Det finns inget som heter science fiction-musik

Det är väldigt vanligt att sf- och fantasydiggare pratar om sf-musik och fantasymusik, med vilket de verkar mena något slags symfonisk rock eller hårdrock respektive svartmetall. Möjligen medeltidsliknande ballader om troll eller skäggiga krigare. Jag är en smula allergisk mot detta. Fantasy och sf är former av fiktion, berättelser som skildrar något som är tekniskt omöjligt för att vår vetenskap inte kommit på hur man gör, respektive något som är bryter mot våra naturlagar – magi och så vidare. Musikstycken, däremot, bryter inte mot våra naturlagar eller är tekniskt omöjliga. Inte heller är de berättelser om sådant.

Vad folk verkar mena med sf- eller fantasymusik är stämningsmusik som de personligen associerar med sf eller fantasy, antingen för att musiksmaken ingår som en del av en ungdomskultur som även innefattar rollspel eller fantasy eller sf, eller för att musikerna använder sig av sf och fantasymotiv på skivomslagen. Men det är ett nonsenssätt att se på det hela. Det som är fantasymusik för den ene är det inte för den andre.

Musik är en konstform som inte berättar något, med väldigt få undantag. Visst säger den något, uttrycker något. Men den är inte narrativ. Det finns inte deckarmusik, det finns inte spionmusik. Det finns religiös musik, men det beror på att religion är ett budskap. Musik kan självklart uttrycka budskap – den är till och med bra på det. Men sf och fantasy är berättelser, inte budskap.

Jeff Wayne: War of the Worlds

De få undantagen är musik som verkligen utgör en sf-berättelse, som Jeff Waynes War of the Worlds. Men dessa undantag är ytterst sällsynta och är väsensskilda från metallband som har en drake på omslaget och kallar en av sina låtar för Smaug och genast hyllas som skapare av fantasymusik.

Bah, säger jag. Sf och fantasy är berättelser, inte stämningar.