An Interesting Name in ’District 9.’

Last Saturday evening I viewed ’District 9’ on my new DVD system. Two days ago I described the film to a Dutch woman who was active in the Anti-Apartheid movement in the Netherlands. While telling her a bit about this important film and its alien ’prawns,’ I mentioned that the protagonist’s surname was van de Merwe. She burst out in laughter. When she calmed down she told me that this name is South African slang for a shady, untrustworthy, character. The sort of creep one wouldn’t want to buy a used car from.

This is a brilliant cinematic move. Wikus van de Merwe undergoes a series of transformations: from the phonily-smiling, ever-optimistic-seeming, bureaucratic spokesperson of a mercenary firm, to the firm’s slimy deportation boss, to a genetically modified violent human desperate for a ’fix’ back to fully human form, to a person who, while motivated solely by this powerful desire, perhaps does several good things for the Prawns. At each stage he’s as unreliable as his name suggests. The fit is perfect. Too bad that few outside South Africa and the Netherlands (’Apartheid’ is Dutch for ’apartness’) would get the devastating point.

Att se film som ett barn

Jag har förmodligen nämnt min fascination för asiatisk film förr. Jag har egentligen inte läst in mig, så jag vet inte mycket om det. Jag bara uppmuntrar maken, och han hittar en massa roliga filmer. Sedan tittar jag. Jag förstår ofta inte riktigt vad som händer, och ofta är det inte alls uppenbart vilken sida man ska sympatisera med och varför. Jag anar ibland syftningar till händelser och företeelser jag inte känner till. Det är roligt, och lite utmanande. Det är lite som att upptäcka en ny värld helt från början.

Jag misstänker att det är just där lockelsen ligger för mig. Det där att bara kasta mig in i en annan berättartradition och en annan kultur, och bara se — utan några speciella förväntningar eller krav eller ens analyser.

Det är lite som att vara barn på nytt. När jag var liten hade jag inte så utarbetad smak, helt enkelt därför att jag inte sett så mycket. Allt var nytt, och jag höll på att bygga upp en karta över verkligheten. Jag undrar ibland om intresset för fantasy och science fiction knyter an till den där bekanta men alltmer avlägsna känslan av att upptäcka världen. I fantastiken får man nya världar presenterade på silverfat. Men det finns ju genrekonventioner också, och man känner sig ofta märkligt hemtam även i de främmande världarna. Det är strömlinjeformat, kompetent utfört, och fast rotat i en och samma grundläggande kultur (vit, angloamerikansk, medelklass, o s v).

Efter att ha sett ganska många historiska filmer, fantasyfilmer och gangsterfilmer från Hong Kong, Kina och Korea börjar jag se en del mönster och ha en del förväntningar, men det är fortfarande nytt och ganska okänt och därför intressant på ett helt annat sätt än motsvarande filmer från Europa eller Nordamerika skulle vara.

En gång såg vi en kinesisk fantasyfilm gjord i amerikan för amerikaner. Den hade samma ingredienser som många av sina förebilder, men en berättarteknik och en sensmoral som känns igen från Hollywood. Fortfarande rätt skoj, men inte alls lika intressant eftersom jag fundamentalt känner igen alltihop.

Bechdeltestet

Randy Byers skriver på Livejournal om ett intressant lackmustest för att bedöma kvinnosynen i en film. Det kommer från den feministiska serietecknaren Alison Bechdels serie Dykes to Watch Out For. Något modifierad innebär den att en film som klarar testet ska uppfylla följande tre krav:

1) Den ska innehålla minst två namngivna kvinnor
2) som pratar med varandra
3) om något annat än män.

Som Randy (och kommentatorerna på hans livejournal) konstaterar går den att använda omvänt, för att se om en film kan tänkas vara en riktig dick flick, dvs riktad primärt till män. Intressant nog klarar Alien Bechdeltestet.

Nu kommer jag att sitta och fundera på detta varje gång jag i framtiden ser en film! ;)

Om någon nu missat den kommande järnhimlen (Iron Sky!)

Jaaaa!

De galna finnar som tillverkade den charmiga StarTrek parodin StarWreck håller tydligen på att begå ytterligare en egensinnig produktion, utan hänsyn till ifall folk tänker ge dem pengar för det eller inte (är mitt intryck)

Site med Teaser-trailer

Tydligen körde de gamla pålitliga antagonisterna i nazityskland ihop en månbas precis innan det tredje riket föll samman – nu har de (i tystnaden på månens mörka sida) vuxit i styrka sedan dess, och tänker få resten av världen att förstå det fantastiska med vakuumtorkad knackwürst (får man anta), med hjälp av sina avancerade vapen och flygande tefat :) 

Jag kan inte förstå hur detta skulle kunna bli något annat än otroligt underhållande.. men det är klart.. jag tänkte likadant om den där filmen med nazi-zombies på en tropisk ö. Vi kan inte göra annat än hoppas..

