LX 2009 – Eastercon 2009

Dags att babbla lite osammanhängande om årets brittiska påskkongress kanske, den sextionde nationella sf-kongressen – därav namnet LX 2009. (Jag påbörjade en kort rapport från kongressens första dag under själva kongressen, men sedan krävde hotellet att man betalade 40 pund för tillgång till det trådlösa nätet under helgen, så det blev aldrig av att posta den.)

Hedersgäster var Jon Courtenay Grimwood, Tim Powers, David Lloyd samt Bill och Mary Burns. Jon, Tim, Bill och Mary hade jag stött på tidigare, men David Lloyd hade jag ingen aning vem det var. Det vet jag däremot nu – det var den trevlige mannen i övre medelåldern som slog sig ner vid vårt bord i lobbyn på fredagsmorgonen för att prata och bjöd oss på öl. Det fanns ett väl tilltaget område bredvid baren i hotellobbyn med ett hundratal sittplatser där man kunde sitta och umgås mellan (eller i stället för) programpunkterna – det bästa påskkongresshotellet sedan Adelphi i Liverpool i det avseendet.

Baren
Baren

Programmet var bra, de delar jag såg, även om inget kändes oförglömligt. De två intervjuerna med Tim Powers var oerhört underhållande – Tim är en av de roligaste scenpersonligheterna inom sf-/fantasyvärlden. I samband med kongressen släpptes John Berlynes illustrerade Powers-bibliografi Secret Histories, ett överdådigt vackert bokverk som såldes för bara 35 pund. (De böcker vi köpte kan förresten beskådas på LibraryThing. I år blev det 24 nya böcker, färre än tidigare år, men vi börjar bli kräsnare i takt med att samlingen sväller.)

Jag gick på en paneldiskussion om överskattade böcker – Classics that aren’t – men den var ganska tråkig, exempelvis satt Rog Peyton i en kvart och spydde ospecificerad galla över Philip K. Dick, så jag gick därifrån efter en halvtimme. Konstutställningen öppnades under festliga former med cocktailparty i orangeribaren på andra våningen, en tjusig inglasad sak med dekorativa växter i, där hotellet bjöd på öl och vin; de sponsrade nämligen utställningen.

Panelen om romanerna på slutlistan till årets Arthur C Clarke Award var intressant. Jag har inte brukat gå på den men det är så många som framhållit den som en av de mest värdefulla panelerna på påskkongresserna så jag slöt mig till flocken i år. Panelen var ganska oense, men jag vet i alla fall att jag inte ska läsa Martin Martin’s on the Other Side av Mark Wernham. Besläktad med Clarkepanelen var naturligtvis den högtidliga utdelningen av BSFA-priserna, där romanpriset i år gick till Ken Macleods The Night Sessions. Lördagens stora tillställning var en konsert med National Festival Orchestra, som spelade bl a Beethovens sjätte symfoni i stora programsalen. Helt fantastisk upplevelse att få höra en symfoniorkester i salongsmiljö och inte i en konsertsal. Det var första och förmodligen sista gången i mitt liv. Stort tack till Vince Docherty och resten av kommittén för den upplevelsen!

På söndagkvällen var det skandinaviskt party i ett av rummen, framförallt organiserat av Herman Ellingsen. Lyckat, som vanligt. På måndagen fick jag en chans att för första gången se hela Dr Horrible’s Sing Along Blog i ett svep; den var ju uppdelad i tre delar när den sändes på webben i höstas. Den vann på att ses som en helhet, men är fortfarande inget jag kommer att skaffa.

Det kom ut ett nyhetsblad under kongressen som går att ladda ner från LX 2009:s webbplats. Nästa års påskkongress heter Odyssey 2010 och äger rum på Radisson Edwardian på Heathrow, precis som i fjor. Var kongressen hålls 2011 är däremot fortfarande inte spikat. Ingen hade lagt något bud, men det finns tydligen några som håller på att undersöka förutsättningarna för ett bud att läggas fram under nästa påskkongress. Mer om det på Novacon i november, lovades det.

