Om sf-priser

När den preliminära listan på nomineringar till årets Nebula-pris offentliggjordes kände jag mig lite stolt över att upptäcka att jag faktiskt läst tre av böckerna i roman-kategorin: Vellum, Mainspring, och Harry Potter and the Deathly Hallows (den sista har jag visserligen inte avslutat ännu, men ändå). Alla tre har försvunnit på den slutliga nomineringslistan, men det var detsamma.

Det fick mig i alla fall att fundera lite på det här med litteraturpriser. För den som eventuellt inte känner till det kan jag ju nämna att Nebulan är det årliga pris som delas ut av Science Fiction Writers of America för nyutkomna verk i olika kategorier. Det andra stora sf-priset är Hugon, som röstas fram av medlemmarna i sf-världskongressen varje år.

I nummer 7 av fanzinet Steam Engine Time (som man kan ladda ner här) fanns en gästledare som kritiserade hela fenomenet med litteraturpriser och samtidigt sågade hela systemet med citat som prisar böckerna (blurbar på omslaget). Det är bara en tom marknadsföringsploj, det betyder ingenting för kvaliteten, menade skribenten. Möjligen är det också svårt att bedöma kvaliteten på ett verk eller ett författarskap när det är nytt, innan det har hunnit mogna och man kan se ifall det höll för tidens tand.

Jag minns plötsligt boken Kirinyaga, som är en fixup av ett antal noveller. Författaren Mike Resnick skröt i förordet om att detta var världens mest prisbelönta bok, eller något sådant, eftersom många av de ursprungliga novellerna fått ett eller annat pris. Jag tyckte att det var lite fånigt, och boken var verkligen inte alls så fantastiskt bra.

När jag lägger märke till hur jag själv faktiskt använder mig av vissa av de här litteraturpriserna måste jag ändå invända lite mot kritiken. Saken är att jag inte tror att de flesta priser egentligen handlar om att försöka välja ut det objektivt bästa verket. Man väljer det som framstår som mest intressant här och nu, enligt vissa kriterier och perspektiv som man kanske inte är särskilt medveten om.

Inom science fiction tycker jag att det är särskilt uppenbart att litteraturpriser är en sorts replik i en konversation som pågår i litteraturen men också omkring den. Science fiction är på gott och ont en väldigt självmedveten kulturströmning, där olika författare läser och tar intryck av varandra, och träffar både varandra och sina läsare på kongresser. Det är ett ständigt utbyte av idéer. Det kan bli inkrökt, men det kan också bli väldigt intressant. Att dela ut ett litteraturpris av något slag är förstås ett sätt att sätta strålkastaren på verk som man tycker är värda att uppmärksamma just nu.

Jag som inte läser så där enormt mycket, och sällan hinner läsa böcker innan de blir prisbelönta, har ganska god nytta av att följa nomineringar och sånt för att hänga med i vad folk pratar om och vad som rör på sig i sf-fältet just nu. Det finns många som följer specifika listor och läser de som nomineras eller belönas just där, för att man har förtroende eller intresse för den organisation eller de personer som är inblandade i att välja ut dem som just då ska belönas. Till exempel vet jag folk som alltid ser till att läsa årets Tiptree-pristagare. Det här är ju meningsfullt bara om man känner till priset i fråga, och gör man inte det är det nästan meningslöst att det står på boken att författaren fått en eller annan utmärkelse, ungefär som det inte är särskilt informativt att läsa braskande blurbar (”a new Stephen King!”) på ett bokomslag om man inte känner till att den som skrivit det har bra smak och god urskiljning (fast det är en bra ledtråd om han eller hon låter bli att fuska genom att jämföra författaren med någon bästsäljande storhet).

Det är inte fråga om att försöka luska ut vad som är det objektivt bästa av det som kommer ut, utan om att skaffa sig lite koll på vad det är folk snackar om just nu. Tar man det för vad det är, och tycker att sånt är kul, så kan det vara ganska användbart med ett eller annat pris.

Favoritförfattare

”Vem är din favoritförfattare?” Hur många gånger har man inte fått den frågan och suckat lika djupt varje gång. Det är ju bra böcker man är intresserad av, inte författarna, och de bra böckerna kan man hitta varsomhelst, av vemsomhelst…

Ickedestomindre finns ju det några författare som jag läser allt av. Jag skulle vilja dela in dem i två kategorier; författare som jag har läst praktiskt taget allt av, vars böcker jag skaffar så fort de dyker upp, och författare som jag har läst det mesta av och som jag planerar att läsa resten av, men som jag inte har någon direkt tidplan för. Författarna är:

Jag läser allt när det kommer ut

  • Susanna Clarke
  • Graham Joyce
  • Guy Gavriel Kay
  • Ken MacLeod
  • Christopher Priest
  • Geoff Ryman

Jag tänker läsa allt i sinom tid

  • Peter Beagle
  • Italo Calvino
  • William Faulkner
  • Diana Wynne Jones
  • Howard Norman
  • Mervyn Peake
  • Colm Tóibín
  • Connie Willis
  • Zoran Zivkovic

Jag kan också nämna författare som jag brukade läsa troget, men som med tiden av olika anledningar halkat ner i mina prioriteter: Iain Banks, Jasper Fforde, Alasdair Gray och Patrick McCabe.

