tröttnar på barnhemmet där hon bor och bestämmer sig för at flytta in på vinden ovanför stadens bageri. Boken handlar främst om flickans liv i staden där hon försörjer sig på att springa ärenden åt dess innevånare. Fantasydelen av berättelsen är väldigt återhållen och består endast av några få scener med övernaturligheter och på det stora hela känns berättelsen som en ganska traditionell ungdomsroman, som inte är en miljon mil från exempelvis Astrid Lindgren. Som vuxen läsare ter sig Bonadea ganska mycket som en bagatell, men den var trots detta en trevlig bekantskap och jag kan nog tänka mig att återvända till Sandman Lilius värld.

Gene Wolfe - Exodus from the Long Sun

Johan tog i det föregående inlägget på den här bloggen upp frågan om favoritförfattare. Till skillnad från honom så har jag faktiskt en sådan: Gene Wolfe. Det måste tyvärr här sägas att han inte blivit förlänad denna status tack vare Exodus from the Long Sun eller The Book of the Long Sun, vilken är serien som Exodus är den sista delen i. The Book of the Long Sun handlar om prästen Patera Silk, som blir indragen i ett inbördeskrig på The Whorl, ett enormt cylinderformat generationsrymdskepp på väg mot ett okänt mål. Serien börjar mycket lovande med Nightside the Long Sun, men tyvärr blir varje efterföljande del mer långdragen och mindre intressant och när Wolfe väl kommit fram till Exodus är det närmast oläsligt. Den här boken tog mig över fyra år att läsa ut, då jag sällan klarade av att läsa mer än femtio sidor innan jag tröttnade och lade den åt sidan. Den enda anledningen till att jag ville läsa ut den är att det sägs att uppföljaren The Book of the Short Sun är betydligt bättre.

Enligt min åsikt har Wolfe en benägenhet att bli väldigt pratig när han inte riktigt är inspirerad och jag tycker mig definitivt se symptom av detta här. Folk måste diskutera allt i oändlighet och beskriva saker in i minsta detalj och detta blir som sagt väldigt påfrestande efter ett tag. När Patera Silks käresta här börjar beskriva varför det inte är så kul att ha stora bröst som man kan tro var jag SÅ HÄR nära att slänga boken i väggen.

Nej, läs The Book of the New Sun, The Fifth Head of Cerberus, Peace eller The Island of Doctor Death and Other Stories and Other Stories istället; de är äkta mästerverk.

Mikael Niemi - Svålhålet

Den här boken lyssnade jag på som ljudbok, och den passade ypperligt i detta format. Mikael Niemi läser själv ur boken som består av en räcka löst sammanhängande berättelser som känns som de har sitt ursprung i en klart muntlig humoristisk tradition. Inspiration från Douglas Adams Liftarserie är uppenbar, men Niemi har ett tydligt norrländskt perspektiv och en personlig berättarröst, vilket gör att han blir långt ifrån någon epigon.

Eftersom detta är en av de få svenska sf-böckerna som publicerats under de senaste åren känns det som något som de flesta borde läsa och borde kunna gilla.

Gene Wolfe - The Devil in a Forest

The Devil in a Forest är en kort ungdomsroman och handlar om en ung föräldrarlös pojke i en namnlös medeltida by. En Robin Hood-liknande stråtrövare bor i skogen utanför byn och pojken dras tills hans romantiska livsstil. Wolfe utnyttjar denna utgångspunkt för skriva en moralistisk berättelse om personligt ansvar och bedrägliga dragningskraften hos de laglösa.

Som bäst är denna bok under en nattlig vandring till en uråldrig gravhög. Här kommer Wolfes förmåga att blanda det övernaturliga med det vardagliga fram som bäst, men boken innehåller även den långa sekvenser med detaljerade beskrivningar av ytterst triviala detaljer. Inte heller detta är en av Wolfes bättre romaner, men det slår i alla fall Exodus from the Long Sun.

Fortsättning följer…

Favoritförfattare

Fri, 22 Feb 2008 00:00:00 +0000

"Vem är din favoritförfattare?" Hur många gånger har man inte fått den frågan och suckat lika djupt varje gång. Det är ju bra böcker man är intresserad av, inte författarna, och de bra böckerna kan man hitta varsomhelst, av vemsomhelst...

Ickedestomindre finns ju det några författare som jag läser allt av. Jag skulle vilja dela in dem i två kategorier; författare som jag har läst praktiskt taget allt av, vars böcker jag skaffar så fort de dyker upp, och författare som jag har läst det mesta av och som jag planerar att läsa resten av, men som jag inte har någon direkt tidplan för. Författarna är:

Jag läser allt när det kommer ut

Susanna Clarke
Graham Joyce
Guy Gavriel Kay
Ken MacLeod
Christopher Priest
Geoff Ryman

Jag tänker läsa allt i sinom tid

Peter Beagle
Italo Calvino
William Faulkner
Diana Wynne Jones
Howard Norman
Mervyn Peake
Colm Tóibín
Connie Willis
Zoran Zivkovic

Jag kan också nämna författare som jag brukade läsa troget, men som med tiden av olika anledningar halkat ner i mina prioriteter: Iain Banks, Jasper Fforde, Alasdair Gray och Patrick McCabe.

Och, för att avsluta, författare som borde befinna sig under punkten sådant som jag tänker läsa allt av (eftersom jag har tyckt mycket bra om allt av dem jag läst), och som jag inte riktigt vet varför de inte gör det: Jane Austen, Stig Dagerman, Roddy Doyle, John Fowles, Graham Greene, Ernest Hemingway och China Miéville.

Filmen "Tron"

Fri, 22 Feb 2008 00:00:00 +0000

En gång i världen cyklade jag iväg längs en höstlig landsväg, nådde staden med alla sina ljus, parkerade cykeln, gick fram till ett biopalats och betalade 20:–, gick in och satte mig.

Och efter reklam för Göteborgs kex, Timotej schampo och "Wrigley's tuggummi, en smak av paradiset", förflyttades jag till ett samtida L. A. där en datadyrkande Jeff Bridges låg i konflikt med den drakoniske David Warner, chef för ett IBM-liknande företag. Bridges gör inbrott hos Warner – men fångas i klorna till superdatorn Tron, bestrålas och teleporteras i virtuell form in i denna dator, där han blir tvungen att spela dataspel tills han dör...!

Jag hade sett en snutt av detta på TV, det var lockande att se denna datoranimering, det var något nytt där och då, i detta tidiga 80-tal. Och nu satt jag där i biofåtöljen och följde äventyren, visuellt engagerande må jag säga, storyn var lite tunn, det ska medges – men helheten var läcker, färgerna och ljusflimret var något nytt.

Nytt, nytt, det ska hela tiden vara nytt! "Make it new!" heter modernismens slagord, vi ska alltid ha nya kickar i våra urbana bostadsceller, avskurna från naturligt kretslopp i elementens famn som vi är. Nåväl, denna film var ny och rolig för ögat, det var fantasi i nya former. Idag lever vi i en datavärld som 80-talsmänniskan inte kunde föreställa mig, i vart fall inte jag där jag 16-årig satt och glodde på "Tron" – och även om jag gillar denna nya datavärld så grämer det mig en smula att man inte kan bege sig in i datorn på det där syntetiska sättet, inte kan gå runt bland räta vinklar och med lysande dräkter och rejsa med virtuella motorcyklar.

Dagens dataspel har simulering så det räcker, icke förty. Men den där rymdkänslan man hade i Tron, parat med lysränder och virtuella väggar och allt, och svävande skepp över datanejden - detta ser man sig förgäves om efter idag, i denna sköna, nya datavärld...