Ska jag sammanfatta? Årets påskkongress var kanske den jag trivts bäst på hittills – mest för att jag lär känna fler brittiska fans för varje år. Utmärkt hotell, även om de tyvärr hade färre än 250 bäddar, så de flesta deltagarna tvangs bo på andra hotell i Bradford. Rikligt utbud av real ales till vettiga priser i barerna (fast nästan bara blond ales, tyvärr – inte den mest spännande typen), bra frukost. Som sagt var programmet trevligt, inklusive det fullspäckade fanprogrammet, lite mindre dealers’ room än vanligt, fast å andra sidan nästan bara böcker och inte så mycket kläder och annat trams.

Ångte och gratismat: vidare kongressäventyr

Jag har förlorat en del av mitt exended mind: jag hittar inte min anteckningsbok. Jag brukar alltid bära med mig en sån, och där skriver jag ner alla saker som faller mig in: ideer, citat, att göra-listor, utkast till olika texter, minnesanteckningar, böcker jag vill läsa, och så vidare. Var är min anteckningsbok? Frustrerande. Nåja, några spridda noteringar från helgens kongress kan jag nog åstadkomma ändå.

För det första måste jag instämma med Ante om att det var mer välorganiserat i år. Alla verkade vara informerade om vilka paneler de skulle vara med i, och programmet ändrades inte mycket efter att kongressen börjat. Det var intressantare också (enligt min smak), med fler programpunkter som handlade om ideinnehåll och vad man kan göra med litteratur. Jag såg till exempel en panel som handlade om vad ondska egentligen är, och vad den har för roll i sf och fantasy. Och så var jag med i en panel om kolonialism och sf, som bland annat handlade om i vilken utsträckning sf är propaganda för kolonisering av rymden. Jag tycker förstås att paneler om att skriva och publicera är intressanta också.

Det var mycket steampunk i år, ännu mer än förra året. Volanger och mässingsknappar och mysko hembyggda manicker. Det fanns en ång-modevisning, som jag missade. Paret Penney hade konverterat sitt traditionella roomparty till ”steam tea”, och bjöd på kakor på silverfat i flera våningar. De hade till och med tagit med sig några fina koppar i tunt porslin med guldkant och blomdekorationer, fast inte tillräckligt till alla gäster. En snubbe som jag tror är någon sorts chef för vetenskapsmuseet demonstrerade sina hembyggda tebryggningsapparater — mycket snygga, men inte särskilt praktiska. Han hade en strålpistol i bältet också, som han nog hade byggt själv.

En fördel med att vara på den här kontinenten är ju att det finns stort befolkningsunderlag inom rimligt avstånd och med minimala språkbarriärer. Det är många författare, många experter, och tillräckligt många fans. Även på en sån här rätt liten kongress (ett par hundra medlemmar, kanske) ser man alltid Robert Sawyer hålla hov (det är hans hemmakongress) och det finns alltid kontakter att ta av för att ha ett solitt vetenskapsprogram. Jag är lättimponerad och beundrar folk som kan kasta ur sig siffror och redogöra exakt för hur många ton per år man kan lyfta till omloppsbana med olika typer av teknologi, och sånt.

Jag undrar fortfarande lite vad jag egentligen får ut av kongresser. Det känns som om jag tillbringar väldigt mycket tid med att irra omkring och känna mig vagt stressad över att jag inte utnyttjar tiden ordentligt när en kongress är så kort och snart över. Ibland råkar man ju ut för missöden också, som när hotellbarens personal var alldeles sönderjäktad, och jag inte fick min mat förrän dottern redan ätit färdigt — och sen fick jag något som inte var vad jag hade beställt. De är nog inte vana vid att ha full ruljans i den där baren. Tyckte nästan synd om dem, men när de sade att jag inte behövde betala lät jag gärna bli.