Och, för att avsluta, författare som borde befinna sig under punkten sådant som jag tänker läsa allt av (eftersom jag har tyckt mycket bra om allt av dem jag läst), och som jag inte riktigt vet varför de inte gör det: Jane Austen, Stig Dagerman, Roddy Doyle, John Fowles, Graham Greene, Ernest Hemingway och China Miéville.

Vad är det jag läser egentligen?

För några dagar sedan kom jag att tänka på Locus. Åka är den i familjen som håller sig a jour med vad som är nytt på bokmarknaden, och jag i min tur håller koll på rollspelsbranschen. Det slog mig att jag har faktiskt köpt ett par nummer av Locus i min dag, men att jag knappast försökt få valuta för vad jag betalt för dem. Ni vet alla säkert att Locus för utom en rejäl intervju i varje nummer, också innehåller recensioner av allt nyutkommet som romaner, noveller, rubbet. Frågan är, vad har jag för relation till recensioner? Läser jag recensioner för att få tips om nya intressanta böcker? Skulle jag hitta mer kul att läsa genom att hålla koll på recensionerna i Locus?

En mycket enkel undersökning genomfördes. Eftersom jag har en bokjournal där jag skriver ner allt jag läser, med en kort kommentar, så kunder jag gå tillbaka till den och räkna efter hur många böcker jag läst, och av vilken anledning.

Nu visade det att förra året hade en signifikant del av de böcker jag läst kommit från den lista med kurslitteratur som jag betade av under mina nystartade studier. De är ju inte typiska på minsta vis så om vi lämnar dem därhän, och dessutom tar en titt på året innan, börjar trender visa sig. Det visar sig att väldigt många av de böcker jag läst är saker som jag läst på rekommendation från någon. Det kan vara en rollspelsförfattare vars intressen jag vet att jag delar, eller kanske en fan vars smak jag vet överenstämmer med min, eller ett fall av entusiasm på ett av de bokrekommenderarmöten vi hade. John Varley hade jag nog t.ex. aldrig läst om det inte var för att Torbjörn och Tobias varit så översvallande eniga om två av hans böckers förträfflighet. Clandestine av James Ellroy hade jag nog inte läst om det inte varit för att Greg Stoltze, vars underbart välskrivna rollspel Unknown Armies fascinerat mig så, rekommenderat honom. Kombinerat med en hel del läs på den trygga grunden att författaren är någon jag tidigare uppskattat, ger alltså intrycket att jag ofta läser saker som jag är trygg i förvissningen om att jag kommer att gilla.

The Harlot by the side of the road av Jonathan Kirsch är ett exempel på en annan intressant kategori. Det händer sig faktiskt at jag köper böcker bara för att jag råkar fastna för framsidan, baksides blurben, eller någon annan del av en boks rent fysiskt uppenbarelse. Sodoms dolk var en annan sådan bok. Hans Capelen som skrivit den är visst någon känd personlighet som skriver under pseudonym. Hade det inte varit för att den kostade en tia och hade en lockade mystisk framsida med en sinister dolk och en baksidestext som lovade spänning och en aning om övernaturliga mysterier, så hade jag säkert aldrig läst den. Nu var just den en intressant upplevelse för någon som växt upp med Dallas på TV. Folk rökte och drack som folk i nämnda TV-serie. Synnerligen osvenskt samtidigt som den dröp av Stockholmskänsla. Intressant uddahet.

Så, det verkar som om jag kan fortsätta att ignorera Locus, för tydligen lägger jag så stor vikt vid personliga rekommendationer och säkra kort, att jag med största sannolikhet inte skulle komma mig för att testa så värst många av alla de där nyutkommna sakerna de recenserar. När vi gjorde en liknande lista på Åkas läsvanor framkom ganska annorlunda tendenser, som du säkert anat. Prova själv, och ta reda på vad det är som styr dina läsval!

Bokomslag som visar att det ÄR en SF bok utan att avskräcka. Är det möjligt?

Hur ska ett bra bokomslag se ut? Det har jag ofta funderat på när det gäller SF. Ett allt för påträngande omslag kan ju få den tilltänkte bokköparen att backa medan ett allt för diskret kan få en att helt missa boken. Hur ser ett typiskt SF-omslag ut? Hur vill jag att det borde se ut? Borde? Mja, jag har som sagt funderingar men absolut inga självklara svar.

