Den ungdomen…

Jag läste nyligen en essä av Cory Doctorow om att skriva för ungdomar. Han skriver där att unga människor ”really use books as markers of their social identity”. Det var ganska fint formulerat, även om jag inte är säker på att jag vet vad det betyder i verkligheten alla gånger. Fast jag minns en tid då jag alltid hittade naturare (såna som gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet) vart jag än kom, och man vanligen kunde prata med dem om miniräknare (snabbt uttömt, men kärt samtalsämne) och bolla gamla skämt ur Liftarens guide till galaxen. De där böckerna hade verkligen ett starkt värde som gemensam referensram.

Eftersom jag aldrig har knutit mig själv särskilt starkt till någon särskild musikstil har böcker alltid varit mycket viktigare än musik när jag försökt definiera mig själv. Du är vad du läser? Kanske det.

Jag har säkert nämnt någon gång att jag blev lite förbluffad när en kille berättade att William Gibson gav honom en identitet, men sedan insåg att det var helt rimligt och vettigt. Killen var någon sorts datornörd, som när han läste lite cyberpunk insåg att det fanns ett sätt att se på det som han gjorde som coolt.

Några andra reflektioner? Hade ni andra några böcker som gick laget runt i bekantskapskretsen i tonåren, eller som blev kult på något plan?

(Egentligen hade jag tänkt skriva om mina första planer på att skriva en sf-roman i 14-årsåldern, och vad de stupade på, men det får bli nästa gång.)

Lillebror

Nu har läst Little Brother av Cory Doctorow (som jag laddade ner från nätet, se länken), och jag måste säga att jag verkligen gillade den. Den har allt som fick mig intresserad av sf från första början: smarta killar och tjejer som begriper tekniken och gör den till sin, samt spänning och äventyr och relevans för hur jag ser på världen omkring mig. Som jag också av en slump upptäckte i morse passar låten Eldblommor med Elektrubadur ganska bra som soundtrack till både terroristattacken i början och en del av de mer dramatiska sammandrabbningarna senare.

Lite kul att svenska piratpartiet spelar en viss roll i boken. Med tanke på hur litet Sverige är få landet väldigt mycket uppmärksamhet ute i världen, tycker jag. För övrigt vill jag till Sverige. Sista april gav mig hemlängtan, och jag tittade på webbkameran som visar universitetsparken flera gånger. Och så lyssnar jag på Elektrubadur, av liknande skäl. Jag är också lite avundsjuk på er som var på Åcon. Jag vill också!

En förlorad oskuld

Ibland är man dålig och beställer inte böcker i tid för att få hem dem innan man borde ha läst dem. Det är någonting med det där att man borde beställa en bok, istället för att man inte borde beställa den utan lägga pengarna på saker som, tja, mat, som gör det hela så mycket mindre tilltalande. Då får man stå sitt kast, och läsa den på skärmen istället, någonting som man några timmar och en roman senare inser kanske var en måttligt god idé eftersom huvudet känns alldeles tomt på ett sätt som det inte brukar göra efter att man har läst en bok. Man är åtminstone en upplevelse rikare och vet vad det faktiskt innebär att läsa en så lång text på datorn utan paus. Om inte annat så är det en god påminnelse om varför man vanligtvis betalar för de där pappersbuntarna med trycksvärta på.

Det finns förstås förmodligen långt värre romaner att läsa på skärmen än Cory Doctorows Someone Comes to Town, Someone Leaves Town. Den är inte för långt, den är inte svårläst och den är tillräckligt engagerande för att man skall dras in i läsningen. Jag är ändå glad att det inte är någonting jag hade tänkt göra om de allra närmaste dagarna.