För övrigt tycker jag de missade en skön, bildmässig poäng i slutet av Tron. På slutet har Bridges tagit sig ur datorn och fått hämnd på Warner i den riktiga verkligheten. Och så stiger hjälten ombord på en helikopter som flyger bort över L. A:s landskap, med nattljus i mörkret. Hur läckert, tänker jag då, hur läckert vore det inte om de då hade förvandlat denna verkliga nejd till en datanejd, ett virtuellt landskap som det man mött tidigare, med stadsljusen förvandlade till datagenererade ljuslinjer och allt?

Det hade varit rena Matrix före Matrix, så att säga.

Trots det förtjänar Tron sin status som klassiker i sf-filmgrenren.

Vad är det jag läser egentligen?

Thu, 21 Feb 2008 00:00:00 +0000

För några dagar sedan kom jag att tänka på Locus. Åka är den i familjen som håller sig a jour med vad som är nytt på bokmarknaden, och jag i min tur håller koll på rollspelsbranschen. Det slog mig att jag har faktiskt köpt ett par nummer av Locus i min dag, men att jag knappast försökt få valuta för vad jag betalt för dem. Ni vet alla säkert att Locus för utom en rejäl intervju i varje nummer, också innehåller recensioner av allt nyutkommet som romaner, noveller, rubbet. Frågan är, vad har jag för relation till recensioner? Läser jag recensioner för att få tips om nya intressanta böcker? Skulle jag hitta mer kul att läsa genom att hålla koll på recensionerna i Locus?

En mycket enkel undersökning genomfördes. Eftersom jag har en bokjournal där jag skriver ner allt jag läser, med en kort kommentar, så kunder jag gå tillbaka till den och räkna efter hur många böcker jag läst, och av vilken anledning.

Nu visade det att förra året hade en signifikant del av de böcker jag läst kommit från den lista med kurslitteratur som jag betade av under mina nystartade studier. De är ju inte typiska på minsta vis så om vi lämnar dem därhän, och dessutom tar en titt på året innan, börjar trender visa sig. Det visar sig att väldigt många av de böcker jag läst är saker som jag läst på rekommendation från någon. Det kan vara en rollspelsförfattare vars intressen jag vet att jag delar, eller kanske en fan vars smak jag vet överenstämmer med min, eller ett fall av entusiasm på ett av de bokrekommenderarmöten vi hade. John Varley hade jag nog t.ex. aldrig läst om det inte var för att Torbjörn och Tobias varit så översvallande eniga om två av hans böckers förträfflighet. Clandestine av James Ellroy hade jag nog inte läst om det inte varit för att Greg Stoltze, vars underbart välskrivna rollspel Unknown Armies fascinerat mig så, rekommenderat honom. Kombinerat med en hel del läs på den trygga grunden att författaren är någon jag tidigare uppskattat, ger alltså intrycket att jag ofta läser saker som jag är trygg i förvissningen om att jag kommer att gilla.

The Harlot by the side of the road av Jonathan Kirsch är ett exempel på en annan intressant kategori. Det händer sig faktiskt at jag köper böcker bara för att jag råkar fastna för framsidan, baksides blurben, eller någon annan del av en boks rent fysiskt uppenbarelse. Sodoms dolk var en annan sådan bok. Hans Capelen som skrivit den är visst någon känd personlighet som skriver under pseudonym. Hade det inte varit för att den kostade en tia och hade en lockade mystisk framsida med en sinister dolk och en baksidestext som lovade spänning och en aning om övernaturliga mysterier, så hade jag säkert aldrig läst den. Nu var just den en intressant upplevelse för någon som växt upp med Dallas på TV. Folk rökte och drack som folk i nämnda TV-serie. Synnerligen osvenskt samtidigt som den dröp av Stockholmskänsla. Intressant uddahet.

Så, det verkar som om jag kan fortsätta att ignorera Locus, för tydligen lägger jag så stor vikt vid personliga rekommendationer och säkra kort, att jag med största sannolikhet inte skulle komma mig för att testa så värst många av alla de där nyutkommna sakerna de recenserar. När vi gjorde en liknande lista på Åkas läsvanor framkom ganska annorlunda tendenser, som du säkert anat. Prova själv, och ta reda på vad det är som styr dina läsval!

Bokomslag som visar att det ÄR en SF bok utan att avskräcka. Är det möjligt?

Wed, 20 Feb 2008 00:00:00 +0000

Hur ska ett bra bokomslag se ut? Det har jag ofta funderat på när det gäller SF. Ett allt för påträngande omslag kan ju få den tilltänkte bokköparen att backa medan ett allt för diskret kan få en att helt missa boken. Hur ser ett typiskt SF-omslag ut? Hur vill jag att det borde se ut? Borde? Mja, jag har som sagt funderingar men absolut inga självklara svar.

För att du också ska fundera tar jag här ett litet exempel ur den flod av omslag som jag har åsikter om. Det är Elisabeth Moons bok "Command decision" som kom ut för något år sedan. Den är fjärde boken i en serie om "Vattas krig". Du kan se flera av omslagen här i LibraryThing. Jämför nu omslaget med en militärisk kvinna som bredbent står och funderar på en plattform och det med ett rymdskepp mot en turkos-grön-silvrig bakgrund. Vilken av omslagen skulle DU välja om du skulle köpa en bok och bägge låg framme? Vilket får dig sugen på att läsa boken innanför omslaget?

Ken Slater är död

Tue, 19 Feb 2008 00:00:00 +0000

Ken Slater var 20 år gammal när Storbritanniens sf-fandom kom igång på allvar. Det var 70 år sedan. Jag träffade honom senast för två år sedan, på den brittiska påskkongressen i Glasgow. Då stod han som vanligt och sålde böcker, och såg inte ut att vara en dag äldre än 75. En makalös människa.

Han har fått äran av att vara den som fick brittisk fandom på fötter igen efter andra världskriget. Så här skriver Rob Hansen:

Many who lived through this period credit Ken Slater with British fandom's eventual revival nationally. In September 1947 he published OPERATION FANTAST, which [...] sparked off the first post-war boom in fanzine publishing. OF remained associated with the BFL and Slater found himself running a department in the organisation that he describes as:

"...a sort of 'bring-and-buy' agency for the BFL's surplus magazines and books — and, of course, my own material. Officially, the original OPERATION FANTAST was the liaison department of the BFL and it remained that way through most of 1948."

[…] Beginning to find their feet again British fans began to think about holding a convention. Ted Carnell appears to have been the first to push the idea, and in the January 1948 OF Trading Supplement, Slater urged interested fans to get in touch with him and passed their names along to Carnell. In the event, however, neither Slater or Carnell would be responsible for the convention that actually came about.

The WHITCON, Britain's first post-war convention, took place on Saturday 15th May 1948. It was put on with little advance publicity but still succeeded in attracting 50 attendees, quite good for those days, and was held at The White Horse. Its organiser was John Newman:

"In 1948 I decided that I would like to attend an SF convention and came to the conclusion that I would have to organise it myself. Ken Chapman gave (calling it a loan but refused to accept repayment) money to arrange things and be certain of covering the expense of the buffet and hire of the upstairs room at the White Horse."

The youngest attendee was undoubtedly Gillings 14 year-old son, Ron, and one of those who couldn't be there, Ken Slater, sent £2 along so that everyone present could have a drink on him.

Bilden tagen av Lars-Olov Strandberg på Sfancon 11 i Gent, september 1980

Kens Operation Fantast utvecklades till en bokhandel och det var så man stötte på honom på senare dagar, som en oförtruten bokhandlare på brittiska kongresser, äldre för varje år utan att det syntes. Uttrycket the end of an era är slitet, men mycket mer sant än så här blir det inte. Denne man var aktiv inom science fiction innan Michael Moorcock föddes och Arthur C. Clarke slog igenom.

Han dog nu i helgen.

