Bokprat

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite roligt, på ett ironiskt vis, att diskussionen kring Upsalafandoms bokprat har (som Björn Lindström påpekade på listan) flyttat från Upsalafandom till Catahya. Inte för att det inte finns en stor poäng med det. De aktiva, som i alla fall har försökt att läsa varje bok och dyka upp på varje bokpratsmöte (Björn, Jesper, Johan Anglemark, jag) finns där allihop och sett till erfarenheten av att försöka få med fler fans på bokpratsmötena på sistone så lär det vara betydligt större chans att få någon eller några till att börja komma där. Inte för att det inte har droppat in andra personer av och till, förstås, men ingen annan som har kommit regelbundet.

Vilket inte betyder att ni inte skall börja nu, förstås. Det är roligt att prata böcker. Särskilt bra böcker. Det är inte direkt svårt att gå med i Catahya, om man har åsikter om vad och hur och när vi borde läsa och vill skriva på forumet där. Vill man av någon anledning inte göra det går det förstås att påpeka dem här eller på listan också. Dyka upp kan man alltid göra oavsett.

”Endast jag är vaken”

För ett par veckor sedan påpekade jag att Catahya delat ut sitt årliga novellpris, som gått till Johan Theorins novell ”Endast jag är vaken” – som trycktes i en antologi som är i princip omöjlig att få tag på längre (själv läste jag den en natt hemma hemma hos en av jurymedlemmarna efter att ha firat hennes fördelsedag, till exempel).

Nu har novellen lagts upp på Catahyas hemsida, så att de som vill kan läsa den.

Catahyapriset för 2007

Fantasyföreningen Catahya (som var med och hjälpte till att arrangera Kontext nyligen) delar sedan förra året ut ett novellpris, som årligen skall uppmärksamma den mest förtjänta fantastiknovellen. I år gick det till Johan Theorins ”Endast jag är vaken”, ur antologin Mardrömmar i midvintertid och andra morbiditeter. Juryns motivering:

”Endast jag är vaken” är en morbid komedi som förenar 1800-talets sagotradition med den moderna blodiga skräckberättelsen. Invånarna i en nybyggd idyll får se sin strävan efter materiell och fysisk säkerhet slå tillbaka mot dem själva. Det är något både karikatyrartat och charmigt över dem, dessa representanter för en samhällsklass och ett sätt att leva som många eftersträvar, men även något överspänt med deras präktighet. Med skräckblandad förtjusning följer man Theorin när han stänker blod på deras livspussel.

Läs mer här.