För att du också ska fundera tar jag här ett litet exempel ur den flod av omslag som jag har åsikter om. Det är Elisabeth Moons bok ”Command decision” som kom ut för något år sedan. Den är fjärde boken i en serie om ”Vattas krig”. Du kan se flera av omslagen här i LibraryThing. Jämför nu omslaget med en militärisk kvinna som bredbent står och funderar på en plattform och det med ett rymdskepp mot en turkos-grön-silvrig bakgrund. Vilken av omslagen skulle DU välja om du skulle köpa en bok och bägge låg framme? Vilket får dig sugen på att läsa boken innanför omslaget?

Några nya böcker

Det här är mitt första bidrag till Upsalafandoms blogg och jag tänkte använda det till att tipsa om några nyutgivna fantasyböcker som har fått en hel del uppmärksamhet ute i bloggosfären.

Den första är Last Dragon av J. M. McDermott. McDermotts första roman är utgiven på Wizard of the Coasts nya etikett Discoveries, som är ämnad för ny fantasylitteratur som inte hör ihop med deras rollspelsvärldar. Han hade turen, eller oturen, att bli jämförd med både Gabriel Garcia Marquez och Gene Wolfe i press-releasen som förlaget skickade ut, vilket visserligen gjorde att jag fick upp ögonen för boken, men samtidigt skapade förväntningar som är ytterst svåra att leva upp till.

McDermott har sagt att hans mål med Last Dragon var att skriva en stor episk fantasyserie i en en enda volym, genom att använda olika ”litterära och postmoderna tekniker”, något som tydligast verkar göra sig gällande i att han avstår från ett linjärt berättande och istället låter världen och berättelse träda fram i brottstycken och vinjetter. Detta låter som ett väldigt ambitiös och vågat projekt som antingen skulle kunna bli mycket intressant eller alldeles oläsligt, men utifrån de flesta recensioner jag stött på låter det som om McDermott faktiskt har lyckats. Jeff VanderMeer frågar sig om vi i denna bok redan har fått årets bästa debutroman, Paul Witcover prisar McDermotts skickliga hantlag och originalitet och OF Blog of the Fallen framhäver författarens ekonomiska berättarstil.

Personligen tycker jag detta låter som en av de mest intressanta fantasyböcker som jag stött på på länge och den redan beställd och på väg hem med posten. Med lite tur kanske jag till och med kommer hinna läsa och recensera den inom en inte allt för avlägsen framtid.

Den andra boken jag hade tänkt skriva om är Gregory Frosts Shadowbridge. Denna bok är del ett av två i en serie och utspelar sig på ett oändligt nät av broar, som korsar en ocean utan stränder. Huvudpersonen är en dockmakare och historieberättare och tillhör ett resande dockteatersällskap. Världen skildras genom deras resor och de berättelser och skådespel de framför, vilket verkar skapa en Tusen och en natt-liknande väv av berättelser, myter och skådespel.

Även denna bok har lyckats samla på sig en mängd positiva recensioner. FantasyBookSpot gillar den och även OF Blog of the Fallen är positiv och framhåller bokens komplexa berättarstil. Dock nöjde sig inte John Clute med att såga den, utan valde att ge sig på alla ungdomsböcker när han ändå var i farten.

Det kan också påpekas att både Shadowbridge och Last Dragon är paperbackoriginal, vilket gör att den ekonomiskt lagde inte behöver vänta på en billigare utgåva.

Den sista boken för idag är också den en debutroman: Thunderer av Felix Gilman. Thunderer verkar ansluta sig till New Weird-genren, där författare som China Mièville och Jeff VanderMeer är de stora namnen och i likhet med dessa herrars böcker utspelar sig Gilmans roman i en stor stad fylld med bisarra företeelser och varelser. Här blir en ung musiker indragen i en maktkamp mellan några av staden Ararats oändliga gudar.

Går man efter vad som skrivits på nätet om boken verkar Gilman vara en skicklig författare och en god stilist. Paul Di Filippo berömmer honom för hans fantasi och jämför boken med Mark Helprins ypperliga Winter’s Tale och Fantasy Book Critic håller i stort sett med. Författaren har själv samlat en mängd recensioner på sin egen hemsida.

Dessa är de tre fantasyromaner som verkar mest intressanta av allt som hittills givits ut under 2008 och jag kommer även forsättningsvis försöka hålla koll på nya böcker som kan tänkas vara av särskilt intresse. Då kommer jag nog dock att försöka vara lite mer kortfattad än i den här artikeln, som jag nu märker blev längre än vad jag hade tänkt mig.