Bilden tagen av Chaz Baden på världskongressen i Glasgow, augusti 2005

"I like to take a book, a glass or cup of some liquor appropriate to the time and season, a comfortable chair, cigarettes or pipe ...and a few hours."

(Ken om sina läsvanor)

Riktig sf-film

Tue, 19 Feb 2008 00:00:00 +0000

Det finns en tendens till förakt för science fiction-film inom fandom. Med visst fog, kan man nog också säga. Ganska ofta betyder sf på film melodramatisk katastroffilm eller rymdopera.

Jag tycker dock att de som totalt dömer ut "medie-sf" har fel. Det görs ganska mycket film som måhända inte befinner sig i genrens utforskande frontlinjer, men definitivt hanterar sf-teman på ett respektabelt sätt. Här kommer nu några filmtips.

Code 46 (2003)

Förbjuden kärlek i en futuristisk dystopi. Vi har sett det förr i THX 1138 och Gattaca, men Michael Winterbottom gör det bättre.

Primer (2004)

Något så ovanligt som en sf-berättelse om tidsresor, i filmform, som faktiskt hanterar de paradoxer som uppstår, snarare än att handvifta bort dem. Det är en lågbudgetfilm om några ingenjörer som mer eller mindre av en slump bygger en tidsmaskin, och noggrant räknar ut hur de ska använda den för att bli rika.

A Scanner Darkly (2006)

En animerad film baserad på romanen av Philip K. Dick, mycket trogen originalet. Animationstekniken tjänar perfekt syftet att sätta bilder till Dicks skildring av paranoida hallucinationer.

Renaissance (2006)

Fransk-brittisk animerad noir-sf. Precis som A Scanner Darkly är den rotoskoperad. De nästan monokroma bilderna är från och till rent av hypnotiska.

Sunshine (2007)

En grupp astronauter färdas mot solen i ett enormt rymdskepp lastat med allt klyvbart material man kunnat hitta på jorden, för att försöka fördröja dess utslocknande. Låter det som en tramsig katastroffilm? I själva verket är det Heart of Darkness möter Solaris.

Det finns inget som heter science fiction-musik

Mon, 18 Feb 2008 00:00:00 +0000

Det är väldigt vanligt att sf- och fantasydiggare pratar om sf-musik och fantasymusik, med vilket de verkar mena något slags symfonisk rock eller hårdrock respektive svartmetall. Möjligen medeltidsliknande ballader om troll eller skäggiga krigare. Jag är en smula allergisk mot detta. Fantasy och sf är former av fiktion, berättelser som skildrar något som är tekniskt omöjligt för att vår vetenskap inte kommit på hur man gör, respektive något som är bryter mot våra naturlagar - magi och så vidare. Musikstycken, däremot, bryter inte mot våra naturlagar eller är tekniskt omöjliga. Inte heller är de berättelser om sådant.

Vad folk verkar mena med sf- eller fantasymusik är stämningsmusik som de personligen associerar med sf eller fantasy, antingen för att musiksmaken ingår som en del av en ungdomskultur som även innefattar rollspel eller fantasy eller sf, eller för att musikerna använder sig av sf och fantasymotiv på skivomslagen. Men det är ett nonsenssätt att se på det hela. Det som är fantasymusik för den ene är det inte för den andre.

Musik är en konstform som inte berättar något, med väldigt få undantag. Visst säger den något, uttrycker något. Men den är inte narrativ. Det finns inte deckarmusik, det finns inte spionmusik. Det finns religiös musik, men det beror på att religion är ett budskap. Musik kan självklart uttrycka budskap - den är till och med bra på det. Men sf och fantasy är berättelser, inte budskap.

De få undantagen är musik som verkligen utgör en sf-berättelse, som Jeff Waynes War of the Worlds. Men dessa undantag är ytterst sällsynta och är väsensskilda från metallband som har en drake på omslaget och kallar en av sina låtar för Smaug och genast hyllas som skapare av fantasymusik.

Bah, säger jag. Sf och fantasy är berättelser, inte stämningar.

Upsala i mina drömmar

Mon, 18 Feb 2008 00:00:00 +0000

Sedan några månader tillbaka bor jag i Kanada. Upsala är långt borta, och jag är usel på att använda sociala webbgrejor som forumet på fandom.se. Facebook är ett ständigt dåligt samvete: jag vill inte logga in där och konfronteras med alla jobbiga förfrågningar som jag måste ta ställning till, alla töntiga lekar och test, men det känns ändå som om jag borde hänga där och hålla kontakt med mina vänner. En kombination av dålig känsla för tidsskillnaden med Sverige och dålig kontakt med min kalender ledde också till att jag missade hemsidesbyggarjippot som jag hade kunnat delta i på avstånd. Jag är helt enkelt usel på det här med att vara social i cyberrymden. Jag vill träffa riktiga människor av kött och blod i den riktiga verkligheten!

Inte för att det heller är så enkelt alla gånger.

Det är ungefär tio år sedan den där galna tiden när jag umgicks med vänner dygnet runt, klättrade över svarta staket på vägen hem från synthklubbkvällar, dansade lindy hop flera gånger i veckan, sträcktittade på tv-serier, och pratade om science fiction med alla som kom i närheten. Alla de här sakerna fortsatte förekomma i mitt liv, men inte riktigt i samma tempo. Det var länge sedan jag ofta brukade stanna sent på våra pubmöten och gå på eftermöte på Orvars när alla som inte hade kårleg hade gått hem. Redan innan jag blev mamma för ett par år sedan hade det sociala umgänget för min del minskat betydligt -- jag försökte jobba rätt mycket när jag var doktorand, och många andra blev också mer och mer uppbundna i sina respektive jobb och studier. Ibland kände jag mig nästan lite isolerad även där i staden där jag tidigare varit så hypersocial.

Upsalafandom fortsatte ändå vara andningshålet i vardagen.

Här har jag inget sådant liv som väntar på mig på fritiden. Jag trivs jobbet och kollegorna, men jag saknar den där sortens samtal som spinner av i oväntade riktningar och som handlar om saker som rymdhissar och döda forskare och möjliga katastrofer och knasiga måttsystem och gamla fanzines och böcker och datorer och antenner och konspirationsteorier och andra saker. Sånt där som fans i största allmänhet ofta brukar vara bra på. Och så saknar jag att ha mer folk inpå mig som har gemensamma referensramar i form sf- och fantasylitteratur. Tur att jag har Ante med mig åtminstone, som förstår att uppskatta att jag släpar hem sånt som Dangerous Visions från Book Market (hela boken i stället för de delar vi hade förut, och med originalomslaget -- fast bokklubbsutgåvan, så den var inte dyr) och som uppmuntrar mig att köpa Joe Haldeman (en gul bok, faktiskt!) på bokhandelns reabord.

Men jag traskar kring Kingston och sätter upp reklamlappar för vår lilla fantasygrupp, och hoppas litegrann att det ska kunna växa till något lite mer vilt och obändigt än våra civiliserade entimmesmöten en gång i månaden. Och så dagdrömmer jag om fanzines, som jag inte riktigt kommer åt att få klart.

Kanske är inte fandom i Upsala riktigt så där livlig och kreativ i verkligheten som i mina drömmar, men jag har ändå ett ideal som spökar i huvudet. Och så tror jag att jag har vänner där, i Upsalafandom. Riktiga människor, som jag känner och bryr mig om mer än deras skyltfönster på Facebook.

I'll be back. Hoppas att ni är kvar då.

Några nya böcker

Sun, 17 Feb 2008 00:00:00 +0000

Det här är mitt första bidrag till Upsalafandoms blogg och jag tänkte använda det till att tipsa om några nyutgivna fantasyböcker som har fått en hel del uppmärksamhet ute i bloggosfären.