Conan — en barbar i många skepnader

Många gånger händer det att jag träffar människor som skiner upp när man nämner namnet Conan. Nästan utan undantag är nästa namn de nämner Arnold Schwarzenegger. Han är för många synonymt med Conan. Personligen tycker jag att hans insats, i filmen som alla omedelbart tänker på, är ganska hyggligt. Filmen har samma känsla av rak äventyrsberättelse, med lite blandade stänk av olika ingredienser för att göra det exotiskt, som kännetecknar Robert E. Howards noveller. Skulle det vara så att personen nu visat sig uppskattat filmen i fråga händer det sig också ganska ofta att de har kommit i kontakt med Conan i serietidningsform.

Redan 1970 körde Marvel Comics igång Conan the Barbarian och när den visade sig gå bra drog de igång Savage Sword of Conan som systertidning. Bägge visade sig vara ganska långlivade och lades inte ner förrän nära 25 år senare. Jag kom att tänka på dem, och en käpphäst jag tar ut ur stallet ibland, eftersom jag nyligen köpte ett nummer för en billig penning efter ett infall av sword & sorcery abstinens.

Även om jag har en hygglig samling av dessa tidningar så är jag inte på något vis komplettist. Saken är den att det finns en genomgående trend så fort Conan dyker upp i en serieruta som jag finner både aningen irriterande och lite fascinerande. Alla som läst några av Howards noveller vet hur de ofta utspelar sig på vitt skillda platser och att Conan även om han vunnit både rikedom och berömmelse tidigare är han alltid pank när en ny novell börjar. Även i serieform är det ofta ganska episodiskt och fragmentariskt, med en viktig skillnad. Det verkar nämligen som om amerikanska serieskapare i och med det klimat som existerar i branschen, allihop har jobbat kortare eller längre perioder med superhjälteserier. Kanske har detta vissa efterverkningar. Det finns nämligen något som jag stör mig på, och det är att vissa figurer har en dålig ovana att dyka upp om och om igen.

Om man någon gång pratat med mig om serietidningar så har man kvickt insett att jag inte är någon stor vän av superhjälteserier. Främsta anledningen till det är att jag tycker det är så erbarmligt fantasilöst med dessa superskurkar som hjältarna alltid bråkar med. Om någon av dem en enda gång hade vett att lägga sig ner och dö och försvinna för gott vore det väl inte så illa, men det sker ju i princip inte. Detta drag har tyvärr smugit sig in i Conanserierna. Ett tag hade jag hypotesen att det var det amerikanska serietidningsklimatet som gjorde det, och i viss mån tror jag det förvärrar situationen, men tyvärr finns det även på andra håll.

Alla som bestämt sig för att läsa Conan i novellform har ju kommit i kontakt med herrar Lin Carter, Sprague de Camp och Björn Nyberg. Man kan ju inte låta bli att vara lite tacksam för att de publicerat och populariserat Howards verk, men hur man vänder och vrider på det kan man inte undkomma det faktum att denna trio var sorgligt obegåvade i jämförelse med Howard. Vill man vara lite mer nyanserad kan man kanske säga att de var oförstående. Saken är ju den att Howard helt enkelt kokade ihop en historia med känsla för om den gick att sälja kombinerat med superb språkbehandling som skapar en stämning som bär äventyret, hur banalt det nu än är. Tyvärr verkar det som beundrartrion såg det formelartade och tog fasta på det i övermått. Mitt favoritexempel är förstås Thoth-Amon. Precis likt superhjältarnas återkommande superskurkar dyker denne pseudoegyptiske dödsmagiker upp allt oftare ju mindre fantasi pastischförfattaren verkar ha. I själva verket förekommer han endast i ett verk av Howard, The Phoenix on the Sword, och sedan aldrig mer. När han i tolkningar av Marvel, samt Carter et al, dyker upp som den dolda kraften bakom precis allt som händer, då blir jag bara så less.

Kanske är det en av de saker som de gjorde rätt när de gjorde filmen om Conan, för även när det tillslut blev mer film av, så fick Thoth-Amon förbli död. Skulle det nu vara så att den hypotetiske samtalspartner jag skrivit om till och med kommer så långt som att nämna ”gubben i lådan”, kommer det något plågat över mitt ansiktsuttryck innan jag biter mig i tungan. Detta för att inte börja föreläsa som en annan besserwisser om serhjältarnas inflytande på amerikansk serietidningsmarkad, och lindrigt begåvade pastichförfattare. Istället kan man förstås glatt hålla med om hur underhållande filmen var och sedan fortast möjligt ta sig hem och sätta sig i läsfåtöljen. Lämpligen då med The Phoenix on the Sword eller kanske ännu hellre den mästerliga The Hour of the Dragon, och sedan är det bara att njuta. Inför min inre bild ser jag då Conan springa fram över en karg och hård värld, på väg mot storslagna äventyr. Det kan vi tacka Schwarzenegger och Howard för.