För övrigt tyckte jag att panelen om att redigera sina egna texter var väldigt bra. Jag tillämpar den inte just på sånt här skrivande, men ska nog ha nytta av ett eller annat knep framöver. Panelen rekommenderade också Robert Silverbergs bok Science Fiction 101, som Ante påpassligt köpte förra året. Den ligger nu på min allt högre och vingligare att läsa-hög brevid sängen.

Och dit går jag nu. Godnatt!

Några intryck från Con*Cept

Här kommer en sammanfattning av mina intryck från Con*Cept.

Det var litet. Det vill säga, det var en rätt stor kongress jämfört med dem jag själv arrangerat, men mindre än de flesta kongresser av den sort den här försöker vara. Antalet medlemmar var kanske 200-300, utspridda på fyra våningar i hotellet. Fyra programsalar, ett konstutställningsrum med fanzinehörna, en con suite, ett spelrum, ett dealers room, ett programrum för barnen, och ett green room (dit programdeltagarna kan gå för att förbereda sig eller bara slappna av). Consviten (det är ett rum med läsk, snask och smörgåsar, där det är meningen att folk ska kunna sitta och umgås) låg faktiskt ganska centralt, men den var inte särskilt utnyttjad ändå. Många människor satt i korridoren där registreringsborden stod, men man såg aldrig särskilt många på samma ställe samtidigt. Programsalarna såg alltid lite halvtomma (om inte nästan helt tomma) ut.

Fortsätt läsa ”Några intryck från Con*Cept”

Liverapport från Montreal del 2

Nu är det sista dagen på kongressen. Igår var det maskerad efter jag skrev sist. Rebecka hade fått vara i ett lekrum med de andra barnen under dagen. Det var en trevlig innovation som gjorde kongressbesökandet mer fritt för oss med barn. Barnen skulle också få vara med i maskeraden i en liten fashionshow. Rebecka fick vara prinsessa med sin lilla mjukiskatt i mantel och allt. Riktigt festligt.

Fortsätt läsa ”Liverapport från Montreal del 2”

Spridda intryck av Ad Astra

Nu har jag då tillslut varit på en kongress i nordamerika. Det var kul att gå på kongress. Saker var välskötta och rullade på så fansen kunde roa sig utan katastrofer och det är ju det viktigaste. Det som jag tyckte var lite dåligt var att det inte fanns någon från arrangörerna som vallade panelister och såg till att de var på plats och fick vad de kunde behöva. Det var ju inget jag personligen led av, men det hade varit en bra sak att ha.

Det som skiljer en svensk kongres eller en eastercon från den kongress vi var på är ju det där med baren. Många gånger när det planeras kongresser i Sverige är det ju viktigt att man har en centralt placerad bar som blir en mötesplats för folk på kongressen. Som Åka redan skrivit om hade de ju en con suite med snacks istället. Lite udda. Jag ska skriva lite om det som för mig kändes mer annorlunda.

Med risk för att verka som en gnällig gammal gubbe så måste jag erkänna att de personer som drev runt i diverse kostymer var för mig inte bara annorlunda, utan mer än lovligt märkliga. När det passerade förbi en stormtrooper som gick runt med nåt plastvapen och pratade med en burkig radioröst likt i Star Wars filmerna, fick jag konstiga idéer att vilja säga ”get a life!” till honom. Kanske lite märklig reaktion från någon som ändå är på en kongress för folk som läser böcker och ser på film om små gröna män…

Jag upplevde min kongress väldigt dubbelt. Jag hade kul på kongressen, men blev då och då påmind om att folk omkring mig var tokbisarra. Märklig erfarenhet.

Nåja.