Den första är Last Dragon av J. M. McDermott. McDermotts första roman är utgiven på Wizard of the Coasts nya etikett Discoveries, som är ämnad för ny fantasylitteratur som inte hör ihop med deras rollspelsvärldar. Han hade turen, eller oturen, att bli jämförd med både Gabriel Garcia Marquez och Gene Wolfe i press-releasen som förlaget skickade ut, vilket visserligen gjorde att jag fick upp ögonen för boken, men samtidigt skapade förväntningar som är ytterst svåra att leva upp till.

McDermott har sagt att hans mål med Last Dragon var att skriva en stor episk fantasyserie i en en enda volym, genom att använda olika "litterära och postmoderna tekniker", något som tydligast verkar göra sig gällande i att han avstår från ett linjärt berättande och istället låter världen och berättelse träda fram i brottstycken och vinjetter. Detta låter som ett väldigt ambitiös och vågat projekt som antingen skulle kunna bli mycket intressant eller alldeles oläsligt, men utifrån de flesta recensioner jag stött på låter det som om McDermott faktiskt har lyckats. Jeff VanderMeer frågar sig om vi i denna bok redan har fått årets bästa debutroman, Paul Witcover prisar McDermotts skickliga hantlag och originalitet och OF Blog of the Fallen framhäver författarens ekonomiska berättarstil.

Personligen tycker jag detta låter som en av de mest intressanta fantasyböcker som jag stött på på länge och den redan beställd och på väg hem med posten. Med lite tur kanske jag till och med kommer hinna läsa och recensera den inom en inte allt för avlägsen framtid.

Den andra boken jag hade tänkt skriva om är Gregory Frosts Shadowbridge. Denna bok är del ett av två i en serie och utspelar sig på ett oändligt nät av broar, som korsar en ocean utan stränder. Huvudpersonen är en dockmakare och historieberättare och tillhör ett resande dockteatersällskap. Världen skildras genom deras resor och de berättelser och skådespel de framför, vilket verkar skapa en Tusen och en natt-liknande väv av berättelser, myter och skådespel.

Även denna bok har lyckats samla på sig en mängd positiva recensioner. FantasyBookSpot gillar den och även OF Blog of the Fallen är positiv och framhåller bokens komplexa berättarstil. Dock nöjde sig inte John Clute med att såga den, utan valde att ge sig på alla ungdomsböcker när han ändå var i farten.

Det kan också påpekas att både _Shadowbridge _och Last Dragon är paperbackoriginal, vilket gör att den ekonomiskt lagde inte behöver vänta på en billigare utgåva.

Den sista boken för idag är också den en debutroman: Thunderer av Felix Gilman. _Thunderer _verkar ansluta sig till New Weird-genren, där författare som China Mièville och Jeff VanderMeer är de stora namnen och i likhet med dessa herrars böcker utspelar sig Gilmans roman i en stor stad fylld med bisarra företeelser och varelser. Här blir en ung musiker indragen i en maktkamp mellan några av staden Ararats oändliga gudar.

Går man efter vad som skrivits på nätet om boken verkar Gilman vara en skicklig författare och en god stilist. Paul Di Filippo berömmer honom för hans fantasi och jämför boken med Mark Helprins ypperliga Winter's Tale och Fantasy Book Critic håller i stort sett med. Författaren har själv samlat en mängd recensioner på sin egen hemsida.

Dessa är de tre fantasyromaner som verkar mest intressanta av allt som hittills givits ut under 2008 och jag kommer även forsättningsvis försöka hålla koll på nya böcker som kan tänkas vara av särskilt intresse. Då kommer jag nog dock att försöka vara lite mer kortfattad än i den här artikeln, som jag nu märker blev längre än vad jag hade tänkt mig.

Bokpratsmöte – Kafka på stranden

Sat, 16 Feb 2008 00:00:00 +0000

På onsdag är det, som synes i vårt kalendarium, dags för den här omgånges sista bokpratsmöte. Den aktuella boken är Haruki Murakamis Kafka på stranden (Umibe no Kafuka), som vann World Fantasy Award 2006. Det är en någorlunda komplex bok, men ändå inte svårtillgänglig. Den som läser snabbt och har mycket tid över borde kunna hinna sluka den på ett par dagar, även om den är tjock. Eller i alla fall har kraftig benstomme.

Onsdag 20/2 klockan 19:00, hemma hos Björn Lindström på Sysslomansgatan 12. Oavsett om vi ses där eller inte så rekommenderar jag boken. Det är inte en fantastisk, omskakande upplevelse, men det är en intressant och välskriven bok med skönt flyt. Det är inte att förakta.

Stargate SG-1

Fri, 15 Feb 2008 00:00:00 +0000

Vi har lanserat en ny hemsida för Uppsalafandom, och till den ska höra en blogg – denna blogg. Och själv har jag ombetts att skriva i bloggen, gärna det...!

Detta är alltså mitt första blogginlägg i detta forum. Och jag tänkte jag skulle skriva om TV-serien Stargate SG-1. Den går på Kanal 6 på vardagar kl 1800 och är väl värd att följa.

Jovisst är den det; ge den några chanser och du ska se att du är fast. Hursomhelst är det en smart serie, av flera skäl. Jag kan här förbigå sånt som bra rollbesättning (den har det, nog om det) och lagom påkostad scenografi, för det bästa med den är själva intrigerna, själva mångfalden i intrigtrådar.

Legenden är att det på 1900-talet hittats en gåtfull artefakt i Egypten, en hyperrymdsport, en port till stjärnorna som man med tiden lärt sig använda – men det är top secret, government denies knowledge! USA:s försvar tar sig via denna Stargate till främmande världar, möter främmande folk och får del av avancerad teknologi, och med tiden invigs övriga supermakters regeringar.

Det smarta intrigupplägget är nu att det hela utspelas i nutid, i tidigt 2000-tal, och därmed kan man relatera till figurerna på ett annat sätt än i exempelvis Star Trek. SG-figurerna kan otvunget skämta om aktuella filmer, populärkultur och aktuella förhållanden, vilket osökt får en att identifiera sig med dem. I sina civila liv kör de även dagens bilar, bor i vanliga hus osv.

Och det kan förekomma intriger i dagens värld med konflikter mellan flygvapnet och CIA, med Ryssland och annat dylikt. Men lika osökt kan ett avsnitt utspelas på en främmande planet, dit man kommit via den alltid så behändiga stjärnporten. Man kan med andra ord ha Star Trek-liknande avsnitt.

För det tredje kan man fara ut i rymden med rymdskepp byggda med alien-teknologi, vilket åter gör det Star Trekkigt – men utöver detta har vi som sagt nutidsförankringen med allt vad där tillhör. Och det är denna mix av nutid och oändlighet, av vardag och fantastisk verklighet, som ger "Stargate SG-1" sin osökta charm.

En kort bok

Thu, 14 Feb 2008 00:00:00 +0000

Igår gick jag förbi den där hyllan med nya böcker, och min blick fastnade på ett bekant namn. Steven Erikson.

Han är ju kanadensare, och skriver tjocka böcker. Här är en av hans böcker, i Kanada, och den är inte tjock alls! Eftersom så många lovprisat hans böcker bestämde jag mig för att ta en titt på den. Hans tegelstenar kan vara hur bra som helst, men jag kommer inte orka läsa dem ändå. Det här var dock en novella. Som jag fattade det skulle detta vara den första i en serie med kortare berättelser i samma värld som hans stora romancykel.

Ingen mindre än Glen Cook skriver lovprisande på baksidan. Även om jag vet att dessa små blurbar många gånger skrivs som väntjänster, och inte mycket mer, så gjorde det mig nyfiken. Jag hade en liten stund tills jag skulle vara någon annan stans så jag satte mig och läste.

