Bokpratsmöte – minirapport

Igår var det, som påpekat, bokpratsmöte hemma hos Jesper. Närvarande var Jesper, undertecknad, Björn och och Biörn X. Vi skulle prata om Diane Duanes So You Want to Be a Wizard, vilket vi också gjorde i någon mån. Ingen var förskräckligt imponerad – episodisk, för enkel utveckling, för enkla lösningar, könsrollscementerande och överdrivet kursiverad var några av omdömena som fälldes. Fungerande språk, intressanta miljöer och konstaterandet av vi nog tyckt bättre om den om vi befunnit oss någonstans i närheten av målgruppen var förlåtande faktorer. Ryktet säger att hennes Star Trek-böcker är bättre.

Mer tid ägnades förmodligen åt Neal Stephenson, hans idéer, hans förmåga att slänga in så många som möjligt sådana i en och samma roman och hans oförmåga att låta bli att skriva om udda religiösa sekter. Dessutom Cory Doctorow, J.K. Rowlings språk och värld och roliga namn på saker och ting, vilken science fiction som egentligen säljer, Homeland Security och amerikanska underrättelsetjänster.

So You Want to Be a Wizard

1-3/8 i år äger sf-kongressen Stocon 08 rum i Stockholm. Hedersgäst är science fiction- och fantasyförfattare Diane Duane, vilket är anledningen till att hennes ungdomsfantasybok So You Want to Be a Wizard är vad som skall diskuteras under kvällens bokpratsmöte. So You Want to Be a Wizard, som gavs ut för första gången 1983, inleder Duanes serie Young Wizards, men kan utan problem läsas fristående utan att man fortsätter med de övriga böckerna i serien. Lyckligtvis, eftersom det gott och väl räcker med en bok.

Egentligen kanske det inte beror så mycket på boken som på att jag har svårt för några av de drag som utmärker många ungdomsböcker, som hur storyn fungerar: inom ramen för den överhängande handlingen får bokens båda huvudpersoner, Nita och Kit, en rad problem som alla klaras av på ungefär lika många sidor och där det, hur hotande de än är, alltid går att ta sig igenom svårigheterna genom någonting protagonisterna tidigare lagt sig till med, oavsett om det är en månskensrönnkvist eller en tacksam Lotus Esprit. Det känns lite som ett tv-spel: ett gäng banor de skall ta sig igenom för att komma fram till och besegra bossen. Det är ett berättande som kräver mer delaktighet från min sida för att faktiskt engagera mig.

Soldiers Live — farväl till några gamla vänner

Jag har nu läst slut på Glen Cooks serie om The Black Company. Sträckläst i det närmaste, faktiskt. Det känns lite sorgset att det är över, men ändå skönt att veta att det inte blir mer. Hur folk kan läsa bokserier som består av ett större antal volymer ter sig för mig ofta som lite märkligt. Vill man inte möta nya figurer? Vill man inte ha slut på intrigen så man får veta hur det går? Tappar man inte modet om man aldrig verkar avsluta berättelsen?

Vanligtvis tycker jag bäst om att läsa ganska korta och avslutade berättelser. Det har hänt mer än en gång att jag läst ett verk så fort att jag missat massa subtila detaljer, vilka sedan jag får utpekat för mig till både min och utpekarens förvåning. I själva verkar är det en ganska naturlig effekt av hur jag ofta läser. Det jag vill åt är att få veta gåtans lösning och mysteriernas utredanden. Om en berättelse handlar om en märklig artefakt som hittas på månen och antyder att det funnits intelligent liv som planterat den där för tusentals år sedan vill jag läsa så fort jag kan till slutet så jag får veta hur artefakten kom dit, och vem som gjorde det. Fanns det en parallellhandling där det förekom kommentarer och reflektioner om samhälle och politik? Fanns det en relationshistoria? Det missade jag, när jag rusade vidare efter Mysteriets lösning.

Det finns naturligtvis undantag från den aningen förenklade bild jag skissade ovan. Inte alla böcker går ens att läsa på det viset. Men, att läsa en lång episk saga och gå upp i miljön och bara njuta av sceneriet, som jag vet att en del läsare gör, det gör jag väldigt sällan. Att nu i ett sträck läsa fyra volymer som utspelar sig i samma värld med samma personer var något av ett undantag för mig, och man kan ju fråga sig varför jag gjorde så.