Vi kom till hotellet och installerade oss. Det tog ett bra tag att ta sig dit, och man insåg att Toronto är stort. Skulle man ut och äta på kvällarna fick man ta bilen/bussen ner på stan så jag tror inte folk gjorde det i någon större utsträckning. Vi installerade oss och insåg att i den längan vi bodde var alla roompartys och liknande. Jag brukar vara känslig för sånt, men lyckades sova aldeles utmärkt med öronproppar. Hotellet hade programrum lite överallt, men när de var utspridda på olika våningar var det ofta bara ett par rum precis intill hissen på varje våning. I vissa fall kändes det lite märkligt utspritt. Det funkade ganska bra, dock. Baren låg bra till i närheten av de stora ”ballrooms” som vara de stora programsalarna, registreringen, dealers room och andra ställen man ofta ville komma till. Det tråkiga var förstås att det var inte så mycket folk som satt där, och att ölpriserna var som ett typiskt svenskt uteställe, dvs inte billigt alls.

Eftersom jag tog hand om Rebecka medan Åka var med i programmet, och vi fick tillträde till green room, så var vi ganska mycket där. Där fanns det läsk, godis och plockmat precis som i konsviten. Mycket sånt. Det var inte så välbesökt så vi kunde plocka i oss en hel del. Rebecka käkade ost och vindruvor och pratade telefon (hon gillar att trycka på knappar och lyfta luren), och jag snackade lite med den delen av arrangörsgruppen som hade grönrumstjänst. Riktigt trevliga filurer.

Några programpunkter han jag besöka och ska orda lite om här. Det första jag kommer ihåg var en panel om gränsöverskridande inom skräckgenren. Panelen alla var överens om att man måste ha någon sorts katarsis, moralisk poäng eller liknande för att det man gör inte bara ska bli pornografi. Vissa icke namngivna författare fick sig en slev kritik för brist på sådant. Man fick känslan av att detta var en panel som slängts in för att fylla en nisch, och att deltagarna suttit i den flera gånger. Dock så blev det intressant småprat om en del annat också. En annan handlade om författare som agerat redaktörer och vad den erfarenheten lärt dem. Lite känsla av fiskehistoria eller lumparminnen över den panelen, men den var i alla fall ganska roande. Det finns en hel del riktigt otrevliga och korkade människor både som författare och som redaktörer. Sist var jag på en panel om Writers of the Future. Det är alltså en tävling som startades av Scientologerna, antagligen för att bygga lite goodwill inom fandom och publicistsvängen för L Ron och hans anhang. Panelisterna berättade dock att det var en toppenchans att få vara med på workshops och allt det man bjöds på som vinnare i tävlingen. Eftersom jag var den första på plats i ett ganska tomt rum med fler panelister än lyssnare så fick jag en gratis bok! Säga vad man vill om Elron, men hans initiativ har fört fram en del hyggligt intressanta författare!

Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag hade trevligt även om jag var lite splittrad. Oavsett om jag ibland frågar mig vad fandom och kongresser med knäppgökar i konstiga dräkter är bra för så verkar jag ju bli på gott humör av dem. Jag blir inte klok på mig själv ibland. Bland bytet fanns förutom min gratisbok en skräcksamling samt en bunt Glen Cook. Sämre sätt finns att tillbringa en weekend.

Mot stjärnorna via Torontos lokaltrafik

Här kommer en liten snabb sammanfattning av intrycken från sf-kongressen Ad Astra i Toronto nu i helgen. Möjligtvis kommer det lite djupare tankar senare, om jag orkar.

Ad Astra är en kongress med lång historia. På en fest på lördagskvällen pratade jag med en man som tyckte att Ad Astra var bättre förr när det var mer fokus på litteratur, en smalare och mer genomtänkt kongress som författare gillade. Många som brukade gå på Ad Astra tycker inte att det är intressant längre, sade han, och han trodde inte att det gamla gardet skulle ha bjudit in en författare som Kevin J Anderson som den centrala författargästen (han är känd för att skriva media tie-ins, böcker som baserar sig på Star Wars och X-Files — samt uppföljare till Dune).