Blood Follows, som boken hette, visade sig vara en mördarhistoria i fantasymiljö. Den var hyggligt intressant, och miljön innehåll lite vandöda trollkarlar, gastar och nekromatisk magi. Inte en lugn natt på stan, om andra ord. Vad den dock inte innehöll var mycket till miljö och personbeskrivning. Många fantasyberättelser består av mycket reciterande av mer eller mindre medeltida klädesdetaljer och liknande. Så dock inte här. Om hans tegelstenar är liknande så blir jag imponerad, för då kommer han kunna klämma in synnerligen komplexa och invecklade intriger. Kanske är det sånt folk uppskattar som omväxling till "swirling cloaks" och liknande.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att det var en hygglig plot och en hygglig twist, men inte var det så att man kom att tänka på Lankhmar ändå? Där får jag för att jag läser baksidesblurbar.

Tankar om böcker

Thu, 14 Feb 2008 00:00:00 +0000

Det finns för många böcker i verkligheten. Kanske är det fel, det finns för få böcker? Det borde i alla fall vara lättare att läsa alla böcker som skulle behöva finnas om de inte fanns. Vissa böcker innehåller så mycket dumheter att de inte borde läsas. Tur att de finns, dock.

Här i Kingston finns det en massa böcker. Som alla vet som försökt föra bok på vad de läser är det lätt att börja tävla med sig själv och andra. För man sedan bok på bok på dator, kan man plåga sig själv med en massa statistik. Hans Persson är bra på sådant. Man kan få ångest av mindre.

Känslan av att inte hänga med där det händer är ju också nåt som kan ge en ångest. Lyckligtvis hjälper bokbeståndet här mig att inte få ångest över sånt. Nu har jag i och för sig redan insett att jag har fullt upp med att hålla mig a jour med vad som händer i rollspelsvärlden, så att dessutom hålla koll på vad som publiceras av sf och fantasy är helt enkelt för mycket. Lyckligtvis kommer då stadens bibliotekarier till undsättning. Uppskatta din lokala bibliotekarie och deras gärning.

Vi har nämnligen en hylla för science fiction på biblioteket. Inget nytt, säger du? Smaka på det här då. Nyutgiven science fiction. Det är inte kattskit.

I Sverige har det ju länge funnits en hylla med böcker, ofta med gula ryggar, som man kunnat söka sig till, men här har vi alltså faktiskt något så modernt som böcker i andra färger än gult.

Så, nu kan man faktiskt skryta med att ha sett de nya sakerna när de fortfarande är nya, och att man läst den där nya omtalade volymen innan den ens kommit i pocket. Man kan svänga sig med författarnamn som låter nya och fräscha och behöver inte erkänna att man nyligen läste en bok som var 40 år gammal och tyckte den var bra.

Tyvärr så har jag ju vanföreställningen att det redan skrivits en massa bra saker och att jag kanske borde läsa dem först. Ibland händer det ju till och med att jag hittar en ny bok av någon författare och sedan köper en begagnad volym som denne skrev för 30 år sedan, bara för att den är känd och anses vara en "klassiker".

Plötsligt hinner man inte med att läsa de böcker som står på hyllan för nyinkommet, för man har en lista på saker man tänkte läsa först.

Så, då sitter man där. Det finns för många böcker igen. Det är så man kan få ångest. Det finns för många böcker i verkligheten.

Åcon 2

Wed, 13 Feb 2008 00:00:00 +0000

Jag måste få slå ett slag för en sf-kongress jag är med och arrangerar: Åcon 2. Den kommer att äga rum under Kristi Himmelsfärdslånghelgen, dvs 1–4 maj, i Mariehamn på Åland. Det innebär att den för oss i östra Mälardalen är mycket enkel och billig att ta sig till.

Det är den andra Åcon, det hölls en i fjol också. Då var hedersgästen Hal Duncan, en intressant ung skotsk författare. Det var en succé, ett 70-tal fans från framför allt Finland men även från Sverige umgicks, lekte, lyssnade på föredrag och drack öl i tre dygn. Det var kul att få lära känna de finska fansen och det var roligt att vara på Åland.

Det finns bilder här: Åcon på Flickr

Årets hedersgäst är Ian McDonald som är aktuell med romanen Brasyl som kom i fjol: en av de roligaste tidsreseböcker jag har läst. Kom och lyssna på honom under en Ålandssemester du med!

Bloggare sökes

Tue, 12 Feb 2008 00:00:00 +0000

Johan Anglemark kom med förslaget att några av oss skulle gå samman och tillsammans turas om att skriva något här varje dag.

Jag, Johan Anglemark, Anna och Andreas Davour samt Lennart Svensson har redan hoppat på. Vi är tillräckligt många för att sätta igång, men ett par skribenter till skulle inte göra något. Vi förväntar oss inga epos. Det går bra att skriva så mycket man är bekväm med. Vad gäller ämnesval är vi också flexibla. Tänk på vår gruppblogg som ett e-fanzine med högt i tak.

Skriv till mig om du vill vara med.

Paging Mr. Murphy

Tue, 12 Feb 2008 00:00:00 +0000

Jag undrar om jag någonsin har varit med om att lansera en ny webbplats utan att servern har brutit samman just när man gått ut och meddelat världen att de kan komma och titta på den nya skapelsen.

Murphy är den engelska formen av det gäliska efternamnet Surnames Ó Murchadha eller Mac Murchaidh - ättling eller son till Murchadh (som betyder sjökrigare - man undrar om det ursprungligen var vikingar som åsyftades? I så fall är Murphy en av oss, och det är ju passande i sammanhanget.)

I vilket fall är Upsalafandoms webbplats uppe igen, och vi får hoppas att den så förblir. Det ska ha varit en kritisk säkerhetsuppdatering av Linuxkärnan som sänkte servern. Själv tänkte jag äta semla ikväll.

12 timmar hemsida

Sun, 10 Feb 2008 00:00:00 +0000

Idag har vi ägnat 12 timmar åt att bygga klart Upsalafandoms nya hemsida.

Vi har mödosamt flyttat över allt relevant material från de gamla sidorna, och en del irrelevant.

hoppsan, pubrapport!

Tue, 03 Jul 2007 00:00:00 +0000

Ah. Första tisdagen i månaden (och inte en helgdag). Det betyder pubmöte i Upsalafandom, sommar såväl som vinter.

Lennart Svensson var där ikväll (han som skrivit Soldat i universum, som jag inte har läst än), och jag fick ett exemplar av hans Den musiske matlagaren. Den finns recenserad i 12-timmarsfanzinet, som alla bör ladda ner och läsa. Fanzinet innehåller också bland annat en novell av Gabriel Nilsson, en recension av en bokhylla, och en del skojigt smått.

Utdrag ur EN TISDAGSKVÄLLS HÄMNINGSLÖSA UTSVÄVNING

Thu, 06 Apr 2006 00:00:00 +0000

AKT 1, SCEN 1    WILLIAMS PUB
( Nicklas kommer in. Bartender finns redan där. )

BARTENDER       Ja, kan jag hjälpa till med något?

NICKLAS         Jag skulle nog vilja ha den där Oatmeal Stout:en.

BARTENDER       Den är nyss insatt, men det kanske inte gör något?

NICKALS         Attanns. Då väntar jag lite med den. Jag tar en
                Musketeer istället.

BARTENDER       Ska bli.

( Tony kommer in. )

Williams med kryddor

Tue, 07 Mar 2006 00:00:00 +0000

Det var en hygglig mängd folk på plats när jag kom, lite senare. Stockholm var representerat och alla sorter av Ufandom.

Jag och Mikael gladdes åt att Janne har avancerat i karriären och blivit näste chef för avdelningen. Vi och Simon suckade över att vissa får resa i jobbet så de blir less och andra inte alls. En forskningsingenjör, en arbetslös och en taxichaffis...