Filmen ”Tron”

En gång i världen cyklade jag iväg längs en höstlig landsväg, nådde staden med alla sina ljus, parkerade cykeln, gick fram till ett biopalats och betalade 20:–, gick in och satte mig.

Och efter reklam för Göteborgs kex, Timotej schampo och ”Wrigley’s tuggummi, en smak av paradiset”, förflyttades jag till ett samtida L. A. där en datadyrkande Jeff Bridges låg i konflikt med den drakoniske David Warner, chef för ett IBM-liknande företag. Bridges gör inbrott hos Warner – men fångas i klorna till superdatorn Tron, bestrålas och teleporteras i virtuell form in i denna dator, där han blir tvungen att spela dataspel tills han dör…!

Jag hade sett en snutt av detta på TV, det var lockande att se denna datoranimering, det var något nytt där och då, i detta tidiga 80-tal. Och nu satt jag där i biofåtöljen och följde äventyren, visuellt engagerande må jag säga, storyn var lite tunn, det ska medges – men helheten var läcker, färgerna och ljusflimret var något nytt.

Nytt, nytt, det ska hela tiden vara nytt! ”Make it new!” heter modernismens slagord, vi ska alltid ha nya kickar i våra urbana bostadsceller, avskurna från naturligt kretslopp i elementens famn som vi är. Nåväl, denna film var ny och rolig för ögat, det var fantasi i nya former. Idag lever vi i en datavärld som 80-talsmänniskan inte kunde föreställa mig, i vart fall inte jag där jag 16-årig satt och glodde på ”Tron” – och även om jag gillar denna nya datavärld så grämer det mig en smula att man inte kan bege sig in i datorn på det där syntetiska sättet, inte kan gå runt bland räta vinklar och med lysande dräkter och rejsa med virtuella motorcyklar.

Dagens dataspel har simulering så det räcker, icke förty. Men den där rymdkänslan man hade i Tron, parat med lysränder och virtuella väggar och allt, och svävande skepp över datanejden – detta ser man sig förgäves om efter idag, i denna sköna, nya datavärld…

För övrigt tycker jag de missade en skön, bildmässig poäng i slutet av Tron. På slutet har Bridges tagit sig ur datorn och fått hämnd på Warner i den riktiga verkligheten. Och så stiger hjälten ombord på en helikopter som flyger bort över L. A:s landskap, med nattljus i mörkret. Hur läckert, tänker jag då, hur läckert vore det inte om de då hade förvandlat denna verkliga nejd till en datanejd, ett virtuellt landskap som det man mött tidigare, med stadsljusen förvandlade till datagenererade ljuslinjer och allt?

Det hade varit rena Matrix före Matrix, så att säga.

Trots det förtjänar Tron sin status som klassiker i sf-filmgrenren.

Riktig sf-film

Det finns en tendens till förakt för science fiction-film inom fandom. Med visst fog, kan man nog också säga. Ganska ofta betyder sf på film melodramatisk katastroffilm eller rymdopera.

Jag tycker dock att de som totalt dömer ut ”medie-sf” har fel. Det görs ganska mycket film som måhända inte befinner sig i genrens utforskande frontlinjer, men definitivt hanterar sf-teman på ett respektabelt sätt. Här kommer nu några filmtips.

Code 46 (2003)

Förbjuden kärlek i en futuristisk dystopi. Vi har sett det förr i THX 1138 och Gattaca, men Michael Winterbottom gör det bättre.

Primer (2004)

Något så ovanligt som en sf-berättelse om tidsresor, i filmform, som faktiskt hanterar de paradoxer som uppstår, snarare än att handvifta bort dem. Det är en lågbudgetfilm om några ingenjörer som mer eller mindre av en slump bygger en tidsmaskin, och noggrant räknar ut hur de ska använda den för att bli rika.

A Scanner Darkly (2006)

En animerad film baserad på romanen av Philip K. Dick, mycket trogen originalet. Animationstekniken tjänar perfekt syftet att sätta bilder till Dicks skildring av paranoida hallucinationer.

Renaissance (2006)

Fransk-brittisk animerad noir-sf. Precis som A Scanner Darkly är den rotoskoperad. De nästan monokroma bilderna är från och till rent av hypnotiska.

Sunshine (2007)

En grupp astronauter färdas mot solen i ett enormt rymdskepp lastat med allt klyvbart material man kunnat hitta på jorden, för att försöka fördröja dess utslocknande. Låter det som en tramsig katastroffilm? I själva verket är det Heart of Darkness möter Solaris.