Cooks böcker var för mig, när jag läste de första tre volymerna i serien, ett nytt namn och hans böcker en ny typ av läsupplevelse. Det var storslagen fantasy med ondingar som kunde få jorden att skälva, med huvudpersoner som inte var några duvungar de heller och det var skrivet med en kall och torr och precis stämma. Kompaniet, det sista av de fria kompanierna från Khatovar, var en mötesplats för utstötta och missanpassade och de var inte några muntra hjältar. Det skitiga och leriga soldatlivet kändes mer äkta än de idealiserade questromaner jag läst, och humorn och det faktum att det var gott om dramatiska scener gjorde att de gick hem. Det fanns klara och tydliga hot, och det gjorde ont när det gick illa och när kompaniet åstadkommit nåt så kändes det tillfredställande samtidigt som det inte på något vis var ljust, glatt och ”alla levde lyckliga i alla sina dagar” i slutet.

Nu när jag läst de sista böckerna är nära nog alla ursprungliga personer i kompaniet döda. Många dog en meningslös död, en brutal död och en död långt bort från allt kan skulle kunna kalla ett hem. Man förstår att Cook nyttjar en del av den soldatromantik och det exotiska skimmer som omger Främlingslegionen när han skriver om The Black Company. Som pacifist kan man ju kanske tycka att sådant är lite fånigt, men tanken att även utstötta kan finna hemhörighet i sin lilla grupp är ju ganska tilltalande. Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg när jag senast känt sådan saknad när några grånade, gamla och gnälliga personer i en bok tillslut kilat vidare. Mitt bland alla palatsintriger, främmande världar och monomaniskt kämpande och psykotiska trollkarlar blev folk riktigt mänskliga. Jag fick tillslut veta hur det gick, och fick under tiden följa ett gäng knäppgökar och komma dem inpå skinnet så att jag nästan började känna mig lite hemma i den där världen, samtidigt som jag är glad att jag kan lägga den åt sidan. Livet går vidare, precis som i vår värld.

Soldiers live, and wonder why.

Fantasy från förr

Jag läste nyligen den här reflektionen om att läsa Stephen Donaldsons verk om Thomas Covenant och mäta den mot dess rykte. Det rimmar ganska bra med en del av mina intryck av min pågående omläsning av Fionavar-trilogin av Guy Gavriel Kay. Omslagstexten säger också att det är ett verk ”in the tradition of J.R.R. Tolkien and Stephen R. Donaldson.”

Det finns en massa egendomliga anledningar som samverkar för att få mig att läsa de här böckerna igen.

  • Jag tyckte inte så mycket om dem när jag läste dem första gången (i högstadiet), och jag har alltid undrat varför.
  • Jag har hört många säga bra saker om de här böckerna, och jag har väldigt vaga minnen av dem. De kunde vara kul att komma ihåg, som fantasy-allmänbildning så där.
  • Fantasybokgruppen jag är med i läste första delen för ett tag sedan. Jag känner utmaningen att lära mig läsa lite mer renodlad fantasy, om inte annat för att prova hur jag reagerar på det nuförtiden.
  • Ett läsprojekt sen jag kom till Kanada har varit att läsa kanadensiska författare, och Kay är ju en sådan.

Fast min käre make skakade på huvudet och sade att de inte var bra böcker, och att jag borde läsa något nyare av Kay. Det är ju ändå Fionavar-böckerna som är mest kända, och läser jag för att allmänbilda mig är det ju dem jag borde ta mig an. Nu har jag kommit halvvägs in i andra boken, och jag är lite kluven, kan man säga.

I första boken tyckte jag fortfarande att det var fint och stämningsfullt med det högtidliga språket och den kosmiska Signifikansen av allt som händer, men nu börjar jag tröttna. Alla verkar ha någon fantastisk stor roll att fylla, och allt hänger samman. Det är en känsla av Öde och Förutbestämmelse över alltihop, som ett jättestort men ganska mekaniskt spel.