...och så Bellman.

En liten sång

Mon, 04 Jul 2005 00:00:00 +0000

Melodi: Den gamle jägarn

En liten sång till er
kom hit och slå er ner
för nu är juli här
det första tisda'n är.

Refr:

I Upsala på Williams krog
på Åsgränd vid ett 'versitet,
där träffas de som inte dog;
de dricker öl och käkar klet.

En lite sång att minnas till
kom hit från halv sju och drick
och snacka skit och minns de cons
ni vart på, här hos stygge Måns. \

Fullständigt kaos var det inte...

Tue, 02 Nov 2004 00:00:00 +0000

...men någon spillde öl på protokollet. Det gick att rädda, hörnet som blev vått torkade på under en minut. Vilket firades med mer öl.

Protokoll för Upsala WilliamsMöte som hölls på Williams Pub den 2/11 -04

Kromosomgiraffer!

Tue, 02 Mar 2004 00:00:00 +0000

Det viskades kring bordet om möjligheten att skåla för nån död nazist, men ingen tyckte att det var nån riktigt bra idé. I stället skålade vi för kromosomgirafferna, som nämndes i en vältalig text av Roland Adlerberth (citerad i Jerry Määttäs licentiatavhandling som jag av en lycklig slump råkade ha i väskan). Kromosomgiraffer, rymdflygare och små krälande ormfåglar från tredje planeten till höger i Antares system. Jajamän.

Vi vandrade i Sweconskuggans dal

Tue, 02 Sep 2003 00:00:00 +0000

Tisdagen den 2 september var det dags för det 81:a rekonstituerade Upsaliensiska pubmötet som denna gång drog inalles 20 personer. Dessa voro J. Nicklas Andersson, Johan Anglemark, Åke Bertenstam, Martin Dalsenius, Andreas Davour, Anna Davour, Marie Engfors, Mikael Jolkkonen, Torbjörn Josefsson, Maria Jönsson, Daniel Luna, Gabriel Nilsson, Sten Thaning, Erik Trulsson, Kalle Walestrand, Tomas Winbladh, Samuel Åslund, Simon Åslund, Biörn X Öqvist och Ollie Östlund. Kilgore Trout Jr var också där enligt närvarolistan, men jag såg aldrig till karln.

4 mars 2003

Tue, 04 Mar 2003 00:00:00 +0000

Tolv möten i rad hade jag missat. Tolv! Det var inte utan att jag var lite nervös, för det är som bekant mycket som kan hända på ett år. Skulle Williams se ut som vanligt? Skulle den utlovade anstormingen av nya fans göra att jag inte kände igen en enda dinosaur från 2002? Vilka fejder hade blossat upp under året? Skulle jag gå vilse på vägen?

Kicki intagen på mentalsjukhus!!!!

Tue, 04 Feb 2003 00:00:00 +0000

Intagen på mentalsjukhus blev ingen under det förra pubmötet, däremot lyssnade drivor av storögda neos uppmärksamt på Augusts redogörelse för Moorcocks allmänna förträfflighet.

Det var en Shakespearesk afton

Tue, 01 Oct 2002 00:00:00 +0000

...när den upsaliensiska skiffyskocken flockades kring öltapparna på det lilla gästgiveriet i Ubbohuset. Allt var som vanligt, jag hade med mig Minotaurer till försäljning samt ett nytillverkat Obduktion och Åka hade med sig backish av Folk och fans och överex av lite spridda zines som hon hittat i sina lådor. Dessutom låg där några utskrifter av Ahrvid Engholms faanfiction Storm i Fantarktis.

Inte direkt en nyhet

Tue, 03 Sep 2002 00:00:00 +0000

…för de flesta att Upsalafandom möts på en pub den första helgfria tisdagen i månaden. Nu föll det på min lott att informera och dokumentera. Jag skriver detta under viss begynnande tentastress, vilket får vara min ursäkt om det inte blev särskilt skojigt och inspirerat. Håll till godo:

Åter på O'Connors

Tue, 02 Jul 2002 00:00:00 +0000

Upsala var vått och småljummet och jag stod inne på Åhlens och valde mellan ett ljuslila, ett nånting-annat-pastellfärgat och ett grått paraply. Det blev det gråa, såklart. Sträckan mellan Åhlens och O'Connors var dock inte så lång att jag behövde använda det. En ung person (under 22) och tre lite äldre satt i den rökfria avdelningen när jag klev in.

En profetia går i uppfyllelse

Tue, 07 May 2002 00:00:00 +0000

Den första tisdagen i maj år 2002 inföll som förutspått den 7 i månaden. I katafalker och gravurnor runt omkring i Upsala vaknade höglagda eller förbrända sf-fans, den ene efter den andra, och måttade efter att ha segat sig upp i kvällsljuset sina darrande steg mot Williams krog, som mot alla odds och utan att någon förstår hur ännu är den mötesplats där Upsalafandom fylkas med skrämmande regelbundenhet. Käre läsare, följ med mig när jag träder in i den skumma salen, för att se sig vad som döljer sig i rökdimmorna.

8 januari 2002

Tue, 08 Jan 2002 00:00:00 +0000

"Hur det går när man ska skriva om ett pubmöte och har lite feber och har druckit för mycket te"

Hmm.. fick mig mitt i mitt fredliga ölande en lapp och en kopp med småpengar levererad - trots den fasta hand detta levererades med, och den hotfulla blick som medföljde Kanske jag hade kunnat stå emot om inte min öl precis tagit slut.

Som sagt var jag rätt oförberedd, och hade därmed inte lyssnat så mycket till vad min omgivning yttrade, utan varit mer inriktad på mitt kall att Sprida Sanningen Om Science Fiction(!) i dess ädlare former.

6 november 2001

Tue, 06 Nov 2001 00:00:00 +0000

Mitt lilla papper, där jag hade antecknat allt roligt, intressant och viktigt som hände på williamsmötet i tisdags, finns inte. Åtminstone har jag gett upp försöken att hitta det, så jag tänker istället skynda mig att rapportera från minnet. Alla eventuella felaktigheter är alltså inte mitt fel, utan den onda fysiska världens.

Raskt alltså över till rapporten:

7 augusti 2001

Tue, 07 Aug 2001 00:00:00 +0000

Och ännu en tisdag har gått av stapeln. Den här gången pratades det om saker. Några av dessa saker var Anglemarks avundsjuka över att alla andras roliga tekniska saker var små och att de alltså kunde läggas fram nonchalant på bordet, medan hans egna coola saker var stora; hur man skulle kunna snabbt planera ihop en kongress bara för att; och huruvida det var bra eller inte att vara semikolonfetischist.

8 maj 2001

Tue, 08 May 2001 00:00:00 +0000

Den första helgfria tisdagen i varje månad brukar Upsala science fiction-sällskap samlas på puben Williams. Det har vi gjort sedan januari 1997, och tisdagen den åttonde maj var det dags igen, nu för det 53:e mötet i ordningen. Vädret var lysande, och cyklatsen hemifrån till Williams var en behaglig upplevelse. Jag hade tagit med mig några Minotauren för att sälja, och Ender’s Game av Orson Scott Card för att läsa, eftersom jag var i tid och misstänkte att jag skulle få sitta ensam ett tag innan någon annan gjorde mig sällskap. Det var vist gjort, för det tog en kvart innan andre man var på plats. Därefter tog det inte länge innan Åke och omedelbart efteråt Sten damp ner på plats. Mötet kunde ta sin början.