I en korridor på söndagens förmiddag pratade jag med en annan man, som sade att Ad Astra är en kongress på uppåtgående, som blir bättre och bättre: bredare program, större maskerad och mer rutinerad kommitté. Så det är fråga om vad man är ute efter, antar jag. Det var definitivt ganska många unga utklädda människor där, som gick på dansverkstad och paneler om hur man tillverkar maskeraddräkter, men som inte syntes till på festerna eller i con-sviten.

Det där med con-svit (con suite heter det i original) är en lite ny grej för mig. I stället för att baren är kongressens hjärta, som vi är vana vid hemma (och på brittiska kongresser) är det en speciell svit man går till där det finns gratis mat — det vill säga godis. Ibland finns det dryck också, och jag hörde folk skryta om andra kongresser där det minsann till och med finns öl i con-sviten. Fast jag hörde också en kille skryta om en fantastisk kongress där man hade femtielva sorters läsk, och hur fantastiskt det var. Hmm. Jag tror att jag har svårt att förstå grejen med så många sorters läsk.

Ante och jag funderade lite på om det är hälsosammare att ha det sociala umgänget kring chips och läsk snarare än öl, men i slutändan är jag inte så säker. De amerikanska fansen är i genomsnitt rätt så omfångsrika, och jag tror att jag ser ett samband mellan detta och den fria tillgången på sockerhaltig föda och dryck.

Jag var med i fyra paneler. Det allmänna intrycket var att det inte var någon riktig ordning och reda på panelerna. Att programmet ändras i sista minuten är ofta oundvikligt, men det var ett rent oerhört manfall bland panelisterna. Den enda fulltaliga panel jag såg var den som handlade om hur man rekryterar frivilliga till kongresser — det var alltså en panel med engagerade personer på insidan. Det var heller nästan inga som visade sig i ”green room” innan panelerna — tanken är att man ska hinna hälsa på varandra och prata ihop sig först, men det verkade ingen bry sig om. Jag saknade svensk fandoms duktiga panelvallare, som ser till att folk vet var de ska vara och vad de ska göra.

Diskussionerna var rätt roliga ändå. Bäst var panelen ”Through Rose-Tinted Goggles”, om steampunkens rötter. Vi var två i panelen, men en kille i publiken fick komma upp och vara med eftersom han hade rätt bra synpunkter och tankar.

I stort sett tyckte jag inte riktigt att det var min sorts kongress, men jag hade rätt kul ändå. Och jag fick rabatt på medlemsskapet för att jag var med i fyra paneler, vilket satt ganska fint i plånboken. Vi bodde i partykorridoren, så det fanns massor av fester på både fredag och lördag kväll, och jag pratade med flera roliga och intressanta personer. Jag kunde ha partat mycket mer, men jag fånigt nog tyckte jag att det var oerhört skönt att krypa ner i en härlig hotellsäng och därför gick jag inte tillbaka till festerna igen efter att jag kom till vårt rum vid midnatt.

Det är lite jobbigt att vara på kongress med en tvååring, eftersom vi båda föräldrar måste turas om att vara barnvakt och hålla dottern på gott humör. Det går, men det blir liksom en halv kongress per person. Men vänta bara tills hon blir större, hon kommer att få en oerhörd världsvana.

Vi passade på att turista lite i Toronto också, hela fredagen. Det är en rätt skojig stad. Vi promenerade genom deras väldigt stora Chinatown, besökte en butik som är känd som en av nordamerikas få kvarvarande specialiserade sf-bokhandlar (såg rätt liten ut jämfört med sf-bokhandeln i Stockholm, men de hade bara böcker och tidskrifter), och jag fick en privat visning av Judith Merril-samlingen på stadsbiblioteket — en forskningssamling av sf och fantasy, som grundlades genom en donation från författaren och redaktören Judith Merril. Sen gick vi på Royal Ontario Museum och tittade på kinesiska gravar, dinosaurieskelett och uppstoppade fåglar, samt en rolig utställning med tidiga skrivmaskiner.