Den enda av de gamla storslagna berättelser som den här fantasytraditionen inspireras av som jag faktiskt har läst ordentligt (två gånger också) är Niebelungensången, men jag tror ändå att jag kan säga att jag fattar vad det är för känsla de här författarna (Kay, Donaldson, Tolkien, m fl) försöker återskapa eller bygga upp. Det biter bara delvis på mig som läsare, och i det här fallet mindre än många andra.

De bitar jag tycker bäst om är de där de vanliga, små och vardagliga människorna tittar fram. Det är sådant jag kan känna med, och kanske också identifiera mig med. Det jag gillar med Sagan om Ringen (får man fortfarande kalla den så?) är att hoberna inte är särskilt märkvärdiga egentligen, bara sega och uthålliga. De har sin storhet i att de överträffar sig själva, och i grund och botten är väldigt jordnära. Det jag gillar hos Lewis (ja, jag framhärdar i att gilla både Narnia och Rymdtrilogin, trots allt folk säger) hänger väldigt mycket på samma kvalitet, att barnen är så vanliga och strapatserna de är med om så vardagligt obekväma. Hjältarna fryser och svälter och bråkar inbördes och är allmänt mänskliga. Det finns en massa mänskliga svagheter i Fionavar också, men det är också av de mer storslagna eller svårmodiga slaget (törs jag använda ordet melodramatisk?): svartsjuka, självförakt, dödslängtan, och så vidare.

Jag tror att jag uppskattar berättelsen mer nu än när jag läste den första gången, men det är på ett distanserat sätt. Det är omöjligt för mig att leva mig in i händelserna, att känna mig särskilt engagerad av hela spelet om status och att visa sig på styva linan som folk rätt mycket ägnar sig åt.

En sak jag också har svårt att förstå är vad det är som gör Fionavar till ur-världen, den viktigaste av dem alla, själva grunden för existensen. Även om det finns massor av magi och sånt finns det liksom inget som övertygar mig om att Fionavar är särskilt speciellt. Folken där är väldigt stolta och ädla och så där, men de verkar inte ha historia eller kultur eller något sådant som ger intryck av att vara särskilt stort eller gammalt eller kosmiskt centralt. Det är liksom en renässansliknande kultur (utan högteknologi) och med alver och ädla vildar (nåja) som lever i områdena runtomkring. Inget speciellt. Och jag får inte riktigt känslan av att världen är gammal, som ändå Midgård väldigt tydligt är i Sagan om Ringen.

Vi får väl se om jag orkar läsa den tredje delen också. Egentligen vill jag det, för annars vet jag ju fortfarande inte riktigt vad jag pratar om, fast frågan är om jag känner mig tillräckligt intresserad. Det finns ju andra böcker som lockar.

Några nya böcker

Det här är mitt första bidrag till Upsalafandoms blogg och jag tänkte använda det till att tipsa om några nyutgivna fantasyböcker som har fått en hel del uppmärksamhet ute i bloggosfären.

Den första är Last Dragon av J. M. McDermott. McDermotts första roman är utgiven på Wizard of the Coasts nya etikett Discoveries, som är ämnad för ny fantasylitteratur som inte hör ihop med deras rollspelsvärldar. Han hade turen, eller oturen, att bli jämförd med både Gabriel Garcia Marquez och Gene Wolfe i press-releasen som förlaget skickade ut, vilket visserligen gjorde att jag fick upp ögonen för boken, men samtidigt skapade förväntningar som är ytterst svåra att leva upp till.

McDermott har sagt att hans mål med Last Dragon var att skriva en stor episk fantasyserie i en en enda volym, genom att använda olika ”litterära och postmoderna tekniker”, något som tydligast verkar göra sig gällande i att han avstår från ett linjärt berättande och istället låter världen och berättelse träda fram i brottstycken och vinjetter. Detta låter som ett väldigt ambitiös och vågat projekt som antingen skulle kunna bli mycket intressant eller alldeles oläsligt, men utifrån de flesta recensioner jag stött på låter det som om McDermott faktiskt har lyckats. Jeff VanderMeer frågar sig om vi i denna bok redan har fått årets bästa debutroman, Paul Witcover prisar McDermotts skickliga hantlag och originalitet och OF Blog of the Fallen framhäver författarens ekonomiska berättarstil.