2 januari 2001

Tue, 02 Jan 2001 00:00:00 +0000

Några svarta monoliter dök inte upp, men väl några (mer eller mindre suspekta) människor med följande namn: Anglemark (Johan), Ante (Andreas Gustafsson), Björn Lindström, Björn X Öqvist, Carl-Henrik Felth, Carl Johan Noreen, Joacim Jonsson, Luna (Daniel), Maria Jönsson, Marie Engfors, Samuel Åslund, Simon Åslund, Sten Thaning, Wahlbom (Anders) och därtill Åka (Anna Åkesson). En monolit har dock enligt pålitliga källor påträffats i Seattle, så helt besvikna ska vi kanske inte vara...

En pubsaga vid juletid

Tue, 05 Dec 2000 00:00:00 +0000

Denna saga utspelar sig på den tiden vintern ännu inte hade kommit till Upsala, när blidvädret härskade och Qvirinius ännu inte hade blivit utsedd till ståthållare i Slas uppläsning av Lukasevangeliet. Denna saga utspelar sig närmare bestämt tisdagen den 5 december 2000.

7 november 2000

Tue, 07 Nov 2000 00:00:00 +0000

Uppslutningen till Upsalafandoms samkväm tisdag 7 november 2000 var god. Faktum är att antalet närvarande uppgick till det heliga talet 23.

Kvällen hade inte lidit långt innan frågan "Varför är du här?" ställdes till samtliga närvarande.

3 oktober 2000

Tue, 03 Oct 2000 00:00:00 +0000

Molntäcket var lågt över Upplandsslätten märkte jag när jag cyklade förbi Skånela på min väg till Upsalafandoms fyrtiosjätte månadsmöte på raken. Det är tydligt att jag inte lärt mig någonting ännu.

För en gångs skull så behövde jag inte gå in på Williams innan jag träffade fans — Björn L. och Mats var på väg uppför backen när jag kom ifatt dem. Inne i värmen hittade vi bland annat Johan (som mumsade på en hamburgertallrik), Åke B. (som undrade ifall jag cyklat igen), Magnus och några till, trots att klockan inte hade hunnit slå sju.

Pengar och inflytande

Tue, 05 Sep 2000 00:00:00 +0000

En liten hög med pengar bildades på bordet och växte sakteliga under kvällen tills det var ett verkligt torn av glittrande mynt som hotade att välta över oss och krossa flaskor och glas – kanske jukeboxen också. Just då hade ingen sörjt om den hade strukit med, för ingen uppskattade musiken som spelades. Ingen i den muntra skaran kunde göra något åt saken heller, eftersom alla mynt var offrade till den imponerande stapeln. Och vem fick fylla fickorna med skrammel och ta med sig det hem? Det fick jag, eftersom jag skrev upp namnen på alla som var där och lovade att se till att världen fick veta.

1 augusti 2000

Tue, 01 Aug 2000 00:00:00 +0000

Ur historiens djup kommer nu efter många om och men rapporten från pubmötet i Uppsala den 1 augusti dennes. Mycket nöje.

När Sten och jag anlände till Williams, någon gång i den ödsliga 19-tiden, befunno sig endast fyra i sällskapet där. De voro Magnus, Karl-Johan, Ante och Åka. Sten och jag beställde mat (Sten med orden "Hej, jag vill ha mat", varvid flickan bakom bardisken tittade förvirrat tillbaka), och sedan utsågs jag till kvällens krönikör. Ske alltså.

4 juli 2000

Tue, 04 Jul 2000 00:00:00 +0000

Nej, det här är ingen rapport från Swecon. Vad väntar ni er? Swecon har nyss varit, ju. Rapporter måste mogna tills minnet av det de ska rapportera håller på att blekna bort - det är då de blir sådär härligt förvirrade. Eftersom mitt minne bleknar bort på omkring två veckor är detta följdaktligen en rapport från ett möte för omkring två veckor sedan.

Den fjärde juli, det vill säga dagen innan Ahrvids fjärde-juli-fest, inföll på en tisdag. Tisdagar är trevliga, speciellt vissa av dem. Det här var en sådan. Upsalafandom träffades nämligen på sin månatliga tisdagskväll på Williams i Uppsala. Oräkneliga har dessa tisdagsmöten varit, vilket bevisas av att jag inte har räknat dem. Men de är fler än tre. Många fler.

7 mars 2000

Tue, 07 Mar 2000 00:00:00 +0000

Ingen är så glad som en glad Gaisare och Jo^Hphan blev nästan lika glad när jag halade fram penna och block och började skriva upp namnen på de närvarande på Upsalafandoms pubkväll den 7 mars på Williams.

1 februari 2000

Tue, 01 Feb 2000 00:00:00 +0000

En rostfri ölback att slå folk i huvudet med vore ingen dum idé kanske vissa läsare tycker, men denna tanke slog inte vår oefterhärmeliga Upsalafandom när det 38:e pubmötet i Orvarsmöten TNG avhölls på Williams krog i går kväll.

7 december 1999

Tue, 07 Dec 1999 00:00:00 +0000

På andra sidan skogen satt en kråka, men på denna sida satt Upsalafandom när det 36:e pubmötet i Orvarsmöten TNG avhölls på Williams krog i tisdags kväll.

2 november 1999

Tue, 02 Nov 1999 00:00:00 +0000

Skosulor och gamla kängor åts det inte när Upsalafandom i all sin prakt fylkades kring ölstopen för Orvarmöte. Däremot försökte vissa av oss på en närkamp med ett par präktigt sega biffar samt blog i lämplig mängd.

Mat var temat för kvällen under ett långt tag. Allas vår Lennart Svensson dök upp och pratade om kokböcker. "Krogkök man minns" var den boktitel som föreslogs på Lennarts kommande mästerverk i genren (råkar någon som läser detta ha en bostad över så är Lennart intresserad föresten).

1 juni 1999

Tue, 01 Jun 1999 00:00:00 +0000

Upsalafandom har nu kommit upp i jämnt trettio tisdagsträffar sedan
traditionen återupptogs för... tja, trettio månader sedan, ungefär.

Ni som aldrig varit på någon av våra tisdagsträffar vet inte vad ni
har gått miste om. Denna brist tänker jag återigen råda bot på, med
ett referat baserat på några förvirrade anteckningar från gårdagen:

4 maj 1999

Tue, 04 May 1999 00:00:00 +0000

De sverifans som inte läser upsalafandomlistan kan ju också få reda på att vi Uppsalamänniskor gör någonting då och då. Första tisdagen i varje månad, nämligen. Ni överlappande läsare har ett utmärkt tillfälle att återuppväcka nya minnen...

3 november 1998

Tue, 03 Nov 1998 00:00:00 +0000

OBS! EFSF byter mötesplats! Se längst ner i brevet.

Dramatiken var stor när Europeisk Förening för Science Fiction kapade Fredmans pub för sitt elfte månadsmöte för året tisdagen den 3 november. Det är mot denna dramatiska bakgrund den här fullständigt sanningsenliga ögonvittnesskildringen ska ses.

7 juli 1998

Tue, 07 Jul 1998 00:00:00 +0000

Någon, jag minns inte vem längre, skulle skriva en rapport från senaste mötet i Upsala. Någon i de myllrande människomassor som var där som kan sammanfatta den kaskad av otroliga spektakel som pågick - jag förmår helt enkelt inte.

Hm… Förmodligen var det jag som fick detta på min lott. Harkl

2 juni 1998

Tue, 02 Jun 1998 00:00:00 +0000

Gråaktig var himlen och egentligen varken varmt eller kallt var vädret när vi 2 juni 1998 för tredje gången samlades på Fredmans. Och si, Johan Anglemark talade till Eder Ödmjuke Berättare och sade: "Wahlbom, kan du tänka dig att skriva rapporten den här gången, för jag orkar inte sitta och anteckna?", ty han såg att Eder Ödmjuke Berättare hade ett anteckningsblock och att det var gott. Ske alltså.

