Världen utan oss

The World Without Us
Bokomslag: The World Without Us
En sak i Book of the New Sun som gjorde starkt intryck på mig var känslan av att ha så mycket av mänsklighetens sönderfallande lämningar under Severians fötter. Sand av nedmalna gamla städer, och gömda och glömda rester av äldre tider.

Just nu läser jag en bok som inte är sf, men ändå har stor sf-relevans: The World Without Us av Alan Weisman. Boken kom ut förra året, och har sålt väldigt bra, men jag har inte kommit mig för att läsa den förrän nu trots att jag genast blev intresserad när jag såg den. Det här är en fantastisk bok, som handlar om människans påverkan på planeten och livet här, och ett stort tankeexperiment med hur det skulle gå om vi alla plötsligt försvann och övrigt liv fick breda ut sig som det vill och kan. Guldgruva som källmaterial för världsbyggande sf-författare!

Vad skulle hända om människan försvann? Hur länge skulle våra byggnader stå kvar, hur skulle livet klara sig, vad skulle komma efter oss? Ganska fascinerande. Weisman går till undangömda och relativt opåverkade platser, och tillbaka i tiden till före människan, för att hitta ledtrådar till vad vi har för total inverkan på ekosystemen där vi befinner oss. Jag måste också säga att han skriver väldigt bra och medryckande, det är en både läsvärd och läsbar bok.

Det handlar också om hur våra byggnader och vår teknologi står sig med tiden. Här har vi Severians sand.

Scientific American skrev en del när boken kom ut, bland annat hade de en tidslinje för New Yorks sönderfall. Här kan man hitta artikeln om man skulle ha missat den.

Läser man inte den här boken är det i alla fall värt att känna till vad man missar.

(Med viss tvekan kategoriserar jag detta som en recension, trots att det knappt är det. Men det handlar i alla fall om en bok.)

Reseläsning

Så, då var det snart dags för oss att återvänta till den eviga ungdomens stad. Naturligtvis är en av de viktiga saker man måste packa någonting att läsa på vägen. Men vad?

Det är en svår balans det där att få med sig tillräckligt med läsbart, men att inte släpa med sig ett mindre bibliotek. Oftast brukar jag i sista stund stoppa ned något extra, ”för säkerhets skull”. Denna gång riskerar att bli som de förra, men jag ska försöka hålla mig i skinnet.

Vad är det då som gör en bra resebok? Till att börja med måste den ju vara lagom lång att räcka resan ut, men även en del andra kvaliteter kan vara värda att fundera på.

Är boken en bok jag tycker verkar intressant, men inte lättläst nog att ta slut på en gång? Kommer jag bli väldigt besviken om den blir borttappad eller stulen? Är det en bok som kräver lite motstånd, men som kanske man kan komma in i när man sitter en längre stund och bara kan läsa? Kan man ge bort den till någon när den tagit slut, så man slipper släpa den hem igen?

Du har kanske fler saker du funderar över när du väljer reseläsning? Vilka är de i så fall?

Nu ser det ut att bli Desolation Road av Ian McDonald, Long Lost av Ramsey Campbell samt The Boat of a million Years av Poul Anderson. Förutom den där saken som åker med i sista minuten, förstås.

Kanadensisk fantasy – inte som i Europa

Jag har precis börjat läsa en nya bokserie, av en kanadensare som heter R. Scott Bakker. Han är visst kompis med Steven Erikson, känd för sin bokserie The Malazan Book of the Fallen, som även han är från Kanada. Den senare har ju rönt viss uppmärksamhet för sin bokserie av flera skäl. Ett är ju förstås att han skrivit kontrakt på tio böcker, och när den första kom ut och var över tusen sidor tjock blev man ju mörkrädd. Han är produktiv, Steven. Vi fick en CD på en påskkongress en gång där han läste ett kapitel från en av sina böcker. Det befäste min åsikt att författarläsningar är sövande och oerhört meningslösa.

Bakker är även han en av dessa författare som planerar en lång serie. Han har inte ens bestämt hur många böcker det ska bli. Huga! Vi får se om jag orkar läsa mer än en bok…

Nåja, i alla fall har den en sak gemensamt som jag finner lite intressant. Bägge skriver fantasy, men de skriver om världar som inte bygger på någon pseudomedeltida värld stöpt efter Europa. Istället är det Rom, Babylon och diverse orientaliska och asiatiska kulturer som står som modell. Fantasy handlar ju ganska mycket om att se och uppleva främmande och exotiska miljöer, så jag finner det numera lockande när folk skriver om sådana kulturer som för mig ger just dessa exotiska kickar.