Vi kom tillbaka till hotellet rätt sent på fredagskvällen, så vi missade allt som hände då. Hotellet låg inte direkt centralt — fast när jag sade det till en person i kommittén verkade han lite förnärmad, och påpekade att de valt hotellet för att det var så lätt att ta sig till. Hmm. Det är väl relativt som vanligt, men det tog ändå mellan en halvtimme och en timme att ta sig från centrum, först med spårvagn och sen med buss.

En rolig grej med Ad Astra var att det fanns ett helt programspår om rymden och naturvetenskap. Jag hann inte se så mycket av det, fast jag var ju själv en del av det. De hade programpunkter om vetenskapskommunikation, specialistpaneler som åhörarna kunde ställa frågor till, och massor av information om flyg och rymdprogram och sånt. Den lokala amatörastronomiska föreningen var också där och informerade, och hade en liten stjärnskådarstund på parkeringsplatsen utanför på lördagskvällen.

Storleken på kongressen var nog ungefär som de brittiska påskkongresser jag varit på, någonstans mellan 500 och 1000 medlemmar, fast det kändes mycket mindre. Lokalerna var ganska utspridda i hotellet, det fanns många parallella programpunkter hela tiden, och de författare som var där var mestadels sådana som jag inte läst eller inte känner till. Kevin J Anderson är förstås ett stort namn, men inte särskilt intressant i mina ögon. Robert Sawyer var där, men jag lyckades bara se honom på avstånd. Det var inte så särskilt hög nivå på det jag såg av programmet.

Just nu känner jag mig ganska upplyft efter en helg full av möten med folk, samtidigt som jag känner mig lite vagt nedslagen över det faktum att jag inte är så bra på allting som de fans jag mött. Jag skulle vilja kunna allt, komma ihåg allt jag läst, och vara händig med att bygga saker och duktig på att visa och förklara. När jag träffar roliga och kreativa människor blir jag ofta lite frustrerad av att jag inte är lika bra som de bästa på allting — ett fullständigt orealistiskt mål, men ändå. Det kommer att lägga sig snart, och då kommer jag troligtvis att faktiskt göra en del kreativa saker trots allt. På mitt sätt och på min nivå.

Det var en rolig helg. Nu är jag bara lite ledsen över att jag inte kan fara på Åcon. Jag skulle verkligen vilja träffa Ian McDonald, och jag vet att det kommer att bli en supertrevlig kongress med riktigt trevliga människor. Det är billigt att åka dit från Upsala, men ganska dyrt från Kanada.

Mot Core Fandom…

Idag bär det av mot Toronto och vår första kongress i nordamerika. Jag läste lite fanzines igår, och försökte skaffa mig lite koll på debatten om ”core fandom”. Det är ju en term som har bubalt lite i fandom, och jag har hört det diskuteras på påskkongresser jag varit på.

Nu är det visst dags igen med debatt, och frågan är åter vad som är kärnan av fannisk verksamhet och vem som är en ”riktig fan”. Jag har ingen aning om det finns ”riktiga fans” i Toronto, men ser jag någon ska jag rapportera det.

Själv är jag lite fascinerad av att man kan elda upp sig så mycket över vad en ”riktig fan” är för något, men kanske är det så med starka känslor och identitetsskapande grupper.

Tänk själv på svensk fandom på åttiotalet, med en massa tonåringar som sprutade ur sig fanzine och levde fhaanniskt på det överdrivet energiska sätt som bara tonåringar kan. En hord av supande, fanzineskrivande galningar som anser det fhaanniskt att härja, bråka och vråla ”Heinlein” och muttra om ufon. En herrans tur man inte är en ”riktig fan”, för jag skulle aldrig orka i mer än några timmar i taget!

Rapport om kongressen kommer nästa vecka!