5 maj 1998

Tue, 05 May 1998 00:00:00 +0000

Nisse Kyrillos, det gamla svinet vars bror provade ut det grekiska alfabetet en gång i tiden nämndes i förbifarten då Europeisk Förening för Science Fiction hade sitt femte månadsmöte för säsongen tisdagen den 5 maj på Fredmans pub. Naturligtvis var det den gamle räven Anders Larsson, mannen bakom sådana klassiker som "Zjemtjusjtjiny dlja svinej" (eller hur det nu stavades) som avslöjade detta.

7 april 1998

Tue, 07 Apr 1998 00:00:00 +0000

Tre trallande jäntor äntrade scenen på Europeisk Förening för Science Fictions fjärde månadsmöte för året tisdagen den 7 april på Fredmans pub.

Det här första mötet på Fredmans var lite trevande. Ganska få personer dök upp, Åka och Andreas var i Göteborg, Kristin går i väntans tider och andra var väl panka, kan tänka. Men vi som letade oss dit hade trevligt, drack vättar och glammade.

3 mars 1998

Tue, 03 Mar 1998 00:00:00 +0000

Med baktassarna i golvet bänkade sig Upsalas science fiction-fans tisdagen den 3 mars på O'Connors pub i avsikt att göra de onämnbara saker som Upsalas science fiction-fans brukar göra första tisdagen i månaden.

Förra månaden konstaterade jag att vi kanske snart måste fundera på ett rymligare och mindre populärt ställe att samlas på än O'Connors pub. Detta har tyvärr aktualiserats, men inte för att vi var för många nu, utan av en tråkigare anledning. Mer om det nedan.

3 februari 1998

Tue, 03 Feb 1998 00:00:00 +0000

Vit rioja smakar burkchampinjon slog Karin Kruse fast tisdagen den 3 februari då Upsalafandom slog rekord genom att belasta golvet på O'Connors pub med hela 19 varma kroppar.

Rekordet på 14 deltagare från förra månadens möte slogs med över 35 %! Fortsätter det på det här sättet måste vi fundera på ett rymligare och mindre populärt ställe att samlas på. Vi hade kunnat bli åtminstone fyra till igår om några uteblivna stamgäster samt en kompis som hade sagt att han skulle dyka upp (men aldrig gjorde det) hade visat sina nunor.

13 januari 1998

Tue, 13 Jan 1998 00:00:00 +0000

75 kg tjurtestiklar och Chicken vindaloo var bara två av de sällsport fascinerande samtalsämnena när Upsalafandom slöt upp vid öhlpumparna O'Connors för första gången i år för att skölja julen ur fjädrarna.

Först en sammanfattning. Vi var fjorton stycken sammanlagt, vilket är rekord. Två fanzines delades ut. Och nu över till väsentligheterna.

2 december 1997

Tue, 02 Dec 1997 00:00:00 +0000

Det Upsalafanniska gardets sista strid för året utkämpades igår tisdag på O'Connors pub i Uppsala när vi för tolfte gången i år samlades för att kannstöpa och betrakta världen med ömsom klarsynta, ömsom hemmablinda ögon.

4 november 1997

Tue, 04 Nov 1997 00:00:00 +0000

Utpumpade efter svunna bataljer är möjligen Uppsalas sf-fans, för det var inte många som dök upp på O'Connors när vi för elfte gången i år möttes på allmänt pubmöte. Vi som satt där roade oss så gott vi kunde ändå.

7 oktober 1997

Tue, 07 Oct 1997 00:00:00 +0000

I reptilens tecken förlöpte en del av tisdagskvällen på O'Connors krog i Uppsala då stadens science fiction-fans för tionde gången i år möttes på allmänt pubmöte.

Kruse och Janne hade fuskat och bänkat sig redan innan klockan blivit halv sju, och börjat äta och dricka. Jag hade ingen chans att hinna ikapp när jag kom, punktlig som en annan liten fyrkantig byrådirektör.

2 september 1997

Tue, 02 Sep 1997 00:00:00 +0000

Klockan slog tre glas, kapten, sade den undersätsige dvärgen och slog sig ner bakom rodret på skutan O'Connors då Uppsalas science fiction-fans avverkade sitt nionde Orvarsmöte för året. Innan kvällen hade hunnit förvandlas till dag igen, hade vi dessutom lyckats hemsöka såväl alla Orvarsmötens ursprung, Orvars krog, Norrlands nations stolthet (om nu inte det är HP Burman...), som mitt och Linnéas hem.

5 augusti 1997

Tue, 05 Aug 1997 00:00:00 +0000

Oanade konsekvenser för mänskligheten lär väl knappast gårdagkvällens Uppsalafanmöte på O'Connors pub (O'Connors) få, men vem vet.

Så där förbluffande många blev vi inte i ett sommartomt Uppsala, men jag, Magnus, Kruse, Kristin och Linnéa tog oss i alla fall dit för att sätta i oss öl, cider, mat och cola. John Sören hade meddelat per brev att hans bror just har flyttat in i en lägenhet bredvid sf-bokhandeln, varför han inte kunde komma och den badrumsklättrande Sten skrev och talade om att han fortfarande befinner sig i "den här staden på Europas undersida".

1 juli 1997

Tue, 01 Jul 1997 00:00:00 +0000

Fandomen som slapp lyssna till den tjugoårige trubaduren samlades i tisdags kväll på O'Connors pub (O'Connors) i centrala Uppsala.

Redan när jag anlände dit satt Kruse och Janne där, vilket senare skulle konstateras innebar att Upsalafandom en gång under sin historia var rökfri. Strax därefter kom Magnus, och vi åsåg förbluffade hur 25 % av Upsalafandom plötsligt var slavar under nikotinet. När Kristin en timme senare dök upp hade plötsligt 5 % av Upsalafandom satts på avvänjningsdiet. Märkligt vilka nycker som tycks styra fandoms rökvanor.

3 juni 1997

Tue, 03 Jun 1997 00:00:00 +0000

Tretton vanartiga lärjungar träffades härom aftonen på O'Connors gästgiveri då Uppsalas science fiction-fans avverkade sitt sjätte "Første tirsdag i måneden"-möte. Vi hamnade till vår förundran först närmast scenen, men lyckades efter ett par timmar fly längst bort i lokalen. Vi slapp sålunda den sedvanligt mediokre trubaduren.

6 maj 1997

Tue, 06 May 1997 00:00:00 +0000

En osannolik melodi om natten bjöds på O'Connors ölstuga igår då Uppsalas science fiction-fans avverkade sitt femte "Første tirsdag i måneden"-möte. Vår vana trogen hade vi emellertid satt oss vid ett bord så långt från scenen som möjligt, så vi slapp höra den.

4 mars 1997

Tue, 04 Mar 1997 00:00:00 +0000

Skummande dryck och friterad fisk stod på menyn då Uppsalas science fiction-fans avverkade sitt tredje "Første tirsdag i måneden"-möte på O'Connors igår. (En hälsning hade inkommit från andra sidan kölen. Tack för den!)

4 februari 1997

Tue, 04 Feb 1997 00:00:00 +0000

Ave fandom,

Fanatici upsalienses te salutant.

Upsalafandom rediviva samlades åter på O'Connors vid Stora torget i Uppsala för att kannstöpa. Mellan tuggor och klunkar babblade vi om universums expansion, Upsalafandoms dito samt kongressplaner inför hösten.

4 januari 1997

Sat, 04 Jan 1997 00:00:00 +0000

Orvarsmöten säsong 11 inleddes igår tisdag 7/1 på O'Connor's. Tanken är att de ska hållas på

O'Connor's pub

på Stora torget i Uppsala från

18.30

och framåt

första tisdagen i varje månad.