Minnet av Lester del Rey

Nyligen fick bokpratargruppen Fearless Fantasy Fans ärva en boksamling. Jag råkar ju ha lyckan att bo med en av de drivande krafterna i gruppen, och dessutom bo i den lägenhet där bö§ckerna förvaras för vidare spridning i gruppen. Möjligheterna att botanisera i samlingen har alltså varit goda, och jag har funnit en del pärlor.

En sak som slog mig, var att det fanns många samlingar med ”best of” diverse mer eller mindre stora namn i genren. Det verkar som om The Science Fiction Bookclub gett ut en hel del sådana. Flera av dessa var intressanta, och jag kanske kommer att skriva mer om dem senare, men en som speciellt fångade min blick var den som samlade berättelser av Lester del Rey.

Fortsätt läsa ”Minnet av Lester del Rey”

Den ungdomen…

Jag läste nyligen en essä av Cory Doctorow om att skriva för ungdomar. Han skriver där att unga människor ”really use books as markers of their social identity”. Det var ganska fint formulerat, även om jag inte är säker på att jag vet vad det betyder i verkligheten alla gånger. Fast jag minns en tid då jag alltid hittade naturare (såna som gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet) vart jag än kom, och man vanligen kunde prata med dem om miniräknare (snabbt uttömt, men kärt samtalsämne) och bolla gamla skämt ur Liftarens guide till galaxen. De där böckerna hade verkligen ett starkt värde som gemensam referensram.

Eftersom jag aldrig har knutit mig själv särskilt starkt till någon särskild musikstil har böcker alltid varit mycket viktigare än musik när jag försökt definiera mig själv. Du är vad du läser? Kanske det.

Jag har säkert nämnt någon gång att jag blev lite förbluffad när en kille berättade att William Gibson gav honom en identitet, men sedan insåg att det var helt rimligt och vettigt. Killen var någon sorts datornörd, som när han läste lite cyberpunk insåg att det fanns ett sätt att se på det som han gjorde som coolt.

Några andra reflektioner? Hade ni andra några böcker som gick laget runt i bekantskapskretsen i tonåren, eller som blev kult på något plan?

(Egentligen hade jag tänkt skriva om mina första planer på att skriva en sf-roman i 14-årsåldern, och vad de stupade på, men det får bli nästa gång.)

Mer om sf-definitioner!

Detta ständigt återkommande ämne. Ni som har varit på ConFuse och träffat Adam Roberts har säkert haft tillfälle att diskutera science fictions sanna natur och sånt. För att ge lite mer näring till såna diskussioner vill jag bara presentera en liten observation jag gjort. LabLit.com är en webbplats som handlar om forskare i litteraturen. Där finns en lista över olika verk, som inleds med en liten förklaring av vad LabLit är för något. Där står så här:

Please note that ’lab lit’ is not ’science fiction’; briefly, lab lit fiction depicts realistic scientists as central characters and portrays fairly realistic scientific practice or concepts, typically taking place in a realistic – as opposed to speculative or future – world.

För att vara rättvis har man tagit med en ”crossover”-kategori, som är science fiction med extra realistiska forskarsituationer. Det lustiga är vad man finner när man tittar närmare i huvudlistan, alltså inte crossover-listan. Där hittar man flera författare vi känner igen som sf-författare, och de flesta av deras verk är såna vi är vana vid att tänka på som sf — vilket de enligt redaktören här inte alls är. Som andra har påpekat är ganska mycket av den heta nya sf som kommer ut nu sådan som utspelar sig i nära framtid, eller i en alternativ nutid, så det är kanske inte så konstigt att gränserna är flytande. Fast det är ganska intressant att tänka på. Antarctica av Stan Robinson, Lust av Geoff Ryman — inte science ficton?

Det är kanske här man hittar nyckeln till att introducera sf för folk som inte gillar sf: böcker som inte är så som de föreställer sig att science fiction är.