Personligen tycker jag detta låter som en av de mest intressanta fantasyböcker som jag stött på på länge och den redan beställd och på väg hem med posten. Med lite tur kanske jag till och med kommer hinna läsa och recensera den inom en inte allt för avlägsen framtid.

Den andra boken jag hade tänkt skriva om är Gregory Frosts Shadowbridge. Denna bok är del ett av två i en serie och utspelar sig på ett oändligt nät av broar, som korsar en ocean utan stränder. Huvudpersonen är en dockmakare och historieberättare och tillhör ett resande dockteatersällskap. Världen skildras genom deras resor och de berättelser och skådespel de framför, vilket verkar skapa en Tusen och en natt-liknande väv av berättelser, myter och skådespel.

Även denna bok har lyckats samla på sig en mängd positiva recensioner. FantasyBookSpot gillar den och även OF Blog of the Fallen är positiv och framhåller bokens komplexa berättarstil. Dock nöjde sig inte John Clute med att såga den, utan valde att ge sig på alla ungdomsböcker när han ändå var i farten.

Det kan också påpekas att både Shadowbridge och Last Dragon är paperbackoriginal, vilket gör att den ekonomiskt lagde inte behöver vänta på en billigare utgåva.

Den sista boken för idag är också den en debutroman: Thunderer av Felix Gilman. Thunderer verkar ansluta sig till New Weird-genren, där författare som China Mièville och Jeff VanderMeer är de stora namnen och i likhet med dessa herrars böcker utspelar sig Gilmans roman i en stor stad fylld med bisarra företeelser och varelser. Här blir en ung musiker indragen i en maktkamp mellan några av staden Ararats oändliga gudar.

Går man efter vad som skrivits på nätet om boken verkar Gilman vara en skicklig författare och en god stilist. Paul Di Filippo berömmer honom för hans fantasi och jämför boken med Mark Helprins ypperliga Winter’s Tale och Fantasy Book Critic håller i stort sett med. Författaren har själv samlat en mängd recensioner på sin egen hemsida.

Dessa är de tre fantasyromaner som verkar mest intressanta av allt som hittills givits ut under 2008 och jag kommer även forsättningsvis försöka hålla koll på nya böcker som kan tänkas vara av särskilt intresse. Då kommer jag nog dock att försöka vara lite mer kortfattad än i den här artikeln, som jag nu märker blev längre än vad jag hade tänkt mig.

En kort bok

Igår gick jag förbi den där hyllan med nya böcker, och min blick fastnade på ett bekant namn. Steven Erikson.

Han är ju kanadensare, och skriver tjocka böcker. Här är en av hans böcker, i Kanada, och den är inte tjock alls! Eftersom så många lovprisat hans böcker bestämde jag mig för att ta en titt på den. Hans tegelstenar kan vara hur bra som helst, men jag kommer inte orka läsa dem ändå. Det här var dock en novella. Som jag fattade det skulle detta vara den första i en serie med kortare berättelser i samma värld som hans stora romancykel.

Ingen mindre än Glen Cook skriver lovprisande på baksidan. Även om jag vet att dessa små blurbar många gånger skrivs som väntjänster, och inte mycket mer, så gjorde det mig nyfiken. Jag hade en liten stund tills jag skulle vara någon annan stans så jag satte mig och läste.

Blood Follows, som boken hette, visade sig vara en mördarhistoria i fantasymiljö. Den var hyggligt intressant, och miljön innehåll lite vandöda trollkarlar, gastar och nekromatisk magi. Inte en lugn natt på stan, om andra ord. Vad den dock inte innehöll var mycket till miljö och personbeskrivning. Många fantasyberättelser består av mycket reciterande av mer eller mindre medeltida klädesdetaljer och liknande. Så dock inte här. Om hans tegelstenar är liknande så blir jag imponerad, för då kommer han kunna klämma in synnerligen komplexa och invecklade intriger. Kanske är det sånt folk uppskattar som omväxling till ”swirling cloaks” och liknande.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att det var en hygglig plot och en hygglig twist, men inte var det så att man kom att tänka på Lankhmar ändå? Där får jag för att jag läser baksidesblurbar.