Än har jag bara läst två kapitel och en prolog, men har redan flera gånger tänkt på Glen Cooks The Tower of Fear och Steven Brusts utmärkta böcker om Vlad Taltos. Vi får se hur länge det är fräscht och intressant. Watch this space.

Även jag undrar lite stilla hur det kommer sig att de som skapade denna webbplats och ville ha en blog inte skriver nåt?

För övrigt anser jag att regeringen bör avsättas och FRA sprängas, med bomber, Al Aqaida, sprängämnen, atombomber och andra nyckelord som de lär trigga på. Sug på den spiondjävlar!

Nyutkommet

På en kongress någon gång för länge sedan, förmodligen i slutet av 90-talet, mötte jag en man som förklarade att han bara läste ny sf. Med det vidade det sig att han menade sådant som skrevs i början av 80-talet, sisådär 15 år tidigare. ”Nytt” och ”gammalt” är ju en fråga om perspektiv, och vad man har för sorts gradering på sin måttstock.

Själv gjorde jag precis den intressanta iakttagelsen att de fem senaste böckerna jag har läst är sådana som kom ut 2007 eller 2008. 22 av de 57 senaste böckerna jag har läst har varit högst två år gamla (det är allt som finns i den läsjournal jag har med mig här i utlandet). Jag är helt säker på att det inte var så om jag skulle titta längre tillbaka, då lutade jag mer åt att läsa gamla klassiker och sådant jag blivit rekommenderad av andra, och nästan ingenting som nyss kommit ut. Jag kände helt enkelt inte till de aktuella författarna, och hade inte koll på vad som var nytt och bra.

Två saker bidrar till att jag läser fler nya böcker, särskilt det senaste året.

1) RSS, som hjälper mig att hålla koll på Locus online och andra källor till information online, så att jag vet något om vad som är på gång i bokvärlden. Det har jag använt mig av i tre år, eller vad det nu kan bli.

2) Hyllan för nyinkommen science fiction på biblioteket. Det här gäller bara det senaste året, för säga vad man vill: på svenska bibliotek finns inte en hylla med ny sf och fantasy i hårdpärm. På svenska bibliotek kan man (nästan) aldrig läsa engelskspråkig fantastik i tid att hinna nominera den till Hugon, men det kan man faktiskt här.

Senast läste jag The Dragons of Babel av Michael Swanwick, och den kan jag verkligen rekommendera. Läs också min recension av Final Theory, en sorts vetenskapsthriller.

För övrigt anser jag att det är märkligt att Upsalafandom online numera verkar bestå till så stor andel av folk som bor i Kanada. Finns det ingen mer därhemma som har något intressant att säga? (Jag har det inte alltid, men jag harvar på eftersom Johan A gav mig en föreläsning om hur viktigt det är att inte se bloggandet som ett tillfälligt åtagande ;-)

Liveblogging Confuse

Några meter till höger om mig håller Johan på att prismärka böcker för Alvarfondens antikvariats räkning. Böckerna kommer från en stor donation av (mestadels) ”mjukfantasy” som Alvarfonden fick genom ett arv för en liten tid sedan. Runt bordet med böckerna står en intresserad klunga människor som ömsom kommer med spydiga kommentarer om titlar och omslag, ömsom köper böcker i stora travar och diskuterar olika författares relativa förtjänster (eller brist på förtjänster). Några meter åt andra hållet ligger den kombinerade registreringen och baren, där en annan klunga står och hänger och dricker öl och kaffe. En halvtrappa ner ligger programrummen. Just nu pågår en hedersgästintervju som jag egentligen hade tänkt gå på, men jag blev så sömnig att jag satte mig här uppe i stället.

Förra programpunkten var en panel om en sf-kanon, inte en musikalisk utan en litterär sådan. Det blev en ganska bra diskussion tyckte jag, som både berörde vad en kanon egentligen är (är det bara ”bra” böcker som ingår, eller kan man säga att Normans Gor-böcker är kanoniska på grund av att de är så usla att alla borde läsa 20 sidor från en Gor-bok för att se hur djupe människan kan sjunka?), vem eller vilka som skulle kunna definiera vad som skulle ingå i en sf-kanon, om det är författare eller verk som blir kanoniska, och om genren är tillräckligt gammal för att det över huvud taget skulle gå att kanonisera vissa böcker.

Oj, nu kom femtio fans uppvällande – intervjun måste vara över. Alla kanske inte är här, men rätt många iallafall, och det är kul! Kul är också att se hur folk omedelbart graviterar till bokbordet och börjar prata böcker med alla som står omkring: ”Eva, du har läst denhär författaren, vad säger du?” ”Ha, nu har jag fyllt på min samling kvalitetslitteratur!” ”En halvnaken karl OCH en enhörning, vad kan man önska sig mer? *fniss*” ”Den där boken? Nja, del ett i serien var rätt hyfsad men jag tycker den har gått utför”.

