Bokpratsmöte – minirapport

Igår var det, som påpekat, bokpratsmöte hemma hos Jesper. Närvarande var Jesper, undertecknad, Björn och och Biörn X. Vi skulle prata om Diane Duanes So You Want to Be a Wizard, vilket vi också gjorde i någon mån. Ingen var förskräckligt imponerad – episodisk, för enkel utveckling, för enkla lösningar, könsrollscementerande och överdrivet kursiverad var några av omdömena som fälldes. Fungerande språk, intressanta miljöer och konstaterandet av vi nog tyckt bättre om den om vi befunnit oss någonstans i närheten av målgruppen var förlåtande faktorer. Ryktet säger att hennes Star Trek-böcker är bättre.

Mer tid ägnades förmodligen åt Neal Stephenson, hans idéer, hans förmåga att slänga in så många som möjligt sådana i en och samma roman och hans oförmåga att låta bli att skriva om udda religiösa sekter. Dessutom Cory Doctorow, J.K. Rowlings språk och värld och roliga namn på saker och ting, vilken science fiction som egentligen säljer, Homeland Security och amerikanska underrättelsetjänster.

So You Want to Be a Wizard

1-3/8 i år äger sf-kongressen Stocon 08 rum i Stockholm. Hedersgäst är science fiction- och fantasyförfattare Diane Duane, vilket är anledningen till att hennes ungdomsfantasybok So You Want to Be a Wizard är vad som skall diskuteras under kvällens bokpratsmöte. So You Want to Be a Wizard, som gavs ut för första gången 1983, inleder Duanes serie Young Wizards, men kan utan problem läsas fristående utan att man fortsätter med de övriga böckerna i serien. Lyckligtvis, eftersom det gott och väl räcker med en bok.

Egentligen kanske det inte beror så mycket på boken som på att jag har svårt för några av de drag som utmärker många ungdomsböcker, som hur storyn fungerar: inom ramen för den överhängande handlingen får bokens båda huvudpersoner, Nita och Kit, en rad problem som alla klaras av på ungefär lika många sidor och där det, hur hotande de än är, alltid går att ta sig igenom svårigheterna genom någonting protagonisterna tidigare lagt sig till med, oavsett om det är en månskensrönnkvist eller en tacksam Lotus Esprit. Det känns lite som ett tv-spel: ett gäng banor de skall ta sig igenom för att komma fram till och besegra bossen. Det är ett berättande som kräver mer delaktighet från min sida för att faktiskt engagera mig.