Bokpratsmöte – Kafka på stranden

På onsdag är det, som synes i vårt kalendarium, dags för den här omgånges sista bokpratsmöte. Den aktuella boken är Haruki Murakamis Kafka på stranden (Umibe no Kafuka), som vann World Fantasy Award 2006. Det är en någorlunda komplex bok, men ändå inte svårtillgänglig. Den som läser snabbt och har mycket tid över borde kunna hinna sluka den på ett par dagar, även om den är tjock. Eller i alla fall har kraftig benstomme.

Onsdag 20/2 klockan 19:00, hemma hos Björn Lindström på Sysslomansgatan 12. Oavsett om vi ses där eller inte så rekommenderar jag boken. Det är inte en fantastisk, omskakande upplevelse, men det är en intressant och välskriven bok med skönt flyt. Det är inte att förakta.

En kort bok

Igår gick jag förbi den där hyllan med nya böcker, och min blick fastnade på ett bekant namn. Steven Erikson.

Han är ju kanadensare, och skriver tjocka böcker. Här är en av hans böcker, i Kanada, och den är inte tjock alls! Eftersom så många lovprisat hans böcker bestämde jag mig för att ta en titt på den. Hans tegelstenar kan vara hur bra som helst, men jag kommer inte orka läsa dem ändå. Det här var dock en novella. Som jag fattade det skulle detta vara den första i en serie med kortare berättelser i samma värld som hans stora romancykel.

Ingen mindre än Glen Cook skriver lovprisande på baksidan. Även om jag vet att dessa små blurbar många gånger skrivs som väntjänster, och inte mycket mer, så gjorde det mig nyfiken. Jag hade en liten stund tills jag skulle vara någon annan stans så jag satte mig och läste.

Blood Follows, som boken hette, visade sig vara en mördarhistoria i fantasymiljö. Den var hyggligt intressant, och miljön innehåll lite vandöda trollkarlar, gastar och nekromatisk magi. Inte en lugn natt på stan, om andra ord. Vad den dock inte innehöll var mycket till miljö och personbeskrivning. Många fantasyberättelser består av mycket reciterande av mer eller mindre medeltida klädesdetaljer och liknande. Så dock inte här. Om hans tegelstenar är liknande så blir jag imponerad, för då kommer han kunna klämma in synnerligen komplexa och invecklade intriger. Kanske är det sånt folk uppskattar som omväxling till ”swirling cloaks” och liknande.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att det var en hygglig plot och en hygglig twist, men inte var det så att man kom att tänka på Lankhmar ändå? Där får jag för att jag läser baksidesblurbar.

Tankar om böcker

Det finns för många böcker i verkligheten. Kanske är det fel, det finns för få böcker? Det borde i alla fall vara lättare att läsa alla böcker som skulle behöva finnas om de inte fanns. Vissa böcker innehåller så mycket dumheter att de inte borde läsas. Tur att de finns, dock.

Här i Kingston finns det en massa böcker. Som alla vet som försökt föra bok på vad de läser är det lätt att börja tävla med sig själv och andra. För man sedan bok på bok på dator, kan man plåga sig själv med en massa statistik. Hans Persson är bra på sådant. Man kan få ångest av mindre.

Känslan av att inte hänga med där det händer är ju också nåt som kan ge en ångest. Lyckligtvis hjälper bokbeståndet här mig att inte få ångest över sånt. Nu har jag i och för sig redan insett att jag har fullt upp med att hålla mig a jour med vad som händer i rollspelsvärlden, så att dessutom hålla koll på vad som publiceras av sf och fantasy är helt enkelt för mycket. Lyckligtvis kommer då stadens bibliotekarier till undsättning. Uppskatta din lokala bibliotekarie och deras gärning.

Vi har nämnligen en hylla för science fiction på biblioteket. Inget nytt, säger du? Smaka på det här då. Nyutgiven science fiction. Det är inte kattskit.

I Sverige har det ju länge funnits en hylla med böcker, ofta med gula ryggar, som man kunnat söka sig till, men här har vi alltså faktiskt något så modernt som böcker i andra färger än gult.

Så, nu kan man faktiskt skryta med att ha sett de nya sakerna när de fortfarande är nya, och att man läst den där nya omtalade volymen innan den ens kommit i pocket. Man kan svänga sig med författarnamn som låter nya och fräscha och behöver inte erkänna att man nyligen läste en bok som var 40 år gammal och tyckte den var bra.

Tyvärr så har jag ju vanföreställningen att det redan skrivits en massa bra saker och att jag kanske borde läsa dem först. Ibland händer det ju till och med att jag hittar en ny bok av någon författare och sedan köper en begagnad volym som denne skrev för 30 år sedan, bara för att den är känd och anses vara en ”klassiker”.

Plötsligt hinner man inte med att läsa de böcker som står på hyllan för nyinkommet, för man har en lista på saker man tänkte läsa först.

Så, då sitter man där. Det finns för många böcker igen. Det är så man kan få ångest. Det finns för många böcker i verkligheten.