Kongressen hålls i Nationernas Hus mitt i Linköping. Det är å ena sidan trevligt att vara inne i Linköping i stället för i Ryd, så att man kommer åt restauranger och sådant; å andra sidan har det varit skolavslutning i dag, så stan är full (i flera bemärkelser) av folk i studentmössor och vita klännningar eller kostymer, och de hörs väldigt väl in i kongresslokalen. Vårt hotell ligger ett stenkast härifrån, alldeles vid ett torg med en gigantisk uteservering. Lyckligtvis har Johan och jag ett rum som vetter mot en sidogränd.

Nu blev jag invecklad i ett kort intermezzo med ett par finnar som beskrev svårbegripliga lekar med svärande mobiltelefoner. På det hela taget en väldigt trivsam kongress såhär långt.

Bokpratsmöte – minirapport

Igår var det, som påpekat, bokpratsmöte hemma hos Jesper. Närvarande var Jesper, undertecknad, Björn och och Biörn X. Vi skulle prata om Diane Duanes So You Want to Be a Wizard, vilket vi också gjorde i någon mån. Ingen var förskräckligt imponerad – episodisk, för enkel utveckling, för enkla lösningar, könsrollscementerande och överdrivet kursiverad var några av omdömena som fälldes. Fungerande språk, intressanta miljöer och konstaterandet av vi nog tyckt bättre om den om vi befunnit oss någonstans i närheten av målgruppen var förlåtande faktorer. Ryktet säger att hennes Star Trek-böcker är bättre.

Mer tid ägnades förmodligen åt Neal Stephenson, hans idéer, hans förmåga att slänga in så många som möjligt sådana i en och samma roman och hans oförmåga att låta bli att skriva om udda religiösa sekter. Dessutom Cory Doctorow, J.K. Rowlings språk och värld och roliga namn på saker och ting, vilken science fiction som egentligen säljer, Homeland Security och amerikanska underrättelsetjänster.

Boken som försvann

De senaste två orderna jag lagt på SF-bokhandeln i Stockholm har strulat. Böcker som jag beställt har inte levererats och trots att de varit med på ordern som jag fått direkt jag beställt, har de inte kommit med resten av beställningen och inte varit med på ordern som följt med böckerna. Det här retar mig lite grann. Jag beställer oftast allt av en författare, får en stor hög med böcker och börjar plöja. Om då en bok i mitten av serien då saknas och inget syns på ordern så blir jag frustrerad.

Frustrerad är rätta ordet! Jag fick vänta på David Webers ”bok 1” i hans serie om Honor Harrington så länge att jag fick ettan när jag redan slukat typ 13 böcker i rad… och hur kul är det att då backa till ettan. Nu har jag fått Tanya Huffs sista bok i ”Valor-serien” (inbunden för jag bara ville inte vänta)  men, jag har inte fått den beställda ”näst sista”. Så nu ligger den fina inbundna och frestar mig…

I-lands-problem så jag skäms att behöva klaga men det ÄR frustrerande för en bokmal som jag att behöva vänta.

Flest böcker när man dör vinner

Jag har under de senaste åren fört en läsjournal, och dumt nog jämfört mig med andra läsare. Förra året blev det 30 volymer och årentinnan det 24. Naturligtvis såg det bra ut med 17 lästa verk efter 17 veckor på året. Nu skulle jag kanske klara den magiska gränsen 52 på ett år!

Detta är naturligtvis helt förryckt. Borde jag inte läsa böckerna för att jag gillar dem? Varför tävlar jag egentligen? Nu har jag dessutom insett en sak, när vi har nått vecka 20 i kalendern, och det är att jag inte ”har råd” att läsa noveller! En novellsamling tar ofta längre tid för mig, eftersom jag vill idissla varje avslutad berättelse en aning och därför inte läser mer än en eller två om dagen. Det kan ju bli max 25 sidor på en dag i värsta fall!

Man behöver inte tänka speciellt länge för att se hur dumt det där är. Kanske är frestelsen att tävla helt enkelt för stor, och en del av oss borde helt enkelt låta bli att skriva ned vad vi läser? Jag ska försöka tagga ner lite, men det är inte lätt.

Det hela har sin upprinnelse i en upplevelse av ”readers block” som jag drabbades av. Det var i augusti för några år sedan som jag insåg att jag bara hade läst 5 volymer under det året! Jag fick spel och satte igång att pressa så mycket lättlästa saker jag kunde hitta, och nu har jag fortfarande inte lugnat ner mig! Vissa är rädda för att bli gamla, och andra för att inte hinna läsa alla sina böcker innan de dör…